Återlösningen eller Kristi Lidanden, Hans Rättegång och Korsfästelse kapitel 2. Från sida 14ren sida tillbaka

I Örtagården

(14)Återlösaren, i sällskap med Sina lärjungar, tog Sig långsamt till Getsemane Örtagård. Påskmånen, bred och full, lyste från en molnfri himmel. Pilgrimstältens stad var försatt i tystnad. rätt

(14)Jesus hade samtalat allvarligt med och undervisat lärjungarna; men då Han närmade Sig Getsemane, blev han märkligt tyst. Hans lärjungar blev förbryllade och betraktade oroligt Hans ansikte, i hopp om att där kunna läsa en förklaring till den förändring, som hade kommit över deras Mästare. De hade ofta sett Honom deprimerad, men aldrig tidigare så ytterst ledsen och tyst. Då Han fortsatte, ökade denna märkliga sorg; men de vågade inte, att fråga Honom om orsaken. Hans kropp gungade, som om Han hölle på att falla. Lärjungarna letade ivrigt efter Hans vanliga tillflyktsort, för att deras Mästare skulle få vila. rätt

(14)Då de trädde in i örtagården, sade Han till Sina medföljare: ”’Sitt här, medan jag går dit och ber.’” {Matteusevangeliet 26:36.} Han valde ut Petrus, Jakob och Johannes, att följa med Sig, och fortsatte längre in i örtagården. Han hade varit van vid, att förbereda Sin ande för prövning och plikt genom ivrig bön i denna fristad, och hade ofta tillbringat hela natten på detta sätt. Vid dessa tillfällen brukade lärjungarna sova, efter en liten stund av vakande och bön, ostört på något avstånd från sin Mästare, tills Han väckte dem på morgonen, för att gå ut och arbeta på nytt. Så denna handling från Jesus framkallade ingen anmärkning från Hans följeslagare. rätt

(15)Varje steg, som Frälsaren nu tog, skedde med möda. Han stönade högt, som om Han lede under trycket av en fruktansvärd börda; ändå avstod Han från, att skrämma Sina tre utvalda lärjungar med en fullständig förklaring av den plåga, som Han skulle lida och genomgå. Två gånger hindrade Hans följeslagare Honom från, att falla till marken. Jesus kände, att Han måste vara ändå mer ensam, och Han sade till de tre gynnade: ”’Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig.’” {Vers 38.} Hans lärjungar hade aldrig tidigare hört Honom tala med sådana sorgsna ord och ljud. Hans kropp var krampaktig av ångest, och Hans bleka ansikte uttryckte en sorg över all beskrivning. rätt

(15)Han gick en bit ifrån Sina lärjungar – inte så långt, att de ej både kunde se och höra Honom – och föll ned med ansiktet på den kalla marken. Han övermannades av en fruktansvärd rädsla för, att Gud skulle ta bort Sin närvaro från Honom. Han kände Sig separerad från sin Fader av en syndens klyfta, så bred, så svart och djup, att Hans ande ryste inför den. Han klamrade sig krampaktigt fast vid den kalla, känslolösa marken, som för att hindra Sig Själv från, att dras ändå längre från Gud. Nattens kyliga dagg föll över Hans liggande gestalt, men Återlösaren brydde Sig inte. Från Hans bleka, krampande läppar kom på jämrande vis det bittra ropet: ”’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.’” {Vers 39.} rätt

(15)Det var inte någon rädsla för det fysiska lidande, Han snart skulle genomgå, som åsamkade Guds Son denna plåga. Han uthärdade straffet för människans överträdelse och ryste under Faderns rynkade panna. Han fick inte kalla Sin gudomlighet till hjälp, utan som människa måste Han bära konsekvenserna av människans synd och Skaparens missnöje mot Sina olydiga undersåtar. Då Han kände enheten med Fadern brytas upp, fruktade Han, att Hans mänskliga natur inte skulle kunna uthärda den kommande konflikten med fursten av mörkrets makt; och i så fall skulle människosläktet vara oåterkalleligt förlorat, Satan skulle bli segrare och jorden skulle vara hans rike. Världens synder vägde tungt på Frälsaren och böjde Honom till jorden; och Faderns vrede, till följd av denna synd, verkade att krossa Hans liv. rätt

(16)Under Kristi konflikt med Satan i frestelsens vildmark stod mänsklighetens öde på spel. Men Kristus segrade, och frestaren lämnade Honom för en tid. Han hade nu återvänt för den sista fruktansvärda konflikten. Satan hade förberett sig för denna sista prövning under de tre åren av Kristi tjänst. Allt stod på spel för honom. Om han misslyckades här, var hans hopp om herravälde förlorat; jordens riken skulle slutligen bli Kristi; denne skulle ”gå in i den starkes hus och plundra honom” (Satan), och stöta bort honom. {Markusevangeliet 3:27.} rätt

(16)Under denna scen av Frälsarens ångest var lärjungarna till en början högst bekymrade över, att se sin Mästare, vanligtvis så lugn och värdig, brottas med en sorg, som översteg all beskrivning; men de var trötta och somnade till slut och lämnade Honom, att våndas ensam. Efter en timme steg Jesus, som kände behovet av mänsklig sympati, med smärtsam ansträngning upp och vacklade till platsen, där Han hade lämnat Sina följeslagare. Men inget sympatiskt ansikte hälsade Honom efter Hans långa kamp; lärjungarna sov djupt. Ah! om de hade insett, att detta var deras sista natt med sin älskade Mästare, medan Han levde som man på jorden, om de hade vetat, vad morgondagen skulle medföra för Honom, skulle de knappast ha gett efter för slummerns makt. rätt

(17)Jesu röst väckte dem delvis. De märkte, att Hans gestalt böjde sig över dem, Hans uttryck och attityd tydde på extrem utmattning. De kände knappt igen i Hans förändrade ansikte sin Mästares vanligtvis fridfulla ansikte. Han pekade ut Simon Petrus och tilltalade honom: ”’Simon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken en kort stund?” {Kapitel 14:37.} Åh! Simon, var är nu Din stolta hängivenhet? Du, som bara nyss förklarade, att Du skulle gå med Din Herre i fängelse eller i döden, har lämnat Honom vid tidpunkten för Hans ångest och frestelse och sökt vila i sömnen! rätt

