| Återlösningen: Kristi Underverk kapitel 2. Från sida 14 | ren sida tillbaka |
(14)Efter att ha verkat i två dagar ibland samariterna, lämnade Jesus dem, för att fortsätta Sin resa till Galiléen. Han stannade inte i Nasaret, där Han hade tillbringat Sin ungdom och tidiga mandomsår. Hans mottagande i synagogan där, då Han tillkännagav Sig Själv som den Smorde, var så ogynnsamt, att Han bestämde Sig för, att söka rikare fält, att predika för öron, som ville lyssna och för hjärtan, som skulle ta emot Hans budskap. Han förklarade för Sina lärjungar, att en profet inte äras i sitt eget land. Detta talesätt anger den naturliga motvilja, som många människor hyser mot, att erkänna varje förunderligt beundransvärd utveckling hos en, som utan stora åtbörder har levt mitt ibland dem och som de har känt intimt från barndomen. Samtidigt kan samma personer bli vilt upphetsade över de låtsade anspråken från en främling och en äventyrare. rätt (15)Det underverk, som Jesus hade utfört i Kana, beredde vägen för Hans hjärtliga mottagande. Folket, som hade återvänt från Påsken, hade återgett redogörelsen om Hans storartade rening av det vanhelgade templet, följt av Hans mirakel med, att bota sjuka och återställa synen åt blinda och hörseln till döva. Domen, som fälldes över Hans handlingar av templets dignitärer, öppnade vägen för Honom i Galiléen; ty många av folket beklagade templets missbruk och prästernas svåra arrogans och hoppades, att denne man, som hade makten att driva dessa härskare på flykten, verkligen kunde vara den efterlängtade Befriaren. rätt (15)Nyheten om, att Jesus hade återvänt från Judéen till Kana, spreds snart över hela Galiléen och området runt omkring. Den nådde öronen på en adelsman i Kapernaum, som var jude av känd upphöjdhet. Han hade blivit väldigt intresserad av, vad han hade hört om Jesu kraft, att bota sjuka, för han hade en son, som led av sjukdom. Fadern hade rådfrågat de mest lärda läkarna ibland judarna, och de hade förklarat fallet obotligt och sagt till honom, att hans son snart måste dö. rätt (15)Men då han hörde, att Jesus var i Galiléen, blev hans hjärta uppmuntrat; ty han trodde, att den som på ett mirakulöst sätt kunde förvandla vatten till vin och driva ut templets vanhelgare, kunde återställa sonens hälsa, ehuru han stod vid gravens rand. Kapernaum låg ganska långt från Kana, och officeren fruktade att, om han lämnade sitt hem för att söka Jesus och framföra sin vädjan till Honom, skulle barnet, som var väldigt illa däran, dö i hans frånvaro. Ändå vågade han inte anförtro detta ärende till en tjänare; ty han hoppades, att en älskad förälders böner kunde beröra den Store Läkarens hjärta till medlidande och förmå Honom till, att följa med fadern till hans döende sons säng. rätt (16)Han åkte till Kana, skyndande sig av rädsla för, att vara för sent ute. Han trängde sig fram genom folkmassan, som omgav Jesus, och stod till slut framför Honom. Men hans tro vacklade, då han bara såg en enkelt klädd man, dammig och sliten av resande. Han tvivlade på, att denne person kunde göra, vad han hade kommit, för att begära av honom; men han bestämde sig för att göra ett försök. Han fick tillträde till Jesus, och då berättade han för Honom om sitt ärende och bad Frälsaren, att följa med honom till hans hem i syfte, att hela hans son. Men Jesus visste redan om hans sorg. Redan innan officeren hade lämnat sitt hem, hade den medlidande Återlösaren läst faderns sorg, och Hans stora, kärleksfulla hjärta hade slagit av sympati för det lidande barnet. rätt (16)Men Han var också medveten om, att fadern hade ställt upp villkor i sinnet angående sin tro på Frälsaren. Om inte hans begäran skulle beviljas, skulle han inte tro på Honom som Messias. Medan fadern väntade i plågsam spänning, tilltalade Jesus honom: ”’Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte.’” {Johannesevangeliet 4:48.