Ritten in i Jerusalem

(115)På den första dagen i veckan återupptog Jesus Sin resa till Jerusalem, för att delta i Påskhögtiden. Folkmassor, som hade strömmat till Betania, för att se Honom, följde med honom, ivriga att bevittna Hans intåg i Jerusalem. Hela naturen tycktes jubla; träden var klädda i grönska och blommor spred sin utsökta doft i luften. Många människor var på väg till staden, för att fira Påskhögtiden. Dessa sällskap anslöt sig ständigt till folkmassan, som följde med Jesus. Han sände två av Sina lärjungar, för att hämta “en åsna, {...} ett åsneföl, en arbetsåsnas föl”, för att rida in i Jerusalem. {Matteusevangeliet 21:5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Det var bara en kort sträcka, och eftersom Han alltid hade valt, att resa till fots, blev Hans lärjungar förbryllade över detta och ville veta, varför Han skulle föredra att rida. Men hoppet lyste i deras hjärtan med den glädjetanken, att Jesus var på väg, att träda in i huvudstaden och utropa Sig Själv till kung över judarna och hävda Sin kungliga makt. Under sitt ärende meddelade lärjungarna sina lysande förväntningar till Jesu vänner, och spänningen spred sig vitt och brett och höjde folkets förväntningar till högsta nivå. rätt

(116)Jesus valde för Sitt bruk ett föl, som aldrig någon människa hade suttit på. Lärjungarna lade i glad entusiasm sina kläder på fålen och hjälpte sin Mästare upp. Så snart, som Han satt på plats, genljöd luften av ett högt triumfrop, och folkmassan hyllade Honom som Messias, sin Kung. Jesus tog nu emot den hyllning, som Han aldrig tidigare hade tillåtit, och Hans lärjungar tog detta som bevis på, att deras glada förhoppningar skulle förverkligas, genom att de skulle få se Honom erkänd i Jerusalem som Israels kung. Alla var glada och upprymda; folket tävlade med varandra om, att hylla Honom. De kunde inte visa yttre pompa och prakt, men de gav Honom tillbedjan från glada hjärtan. De kunde inte skänka Honom kostsamma gåvor, men de bredde ut sina ytterkläder som en matta på Hans väg, och de strödde också de lummiga grenarna av oliv och palm på vägen. De kunde leda triumftåget utan kungliga standar, men de skar ned de utspridda palmgrenarna, naturens segersymbol, och viftade med dem uppåt, medan deras högljudda jubel och hosiannarop fyllde luften. rätt

(117)Då de fortsatte, ökade folkmassan ständigt av dem, som hade hört talas om Jesu ankomst och skyndade sig, att ansluta sig till processionen. Åskådare umgicks ständigt med skaran och frågade: Vem är det här? Vad betyder allt denna uppståndelse? De hade alla hört talas om Jesus och förväntade sig, att Han skulle gå till Jerusalem, men de visste, att Han dittills hade vägrat, att ta emot kungliga utmärkelser, och de blev högst förvånade, då de fick veta, att det var Han. De undrade, vad som kunde ha åstadkommit denna förändring hos Honom, som hade förklarat, att Hans rike inte var av denna världen. rätt

(117)Medan de undrade och frågade, tystade den ivriga folkmassan sina funderingar med ett triumfrop, som upprepades om och om igen, och ekade från de omgivande kullarna och dalarna. Och nu förenades den glada processionen av folkmassor från Jerusalem, som hade hört talas om den stora demonstrationen, och som skyndade sig, att möta Frälsaren och föra Honom till Jerusalem. Från det stora församlandet av hebréerna, för att närvara vid Påsken, gick tusentals ut, för att välkomna Jesus till staden. De hälsade Honom med viftande av palmkvistar och ett utbrott av helig sång. Prästerna i templet blåste i trumpeten för kvällsgudstjänsten, men det var få som svarade, och de styrande sade förskräckt till varandra: ”Hela världen springer ju efter honom.’” {Johannesevangeliet 12:19.} rätt

(118)Frälsaren hade under Sitt jordiska liv dittills vägrat, att ta emot kunglig ära och hade resolut avrått från alla försök, att upphöja Honom till en jordisk tron; men detta tillfälle var avsett av Jesus, att uppmärksamma Honom som världens Återlösare. Han närmade Sig den period, då Hans liv skulle erbjudas som lösen för den skyldiga människan. Även om Han snart skulle förrådas och hängas på korset som en förbrytare, skulle Han ändå träda in i Jerusalem, platsen för Sitt annalkande offer, med uppvisningar av glädje och den ära, som tillhör kungligheter, för att svagt avbilda härligheten hos Hans framtida inträde i världen som Sions kung. rätt

