Att gå på Vattnet

(60)Under tiden hade lärjungarna problem. En storm hade uppstått och havet var rasande. Timme efter timme arbetade de med årorna och drevs hit och dit av vågornas skoningslösa kraft. Hela natten slängdes de omkring på de rasande böljorna, och kände, att de när som helst kunde bli uppslukade av dem. Det innebar bara några timmars arbete, i vanligt väder, att nå den motsatta stranden från den plats de hade lämnat; men deras bräckliga farkost drevs allt längre bort från hamnen de sökte, och var den ilskna stormens leksak. De hade lämnat Jesus med missnöjda hjärtan. De hade gett sig av och mumlade sinsemellan, eftersom deras önskningar inte hade uppfyllts i fråga om, att upphöja sin Herre till Israels kung. De hade klandrat sig själva för, att de så lätt hade vänt sig bort från sitt syfte och så lätt gett vika för Jesu befallningar. De resonerade som så, att om de hade stannat kvar och envisats i sin avsikt, skulle de äntligen ha uppnått målet. rätt

(61)Då stormen kom, ångrade de ändå djupare, att de hade lämnat Jesus. Hade de varit kvar, skulle denna fara ha undvikits. Detta var en svår prövning av deras tro. I mörkret och stormen sökte de, att komma till den punkt, där Han hade lovat att möta dem, men den drivande vinden tvingade dem ur kurs och gjorde alla deras ansträngningar meningslösa. De var starka män och vana vid vattnet, men nu fyllde deras hjärtan dem med skräck; de längtade efter Mästarens lugna, befallande närvaro och kände, att om Han vore med dem, skulle de vara trygga. Men Jesus hade inte glömt Sina lärjungar. Från den avlägsna stranden genomborrade Hans öga mörkret, såg deras fara och läste deras tankar. Han skulle inte låta en av dem gå under. Liksom en älskande mor ser på barnet, som hon i vänlighet har tillrättavisat, såg den medlidande Mästaren på Sina lärjungar; och då deras hjärtan var underkuvade, kvävdes deras oheliga ambition, och de bad ödmjukt om hjälp, gavs det dem. I samma ögonblick, som de trodde sig förlorade, avslöjade en blixt bilden av en man, som gick mot dem på vattnet. En outsäglig skräck grep dem. Händerna, som hade greppat årorna med muskler som järn, slappnade av greppet och föll maktlösa vid sidan av dem. Båten gungade efter vågornas vilja, medan deras ögon var fästade på synen av en man, som bestämt gick på de vitskummande vågorna. rätt

(62)De trodde, att det måste vara en ande, vilket var ett tecken på deras omedelbara undergång. Jesus gick lugnt fram, som om Han skulle passera dem, men de kände igen Hans gestalt och insåg, att Han inte skulle överge dem i deras nöd. De ropade och bad om Hans hjälp! Figuren vände! Det var deras älskade Mästare, vars välkända röst talade och tystade deras rädsla: ”’Det är jag. Var inte förskräckta!”’ {Johannesevangeliet 6:20.} Har ord någonsin varit så välkomna, så lugnande som dessa! Lärjungarna var mållösa av glädje. Deras farhågor var borta. Stormen var glömd. De hyllade Jesus som sin Befriare! rätt

(62)Den ivrige Petrus var nästan utom sig av förtjusning. Han såg sin Mästare djärvt beträda de skumkransade vågorna, komma för att rädda Sina anhängare, och han älskade sin Herre som aldrig förr. Han längtade efter, att omfamna och dyrka Honom. Han längtade efter, att träffa Honom och gå vid Hans sida på det stormiga vattnet. Han ropade: ”’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.”’ {Matteusevangeliet 14:28.} Jesus beviljade hans begäran; men Petrus hade bara tagit ett steg på ytan hos det kokande djupet, då han stolt såg tillbaka mot sina följeslagare, för att se, om de iakttog hans rörelser och beundrade, hur lätt han vandrade på det kuvade vattnet. rätt

