Påskmåltiden

(3)De skriftlärde och prästerna rådgjorde nu tillsammans om, hur de kunde ta Jesus, utan att väcka tumult ibland folket; ty många av dem, som hade bevittnat Hans mäktiga gärningar, trodde att Han var den Högstes profet och skulle ha blivit väldigt upprörda över varje angrepp på Hans frihet. Så dignitärerna beslutade, att öppet våld inte skulle vara bra politik, men att förräderi skulle tjäna deras syfte. rätt

(3)Judas, en av de tolv, föreslog i hemlighet, att han skulle förråda Jesus i deras händer, genom att leda dem till en av Frälsarens uppehållsorter för bön och begrundan. På denna lugna plats kunde de försäkra sig om sitt byte, ty det skulle inte finnas någon skara där, som kunde stå emot dem. Judas, ständigt girig efter vinning, slöt ett kontrakt med prästerna och rådsherrarna om, att förråda sin Mästare i deras händer för trettio silverpengar. Livets och ärans Herre såldes till smälek och död av en av Sina lärjungar för en ynka summa pengar. rätt

(3)Judas’ hjärta hade inte plötsligt blivit så uselt och fördärvat. Hans kärlek till mammon, liksom alla laster som lämnas okontrollerade, hade dagligen blivit starkare, tills den överträffade hans kärlek till Frälsaren, och han hade blivit en avgudadyrkare. Vi ser med fasa på Judas’ förräderi; men hans fall representerar en stor klass, som ställer sig under Kristi fana, men som verkligen är Hans värsta fiender. De använder namnet kristen som en mantel, för att dölja sina onda gärningar och säljer sin integritet för pengar och sin Frälsare för små världsliga fördelar. rätt

(4)Väl Judas hade ingått avtalet, genom vilket han gick med på, att förråda sin Mästare i händerna på dem, som törstade efter Hans liv, umgicks han med de andra lärjungarna, som om han vore oskyldig till orätt och intresserad av arbetet med, att förbereda Påsken. Förrädaren trodde, att hans grundläggande syften var dolda för hans Mästare, även om varje dag gav nya bevis på, att alla hjärtans tankar och avsikter låg öppna för Honom. rätt

(4)Jesus träffade Sina lärjungar i den övre salen, och de förstod snart, att något allvarligt tyngde Honom. Till slut, med en röst av rörande sorg, tilltalade Han dem så här: ”’Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar.” {Lukasevangeliet 22:15.} Han förutsåg tydligt de händelser, som skulle inträffa inom en snar framtid. Hans hjärta vreds av sorg, då Han tänkte på otacksamheten och grymheten hos dem Han hade kommit, för att rädda, och såg framför Sig det fruktansvärda öde, som väntade dem som följd härav. rätt

(4)Samtalen mellan Jesus och lärjungarna var vanligtvis stunder med lugn glädje, starkt uppskattade av dem alla. Påskmåltiden hade utgjort scener av särskilt intresse; men vid detta tillfälle var Jesus bekymrad i anden, och Hans lärjungar kände med Honom i Hans sorg, även om de inte visste orsaken. Detta var praktiskt taget den sista Påsk, som någonsin skulle firas; ty förebild skulle möta motbild i slaktandet av Guds Lamm för världens synder. rätt

(5)”Och han sade till dem: ’Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike.’ Och han tog en bägare,tackade Gud och sade: ’Tag detta och dela mellan er. Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.’ Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” {Verserna 15-20.} Vid denna sista Påsk instiftades Herrens nattvard. rätt

(5)Jesus gav sedan Sina lärjungar, genom Sitt exempel, en läxa om ödmjukhet. Efter att ha omgjordat Sig som en tjänare, tvättade Han fötterna på lärjungarna och samtalade med dem under högtidlig ömhet. Han, den fläckfrie Guds Son, böjde Sig, för att tvätta Sina anhängares fötter som ett av de sista tecknen på Sin kärlek till dem. Då Han hade slutfört uppgiften, sade Han till dem: ”’Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er.” {Johannesevangeliet 13:12-15.} rätt