(118)Det var Jesu syfte, att uppmärksamma det krönande offer, som skulle avsluta Hans uppdrag till en fallen värld. De samlades i Jerusalem, för att fira Påsken, medan Han, det förebildande Lammet, genom en frivillig handling avskilde Sig Själv som offergåva. Jesus förstod, att det var nödvändigt under alla framtida tidsåldrar, att kyrkan skulle göra Hans död för världens synder till ett ämne för djupa tankar och studier. Varje faktum, som är kopplat till detta, bör bekräftas utan tvekan och tvivel. Det var därför nödvändigt, att alla människors blickar riktades mot Honom, att demonstrationerna föregående Hans stora offer skulle vara sådana, att alla uppmärksammades på själva offret. Efter en sådan uppvisning, som den i samband med Hans intåg i Jerusalem, skulle allas ögon följa Hans snabba framfart till det avgörande slutet. rätt

(118)De häpnadsväckande händelserna i samband med denna triumffärd beräknades bli ett samtalsämne på varje tungomål, och fästa Jesus i alla sinnen. Efter Hans korsfästelse skulle dessa händelser bli kopplade till Hans rättegång och död; profetior skulle granskas och avslöja det faktum, att detta verkligen var Messias; och konverterade till Jesu tro skulle ökas i alla länder. I denna enda triumferande scen av Sitt jordeliv kunde Frälsaren ha dykt upp eskorterad av himmelska änglar och förebådad av Guds basunstötar; men Han förblev trogen det liv av ödmjukhet, som Han hade accepterat och bar mänsklighetens börda, tills Hans liv gavs för världens liv. rätt

(119)Denna dag, som för lärjungarna verkade vara kronan på deras liv, skulle ha skuggats av dystra moln, om de hade vetat, att denna glädjescen bara var ett förspel till deras Mästares lidande och död. Även om Han upprepade gånger hade berättat för dem om Sitt oundvikliga offer, glömde de ändå i dagens glada triumf Hans sorgsna ord och såg fram emot Hans välmående styre på Davids tron. Nya personer anslöt sig ständigt till processionen, och, med få undantag, greps alla därav av timmens glada stämning och hjälpte till med, att svälla hosiannaropen, som ekade och genljöd från kulle till kulle och från dal till dal. Ropen steg upp hela tiden: ”Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” {Matteusevangeliet 21:9.} Det var, som om hela den stora skaran försökte, att överträffa varandra, genom att svara på kallelsen från ett profetiskt förflutet. rätt

(119)Många fariséer bevittnade scenen och, brinnande av avund och illvilja, försökte de, att tysta jublet. De utövade all auktoritet, som de kunde uppamma, för att undertrycka folkets entusiasm; men alla deras vädjanden och hot var förgäves. De fruktade, att denna skara, i styrkan av sitt antal, skulle lyfta Jesus till ställningen som kung, och som en sista utväg trängde de sig igenom folkmassan och besvärade Honom med tillrättavisningar och hotfulla ord: ”’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’” {Lukasevangeliet 19:29.} De förklarade, att sådana bullriga och upphetsade demonstrationer var olagliga och inte skulle tillåtas av myndigheterna. Men Jesu svar tystade deras högmodiga befallningar: ”’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’” {Vers 40.} rätt

(120)Gud Själv hade, i Sin speciella försyn, bestämt ordningen för de händelser, som då inträffade, och om människor inte hade genomfört den gudomliga planen, skulle Han ha gett en röst åt de livlösa stenarna och de skulle ha hyllat Hans Son med berömmets erkännande. Denna scen hade uppenbarats i en profetisk syn för gamla heliga siare, och människan var maktlös, att åsidosätta Jehovas avsikter. Då de tystade fariséerna drog sig tillbaka, stämde hundratals röster in i Sakarjas ord: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” {Sakarja 9:9.} rätt

