Den samaritiska Kvinnan

(24)Då Jesus begav Sig till Galiléen, måste Han färdas genom Samarien. Han nyttjade varje tillfälle till, att undervisa folket, medan Han reste till fots från ort till ort. Frälsaren var trött, och Han satte Sig vid Jakobsbrunnen, för att vila. Under tiden gick lärjungarna bort, för att handla mat, ty både Jesus och lärjungarna var trötta och hungriga. Då Han satt där ensam, kom en samaritisk kvinna dit. Hon låtsades inte lägga märke till Honom. Dock fäste Han blicken på henne, och sedan hon hade dragit upp vatten ur brunnen, bad Han henne om något att dricka. rätt

(24)Den samaritiska kvinnan blev häpen över denna begäran från en jude och sade: ”’Hur kan du som är jude be mig, en samaritisk kvinna, om något att dricka?’ – Judarna umgås inte samariterna. – Jesus svarade henne: ’Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.’” {Kapitel 4:9-10.} Han åsyftade här den gudomliga nåden, som bara Han kan förmedla, och som är det levande vatten, vilket renar, livar och stärker själen. rätt

(24)Kvinnan misstolkade Kristi mening. Hon trodde, att Han talade om brunnen, som de stod vid, och sade: ”’Herre, inte ens en skopa har du, och brunnen är djup. Inte är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ur den”? Hon såg blott en trött, törstig och dammig resande, och hon jämförde utan vidare den ringe främlingen med den store och ansedde Jakob. rätt

(25)Jesus upplyste inte kvinnan om, vem Han var, men sade med högtidligt allvar: ”’Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.’” {Verserna 13-14.} rätt

(25)Kvinnan såg på Honom med undrande uppmärksamhet; Han hade lyckats, att väcka hennes intresse och väcka respekt för Sig Själv. Hon förstod nu, att det inte var vattnet i Jakobs brunn, som Jesus syftade på, ty av detta brukade hon ständigt dricka och törsta igen. Med anmärkningsvärd tro bad hon Honom om, att ge henne det vatten Han talade om, för att hon inte skulle törsta eller komma, för att hämta vatten ur brunnen. rätt

(25)Jesus hade inte för avsikt, att förmedla tanken att bara en klunk av livets vatten skulle tillfredsställa mottagaren, utan att den som är förenad med Kristus, har i sin själ en levande källa, från vilken han kan hämta styrka och nåd, som är tillräcklig för alla nödsituationer. Rättfärdighetens ord och gärningar flödar ur den och uppfriskar andras hjärtan, såväl som själen, från vilken den kommer. Jesus Kristus, den aldrig sviktande källan till denna fontän, muntrar upp livet och lyser upp vägen för alla, som kommer till Honom, för att få hjälp. Kärlek till Gud, Himmelens tillfredsställande hopp, växer fram i goda gärningar till evigt liv. rätt

(25)Jesus bytte nu plötsligt samtalsämne och bad henne, att kalla på sin man. Kvinnan svarade uppriktigt, att hon inte hade någon man. Jesus hade nu närmat sig den önskade punkten, där Han kunde övertyga henne om, att Han hade makten, att läsa hennes livshistoria, även om Han tidigare inte hade varit bekant med henne. Han tilltalade henne så här: ”’Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du sade är sant.’” {Verserna 17-18.} rätt

(26)Jesus hade ett tvåfaldigt syfte i sikte: Han ville väcka hennes samvete angående synden i hennes levnadssätt, samt bevisa för henne, att en förmåga klokare, än mänskliga ögon hade läst hennes livs hemligheter. Men kvinnan, även om hon inte fullt ut insåg skulden för sitt sätt att leva på, blev väldigt förvånad över, att denne främling skulle äga sådan kunskap. Med djup vördnad sade hon: ”’Herre, jag märker att du är en profet.” Hennes personliga känslor gick nu förlorade i oro angående religiösa frågor. Hon fortsatte: ”Våra fäder har tillbett på detta berg, och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.’” {Verserna 19-20.} rätt

(26)Inom synhåll låg berget Gerissim, dess tempel hade rivits, och bara altaret återstod. Platsen för tillbedjan hade varit föremål för tvist mellan judarna och samariterna. Det senare folket hade en gång tillhört Israel, men hade blivit splittrat från dem på grund av sina överträdelser i, att försumma att lyda Guds stadgar. Herren lät dem övervinnas av en avgudadyrkande nation, vars religion gradvis hade förorenat deras egen. Ändå bevarade de sin vördnad för den sanne Guden och framställde Honom med bilder av trä och sten, inför vilka de bugade sig i tillbedjan. rätt