(62)Genom att vända blicken bort från Jesus, föll den på de brusande vågorna, som verkade girigt hota att svälja honom; deras vrål fyllde hans öron, det gick runt för honom, hans hjärta svek honom av rädsla. Då han sjönk, ägde han tillräcklig sinnesnärvaro, för att komma ihåg, att det fanns En nära, som kunde rädda honom. Han sträckte ut sina armar mot Jesus och ropade: ”Herre, rädda mig, annars går jag under!” {Vers 30, King James Version.} Den medlidsamme Frälsaren grep de darrande händerna, som räcktes mot Honom och lyfte den sjunkande gestalten bredvid Sin egen. Aldrig vänder det vänliga ansiktet och den kraftfulla armen sig från de bönande händerna, som sträcks ut efter barmhärtighet. Petrus höll fast vid sin Herre med ödmjuk tillit, medan Jesus milt förebrådde honom: ”’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”’ {Vers 31.} rätt

(63)Den darrande lärjungen höll sig nu stadigt fast vid Mästarens hand, tills de båda satt säkert i båten ibland sina glada följeslagare. Men Petrus var dämpad och tyst; han hade ingen anledning, att skryta inför sina medmänniskor, ty han hade nästan förlorat sitt liv genom upphöjelse och otro. Då han tog blicken från Jesus, för att notera de andras beundran, tappade han vägledningen och tvivel och rädsla grep honom. Så är det i det kristna livet; inget annat, än ett öga, som är fast fäst på Frälsaren, kommer att göra det möjligt för oss, att gå på världens stormiga böljor. Omedelbart då Jesus intog Sin plats i båten, nådde de land. Stormen hade upphört, och fasans natt efterträddes av gryningens ljus. Lärjungarna och andra, som också var ombord, böjde sig för Jesu fötter med tacksamma hjärtan och sade: ”’Du är verkligen Guds Son.”’ {Vers 33.} rätt

(63)Folkmängden, som hade fått mat dagen förut, hade lämnat Jesus på den karga stranden, och de visste, att det inte fanns någon båt kvar, som Han kunde ha gett Sig av med. Följande morgon återvände de därför till den plats, där de senast sett Honom betrakta deras avfärd med medlidande ögon. Nyheten om Hans underbara mirakel, att förse folkmassan med mat, hade spridit sig när och fjärran, och vid en tidig timme började de att anlända, på land och vatten, i stort antal. Men de sökte förgäves efter den Store Läraren och återvände slutligen till Kapernaum och sökte Honom fortfarande där. rätt

(64)Under tiden hade Mästaren tillsammans med Sina lärjungar funnit den avskildhet, som de sökte dagen innan. Jesus kände, att det var nödvändigt att ge Sina lärjungar speciell instruktion, men Han följdes så nära av folkmassorna, att det var extremt svårt att säkerställa sådana stunder av vila. Han kunde inte få tid över för bön på dagarna, utan ägnade ofta hela natten åt gemenskap med Sin himmelske Fader och brottades i bön för de felande människobarnen. Frälsaren, förtryckt av mänsklighetens otro, och som bar bördan av världens orättfärdighet, var verkligen en man av lidande och bekant med sorg. rätt

(64)Jesus använde Sig av de få timmarna av avskildhet med Sina lärjungar, genom att be med dem och undervisa dem mer definitivt om Sitt rikes natur. Han såg, att de i sin mänskliga svaghet var benägna att önska, att Hans regering skulle vara timlig. Deras jordiska ambition hade fått dem, att bli förvirrade angående Kristi verkliga mission. Han tillrättavisade dem nu för deras missuppfattning och lärde dem, att i stället för världslig ära, var det skam, som väntade Honom, och i stället för en tron, det skoningslösa korset. Han lärde dem, att för Hans skull, och för att vinna frälsning, måste de också vara villiga, att utstå smälek och förnärmelse. rätt