(120)Fariséerna måste avstå från sina ansträngningar, att lugna folkets entusiasm. Alla deras förebråelser tjänade bara till, att stegra skarans iver. Världen hade aldrig tidigare sett ett sådant triumftåg. Det var inte som jordens berömda erövrare. Inget tåg av sörjande fångar, som troféer av kunglig tapperhet, utgjorde ett inslag i det imponerande festtåget. I stället omgavs Frälsaren av de härliga troféerna för Hans kärleksarbete för den syndiga människan. Där fanns fångarna, som Han hade räddat från Satans grymma makt och som prisade Gud för sin befrielse. De blinda, som Han hade återställt synen åt, trängde på och visade vägen. De stumma, vars tungor Han hade löst, ropade hosianna högljuddast. De krymplingar, som Han hade botat, sprang fritt omkring och var de mest aktiva i, att bryta palmbladen och vifta med dem inför Frälsaren. Änkor och föräldralösa barn fanns i folkmassan, som upphöjde Jesu namn för Hans barmhärtighetsverk mot dem. De spetälska, som hade blivit renade genom ett ord från Honom och räddade från en levande död, spred sina ofläckade kläder på Hans väg och hyllade Honom som Ärans Konung. De, som hade väckts av Hans magiska röst ur dödssömnen, befann sig i skaran. Lasarus, vars kropp hade ruttnat i graven, var nu återställd till den härliga manlighetens fulla styrka. Han vägledde det saktmodiga djur, på vilket hans Befriare red. rätt

(121)Då processionen anlände till toppen av kullen och skulle gå ned i staden, stannade Jesus, och hela folkmassan med Honom. Framför dem låg Jerusalem i all sin härlighet, badande i ljuset från den sjunkande solen. Templet lockade alla ögon. I ståtlig storhet tornade det upp sig över allt annat och verkade peka mot himlen, som om det riktade folkets uppmärksamhet uppåt, till den ende sanne och levande Guden. Detta tempel, i sitt praktfulla majestät, hade länge varit den judiska nationens stolthet och ära. Romarna var också stolta över det som ett oöverträffat monument av storslagenhet. Deras kung hade förenat sig med judarna i utsmyckningen av det, och tillsammans hade de inte sparat några ansträngningar eller kostnader, för att förse det med de dyraste och vackraste dekorationer både utanpå och inuti. rätt

(122)En del av byggnadens vägg hade stått emot arméers belägring, och i sitt perfekta murverk såg det ut som en solid sten, som hel och hållen hade grävts upp i stenbrottet. Medan den i väster nedåtgående solen färgade och förgyllde skyn, lyste dess strålande glans upp templets rena, vita marmor och gnistrade på dess guldklädda pelare. Från toppen av kullen, där Jesus och Hans anhängare stod, såg det ut som en massiv struktur av snö översållad med gnistrande juveler. Vid ingången till templet fanns det en vinstock bestående av guld och silver, med gröna löv och massiva druvklasar, allt utfört till en enorm kostnad av de skickligaste konstnärer. Denna formgivning var en bild på Israel i form av en välmående vinstock. Guldet, silvret och det levande gröna kombinerades alla med en sådan sällsynt smak och utsökt hantverk, att då det graciöst snodde sig kring de vita och glittrande pelarna, med glänsande rankor klamrande sig fast vid deras gyllene prydnader, utgjorde det en underbar sak av skönhet, som fångade den nedgående solens prakt, och lyste som med en härlighet lånad från Himmelen. rätt

(122)Jesus tittade på den förtrollande scenen framför Sig, och den stora skaran dämpade sina rop, förtrollade av denna plötsliga skönhetssynen. Alla ögon vändes instinktivt mot Frälsaren och förväntade sig, att se i Hans ansikte den beundran, som de själva kände. Men i stället för detta, såg de hur ett moln av sorg samlades över Hans ansikte. De blev förvånade och besvikna över, att se Frälsarens ögon fyllas med tårar och Hans kropp vagga fram och tillbaka som ett träd i stormen, medan ett ångestrop bröt ut från Hans darrande läppar, som från djupet av ett brustet hjärta. Vilken syn var detta för änglar att se! Deras älskade Befälhavare i tårar av vånda! Vilken syn var detta för den glada skaran, som hade åtföljt Honom med triumfrop och viftande av palmkvistar till krönet med utsikt över den härliga staden, där de med glädje hoppades, att Han skulle regera! Deras hurrarop tystnade nu, medan många tårar rann i sympati med den sorg, de inte kunde förstå. rätt

(123)Jesus hade gråtit vid Lasarus’ grav, men det var i en gudsliknande sorg i harmoni med tillfället. Men denna plötsliga sorg var som en ton av jämmer i en storslagen triumfkör. Mitt i en scen av jubel, där alla hyllade Honom, var Israels kung i tårar; inte tysta glädjetårar, utan tårar och stön av ohjälplig smärta. Folkmassan slogs av plötslig dysterhet, medan de betraktade denna för dem obegripliga sorg. Jesu tårar fälldes inte i väntan på fysiskt lidande, då Han övervägde Sin korsfästelse, fastän strax före Honom låg Getsemane Örtagård, där Han visste, att fasan från ett stort mörker snart skulle överskugga Honom. Fårporten låg också i sikte, genom vilken under århundraden offerdjuren hade förts. Denna port skulle snart öppnas för Honom, den stora förebilden, mot vars offer för världens synder alla dessa offer hade pekat. I närheten var Golgata, platsen för Hans annalkande fasa. rätt