(5)En tvist hade uppstått ibland Jesu lärjungar om, vem som skulle vara mest ärad i Hans rike; ty trots den uttryckliga instruktion de så ofta hade fått om motsatsen, hade de hållit fast vid tanken, att Jesus skulle upprätta ett timligt rike i Jerusalem; och de nyliga demonstrationerna, då Han äntrade staden, och det sätt, på vilket Han hade tagit emot dem, återupplivade denna tro i deras sinnen. Jesus hade hejdat deras strävanden efter ära och nu stärkt lektionen genom en handling av ödmjukhet och kärlek, avsedd att göra intryck på dem med en känsla av deras skyldigheter gentemot varandra, och att i stället för att gräla om en plats, borde var och en räkna de andra bättre än han själv. rätt

(6)Då lärjungarna satt vid Påskmåltiden med sin älskade Mästare, såg de att Han fortfarande verkade allvarligt bekymrad och deprimerad. Ett moln lade sig över dem alla, en föraning om någon fruktansvärd olycka, vars karaktär de inte förstod. Då de åt i tysthet, sade Jesus: ”’Amen {Sannerligen} säger jag er: En av er kommer att förråda mig.’” {Matteusevangeliet 26:21.} Förundran och bestörtning grep dem på grund av dessa ord. De kunde inte förstå, hur någon av dem kunde handla förrädiskt mot sin gudomlige Lärare. Av vilken anledning kunde de förråda Honom, och till vem? Vems hjärta skulle kunna föda en sådan avsikt! Säkert inte en av de gynnade tolv, som hade haft förmånen framför alla andra, att höra Hans läror och som hade upplevt Hans underbara kärlek och som Han hade visat så stor respekt för, genom att föra dem i nära gemenskap med Sig Själv! rätt

(6)Då de insåg den fulla betydelsen av Hans ord och kom ihåg, hur sanna Hans ord var, grep en plötslig rädsla och självmisstro dem. De började, att rannsaka sina egna hjärtan, för att avgöra om en enda illvillig tanke emot Mästaren förekom där. Med de mest smärtsamma känslor frågade den ene efter den andre: ”’Inte är det väl jag, Herre?’” Men Judas satt tyst. Johannes, i djup nöd, frågade till sist: Vem är det, Herre? och Jesus svarade: ”’Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.’” {Verserna 22-24.} Lärjungarna hade granskat varandras ansikten noggrant, då de frågade: ”’Inte är det väl jag, Herre?’” och nu drog Judas’ tystnad allas ögon till sig. Mitt i förvirringen av frågor och uttrycken av förvåning hade Judas inte hört Jesu ord som svar på Johannes’ fråga. Men nu, för att undgå lärjungarnas rannsakande, frågade han, som de hade gjort: ”’Rabbi, inte är det väl jag?’” Jesus svarade med högtidlig stämma: ”’Du har själv sagt det.’” {Vers 25.} Förvirrad och överväldigad av den oväntade upptäckten av sitt brott, reste Judas sig hastigt, för att lämna rummet; men då han gick ut, sade Jesus: ”’Gör snart vad du tänker göra.’” {Johannesevangeliet 13:27.} rätt

(7)Det var ett rörande tålamod, som manifesterades i Jesu handlande med Judas. Det visade på en oändlig barmhärtighet, som gav honom ytterligare en chans, att omvända sig, genom att visa honom, att alla hans tankar och syften var helt kända för Guds Son. Han nedlät Sig till, att ge Judas ett sista, övertygande bevis på Sin gudomlighet, innan hans förräderi fullbordades, så att han kunde överge sitt syfte, innan det var för sent med omvändelse. Men Judas, även om han var förvånad och oroad, rördes inte till omvändelse, utan gick ut och fortsatte, att utföra det arbete, han hade åtagit sig att göra. rätt

(7)Frälsarens syfte med, att uttala ett ve över Judas, var tvåfaldigt: För det första, att ge den falske lärjungen ett sista tillfälle, att rädda sig själv från förrädarens undergång; och för det andra, att ge lärjungarna ett krönande bevis på hans Messiasskap, genom att avslöja Judas’ dolda avsikt. Jesus sade: ”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig. Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är.” {Verserna 18-19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(8)Judas’ tillbakadragande var en lättnad för alla närvarande. Frälsarens ansikte lyste omedelbart, och den förtryckande skuggan lyftes från lärjungarna, då de såg Himmelens frid återvända till sin Herres bleka, slitna ansikte. Jesus hade mycket att säga till Sina älskade lärjungar, som Han inte ville säga i folkmassans närvaro, som inte kunde förstå de heliga sanningar, Han var på väg att avslöja. Inte ens lärjungarna kunde helt förstå dem, förrän efter att uppståndelsen skulle ha ägt rum. rätt