(17)Johannes, den kärleksfulle lärjungen som hade lutat sig mot Jesu bröst, sov också. Visst borde Johannes’ kärlek till sin Mästare ha hållit honom vaken. Hans uppriktiga böner borde ha blandat sig med hans älskade Frälsares böner under Hans djupaste sorg. Den självuppoffrande Återlösaren hade tillbringat hela nätter i de kalla bergen eller i lundarna bedjande för Sina lärjungar, att deras tro inte skulle svika dem i deras frestelses stund. Skulle Jesus nu ha ställt till Jakob och Johannes den fråga Han en gång hade ställt till dem: ”Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?’”, skulle de ej ha dristat sig till, att svara: ”’Det kan vi.’” {Kapitel 10:38-39.} rätt

(18)Bevisen på Hans lärjungars svaghet väckte Guds Sons medlidande och sympati. Han ifrågasatte deras styrka, att uthärda det prov de måste genomgå, då de bevittnade Hans svek och död. Han förebrådde dem inte strängt för deras svaghet, utan förmanade dem med tanke på deras kommande prövning: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse.” {Matteusevangeliet 26:41.} Sedan kände Han i anden sympati med deras svaghet, och kom Han med en ursäkt för deras misslyckande i plikten mot Honom: ”Anden är villig, men köttet är svagt.’” {Samma.} rätt

(18)Åter igen greps Guds Son av övermänsklig vånda, och nära att svimma och utmattad, vacklade Han tillbaka till platsen för Sin tidigare kamp. Åter igen föll Han ned på jorden. Hans lidande var ändå större, än tidigare. Cypresserna och palmerna var de tysta vittnena till Hans ångest. Från deras lummiga grenar föll tung dagg över Hans slagna gestalt, som om naturen gräte över sin Upphovsmans ensamma brottande med mörkrets makter. rätt

(18)Några timmar tidigare hade Jesus stått som en mäktig ceder och ridit ut stormen av motstånd, som hade ägnat Honom sin vrede. Envisa viljor och hjärtan fyllda av illvilja och subtilitet strävade förgäves efter, att förvirra och övermanna Honom. Han stod fram i gudomligt majestät som Guds Son. Men nu var Han som en blåslagen vassrugge, slagen och böjd av den ilskna stormen. En kort tid tidigare hade Han utgjutit Sin själ för Sina lärjungar i ädla uttalanden, hävdat enhet med Fadern och lagt Sin utvalda kyrka i famnen på en, som hade gudomlig auktoritet. Nu yttrade Hans röst undertryckt ångestklang, och Han höll Sig fast vid den kalla marken, som för att söka lättnad. rätt

(19)Frälsarens ord nådde de dåsiga lärjungarnas öron: ”’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’” {Vers 42.} Guds käre Sons ångest tvingade fram bloddroppar ur Hans porer. Åter igen vacklade Han upp på fötterna, Hans mänskliga hjärta längtade efter sympati från Hans kamrater, och så sökte Han Sig till platsen, där lärjungarna sov. Hans närvaro väckte dem, och de såg på Hans ansikte med rädsla, för det var fläckigt av blod och uttryckte en sinnesångest, som var oförklarlig för dem. rätt

(19)Han tilltalade dem inte igen, utan vände Sig bort, sökte åter upp Sin reträttplats och föll nedböjd, överväldigad av ett stort mörkers fasa. Guds Sons mänsklighet darrade i den svåra stunden. Det hemska ögonblicket hade kommit, som skulle avgöra världens öde. De himmelska världarna väntade på krisens avgörande med intensivt intresse. Mänsklighetens öde darrade i vågskålen. Guds Son kunde till och med då ha vägrat, att dricka den bägare, som egentligen borde ha tilldelats åt skyldiga människor. Han skulle ha kunnat torka den blodiga svetten ur pannan och låtit människorna gå under i sin missgärning. Skulle den oändlige Gudens Son komma att dricka den bittra drycken av förödmjukelse och vånda? Skulle den oskyldige komma att lida konsekvensen av Guds förbannelse, för att rädda de skyldiga? Orden föll darrande från Jesu bleka läppar: ”’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’” rätt

(19)Tre gånger hade Han framfört bönen. Tre gånger hade Hans mänskliga natur ryggat tillbaka från det sista offret under frälsningsverket. Men nu framträdde människosläktets historia inför världens Återlösare. Han såg, att lagöverträdarna, om de lämnades åt sig själva, måste gå under inför Faderns missnöje. Han såg syndens makt och människans totala hjälplöshet, att rädda sig själv. En dödsdömd världs elände och klagan framstod för Honom. Han såg dess kommande öde och Hans beslut var fattat. Han skulle komma att rädda människan till varje pris för Honom själv. Han accepterade Sitt blodsdop, så att millioner, som annars skulle förgås, genom Honom kunde få evigt liv. Han lämnade Himmelens salar, där allt var renhet, lycka och ära, för att rädda det enda förlorade fåret, den enda värld, som hade fallit genom överträdelse, och Han tänkte inte vända sig bort från det uppdrag, Han hade valt. Han hade för avsikt, att nå till djupet av all misär, för att rädda ett förlorat och förstört släkte. rätt

(20)Efter att ha fattat beslutet och nått den slutliga krisen, föll Han i ett döende tillstånd till jorden, från vilken Han delvis hade rest Sig. Var var nu Hans lärjungar, för att ömt lägga sina händer under huvudet på sin svimmande Mästare och badda den panna, som var med fördärvad, än andra människors? Frälsaren trampade ensam vinpressen, och av allt folket stod Honom ingen bi. Och ändå var Han inte ensam. Han hade sagt: ”Jag och Fadern är ett.’” {Johannesevangeliet 10:30.} Gud led med Sin Son. Människan kan inte förstå det offer, som gjordes av den oändlige Guden, då Han gav upp Sin Son till smälek, vånda och död. Detta är beviset på Faderns gränslösa kärlek till människan. rätt

(20)Änglarna, som gjorde Kristi vilja i Himmelen, var angelägna om, att trösta Honom; men det låg utanför deras makt, att lindra Hans sorg. De hade aldrig känt av en förstörd världs synder, och de såg med förvåning föremålet för deras tillbedjan underkastat en sorg bortom alla ord. Även om lärjungarna hade misslyckats med, att sympatisera med sin Herre under den svåra stunden av Hans konflikt, var hela Himmelen full av sympati och väntade på resultatet med smärtsamt intresse. Då det slutligen stod klart, sändes en ängel från Guds tron, för att betjäna den hårt prövade Återlösaren. rätt