(123)Ändå var det inte på grund av dessa påminnelser om Hans grymma död, som Återlösaren grät och stönade av ångest i anden. Hans var ingen självisk sorg. Tanken på fysisk smärta skrämde inte den ädla, självuppoffrande själen. Det var åsynen av Jerusalem, som genomborrade Jesu hjärta med ångest – Jerusalem, som hade förkastat Guds Son och föraktat Hans kärlek, som vägrade att låta sig övertygas av Hans mäktiga underverk och var på väg, att ta Hans liv. Han såg hennes skuld i, att förkasta sin Återlösare, och vad hon kunde ha varit, om hon hade accepterat Honom, som ensam kunde läka hennes sår. Han hade kommit, för att rädda henne; hur kunde Han ge upp barnet i Sin omvårdnad! rätt

(124)Han räckte upp Sin hand – som så ofta hade välsignat de sjuka och lidande – och viftade med den mot den dödsdömda staden, utropande i snyftande yttringar av sorg: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.” {Lukasevangeliet 19:41.} Här pausade Frälsaren och lämnade osagt, vad Jerusalems tillstånd kunde ha varit, om hon hade accepterat den enda hjälp, som Gud kunde ge henne – gåvan bestående av Sin älskade Son. Om Jerusalem hade vetat, vad det var hennes privilegium, att veta och hade handlat i enlighet med det ljus, som Gud hade skänkt henne, skulle hon ha kunnat stå fram i välståndets stolthet, som rikenas drottning, fri i styrkan hos sin gudagivna kraft. Det skulle då inte ha funnits några beväpnade soldater, som väntade vid hennes portar, inga romerska fanor, som fladdrade från hennes murar. Det härliga öde, som kunde ha välsignat Jerusalem, om hon hade accepterat sin Återlösare, framträdde inför Guds Son. Han såg, att hon genom Honom kunde ha blivit botad från sin svåra sjukdom, befriad från träldomen och etablerad som jordens mäktiga metropol. Från hennes murar skulle fredsduvan ha nått ut till alla folk. Hon skulle ha varit världens härlighetsdiadem. rätt

(125)Men den ljusa bilden av, vad Jerusalem kunde ha varit, om hon hade accepterat Guds Son, försvann från Frälsarens åsyn, då Han insåg, vad hon var under det förtryckande romerska oket, samtidigt som Gud rynkade på pannan mot henne, och rättvist dömde ut hennes straff. Han tog upp den brutna tråden hos Sin klagolåt: ”Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’” {Verserna 42-44.} rätt

(125)Kristus kom, för att rädda Jerusalem med sina barn från följderna av hennes tidigare synder; men fariséernas oheliga förväntningar infriades inte genom Hans uppträdande. Fariséisk stolthet, hyckleri, svartsjuka och illvilja hade hindrat Honom från, att uppnå Sitt syfte. Jesus visste om den fruktansvärda vedergällning, som skulle hemsöka den dömda staden. Han såg Jerusalem omringat av arméer, de belägrade invånarna drivna till svält och död, mödrar som serverade sina egna barns döda kroppar, och både föräldrar och barn, som ryckte den sista matbiten från varandra, och naturlig tillgivenhet förstörd genom gnagande hungerkval. Han såg, att judarnas envishet, vilken framgår av deras avvisande av Hans frälsning, också skulle leda till, att de vägrade sin enda återstående chans till säkerhet – att underkasta sig de invaderande arméerna. Han såg de eländiga invånarna lida tortyr på sträckbänken och korset, de vackra palatsen förstörda, templet där Gud hade uppenbarat Sin härlighet, i ruiner, och av alla dess rena och fläckfria väggar, dekorerade med höga pelare och förgyllda anordningar, inte en enda sten kvar på en annan, medan staden blev plöjd som en åker. Må Frälsaren gråta i ångest inför en sådan fruktansvärd bild! rätt