(27)Då templet återuppbyggdes i Jerusalem, ville samariterna ansluta sig till judarna i dess uppförande. Detta privilegium vägrades dem, och som en följd av detta uppstod bitter fiendskap mellan de två grupperna, vilket resulterade i, att samariterna byggde ett rivaliserande tempel på berget Gerissim, där de tillbad enligt de ceremonier, som Gud gav till Mose. Dock blandades dessa med fläckarna från avgudadyrkan. Katastrofer drabbade därpå samariterna, deras tempel förstördes av fienden och de verkade, att lida under en förbannelse. rätt

(27)De tvingades till att tro, att Gud straffade dem för deras avfall. De bestämde sig för, att reformera sig och bad lärare från judarna, att instruera dem i den sanna religionen. Genom denna undervisning blev deras syn på Gud och Hans krav tydligare, och deras religiösa tjänst liknade nästan judarnas. Men till viss grad höll de fortfarande fast vid sin avgudadyrkan, och det rådde brist på harmoni mellan dem och judarna. Samariterna ville inte respektera templet för tillbedjan i Jerusalem och vägrade att erkänna, att det var den sanna platsen för tillbedjan. rätt

(27)Jesus svarade kvinnan, genom att säga att tiden var nära, då de varken skulle tillbe Fadern på det berget eller i Jerusalem. Han sade: ”Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.’” {Verserna 22-24.} rätt

(28)Detta var ett tydligt uttalande, att judarna var mer korrekta i sin religions principer, än någon annan nation. Jesus anspelade också på, att samariternas tro var sammanslagen med dyrkan av utskurna bilder. Det är sant, att de ansåg att dessa avgudar bara var till, för att påminna dem om den levande Guden, universums Härskare; men icke desto mindre leddes folket till vördnad för dessa livlösa gestalter. rätt

(28)Jesus, som var grunden för den gamla religionsordningen, identifierade Sig med judarna och kändes vid deras syn på Gud och Hans regering. Han öppnade stora och viktiga sanningar inför denna kvinna. Han förklarade för henne, att tiden hade kommit, då de sanna tillbedjarna inte behövde söka ett heligt berg eller ett heligt tempel, utan skulle tillbe Fadern i ande och sanning. Religionen skulle inte begränsas till yttre former och ceremonier, utan skulle trona i hjärtat, rena livet och medföra goda gärningar. rätt

(28)Sanningens ord, som föll från den Gudomlige Lärarens läppar, rörde Hans lyssnares hjärta. Aldrig hade hon hört sådana tankar, varken från sitt eget folks präster eller judarna. Denne främlings imponerande lära förde hennes tankar tillbaka till profetiorna om den utlovade Kristus; ty såväl samariterna som judarna väntade på Hans ankomst. ”’Jag vet att Messias skall komma”, sade hon. ”När han kommer, skall han förkunna allt för oss.’” Jesus svarade: ”’Det Är Jag, den som talar med dig.’” {Verserna 25-26, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(28)Välsignade kvinna i Samarien! Hon hade under samtalet känt sig som i närvaron av gudomligheten; nu erkände hon gärna sin Herre. Hon krävde inget mirakel av Honom, som judarna gjorde, som bevis för Hans gudomliga karaktär. Hon accepterade Hans påstående, kände fullkomligt förtroende för Hans ord och ifrågasatte inte det heliga inflytande, som utgick från Honom. rätt

(29)Lärjungarna, som återvände från sitt ärende, blev förvånade över, att se sin Mästare samtala med en samaritisk kvinna; men de frågade inte om hennes ärende och inte heller frågade de Jesus, varför han talade med henne. Kvinnan lämnade sin vattenkruka, glömde sitt ärende vid brunnen, och gick in i staden och sade till alla som, hon träffade, och till männen i staden: ”Kom och se en man, som har sagt mig allt det jag har gjort. Är inte denne Kristus?” {Vers 29, Reformations-Bibeln.} rätt

(29)Denna kvinna, även om hon var aldrig än så syndig, var fortfarande i ett gynnsammare tillstånd, för att bli arvtagare till Kristi rike, än de av judarna, som gjorde upphöjda påståenden om fromhet, men som ändå förlitade sig till yttre former och ceremonier för frälsning. De kände, att de inte behövde någon Frälsare och ingen lärare. Men denna stackars kvinna hungrade och törstade efter rättfärdighet. Hon var ivrig efter undervisning, väntade på Israels tröst och var redo, att ta emot Frälsaren, då Han skulle uppenbaras. Jesus, som inte tillkännagav Sin egenart för de stolta och skeptiska fariséerna och rådsherrarna, tillkännagav Sin ställning för denna ödmjuka person, som var redo, att tro på Honom. rätt