(21)Lärjungarna väcktes plötsligt ur sin dvala av ett starkt ljus, som lyste på och runt Guds Son. De slogs av häpnad och såg en himmelsk varelse, klädd i ljusets dräkt, böjd över den utsträckte Mästaren. Med sin högra hand lyfte han huvudet på den gudomlige lidande mot sin barm, och med sin vänstra hand pekade han mot Himmelen. Hans röst var som den ljuvligaste musik, då han yttrade lugnande ord, som målade upp för Kristi sinne de storslagna resultaten av den seger, Han hade vunnit över den starke och listige fienden. Kristus var segrare över Satan; och som ett resultat av Hans triumf skulle millioner bli segrare med Honom i Hans härlighetsrike. rätt

(21)Det var väl för människobarnen, att ängelns ärende inte var, att meddela Frälsaren att Hans tre gånger upprepade bön, Låt denna bägare gå ifrån Mig, hade beviljats. Då kunde verkligen lärjungarna ha sovit vidare, instängda i hopplös förtvivlans slummer. Nej, ängeln sändes från Himmelen, för att stödja Återlösaren i, att dricka bägaren, som hade getts Honom. Språket i Hans bön ändrades nu; i underkastelsens anda bad Han: ”om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’” Ett himmelskt lugn vilade nu över Frälsarens bleka och blodfläckade ansikte. rätt

(22)Den härliga änglasynen bländade lärjungarnas ögon. De mindes förvandlingens berg, härligheten som omgav Jesus i templet och Guds röst, som kom från molnet. De såg samma härlighet uppenbarad här och hyste inte längre någon rädsla för sin Mästare, eftersom Gud hade tagit hand om Honom och en ängel var närvarande, för att skydda Honom från Hans fiender. De var trötta och bedövade av sömn, och åter igen föll de ned i medvetslöshet. rätt

(22)Världens Frälsare reste Sig och sökte Sina lärjungar och fann dem för tredje gången sovande. Han såg sorgset på dem. Men Hans ord väckte dem: ”’Ni sover nu och vilar er. Se, stunden har kommit, då Människosonen skall överlämnas i syndares händer.” {Matteusevangeliet 26:45.} rätt

(22)Just medan dessa ord var på Hans läppar, hördes fotstegen från folkhopen, som sökte efter Honom. Judas tog ledningen och följdes tätt av översteprästen. Jesus vände Sig till Sina lärjungar, då Hans fiender närmade sig och sade: ”Stig upp, låt oss gå. Se, han som förråder mig är nu här.’” {Vers 46.} Frälsarens ansikte bar ett uttryck av lugn värdighet; inga spår av Hans senaste plåga var synliga, då Han klev fram, för att möta Sin förrädare. rätt

(22)Han stod framför lärjungarna och frågade: ”’Vem söker ni?’” De svarade: ”’Jesus från Nasaret.’” Jesus svarade: ”Jag Är.” {Johannesevangeliet 18:4-5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Då dessa ord yttrades, vacklade folkhopen undan; och prästerna, de äldste, soldaterna och till och med Judas föll maktlösa till marken. Detta gav Jesus gott om möjligheter till, att fly från dem, om Han hade valt att göra det. Men Han stod som en förhärligad ibland den grova och förhärdade hopen. Då Jesus svarade: ”Jag Är”, rörde ängeln, som nyligen hade tjänat Honom, sig mellan Honom och den mordiska pöbeln, som såg ett gudomligt ljus lysa upp Frälsarens ansikte och en duvliknande gestalt överskugga Honom. Deras onda hjärtan fylldes med skräck. De kunde inte för ett ögonblick stå på fötterna inför denna gudomliga härlighet, och de föll som döda till marken. rätt

(23)Ängeln drog sig tillbaka; ljuset försvann; Jesus förblev stående, lugn och självbehärskad, med månens ljusa strålar på Sitt bleka ansikte, och fortfarande omgiven av framstupa liggande, hjälplösa män, medan lärjungarna var för förvånade, för att yttra ett ord. Då ängeln gick, reste de romerska soldaterna sig och samlades jämte prästerna och Judas runt om Kristus, som om de skämdes över sin svaghet och var rädda för, att Han ännu skulle fly ur deras grepp. Åter igen ställdes frågan av Återlösaren: ”’Vem söker ni?’” Åter igen svarade de: ”’Jesus från Nasaret.’” Då sade Frälsaren: ”’Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!’”, varvid Han pekade på lärjungarna. {Verserna 7-8.} I denna stund av förnedring kretsade inte Kristi tankar kring Honom Själv, utan kring Hans älskade lärjungar. Han ville rädda dem från varje ytterligare prövning av deras styrka. rätt

(23)Judas, förrädaren, glömde inte sin del, utan kom nära Jesus och fattade Hans hand som en bekant vän och skänkte Honom förrädarens kyss. Jesus sade till honom: ”’Min vän, varför är du här?’” {Matteusevangeliet 26:50.}Hans röst darrade av sorg, då Han tilltalade den förvillade Judas: ”förråder du Människosonen med en kyss?’” {Lukasevangeliet 22:48.} Denna ytterst rörande vädjan borde ha väckt förrädarens samvete och berört hans envisa hjärta; men heder, trohet och mänsklig ömhet hade helt lämnat honom. Han stod djärv och trotsig och visade ingen benägenhet till, att ge efter. Han hade överlämnat sig själv till Satans kontroll och han hade ingen makt, att motstå honom. Jesus avvisade inte förrädarens kyss. I detta ger Han oss ett exempel på tålamod, kärlek och medlidande, som är utan motsvarighet. rätt

(24)Även om den mordiska skaran var förvånad och häpnade över, vad de hade sett och känt, återvände deras förvissning och fräckhet, då de såg Judas’ djärvhet i, att röra vid personen av Honom, som de så nyligen hade sett förhärligas. De lade nu våldsamma händer på Jesus och fortsatte med, att binda de dyrbara händer, som alltid hade använts, för att göra gott. rätt