(8)Då Jesus såg på Sina trogna efterföljare, sade Han: ”’Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.” {Verserna 31-32.} Han informerade dem sedan om Sin annalkande separation från dem. Den ivrige Petrus kunde inte vila, medan saken förblev i ovisshet. Han ställde frågan: ”’Herre, vart går du?’” {Vers 36.} Jesus gav svaret: ”’Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.’” {Samma.} Men Petrus’ intresse väcktes intensivt, och han uppmanade Jesus, att förklara Sin fulla mening och sade: ”’Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig.’” Jesus svarade sorgset: ”’Ditt liv vill du ge för mig? Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag dig: Tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.” {Verserna 37-38.} Sedan såg Han med medlidsam kärlek på Sin lilla hjord, som så snart skulle lämnas utan herde, och försökte att leda deras sinnen från den förvirring, som Hans uttalanden hade kastat dem i, och sade ömt: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.’” {Kapitel 1:1-4.} rätt

(9)Med det djupaste intresse, tömde Jesus ut Sin själs börda i ord av tröst, råd och bön, som alltid skulle förbli inpräntade i Hans lärjungars sinnen och hjärtan. Dessa ord från Frälsarens läppar, förevigade av den inspirerade Johannes i kapitlen femton, sexton och sjutton, upprepades gång på gång av lärjungarna, för att stärka deras sjunkande hjärtan under deras stora besvikelse och prövningar. Men inte förrän efter uppståndelsen förstods och uppskattades de ord, som uttalades vid detta minnesvärda tillfälle. rätt

(9)Jesus, med Sina lärjungar, lämnade nu den övre salen och gick över bäcken Kidron. Sorg och ångest tryckte åter hårt på Hans hjärta. Med rörande sorg, tilltalade Han Sina kamrater: ”’Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen.’” {Matteusevangeliet 26:31-32, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Petrus, åter igen angelägen om, att försäkra sin Mästare om sin trohet, sade: rätt

(9)”’Även om alla andra överger dig, så skall inte jag göra det.’” {Vers 33.} Jesus tillrättavisade honom för hans självsäkerhet som förut och sade: ”’Amen {Sannerligen} säger jag dig: Just denna natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger förneka mig.’” {Markusevangeliet 14:30.} Men Petrus bara ”försäkrade ännu ivrigare: ’Om jag än måste dö med dig skall jag aldrig förneka dig.’ Så sade även alla andra.” {Vers 31.} rätt

(10)Jesus drog Sig nu tillsammans med Sina lärjungar undan till Getsemane Örtagård, vid foten av Olivberget, en undanskymd plats, som Han ofta hade besökt för stunder av gemenskap med Sin Fader. Det var natt; men månen lyste klart och uppenbarade för Honom en blomstrande vinranka. Han drog lärjungarnas uppmärksamhet till den och sade: ”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.” {Johannesevangeliet 15:1-2.} rätt

(10)Den judiska nationen var en fruktlös gren och skulle därför skiljas från den levande vinstocken, som var Kristus Jesus. Hedningarna skulle inympas på stammen, för att bli en levande gren, delaktiga i det liv, som gav näring åt den sanna vinstocken. Denna gren skulle beskäras, för att den skulle bli fruktbar. Med tanke på separationen från lärjungarna, uppmanade Jesus dem nu, att förbinda sig med Honom genom tro, så att de skulle bli en del av den levande vinstocken och bära rik fruktskörd. ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” {Verserna 4-5.} rätt