(126)Jerusalem hade varit Hans ögonsten, och som en öm far sörjer över en egensinnig son, grät Jesus över Jerusalem. ”Hur kan Jag ge upp Dig! Hur kan Jag se Dig utlämnad till förstörelse och ödeläggelse! Måste Jag släppa Dig, för att Du skall fylla Din missgärnings bägare!” En själ är av sådant värde, att världar i jämförelse med den sjunker ned i obetydlighet; men här höll en hel nation på, att gå förlorad. Då den snabbt nedåtgående solen skulle passera ur sikte i skyn, skulle Jerusalems nåds dag vara till ända. Medan den stora processionen stannade på Olivbergets krön, var det ännu inte för sent för Jerusalem, att omvända sig och bli frälst. Barmhärtighetens ängel vek sedan samman sina vingar, för att kliva ned från den gyllene tronen och ge plats åt rättvisa och en snabbt kommande dom. Men Kristi stora kärlekshjärta vädjade fortfarande för Jerusalem, som hade föraktat all Hans barmhärtighet, föraktat Hans varningar och var på väg, att avsluta sitt orättfärdiga verk, genom att söla händerna i Hans blod. Om Jerusalem bara skulle omvända sig, var det ännu inte för sent. Medan de sista strålarna från den nedgående solen dröjde sig kvar över tempel, torn och gnistrande minaret, skulle inte någon god ängel kunna leda henne till Frälsarens kärlek och avvärja den fruktansvärda undergång, som väntade henne! Vackra och oheliga stad, som hade stenat profeterna, som hade förkastat Guds Son, som låste sig, genom sin obotfärdighet, i träldomens bojor – Din barmhärtighets dag är nästan slut! rätt

(127)Här hade ett gynnat folk bott; Gud hade gjort deras tempel till Sin boning; det gick att beskriva så här: ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd”. {Psaltaren 48:3.} Berättelsen om mer, än tusen år av Kristi vårdnad och ömma kärlek, såsom en far gynnar sitt enda barn, stod att läsa. I templet hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade de brinnande rökelsekaren viftats, medan rökelse, blandad med de dyrkandes böner, hade stigit upp till Gud. Där hade djurens blod flödat, en bild på Kristi blod. Där hade Jehova visat Sin härlighet ovanför nådastolen. Där hade prästerna tjänstgjort i underbara dräkter och juvelprydda bröstplåtar, och symbolernas pompa hade förekommit i evigheter. Men allt detta måste få ett slut; ty Jerusalem hade beseglat sin egen undergång, och hennes undergång var nära. rätt

(127)Med tanke på ödet för staden Han hade älskat, längtade Jesu själ efter Sin omsorgs barn. Obesvarad kärlek krossade Guds Sons hjärta. Föga visste folket om sorgen, vilken tyngde anden åt Honom, som de tillbad. De såg Hans tårar och hörde Hans stönanden, och under en kort stund avbröt en mystisk vördnad deras glada yttringar; men de kunde inte förstå innebörden av Hans klagan över Jerusalem. Under tiden fördes rapporter till rådsherrarna om, att Jesus närmade Sig staden med deltagande av en stor samling människor. I bävan gick de ut, för att möta Honom i hopp om, att skingra folkmassan med hjälp av sin auktoritet. Då processionen var på väg, att gå ned från Oljeberget, gensköts den av rådsherrarna. De frågade, vem och vad, som var orsaken till all denna tumultartade glädje. Då de med stor auktoritet upprepade sin fråga: ”Vem är det här?”, hördes lärjungarna, fyllda med en anda av inspiration, över allt bruset från folkmassan, och upprepade med vältaliga ord de profetior, som besvarade denna fråga. ”Adam kommer att säga Er: Det är kvinnans säd, som skall krossa ormens huvud. Fråga Abraham, han kommer att säga Er: Det är Melkisedek, kung av Salem, fridens kung. Jakob kommer att säga Er: Han är Silo av Juda stam. Jesaja kommer att berätta för Er: Immanuel, Underbar, Rådgivare, den Mäktige Guden, den Evige Fadern, Fridsfursten. Jeremia kommer att säga Er: Davids gren, Herren, vår rättfärdighet. Daniel kommer att säga Er: Han är Messias. Hosea kommer att säga Er: Han är Herren, härskarornas Gud, Herren är Hans åminnelse. Johannes Döparen kommer att säga Er: Han är Guds Lamm, som tar bort världens synd. Den store Jehova har förkunnat från Sin tron: Denne är Min älskade Son. Vi, Hans lärjungar, förklarar: Detta är Jesus, Messias, Livets Furste, världens Återlösare. Och till och med fursten över mörkrets makter erkände Honom och sade: ”Jag vet vem du är, du Guds Helige.’” {Markusevangeliet 1:24.} rätt

nästa kapitel