(24)Då lärjungarna såg skaran med starka män ligga raklånga och hjälplösa på marken, trodde de att deras Mästare inte skulle låta Sig gripas; för samma kraft, som hade lagt den lejda pöbeln i stoftet, kunde få dem att förbli i ett tillstånd av hjälplöshet, tills Jesus och Hans följeslagare hade passerat oskadda bortom deras räckhåll. De blev besvikna och indignerade, då de såg repen, som fördes fram, för att binda händerna på Honom, som de älskade. Petrus högg i sin våldsamma vrede förhastat med sitt svärd av örat på översteprästens tjänare. rätt

(24)Då Jesus såg, vad Petrus hade gjort, frigjorde Han Sina händer, fastän Han hölls fast av de romerska soldaterna, och sade: ”’Låt det vara nog med detta!’”, sedan vidrörde Han det sårade örat, som genast blev helat. {Vers 51.} Därefter sade Han till Petrus: ”’Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?’” {Matteusevangeliet 26:52-54.} ”Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?’” {Johannesevangeliet 18:11.} Jesus vände Sig sedan till den högste prästen, och tempelledarna, som ingick i den mordiska hopen, och sade: ”’Som mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Var dag har jag suttit i templet och undervisat utan att ni grep mig. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.’” {Matteusevangeliet 26:55-56.} rätt

(25)Då lärjungarna såg, att Jesus inte räddade Sig Själv från Sina fiender, utan lät Sig bli tagen och bunden, blev de förolämpade över, att Han skulle utstå denna förödmjukelse för egen del och för dem. De hade precis bevittnat en uppvisning av Hans makt, genom att fälla dem, som hade kommit, för att ta Honom och bota tjänarens öra, som Petrus hade huggit av, och de visste, att om Han ville, kunde Han befria Sig från den mordiska folkhopen. De anklagade honom för, att Han inte gjorde det, och förskräckta och skräckslagna av Hans oansvariga beteende, övergav de Honom och flydde. Kristus hade förutsett denna desertering och hade i den övre salen förvarnat dem om den väg, som de skulle ta vid denna tid, och sagt: ”Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, ty Fadern är med mig.” {Johannesevangeliet 16:32.} rätt

(25)Judas blev själv förvånad över, att Jesus skulle överlämna Sig Själv i händerna på dem, som ville förgöra Honom. Han hade länge känt till, att Frälsarens fiender hade planer på, att ta Honom, men Jesus brukade tyst avlägsna Sig och gäcka deras mordiska planer. Nu såg förrädaren med förvåning, att hans Mästare lät Sig bindas och föras bort. Den falske lärjungen smickrade sig dock över, att Jesus bara hade låtit Sig bli tagen, för att Han skulle kunna visa Sin makt, genom att befria Sig Själv från fienderna på ett mirakulöst sätt. Han visste, att inget annat kunde befria Honom från det beväpnade gänget. I tre år hade judarna i hemlighet planerat, att gripa Honom, och nu, då de hade åstadkommit detta, skulle de inte låta Honom undkomma döden, om de kunde förhindra det. rätt

(26)Jesus skyndades i väg av den larmande folkhopen. Han rörde sig smärtsamt, för händerna var hårt bundna och Han var noga bevakad. Han fördes först till Hannas’ hus, översteprästens svärfar, mannen vars råd söktes och utfördes av det judiska folket som Guds röst. Hannas längtade efter den fruktansvärda tillfredsställelsen av, att först se Jesus från Nasaret som bunden fånge. Sedan Han en gång blivit visad för Hannas, skyndades Han bort; ty prästerna och rådsherrarna hade beslutat, att om de en gång hade tagit Hans person i besittning, skulle det inte förekomma några förseningar i Hans rättegång och fördömande. Detta berodde på, att de fruktade att folket, som kom ihåg Hans välgörenhets- och barmhärtighetsgärningar ibland dem, skulle rädda Honom ur deras klor. rätt

(27)Det beväpnade gänget, med sin fånge, banade sig väg genom de mörka och smala gatorna, vägledda av facklor och lyktor, för det var ännu tidig morgon och väldigt mörkt. Under förolämpning och hån, skyndades Frälsaren till den tjänstgörande översteprästens, Kajfas’, palats. Här blev Han grovt anklagad av Sina förföljare, och hånfullt ifrågasatt av prästen samt hånad av hela församlingen. Men medan Han utstod detta hån till rättegång, genomborrades Frälsarens hjärta av en hårdare ångest, än vad det stod i fiendernas makt, att tillfoga. Det var, då Han hörde Sin älskade lärjunge förneka Honom med förbannelser och svordomar. rätt

(27)Efter att ha övergett sin Mästare i örtagården, återfick två av lärjungarna sin sinnesnärvaro och vågade följa, på avstånd, pöbeln, som hade hand om Jesus. Dessa lärjungar var Petrus och Johannes. Prästen kände igen Johannes som en välbekant Jesu lärjunge och släppte in honom i salen, där Frälsaren förhördes, eftersom han hoppades att Johannes, medan han bevittnade sin ledares förödmjukelse, skulle bli påverkad av samma anda, som aktiverade Hans fiender, och förakta tanken på, att någon som kunde utsättas för sådana förolämpningar, skulle vara Guds Son. Johannes, efter att ha säkrat sig tillträde, talade för sin följeslagare, Petrus, och erhöll samma gunst för honom. rätt

(27)Den kallaste timmen på natten var den före gryningen, och en eld hade tänts ute på gården. Kring denna samlades ett sällskap; och Petrus tog förmätet plats med de övriga vid elden och stod och värmde sig. Han ville inte bli erkänd som en av Jesu lärjungar, och han trodde att han genom att blanda sig vårdslöst med människorna, skulle tas för en av dem, som hade fört Jesus till salen. rätt