(11)När syndaren har omvänt sig från sina synder och är förenad med Kristus, när grenen är inympad i vinstocken, förändras människans natur, och hon blir delaktig i den gudomliga naturen. Hon uppskattar och begriper Kristi ord, och de förblir i honom. Frälsarens livgivande princip förmedlas till den kristne. Just så ympas den lilla ympkvisten, bladlös och till synes livlös, in i den levande vinstocken och, fiber för fiber, åder för åder, dricker ympkvisten liv och styrka från den, tills den blir en blomstrande gren av föräldrastjälken. rätt

(11)Han betonade fortfarande för dem vikten av, att fortsätta det arbete Han hade påbörjat och bära frukt till Guds ära: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” {Vers 16.} Lärjungarna var de utvalda vårdarna av Guds sanning. De var vittnen till Faderns erkännande av Jesus som Guds Son. De hade sett Hans mirakler, hört Hans läror, och det var deras uppgift, att ge Hans budskap om frälsning till världen, så att människor genom lärjungarnas bevisföring skulle kunna gripa tag om Kristus genom levande tro. Så skulle lärjungarna bära frukt till Guds ära. rätt

(11)Jesus försäkrade Sina lärjungar om, att Han inte i något fall skulle överge dem, utan skulle bli klädd med makt och bli deras Förespråkare på Faderns högra sida, för att framföra de böner, som de skulle komma att be i Hans Sons namn. Lärjungarna förstod då inte till fullo sin Mästares ord, men senare i sin religiösa erfarenhet omhuldade de det dyrbara löftet och framförde sina böner till Fadern i Jesu namn. rätt

(12)Jesus förmanade lärjungarna, att inte förvänta sig världens beröm. Han sade: ”Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.” {Verserna 18-19.} De, som är av samma anda som världen, får dess leenden och gillande; men Jesu ödmjuka lärjungar skulle drabbas av hån och förföljelse. Jesus förklarade, att de skulle ställas inför kungar och härskare för Hans namns skull, och var och en, som skulle ödelägga deras liv, skulle bli så vilseledd av Satan, att den trodde sig göra Gud en tjänst. Varje kränkning och grymhet, som människans uppfinningsrikedom kunde tänka ut, skulle drabba Kristi efterföljare. Men i alla sina prövningar skulle de komma ihåg, att deras Mästare hade uthärdat likadan smälek och lidande. De skulle komma ihåg Hans ord: ”tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord. Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.” {Verserna 20-21.} rätt

(12)Jesus lade noggrant ut inför Sina lärjungar de händelser, som skulle följa efter Hans död, för att då förföljelse skulle komma över dem, skulle de vara beredda på, att uthärda den och inte frestas till, att avfalla från sin tro, för att avvärja lidande och vanära. Han underströk för dem vikten av deras position som de, som hade bevittnat Guds underbara uppenbarelser för Sin Son, som hade sett Kristi underverk och tagit emot Hans visdomsord. Han sade: ”Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början.” {Vers 27.} Dessa lärjungars historia, och bevisen som de skulle uppteckna, skulle utgöra ett studium för tänkande sinnen genom alla tider. rätt

(13)Jesus sade tydligt till lärjungarna, att Han hade lämnat Sin Faders närhet, för att komma till världen, och att Han nu var på väg, att lämna världen och återvända till Sin Fader; men Han avstod ifrån, att belasta deras sinnen och förvirra deras förstånd. Han sade: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.” {Kapitel 16:12.} Han visste, att de inte var starka nog, att höra alla underbara sanningar om Hans förnedring och död. Efter Hans uppståndelse skulle de bättre kunna förstå och uppskatta dem. rätt

(13)Jesus hade nu bara en kort tid på Sig, för att trösta och undervisa Sin lilla skara av anhängare. Hans avskedsråd var rika på sympati och sanning. De sista ögonblicken, som gick med deras älskade Mästare, var oerhört värdefulla för Hans lärjungar. Liksom en vigd överstepräst, tömde Han nu ut Sin själs börda till Fadern i en bön för Sin kyrka, som änglarna aldrig tidigare hade hört. Denna bön var djup och fullödig, bred som jorden och nådde himlarnas Himmel. Med Sin mänskliga arm famnade Han bestämt Adams barn; och med Sin starka, gudomliga arm grep Han den Oändliges tron och förenade därmed jorden med Himmelen och den begränsade människan med den oändlige Guden. rätt

nästa kapitel