} Han avslöjade här officerens ytliga tro, som skulle leda honom till, att acceptera eller förkasta Kristus i enlighet med, om Han gjorde eller inte utförde det verk, som krävdes av Honom. rätt (16)Jesus avsåg ej enbart, att hela barnet, utan att belysa faderns förmörkade sinne. Han såg otron kämpa med tron. Han visste, att denne man hade sökt Hans hjälp som ett sista och enda hopp. I denne officer såg Han en bild av tillståndet hos många i nationen. De var intresserade av Jesus av själviska motiv; de önskade någon speciell förmån, som de hoppades få genom Hans kraft, men de var okunniga om sin andliga sjukdom och såg inte sitt omfattande behov av gudomlig nåd, utan satsade sin tro på beviljandet av någon timlig gunst. Jesus betraktade detta fall som illustration på ställningen hos många av det judiska folket. Han kontrasterade denna ifrågasättande otro mot samariternas tro, som var redo att ta emot Honom som en lärare sänd av Gud, och att acceptera Honom som den utlovade Messias utan ett tecken eller mirakel, för att slå fast Hans gudomlighet. rätt (17)Faderns själ rördes till djupet av tanken på, att hans tvivel kunde kosta sonen livet. Jesu ord hade den önskade effekten; officeren såg, att hans motiv för att söka Frälsaren, var rent själviska; hans vacklande tro visade sig framför honom i sitt sanna ljus; han insåg, att han verkligen var i närvaro av En, som kunde läsa människors hjärtan och för vilken allt var möjligt. Denna tanke tecknade hans lidande barn i sinnet med ny livlighet, och han ropade i förtvivlad bön: ”’Herre, kom ner innan mitt barn dör!”’ {Vers 49.} rätt (17)Han fruktade, att döden kunde ha avgått med segern, medan han tvivlade och ifrågasatte. Detta var nog. Fadern grep i sin nöd Jesu förtjänster som räddning. Genom att kräva av Honom, att komma, innan hans barn skulle dö, greppade han om Jesu styrka som sitt enda hopp. Hans tro var lika viktig, som Jakobs tro, då han brottades med den mäktige ängeln och ropade: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” {Första Moseboken 32:26.} rätt (17)Jesus svarade på officerens önskemål, genom att kommendera honom: ”’Gå, din son lever.’” {Johannesevangeliet 4:50.} Dessa korta och enkla ord gick som en rysning längs faderns ryggrad; han förnam talarens heliga kraft i varje ton. I stället för, att gå till Kapernaum, sände Jesus genom en blixt av gudomlig telegrafi budskapet om helande till den lidande sonens säng. Han sände bort den bedjande, som med outsäglig tacksamhet och fullkomlig tro på Frälsarens ord vände stegen hemåt med en frid och glädje, som han aldrig tidigare känt. rätt (18)Samma stund stod väktarna runt det döende barnet, i officerens avlägsna hem. Gestalten, som varit så stark och symmetrisk i sin ungdomliga grace, var nu sliten och utmärglad. De ihåliga kinderna brann av flammande eld. Plötsligt lämnade febern honom, intelligensen strålade från hans ögon, hans sinne blev klart och hälsa och styrka återvände till hans kropp. Febern hade lämnat honom under dagens hetta. Skötarna betraktade förändringen med häpnad; familjen sammankallades, och glädjen blev stor. Inga tecken på hans sjukdom fanns kvar hos barnet, hans brinnande kött hade blivit mjukt och fuktigt, och han sjönk ned i barndomens fridfulla dvala. rätt (18)Under tiden skyndade fadern i väg med hoppfullt hjärta. Han gick till Jesus med sorg och bävan. Han lämnade Honom i glädje och förtroende. Han kände den högtidliga försäkran om, att han hade talat med En, vars makt var obegränsad. Han tänkte utan tvivel på, att Jesus verkligen hade botat hans son i Kapernaum. Medan han fortfarande var en bit hemifrån, mötte hans tjänare honom med det glada budskapet, att hans son hade återhämtat sig. Med lätt hjärta skyndade han vidare, och då han närmade sig sitt hus, möttes han av barnet, som gått ut, för att ta emot honom, strålande av hälsa och skönhet. Han omfamnade honom som en återställd från de döda, och tackade Gud om och om igen för det mirakulösa botandet. rätt (19)Hövitsmannen eller officeren och hela hans hushåll blev Jesu lärjungar. Sålunda helgades deras lidande till omvändelse av hela familjen. De tillkännagav detta mirakel i hela Kapernaum och öppnade därmed vägen för Kristi ytterligare arbete där. Många av Hans mest underbara verk gjordes på den platsen. rätt (19)Fallet med officeren borde vara en läxa för alla Kristi efterföljare. Han ville, att de skulle tro på Honom som sin Återlösare, redo och villig att frälsa alla, som kommer till Honom. Men Han dröjer emellanåt med, att skänka Sina dyrbara gåvor, för att i våra hjärtan förankra en känsla av vårt djupa behov av den sanna fromhet, som ger oss rätt till, att be Honom om, vad vi vill. Vi ska lägga bort den själviskhet, som ofta är den enda orsaken till, att söka Honom, och, bekännande vår hjälplöshet och bittra nöd, lita på Hans löften. Han uppmanar alla, som är trötta och betungade, att komma till honom, så skall Han ska ge dem vila. rätt |