(64)Tiden närmade sig, då Jesus skulle dö och lämna Sina lärjungar, att möta den kalla och grymma världen ensamma. Han visste, hur bittert hat och otro skulle förfölja dem, och Han ville uppmuntra och stärka dem för deras prövningar. Han gick följaktligen bort ensam och bad för dem, i förbön hos Fadern, att deras tro skulle visa sig stå fast under det fruktansvärda prov, som väntade dem, och att Hans lidanden och död inte helt skulle överväldiga dem med förtvivlan. Vilken öm kärlek var detta, som med tanke på sin egen annalkande plåga sträckte sig fram, för att skydda sina följeslagare från fara! rätt

(65)Då Han åter förenade Sig med Sina lärjungar, frågade Han dem: ”’Vem säger folket att Människosonen är?” De svarade: ’Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.”’ Han ställde en ändå mera närgången fråga: ”’Och ni, vem säger ni att jag är?”’ Petrus, som alltid var redo att tala, svarade för sig själv och sina bröder: ”’Du är Messias, den levande Gudens Son.’ Jesus sade till honom: ’Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.”’ {Kapitel 16:13-17.} rätt

(65)Trots att mångas tro totalt hade havererat, och prästernas och rådsherrarnas makt höll dem i sitt grepp, förklarade den tappre lärjungen sålunda frimodigt sin tro. Jesus såg, i detta erkännande, den levande princip, som skulle stärka de troendes hjärtan i kommande tidsåldrar. Det är Guds Andes mystiska verkan på det mänskliga hjärtat, som upphöjer det ödmjukaste sinne till kunskap över all jordisk visdom, en bekantskap med Guds heliga sanningar. Ah, verkligen, ”’Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig”. rätt

(65)Jesus fortsatte: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” {Vers 18.} Ordet Petrus betyder rullande sten. Kristus hänvisade inte till Petrus som klippan, på vilken Han skulle grunda Sin kyrka. Hans uttryck ”denna klippa” tillämpade Han på Sig Själv som grunden för den kristna kyrkan. I Jesaja 28:16 görs samma hänvisning: ”Därför säger Herren HERREN så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval.” Det är samma sten, som det hänvisas till i Lukasevangeliet 20:17, 18, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98: ”Men han såg på dem och frågade: ’Vad menas då med detta ord i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder.’” Likaså i Markusevangeliet 12:10, 11, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98: ”Har ni inte läst det här stället i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort detta, och underbar är den i våra ögon.”’? rätt

(66)Dessa texter bevisar definitivt, att Kristus är klippan, som kyrkan är byggd på, och i Sitt uttalande till Petrus hänvisade Han till Sig Själv som klippan, som är kyrkans grund. Han fortsatte: — rätt

(66)”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.”’ {Matteusevangeliet 6:19.} Den romerska kyrkan tillämpar dessa Kristi ord på ett felaktigt sätt. De hävdar, att Han riktade dem speciellt till Petrus. Därför framställs han representerad i konstverk som bärande ett knippe nycklar, vilket är en symbol för tillit och auktoritet, som ges till ambassadörer och andra i höga positioner. Kristi ord: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar” riktades inte enbart till Petrus, utan till lärjungarna, inklusive dem utgörande den kristna kyrkan i alla tider. Petrus gavs inget företräde eller makt över de andra lärjungarna. Hade Jesus delegerat någon särskild auktoritet till någon av dem, skulle vi inte finna, att de så ofta tvistade sinsemellan om, vem som skulle vara störst. De skulle genast ha underkastat sig sin Mästares önskan och hedrat den, som Han hade valt till deras överhuvud. rätt

(67)Men den Romersk-katolska Kyrkan hävdar, att Kristus gav Petrus den högsta makten över den kristna kyrkan, och att hans efterträdare är gudomligt bemyndigade, att styra den kristna världen. På ytterligare ett ställe erkänner Jesus, att samma makt skall existera i hela kyrkan, som påstås ha getts till Petrus ensam, med ledning av den tidigare anförda texten: “Amen {Sannerligen} säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” {Kapitel 18:18.} rätt

nästa kapitel