(29)Ännu hade Han inte inmundigat den uppfriskande klunk, som Han önskade Sig, och inte heller smakat maten, som Hans lärjungar hade fört fram till Honom. Frälsningen av fördärvade själar absorberade Hans uppmärksamhet, så att Hans fysiska behov glömdes bort. Men Hans anhängare bad Honom enträget, att äta. Han begrundade fortfarande det stora syftet med Sin mission och svarade dem: ”’Jag har mat att äta som ni inte känner till.’” Lärjungarna blev förvånade och började, att sinsemellan undra, vem som kunde ha gett Honom mat i deras frånvaro. Men Jesus förklarade: ”’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” {Verserna 32, 34.} rätt

(30)Det var inte enbart timlig mat, som upprätthöll Honom under Hans mödosamma liv; utan fullbordandet av det arbete, som Han lämnade det kungliga hovet i Himmelen, för att utföra, stärkte Honom för Hans arbete och lyfte Honom över mänsklighetens nödvändigheter. Att betjäna en själ, som hungrade och törstade efter sanningen, var mer tillfredsställande för Människosonen, än att äta eller dricka. Han tyckte synd om syndare; Han kände i hjärtat av sympati för de stackars samariterna, som kände sin okunnighet och elände, och som ivrigt längtade efter Messias’ tillkomst, som skulle upplysa dem och lära dem den sanna religionen. rätt

(30)Judarna kände sig trygga i sin självrättfärdighet, de önskade ingen upplysning; men de letade efter en Frälsare, som skulle befria dem från det romerska okets träldom och upphöja dem över deras förtryckare. De kunde inte ta emot någon, som tillrättavisade deras synder och fördömde deras själviska, hycklande liv. De letade efter en Messias, som skulle regera med världslig makt och härlighet, förvirra och besegra romarna och upphöja judarna till en nation av furstar. rätt

(30)Jesus såg ett arbetsfält ibland samariterna. Framför Honom låg sädesfälten, deras mjuka grönska lyste upp av det gyllene solljuset. Då Han såg den vackra scenen, använde Han den som en symbol: ”Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” {Vers 35.} Han syftade här på evangeliefältet, på kristenhetens arbete ibland de fattiga, föraktade samariterna. Han sträckte ut handen, för att samla in dem i spannmålsboden; de var redo för skörden. rätt

(31)Frälsaren stod ovanför varje fördom mot nation eller folk; Han var villig, att utsträcka judarnas välsignelser och privilegier till alla, som ville acceptera det ljus, som Han hade kommit till världen, för att ge. Det gjorde Honom stor glädje, att se till och med en själ sträcka sig ut till Honom från natten av andlig blindhet. Det, som Jesus hade undanhållit judarna och befallt Sina lärjungar att hålla hemligt, öppnades tydligt inför den frågande kvinnan i Samarien; ty Han, som visste allt, förstod att hon skulle använda sin kunskap på rätt sätt och vara medlet, för att leda andra till den sanna tron. rätt

(31)Det var inte bara det faktum, att Jesus berättade för henne om hemligheterna i hennes liv, som inspirerade denna kvinnas förtroende för Honom, utan det var också Hans blick och Hans högtidliga ord, som nådde hennes själ och övertygade henne om, att Han var en överlägsen varelse. Samtidigt kände hon, att Han var hennes vän, som tyckte synd om och älskade henne. Detta är karaktären hos världens Återlösare; medan Han fördömde hennes liv i synd, riktade Han henne till Sin gudomliga nåd som det säkra och fullkomliga botemedlet. Frälsarens medlidande kärlek är inte begränsad till sekt eller parti. rätt

(31)Då kvinnan från Samarien skyndade tillbaka till sina vänner och offentliggjorde de underbara nyheterna, medan hon gick, lämnade många huvudvägen och staden, för att gå och försäkra sig om, att hon verkligen talade sanning. Flera av medborgarna lämnade sina sysslor och skyndade till Jakobs brunn, för att se och höra denne märklige man. De samlades omkring Jesus och lyssnade uppmärksamt på Hans undervisning. De ställde frågor till Honom och tog ivrigt emot Hans förklaring av saker, som hade förbryllat deras uppfattningar. De var som ett folk i stort mörker, som plötsligt fick fatt i en stråle, som hade genomborrat deras dysterhet och som de var angelägna om, att följa till dess källa, så att de kunde sola sig i dagens ljus och värme. rätt