(28)Men då ljuset lyste upp Petrus’ anlete, kastade kvinnan som stod vid ingången, en forskande blick på honom; hon hade märkt, att han kom in med Johannes och anade, att han var en av Kristi efterföljare. Hon förhörde honom på ett hånfullt sätt: ”’Är inte också du en av den där mannens lärjungar?’” {Kapitel 18:17.} Petrus blev förvånad och förvirrad; sällskapets ögon fästes genast på honom. Han låtsades, att han inte förstod henne, men hon var ihärdig och sade till omgivningen, att den här mannen var med Jesus. Petrus kände sig tvungen, att svara och sade argt: ”’Nej, kvinna, jag känner honom inte.’” {Lukasevangeliet 22:57.} Detta var det första förnekandet, och omedelbart gol tuppen. O, Petrus! Skäms Du så snart för Din Mästare! Så snar till, att fegt förneka Din Herre! Frälsaren vanhedrades och övergavs i Sin förnedring av en av Sina mest nitiska lärjungar. rätt

(28)För det första hade Petrus inte haft för avsikt, att hans verkliga karaktär skulle bli känd; och då han antog en min av likgiltighet, placerade han sig på fiendens mark och blev ett lätt byte för Satans frestelse. Han verkade vara ointresserad av rättegången mot sin Mästare, medan hans hjärta i verkligheten värkte av sorg, då han hörde de grymma hånarna och såg det gyckel och de övergrepp, som Han utsattes för. Utöver detta, blev han förvånad och arg över, att Jesus skulle förödmjuka Sig Själv och Sina anhängare, genom att passivt underkasta Sig sådan behandling. Under dessa motstridiga känslor var det svårt, att bevara ett uttryck av likgiltighet. Hans utseende var onaturligt, eftersom han försökte, att förena sig med Jesu förföljare i deras otidiga skämt, för att dölja sina sanna känslor. rätt

(29)Han agerade ut en lögn, och medan han försökte att prata obekymrat, kunde han inte hålla tillbaka uttrycken av indignation över de övergrepp, som hans Mästare utsattes för. Följaktligen uppmärksammades han för andra gången, och han anklagades åter igen för, att vara efterföljare till Jesus. Han förnekade nu anklagelsen med en ed. Tuppen gol för andra gången; men Petrus hörde det inte, ty han var nu helt upptagen med, att leva ut den karaktär, som han hade antagit. En av översteprästens tjänare, som var nära släkting till mannen, vars öra lärjungen hade huggit av, frågade honom: ”’Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?’” {Johannesevangeliet 18:26.} ”Säkert är du en av dem, ty du är en galileisk man, och din dialekt låter så.” {Markusevangeliet 14:70, Reformations-Bibeln.} rätt

(29)Vid detta blev Peter rasande, och för att fullständigt lura sina frågeställare och för att rättfärdiga sin påtagna karaktär, förnekade han sin Mästare med förbannelser och svordomar. Och genast gol tuppen för tredje gången. Petrus hörde det då; och medan de förnedrande ederna var färska på hans läppar, och tuppens gälla galande ännu ringde i hans öron, vände Frälsaren Sitt ansikte bort från de rynkade domarna och såg fullt och fast på Sin stackars lärjunge. Samtidigt fästes Petrus’ ögon ofrivilligt vid sin Mästare. Han läste i det milda ansiktet djupt medlidande och sorg; men det fanns ingen ilska där. rätt

(29)Samvetet slog Petrus; minnet väcktes; han kom ihåg sitt löfte från några korta timmar innan, att han skulle gå i fängelse eller i döden för sin Herre. Han mindes sin sorg, då Frälsaren sade till honom i den övre salen, att han skulle förneka sin Mästare tre gånger samma natt. Petrus hade nyss förklarat, att han inte kände Jesus, men han insåg nu med bitter sorg, hur väl hans Herre kände honom och hur noggrant Han hade läst hans hjärta, vars falskhet var okänd till och med för honom själv. Han stönade i anden, då han insåg att hans Mästare inte bara fick utstå den bittraste förödmjukelse i händerna på Sina fiender, utan Han led ytterligare vanära på grund av en av Sina lärjungar, som hade övergett och vägrat, att erkänna Honom i Hans prövande stund. rätt

(30)Kristi blick förmedlade massor till den ångerfulle Petrus. Han läste i den blicken sorg, kärlek och förlåtelse. En våg av minnen rusade över honom. Han mindes Frälsarens ömma barmhärtighet, Hans vänlighet och långmodighet, det tålamod, med vilket Han handlade mot Sina anhängare. Han kom ihåg Jesu förmaning till honom: ”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.” {Lukasevangeliet 22:31-32.} Han reflekterade med fasa över sin usla otacksamhet, sin lögn och mened. Han tittade än en gång på sin Mästare och såg en helgerånande hand, som höjdes för att slå Honom i ansiktet. Han kunde inte uthärda scenen längre och rusade, förkrossad, från salen. rätt

(30)Han trängde på i ensamhet och mörker, han visste och brydde sig inte vart. Till sist befann han sig i Getsemane Örtagård, där han en kort tid innan hade sovit, medan Frälsaren brottades med mörkrets makter. Hans Herres lidande ansikte, fläckat av blodig svett och krampaktigt av ångest, tornade upp sig framför honom. Han mindes med bitter ånger, att Jesus hade gråtit och plågats ensam i bön, medan de, som borde ha stöttat Honom i den svåra stunden, sov. Han mindes Kristi högtidliga maning: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse.” {Matteusevangeliet 26:41.} Scenen för några timmar innan kom livligt för honom. Han bevittnade åter igen Jesu tårar och suckar. Det var tortyr för hans blödande hjärta, att veta att han hade lagt den tyngsta bördan till Frälsarens förnedring och sorg. Han föll ned på den plats, där hans Herre hade sjunkit under bedrövelsens outsägliga tyngd. rätt

(31)Petrus’ första misstag var, att sova, då Kristus hade bjudit honom, att vaka och be. I det mest kritiska ögonblicket, då Guds Son var i behov av hans sympati och innerliga böner, var han oförmögen, att ge dem till Honom. Lärjungarna förlorade mycket, genom att sova; Jesus tänkte stärka dem för det svåra trosprov, som de skulle utsättas för. Om de hade tillbringat den sorgliga perioden i örtagården med, att vaka med den käre Frälsaren och i bön till Gud, skulle Petrus inte ha lämnats, att lita på sin egen svaga styrka; han skulle inte ha förnekat sin Herre. rätt

(31)Denna viktiga nattvakt borde ha tillbringats av lärjungarna i ädla mentala kamper och böner, vilket skulle ha gett dem styrka till, att bevittna Guds Sons fruktansvärda vånda. Det skulle ha förberett dem på, att se Hans lidanden på korset, att i någon mån förstå naturen av den överväldigande ångest, som Han utstod. De skulle då ha varit bättre i stånd till, att minnas de ord Han hade talat till dem angående Sina lidanden, Sin död och uppståndelse; och mitt i den svåra stundens dysterhet skulle några strålar av hopp ha lyst upp mörkret och upprätthållit deras tro. Kristus hade sagt till dem tidigare, att dessa saker skulle ske. Han visste, vilken kraft som mörkrets furste skulle använda, för att förlama Hans lärjungars sinnen, då de skulle vaka och be. rätt

(32)Lärjungen Johannes försökte inte, att dölja det faktum, att han var en av Jesu efterföljare, då han trädde in i rättegångssalen. Han blandade sig inte med det grova sällskapet, som förolämpade och hånade hans Mästare. Han förhördes inte, ty han antog inte en falsk uppsyn och blev därför ej misstänkt. Han sökte ett tillbakadraget hörn säkrad från observation av pöbeln, men så nära Jesus som det var möjligt för honom att vara. På denna plats kunde han höra och se allt, som hände vid prövningen av hans Herre. rätt

(32)Om Petrus hade blivit kallad, att kämpa för sin Mästare, skulle han ha visat sig vara en djärv och modig soldat; men han blev en fegis, då hånets finger pekades mot honom. Många, som inte tvekar att engagera sig i aktiv krigföring för Herren, drivs till att förneka sin tro genom fiendernas förlöjligande. De ställer sig i vägen för frestelser, genom att umgås med dem, som de borde undvika. De uppmanar alltså fienden till, att fresta dem, och förleds till, att göra och säga det, som de aldrig skulle ha gjort sig skyldiga till under andra omständigheter. Den Kristi lärjunge, som i våra dagar döljer sin tro, genom att ge efter fruktan för lidande eller smutskastning, förnekar sin Herre lika mycket, som Petrus gjorde i domstolen. Det finns alltid de, som skryter med sin tanke- och handlingsfrihet och skrattar åt de samvetsgrannas skrupler, som fruktar att göra fel. Men om dessa rättfärdiga personer övertalas, att ge upp sin tro, föraktas de av just dem, som har varit Satans redskap, för att fresta dem till deras undergång. rätt

(33)Men Petrus, liksom Johannes, bevittnade mycket av skenrättegången mot Jesus. Det var nödvändigt, att det skulle göras anspråk på en juridisk rättegång; men hemlighetsmakeriet var omfattande, för att folket inte skulle få information om, vad som gjordes och avlägga sitt vittnesbörd till stöd för Jesus, och påtala de mäktiga gärningar, som Han hade utfört. Detta skulle utlösa folkets indignation över Stora Rådet, Sanhedrin: Deras handlingar skulle fördömas och omintetgöras; och Jesus skulle bli befriad och vinna ny ära från folket. rätt

(33)Medan medlemmarna av Sanhedrinrådet sammankallades, frågade prästen Hannas och Kajfas Jesus i syfte, att reta Honom till, att fälla något uttalande, som de kunde använda till Hans nackdel. De väckte två anklagelser mot Honom, varav den ena eller båda avsåg, att säkra Hans dom. En var, att Han var fridstörare, ledare för ett uppror. Om denna anklagelse kunde bekräftas, skulle Han dömas av de romerska myndigheterna. Den andra anklagelsen var, att Han var hädare. Detta, om det visade sig vara sant, skulle säkra Hans fördömande ibland judarna. rätt

(33)Översteprästen frågade Jesus om Hans lära och om lärjungarna, som trodde på Honom. Jesus svarade kort: ”’Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt.’” {Johannesevangeliet 18:20-21.} rätt

(34)Jesus var väl medveten om, att frågeställaren hade för avsikt, att dra något uttalande från Honom, som skulle väcka de romerska myndigheternas rädsla för, att Han försökte att upprätta ett hemligt sällskap med syftet, att slutligen inrätta ett nytt rike. Han förklarade därför tydligt för Hannas, att Han inte hade några hemligheter med avseende på Sitt syfte eller Sina lärosatser. Då Han vände Sig mot förhörsledaren, sade Han med överraskande betoning: ”Varför frågar du mig?” Hade inte prästerna och rådsherrarna skickat ut spioner, för att iaktta Hans rörelser och rapportera varje ord? Hade de inte varit närvarande vid varje folklig sammankomst och fört information om alla Hans ord och gärningar vid dessa tillfällen till prästerna? ”Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem”, svarade Jesus; och Hans ord var en tillrättavisning för Hannas, som hade jagat Honom i månader, strävande efter, att fånga Honom och att ställa Honom inför hemlig domstol, i vilken folket inte kunde ha någon röst, för att Han genom mened skulle få det, som var omöjligt att vinna med rättvisa medel. rätt

(34)Jesu ord var så omedelbara och skarpa, att översteprästen kände, att hans själ lästes av hans fånge. Även om Hannas fylldes av hat mot Jesus vid dessa ord, maskerade han det, tills ett mer passande tillfälle dök upp, för att ge utlopp åt sin illvilja och svartsjuka. Men en av översteprästens tjänare, som ansåg att hans herre inte blev behandlad med vederbörlig respekt, slog Jesus i ansiktet och sade: ”’Skall du svara översteprästen på det sättet?’” På denna förolämpande fråga och detta slag, svarade Jesus milt: ”’Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det, men har jag talat rätt, varför slår du mig då?’” {Verserna 22-23.} rätt

(35)Himmelens Majestät kunde ha kallat till Sin hjälp legioner av lojala änglar, för att skydda Honom mot Hans fienders ondska; men det var Hans uppdrag, i mänsklig karaktär, att ödmjukt uthärda hån och piskrapp och lämna ett exempel på tålamod för människornas barn. De, i vars makt Jesus hade fallit, hade ingen respekt för detta sublima tålamod. Det faktum, att Han var en passiv fånge i deras händer, var signalen för dem, att utsätta Honom för de värsta förolämpningar, som deras fördärvade hjärtan kunde hitta på. rätt