(32)Samariterna var attraherade och intresserade av Jesu lära. Men de var inte nöjda med denna korta överläggning; de var angelägna om, att höra mer och att även övriga medborgare skulle lyssna på denne underbare lärare. De bad Honom om, att stanna hos dem och instruera dem. I två dagar stannade han i Samarien och undervisade folket. Många trodde på Honom och accepterade Hans ord. Jesus var jude, men Han blandade Sig fritt med dessa samariter och motverkade Sin nations seder och trångsynthet. Han hade redan börjat, att bryta ned skiljeväggen mellan jude och hedning och att predika frälsning för världen. rätt

(32)Dessa samariter befann sig i mörker och vidskepelse; men de var inte nöjda med sitt tillstånd, och Jesu ord befriade dem från många tvivel och osäkerheter, som hade trakasserat deras sinnen. Många, som hade kommit av nyfikenhet, för att se och höra denne märklige person, blev övertygade om sanningen i Hans läror och erkände Honom som sin Frälsare. Ivrigt lyssnade de till de ord, Han talade om Guds rike. I sin nya glädje sade de till kvinnan: ”’Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.’” {Vers 42.} rätt

(33)Kristus, alldeles i början av Sin tjänst, tillrättavisade öppet judarnas ytliga moral och pråliga fromhet. Han anpassade inte Sitt liv och Sitt arbete till deras seder och regler. Han påverkades inte av deras orimliga fördomar mot hedningarna. Han, tvärtom, tillrättavisade strängt deras inbilskhet och själviska avskildhet. Fariséerna förkastade Kristus. De ignorerade Hans mirakel och den sanna enkelheten hos Hans karaktär. De vägrade, att erkänna Hans rena och upphöjda andlighet och alla bevis på Hans gudomlighet. De krävde hånfullt av Honom ett tecken, för att de skulle få veta, att Han verkligen var Guds Son. rätt

(33)Men samariterna begärde inget tecken, och Jesus utförde inga under ibland dem; ändå tog de emot Hans läror, blev övertygade om sitt stora behov av en Frälsare och accepterade Honom som sin Återlösare. De var därför i en mycket gynnsammare position inför Gud, än den judiska nationen, med sin stolthet och fåfänga, blinda trångsynthet, inskränkta fördomar och bittra hat mot alla andra människor på jorden. Jesus, inför alla dessa fördomar, accepterade detta föraktade folks gästfrihet, sov under deras tak, åt med dem vid deras bord – och tog del av den mat, som lagades och serverades av deras händer – samt undervisade på deras gator, och behandlade dem med största vänlighet och artighet. rätt

(33)I templet i Jerusalem fanns en skiljevägg, som skilde den yttre förgården från den inre. Hedningar fick komma in på den yttre förgården, men det var bara tillåtet för judarna, att stiga in på den inre. Hade en samarit passerat denna heliga gräns, skulle templet ha vanhelgats och han skulle ha fått plikta med livet för dess förorening. Men Jesus, som praktiskt taget var grunden och upphovsmannen till templet – vars gudstjänster och ceremonier bara var en bild av Hans stora offer, som pekade på Honom som Guds Son – höll om hedningarna med Sin mänskliga arm av sympati och förening, medan Han med Sin gudomliga arm av nåd och kraft förde fram till dem den frälsning, som judarna vägrade att ta emot. rätt

(34)Jesus hade tillbringat flera månader i Judéen och gett Israels härskare en rättvis möjlighet, att godta Hans ställning som världens Frälsare. Han hade utfört många mäktiga gärningar mitt ibland dem; men Han behandlades ändå av dem med misstänksamhet och svartsjuka. Då Han gick genom Samarien på väg till Galiléen, stod Hans mottagande ibland samariterna och den iver, med vilken de lyssnade på Hans läror, i bjärt kontrast till judarnas misstro, som hade misstolkat Daniels, Sakarjas och Hesekiels profetior, och därmed blandat ihop Kristi första tillkomst med Hans andra majestätiska och härliga framträdande. rätt

(34)Deras blindhet var en följd av deras stora stolthet och arrogans, som endast sökte efter världslig ställning och förmåner. De framhävde sina tolkningar av profetiorna för samariterna, som trodde att Messias skulle komma inte bara som en Återlösare för judarna, utan för världen. Detta orsakade stor bitterhet mot dem från judarna, som hävdade att Kristus skulle komma, för att upphöja Israel och lägga alla andra nationer under Israel. Denna förvrängning av profetiorna ledde till, att samariterna förkastade alla heliga skrifter utom Moses. Men deras sinnen var öppna för upplysning, och de tog emot Frälsarens undervisning med glädje och accepterade Honom som den utlovade Messias. rätt

(35)Lärjungarna hade bevittnat många av Hans mirakler, och deras sinnen hade blivit upplysta av det tal de hade hört från Hans läppar; men de hade inte helt lämnat sin anställning som fiskare. Deras hjärtan fylldes av sorg efter Johannes’ död, och de besvärades av motstridiga tankar. Om Johannes’ liv hade tillåtits, att sluta så bittert, vad skulle deras Mästares öde bli, då de skriftlärde och fariséerna var så hatiska mot Honom? Mitt i deras tvivel och rädsla var det en lättnad för dem, att återvända till sitt fiske och för en kort stund finna i sin gamla sysselsättning en avledning från sin oro. rätt

(35)Jesus lät dem ofta besöka sina hem och vila; men Han motstod milt, dock bestämt, alla deras böner om, att Han Själv skulle vila. På natten fann Han de stunder för bön, som Han inte kunde ta tid till under dagen. Medan världen Han hade kommit för att rädda, var insvept i slummer, brukade Återlösaren, i bergens helgedom, gå i förbön för människan hos Fadern. Ofta tillbringade Han hela nätter i bön och meditation och gick tillbaka på morgonen till Sitt aktiva arbete. rätt

(35)Det var morgon på Galiléiska sjön, och fiskarna var i sina båtar, trötta av en lång natts fruktlösa slit. Men i gryningen upptäckte Simon gestalten av Jesus, som gick på stranden. Han riktade de andra lärjungarnas uppmärksamhet mot deras älskade Lärare, och de begav sig alla till stranden. Det verkade omöjligt för Frälsaren, att få någon ro. Folkmassan hade redan samlats i klungor omkring Honom, där Han vandrade på stranden. De sjuka och drabbade fördes till Honom för lindring. Till slut hade folket trängt sig så nära Honom, att de knappt lämnade Honom bekväm ståplats. Det var just vid den här tiden, som fiskarna närmade sig stranden. Jesus bad Petrus, att ta Honom i sin båt, och omedelbart, då Han steg i den, uppmanade Han lärjungen, att lägga ut en bit från land. Sedan, efter att ha avlägsnats en kort bit från folket, var Han i en bättre position, för att bli sedd och hörd av dem, och från båten på sjön predikade Han om Guds rikes mysterier. Hans språk var enkelt och seriöst, det tilltalade folkets sinnen med övertygande kraft. rätt

(36)Väl föredraget var avslutat, vände Jesus Sig till Petrus och bad honom, att lägga ut på djupet och släppa ned sitt nät, för att få fångst. Men Petrus var helt och hållet besviken; inte bara var han bedrövad på grund av Johannes Döparens död, och hans sinne pinat av otro till följd av den händelsen, utan han var avskräckt med avseende på sina timliga framtidsutsikter. Han hade misslyckats med sitt fiske, och den senaste natten hade han tillbringat med gagnlöst arbete. Det var därför i förtvivlad ton, som han svarade på Jesu befallning: ”’Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.’” {Lukasevangeliet 5:5.} rätt

(37)Han ropade på sin bror till sin hjälp, och tillsammans släppte de ned näten i det djupa vattnet, som Jesus hade befallt. Då de kom, för att dra in näten, kunde de inte göra det på grund av den stora mängd fisk de innehöll, och de var tvungna, att kalla Jakob och Johannes till hjälp, innan de kunde dra in näten och lossa dem. Då detta var gjort, var båten så tungt lastad, att det var risk för, att den skulle sjunka. rätt

(37)Petrus hade sett Jesus utföra underbara mirakler, men inget gjorde så starkt intryck på hans sinne som denna mirakulösa fiskefångst, efter en natt av besvikelse. Otron och missmodet, som hade förtryckt lärjungarna under den långa, trötta natten, gav nu vika för vördnad och häpnad. Petrus blev upprymd av en förnimmelse av sin Mästares gudomliga kraft. Han skämdes över sin syndiga otro. Han visste, att han var i Guds Sons närhet och kände sig ovärdig, att befinna sig i sådant sällskap. Han kastade sig impulsivt för Jesu fötter och ropade ut: rätt

(37)”’Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.’” {Vers 8.} Men samtidigt, som han sade detta, höll han sig fast vid Jesu fötter och skulle inte ha varit villig, att Frälsaren skulle ta honom på ordet, även om Han hade försökt det. rätt