(35)Då hela rådet var samlat i domarsalen, intog Kajfas sin position som presiderande tjänsteman. Den här mannen hade alltid sett Jesus som sin rival. Frälsarens kombinerade enkelhet och vältalighet hade lockat stora skaror, att lyssna på Hans läror, som innehöll visdom, som de aldrig hade hört från prästers eller skriftlärdes läppar. Folkets iver, att höra Jesus, och deras beredskap, att acceptera Hans läror, hade väckt översteprästens bittra svartsjuka. rätt

(35)Jesus stod lugn och fridfull inför översteprästen, medan folkmassans ögon vilade på Honom, och den vildaste spänning rådde runt omkring. För ett ögonblick såg Kajfas på fången, slagen av en plötslig beundran för Hans värdiga hållning. En övertygelse kom över honom, att denne man var besläktad med Gud. I nästa ögonblick förvisade han tanken och föraktade sitt eget sinnes förslag. Genast hördes hans röst i hånfulla, högmodiga toner, som bad Jesus att utföra ett av de mäktiga mirakler, som hade gett Honom sådan berömmelse ibland folket, men hans ord föll på Frälsarens öron, som om Han inte hade hört dem. rätt

(36)Folket jämförde ofrivilligt Hannas’ och Kajfas’ upphetsade och elakartade utspel med Jesu lugna, majestätiska uppförande. Ett heligt inflytande verkade komma från Frälsaren och genomsyra atmosfären, som omgav Honom. Frågan uppstod till och med hos den härdade skaran, som var närvarande: Skall denne man, med gudaliknande hållning, dömas som en vanlig brottsling? Kajfas, som anade det växande inflytandet, påskyndade rättegången. Han satte sig på domarsätet, medan Jesus stod vid dess fot. På vardera sidan fanns domarna och de särskilt intresserade av rättegången. De romerska soldaterna stod på avstånd på plattformen nedanför domarsätet. rätt

(36)Översteprästen reste sig i sin vackra dräkt, med glittrande diadem och kostbar bröstsköld, på vilken i forna dagar ofta Guds härlighets ljus hade blinkat. I stark kontrast till denna uppvisning stod Jesu grova skrud. Och ändå hade Han, som var klädd i enkel dräkt, regerat i Himmelens salar, krönt och med glänsande kläder, åtföljd av heliga änglar. Likväl stod Han där vid foten av en jordisk tron, för att rannsakas med livet som insats. rätt

(36)Prästerna och rådsherrarna hade tillsammans beslutat, att Jesus måste dömas, oavsett om de kunde bevisa Hans skuld eller inte. Det var nödvändigt, att väcka anklagelser mot Honom, som skulle betraktas som kriminella av den romerska makten, annars kunde de inte rättsligt påverka Honom. Hans anklagare kunde finna massor, som skulle vittna om, att Han hade fördömt prästerna och de skriftlärde; att Han hade kallat dem för hycklare och mördare; men detta skulle inte väga tungt hos romarna, som själva äcklades av fariséernas anspråk. Sådant vittnesbörd skulle inte heller ha något värde hos sadducéerna; ty i sina skarpa stridigheter med fariséerna hade de använt språk av samma innebörd om dem. Hans anklagare var angelägna om, att undvika att väcka sadducéernas motstånd mot fariséerna; ty om de två parterna tvistade sinsemellan, skulle Jesus sannolikt fly ur deras händer. rätt

(37)De kunde säkra rikliga bevis för, att Jesus hade struntat i deras traditioner och talat respektlöst om många av deras förordningar; men sådana bevis var utan värde, eftersom de inte skulle ha någon vikt hos varken romarna eller sadducéerna. De vågade inte anklaga Honom för, att ohelga Sabbaten av rädsla för, att en undersökning skulle ha avslöjat, vad som hade varit karaktären av Hans verk den dagen. I det fallet skulle Hans underverk, för att bota de drabbade, ha kommit fram i ljuset och grusas just den förhoppning, som de hyste. rätt

(37)Kristus hade uttalat Sig om Sin kropps tempel, att Han kunde förstöra det och återuppväcka det på tre dagar. Dessa ord uppfattades av Hans åhörare som hänvisande till det judiska templet. Av allt, som Jesus hade sagt, kunde prästerna inte hitta något, som de kunde använda mot Honom, förutom detta. Romarna hade ägnat sig åt, att bygga om och försköna templet. De var synnerligen stolta över det som ett vetenskaps- och konstverk; och prästerna räknade med deras indignation, om det bevisades att Jesus, en vanlig man, hade förklarat Sig kunna bygga upp det på tre dagar, om det skulle förstöras. Kring denna hållning kunde romare och judar, fariséer och sadducéer mötas; ty alla höll templet i stor vördnad. rätt

(38)Utöver detta, hade de mutat falska vittnen, för att vittna om, att Jesus var skyldig till, att ha anstiftat uppror och försökt, att upprätta en separat regering. Detta hoppades de skulle ytterligare väcka romarnas farhågor och uppnå det önskade syftet. Men då dessa vittnen kallades, var deras vittnesmål så vagt och motsägelsefullt, att det var värdelöst. Vid korsförhör leddes de till, att förfalska sina egna uttalanden. Det började att bli uppenbart för folket, att anklagelserna mot Jesus inte kunde upprätthållas. Frälsarens liv hade varit så felfritt och Hans lära så ren, att avund och illvilja inte kunde hitta mycket i någondera, som gick att förvränga. rätt

(38)Två vittnen hittades till sist, vars bevis inte var så motsägelsefulla, som de andras hade varit. En av dem, en korrupt man som hade sålt sin ära för en summa pengar, talade om Kristus, som på samma nivå som sig själv. Han sade: ”’Han har sagt att han kan bryta ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.’” {Matteusevangeliet 26:61.} I profetians bildspråk hade Jesus således förutsagt Sin egen död och uppståndelse, Sin konflikt och seger; men Hans fiender hade missuppfattat Hans ord, för att passa sina egna syften. Jesu ord var sanning och äkthet; bevisen var falska och skadliga. Om Jesu ord hade rapporterats exakt, som Han hade uttalat dem, skulle det inte ha funnits något stötande i dem. Om Han bara hade varit en man, som de antog att Han var, skulle Hans tillkännagivande bara ha antytt en orimlig, skrytsam ande, men kunde inte ha tolkats som hädelse. rätt