(37)Men Jesus förstod den häftige lärjungens motstridiga känslor och sade till honom: ”’Frukta inte. Härefter skall du fånga människor.” {Vers 10.} Liknande ord riktades efteråt till de tre andra fiskarna, då de alla var på stranden. Då de var sysselsatta med, att laga sina nät, som hade gått sönder av den stora vikten av fisken de hade tagit, sade Jesus till dem: ”’Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.’” {Markusevangeliet 1:17.} Omedelbart efter detta lämnade de sina nät och båtar och följde Frälsaren. Dessa ödmjuka fiskare erkände Jesu gudomliga auktoritet och gav genast upp sin vanliga sysselsättning och lämnade sina världsliga ägodelar i lydnad mot sin Herres befallning. rätt

(38)Dessa fyra lärjungar var närmare knutna till Jesus under Hans jordeliv, än någon av de andra. Kristus, världens ljus, kunde i överflöd kvalificera dessa olärda fiskare i Galiléen för det höga uppdrag, Han hade valt åt dem. Orden, som talades till dessa ödmjuka män, var av mäktig betydelse; de skulle påverka världen genom alla tider. Det verkade vara en enkel sak för Jesus, att kalla de stackars, nedstämda männen att följa Honom; men det var en händelse, som gav oerhörda resultat; den skulle komma att skaka världen. Guds livliga kraft, som upplyste dessa oskolade fiskares sinnen, skulle göra det möjligt för dem, att sprida Kristi läror vida omkring, och andra skulle ta på sig uppgiften, tills undervisningen skulle nå alla länder i alla tider, och vinna många till frälsning. Så skulle de fattiga fiskarna i Galiléen verkligen bli ”människofiskare.” rätt

(38)Jesus motsatte Sig inte utbildning. Den högsta kultur, om den är helgad av kärleken och gudsfruktan, får Hans godkännande. En invändning framförs emellanåt mot utbildning, eftersom Jesus valde okunniga fiskare till Sina lärjungar. Men dessa män var föremål för Hans luttrande eller renande inflytande i tre år, och Frälsaren var den mest perfekte pedagog, som världen någonsin har känt. Livets Furste valde inte de kunniga juristerna, de skriftlärde och de äldste till Sina lärjungar, eftersom de inte ville följa Honom. Därför valde Han de ödmjuka fiskemännen till Sina medhjälpare. De rika och utbildade ibland judarna var upphöjda av sin egen världsliga visdom och självrättfärdighet och kände sig i allt tillräckliga i sig själva, utan att inse något speciellt behov av en Återlösare. Deras karaktärer var fixerade och de ville inte ta emot Kristi lärdomar. Men de ödmjuka fiskarna var glada över, att vara förbundna med Frälsaren och bli Hans medarbetare. rätt

(39)Då Jesus passerade på väg till Jerusalem, såg han Matteus sysselsatt med sin verksamhet som skatteindrivare. Han var jude, men då han blev publikan, kom hans bröder att förakta honom. Det judiska folket var ständigt irriterat på grund av det romerska oket. Att en föraktad och hednisk nation skulle inkassera uppbörd från dem, var en ständig påminnelse om, att deras makt och ära som en självständig nation hade försvunnit. Deras indignation visste inga gränser, då en av deras eget folk till den milda grad glömde sitt upphöjda släktes heder, att han antog ämbetet som skatteindrivare. rätt

(39)De, som på så sätt hjälpte till med, att upprätthålla den romerska myndigheten, ansågs vara avfälliga. Judarna ansåg det som förnedrande, att på något sätt umgås med en publikan. De ansåg, att ämbetet var identiskt med förtryck och utpressning. Men Jesu sinne formades inte efter fariséernas fördomar. Han tittade under ytan och läste hjärtat. Hans gudomliga öga såg i Matteus en, som Han kunde använda, för att upprätta Sin församling. Denne man hade lyssnat till Kristi lärdomar och hade attraherats av Honom. Hans hjärta var fullt av vördnad för Frälsaren, men Matteus hade aldrig tänkt på, att denne store lärare skulle nedlåta Sig till, att lägga märke till honom, än mindre välja honom som lärjunge. Därför blev hans förvåning stor, då Jesus tilltalade honom med orden: ”’Följ mig!’” {Matteusevangeliet 9:9.} rätt

(40)Utan något mutter av tvivel eller oro för sin åtföljande ekonomiska förlust, reste Matteus sig och följde sin Mästare och förenade sitt intresse med Jesu få lärjungar. Den föraktade publikanen kände, att Frälsaren hade skänkt honom en ära, som han inte förtjänade. Han tänkte inte på de lukrativa affärer han hade bytt ut mot fattigdom och trötthet. Det räckte, att han skulle vara i Kristi närhet, att han kunde lära sig visdom och godhet från Hans läppar, se Hans underbara gärningar och vara en medarbetare åt Honom i Hans stora möda. rätt

(40)Matteus var rik, men han var villig, att offra allt för sin Mästare. Han hade många vänner och bekanta, som han var angelägen om skulle bli efterföljare till Jesus, och han önskade, att de skulle få en möjlighet, att träffa Honom. Han kände sig säker på, att de skulle förtrollas av Hans rena och enkla lära, som förmedlades utan prål eller skyltande. rätt

(40)Han bjöd därför in till fest i sitt eget hus och kallade samman sina vänner och släktingar, ibland vilka fanns ett antal publikaner. Jesus inbjöds som gäst, till vars ära festen förbereddes. Han, tillsammans med Sina lärjungar, accepterade den artiga inbjudan och förgyllde banketten med Sin närvaro. De avundsjuka skriftlärde och fariséerna, som alltid iakttog och följde Jesu rörelser, förlorade inte denna möjlighet, att försöka att fördöma Kristi sak. rätt

(40)De var väldigt upprörda över, att en som kallade sig för jude, skulle umgås med publikaner. Även om de vägrade, att erkänna honom som Messias och inte ville acceptera någon av Hans läror, kunde de ändå inte blunda för det faktum, att Han hade stort inflytande över folket. I detta fall blev de förtretade över, att Han genom Sitt exempel skulle ignorera deras fördomar och traditioner. Då Jesus kallade Matteus, att följa Honom, kände deras vrede inga gränser, för att Han skulle hedra en hatad publikan. De attackerade öppet lärjungarna om saken och anklagade dem för, att äta med publikaner och syndare. rätt

(41)”När Jesus sedan var gäst i hans hem, kom många publikaner och syndare och låg till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Fariseerna fick se det och frågade hans lärjungar: ’Varför äter er mästare med publikaner och syndare?’” {Verserna 10-11.} Det var med bittert förakt de ställde denna fråga. Jesus väntade inte på, att hans lärjungar skulle svara på denna hånfulla anklagelse, utan svarade Själv: ”De friska behöver inte läkare, utan de sjuka. Men gå och lär er vad detta betyder: Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer. Ty jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga, utan syndare till omvändelse.” {Verserna 12-13, Reformations-Bibeln.} Han förklarade här Sin kurs, genom att ta fallet med en läkare, vars arbete inte sker ibland de friska, utan ibland dem, som är sjuka. Han, som kom för att rädda den syndsjuka själen, måste vistas ibland dem, som mest behövde Hans förlåtande barmhärtighet och medlidsamma kärlek. rätt

(41)Dessa stackars publikaner och syndare kände, även om de var fläckade av skuld, sitt behov av omvändelse och förlåtelse. Det var Himmelens uppdrag, att lindra just sådan nöd som deras. Även om dessa personer uppenbarligen ignorerade religiösa riter och högtider, var de i hjärtat och livet bättre lämpade, att bli uppriktiga kristna, än fariséerna och prästerna, som föraktade dem. Många av dem ägde ädel redbarhet och skulle inte skada samvetet, genom att förkasta en lära, som deras förnuft förklarade var sann. rätt

(42)Jesus hade kommit, för att läka syndens sår inom Sin egen nation, men de vägrade Hans erbjudna hjälp; de trampade på Hans läror och gjorde narr av Hans mäktiga gärningar. Herren vände Sig därför till dem, som ville höra Hans ord. Matteus och hans medarbetare lydde Mästarens kallelse och följde Honom. Den föraktade publikanen blev en av de mest hängivna evangelisterna. Hans osjälviska hjärta kände för själar, som behövde ljuset. Han stötte inte bort syndare, genom att upphöja sin egen fromhet och ställa den i kontrast till deras syndighet; utan knöt dem till sig själv genom vänlig sympati, då han presenterade Kristi dyrbara evangelium för dem. Hans arbete kännetecknades av markant framgång. Många av dem, som satt vid den festen och lyssnade på Jesu gudomliga undervisning, blev redskap för upplysning för folket. rätt

(42)De direkta ord, som Jesus riktade till fariséerna i samband med denna högtid, gjorde dem tysta, men tog inte bort deras fördomar eller mjukade upp deras hjärtan. De gick bort och klagade för Johannes’ lärjungar angående, vad Jesus och Hans efterföljare gjorde. De bredde ut sig om det farliga inflytande, som Han utövade över folket, varvid Han tillintetgjorde deras gamla traditioner och predikade en lära om barmhärtighet och kärlek till världen. De försökte, att väcka missnöje hos Johannes’ lärjungar, genom att kontrastera deras strama fromhet och rigorösa fasta med Jesu exempel, då Han festade med publikaner och syndare. rätt

(43)Johannes’ lärjungars känslor väcktes, och de klagade hos Jesu lärjungar angående deras Mästares väg, som var så i strid med Johannes’ läror. Om Johannes var sänd av Gud och undervisade i enlighet med Hans Ande, hur skulle Jesu handlingar då kunna vara rätt? Frälsarens anhängare, eftersom de inte kunde svara på dessa frågor, förde frågan vidare till sin Mästare. ”De sade till honom: ’Johannes lärjungar och fariseernas fastar ofta och ber böner, men dina lärjungar äter och dricker.’ Jesus sade till dem: ’Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta, så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och på den tiden skall de fasta.’” {Lukasevangeliet 5:33-35.} rätt

(43)Jesus hade kommit till världen med Himmelens ljus. Han kom som mänsklighetens Återlösare, för att begränsa Satans makt och befria de fångna. Vid Hans födelse hade de himmelska budbärarna burit det glada budskapet om stor glädje till de ödmjuka herdarna på Betlehems slätter: ”’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” {Kapitel 2:14.} rätt

(43)Himmelens största gåva hade skänkts till världen. Glädje åt de fattiga, för Kristus hade kommit, för att göra dem till Sitt rikes arvingar! Glädje åt de rika, för Han hade kommit, för att lära dem, hur de skulle använda sin jordiska skatt, så att den kunde säkra dem evig rikedom i Himmelen! Glädje åt de okunniga, för Han hade kommit, för att ge dem vishet till frälsning! Glädje åt de lärda, för Han hade kommit, för att öppna för deras förståelse djupare mysterier, än de någonsin tidigare hade fattat! rätt

(44)Så här sade Frälsaren: ”Men saliga är era ögon som ser och era ögon som hör. Amen {Sannerligen} säger jag er: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och få höra det ni hör, men fick inte höra det.” {Matteusevangeliet 13:16-17.} Kristi mission öppnade för människors sinnen sanningar som hade varit dolda från världens grundläggning. rätt

(44)Varje mänskligt företag sjunker ned i obetydlighet i jämförelse med Kristi tillkomst på jorden. Vilket tillfälle till glädje hade lärjungarna, som fick gå och tala med Himmelens Majestät! Lyckliga var de, som hade Fridsfursten mitt ibland sig och dagligen erhöll nya nådesbevis och välsignelser. Varför skulle de sörja och fasta? Det var mer passande för dem, att sörja, som förkastade Frälsaren och slöt sina ögon och öron för Hans gudomliga läror, som vände sig från friden och glädjen i oändlig kärlek och sanning. Himmelens skatt anförtroddes dem för en tid, och de, utan hänsyn till gåvan, valde träldom och mörker snarare, än frihet och ljus genom Kristus. rätt

(44)I synagogan i Nasaret hade Jesus tillkännagett Sig Själv som mänsklighetens Återlösare. Han sade: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.” {Lukasevangeliet 4:18-19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(45)Hur kunde brudkammarens barn fasta, då brudgummen ännu var hos dem? Men då Han skulle återvända tillbaka till Himmelen och lämna Sina lärjungar, att ensamma möta världens otro och mörker, då skulle det passa för kyrkan, att fasta och sörja, tills hennes frånvarande Herre skulle återvända för andra gången. rätt

(45)De svartsjuka fariséerna misstolkade alla vår Herres handlingar. Just de gärningar, som borde ha smält deras hjärtan och vunnit deras beundran, tjänade bara som en ursäkt, för att anklaga Honom för omoral. Dessa självrättfärdiga män hade så ofta blivit tillrättavisade av Jesus för sin missgärning och avslöjats i sina onda syften och onda naturer, att de inte vågade föra sina klagomål till Honom, utan bar dem dit, där de mest sannolikt skulle komma att skapa fördomar och otro. Hade Jesu lärjungar lyssnat på dessa insinuationer, skulle de ha slutat, att följa sin Mästare. Men de lyssnade inte på de nedriga anklagelserna om ogudaktighet och ondskefulla tankegångar mot Honom från dem, som själva var fyllda av illvilja och hat. rätt

(45)Frälsaren åt med syndare, Han talade livets ord till dem och många tog emot Honom som Sin Återlösare. Kristi högtid var helig; men de fastande fariséerna kommer att få sin del med hycklarna och de otrogna, när Kristus anländer i Sin härlighet, och de, som de föraktade, kommer att samlas i Hans rike. rätt

nästa kapitel