(39)Kajfas uppmanade Jesus enträget, att svara på anklagelsen mot Honom; men Frälsaren, som visste att Hans straff redan var bestämt, svarade honom ingenting. Beläggen, som hade erhållits från de två sista vittnena, bevisade ingenting mot Honom värdigt döden; och Jesus Själv förblev lugn och tyst. Prästerna och rådsherrarna började att frukta, att de trots allt skulle misslyckas med, att nå sitt mål. De var besvikna och förbryllade över, att de inte hade lyckats med, att vinna något från de falska vittnena, som de kunde döma sin fånge på. Deras enda hopp nu var, att få Jesus att tala ut och säga något, som skulle fördöma Honom inför folket. rätt

(39)Kristi tystnad vid detta tillfälle hade redan beskrivits av Jesaja i en profetisk syn: ”Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.” {Jesaja 53:7.} rätt

(39)Översteprästen höjde nu sin högra hand mot Himmelen på ett högst imponerande sätt och tilltalade Jesus med högtidlig röst: ”’Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.’” Sålunda vädjade den högsta erkända auktoriteten i nationen, och i den Högstes namn, till Jesus, att visa vederbörlig respekt för lagen. Därför svarade Han: ”’Du själv sade det.” {Matteus 26:63-64.} Varje öra spetsades, för att lyssna, och varje öga fästes på Hans ansikte, och med lugn röst och på värdigt sätt gav Han detta svar. Ett himmelskt ljus verkade lysa upp Hans bleka ansikte, då Han tillade: ”Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.’” {Vers 64.} rätt

(40)För ett ögonblick blixtrade Kristi gudomlighet fram genom Hans mänskliga skepnad; och översteprästen vaknade inför Frälsarens genomträngande blick. Den blicken tycktes läsa hans dolda tankar och bränna sig in i hans hjärta; och aldrig senare i livet glömde han den förföljde Guds Sons forskande blick. Denna frivilliga bekännelse av Jesus, som gjorde anspråk på, att vara Guds Son, framfördes på det mest offentliga sätt och under den högtidligaste ed. I den presenterade Han för de närvarandes sinnen en vändning av scenen, som då spelades upp framför dem, då Han, livets och ärans Herre, skulle sitta på Guds högra sida, Himmelens och jordens högste Domare, vars beslut inte kunde överklagas. Han förde fram för dem en bild av den dagen, då Han i stället för att bli omringad och misshandlad av en upprorisk folkhop, ledd av landets präster och domare, skulle komma på Himmelens moln, med makt och stor härlighet, eskorterad av legioner av änglar, för att uttala Sina fienders dom. rätt

(40)Jesus visste, vad som skulle bli resultatet av detta tillkännagivande; att det skulle säkra Hans fördömande. Målet för de stämplande prästerna var nu uppnått. Jesus hade förklarat sig vara Kristus. Översteprästen, för att ge de närvarande intrycket att han var avundsjuk på Himmelens förolämpade Majestät, rev sönder kläderna och lyfte händerna mot Himmelen som i helig fasa, och sade med en röst avsedd, att väcka de upphetsade personerna till våld: ”’Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? Se, ni har nu hört hädelsen. Vad anser ni?’” Domarnas svar löd: ”Han är skyldig till döden.’” {Vers 65.} rätt

(41)Prästerna och domarna, som jublade över den fördel de hade fått genom Jesu ord, men angelägna om att dölja sin illvilliga tillfredsställelse, trängde sig nu nära Honom, och som om de inte kunde tro att de hade hört rätt, frågade de samtidigt: ”’Är du Messias, så säg det!’” {Lukasevangeliet 22:67.} Jesus tittade lugnt på Sina hycklande utfrågare och svarade: ”Om jag säger er det, så tror ni det inte. Och frågar jag er, så svarar ni mig inte, inte heller släpper ni mig.” {Verserna 67-68, Reformations-Bibeln.} Jesus kunde ha gått igenom profetiorna och gett Sina anklagare bevis på, att just de saker, som då ägde rum, hade förutspåtts angående Messias. Därmed kunde Han ha tystat dem; men de skulle då inte ha trott. Han kunde ha hänvisat dem till Sina mäktiga underverk; men de hade förstockat sina hjärtan mot Himmelens ljus, och ingen makt kunde förändra dem. rätt

(41)Det var några i den församlingen, som lyssnade till Jesu ord och noterade Hans gudalika hållning, då Han fridfullt stod inför de upprörda domarna. Evangeliets säd fann logi den dagen i hjärtan, där det så småningom skulle växa fram och ge en riklig skörd. Den vördnad och djupa aktning, som Hans ord inspirerade i hjärtat hos många, som hörde dem, skulle öka och utvecklas till fullkomlig tro på Jesus som världens Återlösare. Några av vittnena till den scenen placerades efteråt själva i en liknande position som Jesus i domsalen; och hotades med dödsdom, eftersom de var Kristi lärjungar. rätt

(41)Då domarna uttalade domen över Jesus, tog ett sataniskt raseri folket i besittning. Rösternas dån var som vilda djurs läten. De rusade mot Jesus och ropade: ”Han är skyldig, döda Honom!” och hade det inte varit för de romerska soldaterna, skulle Jesus inte ha levt, för att bli hängd på Golgatas kors. Han skulle ha slitits i stycken inför Sina domare, om inte den romerska myndigheten hade ingripit och med vapenmakt hejdat pöbelns våld. rätt

(42)Även om Jesus var bunden, bevakades Han också och hölls fast av två män, för att Han inte skulle fly ur händerna på Sina förföljare. Domarna och rådsherrarna glömde nu helt och hållet värdigheten hos sitt ämbete och utsatte Guds Son för fula tillmälen, var ovettiga mot Honom med avseende på Hans härkomst och förklarade, att Hans förmätenhet att utropa Sig Själv till Messias, trots Sin låga börd, gjorde Honom förtjänt av den mest vanhedrande död. De mest urartade personer deltog i denna skandalösa kränkning av Frälsaren. Ett gammalt plagg kastades över Hans huvud, och Hans hånande förföljare slog Honom i ansiktet och skrek: ”’Profetera för oss, Messias! Vem var det som slog dig?’” {Matteusevangeliet 26:68.} Då plagget togs av, spottade en erbarmlig usling Honom i ansiktet. Men Frälsaren riktade inget ord eller blick av vedergällning mot de vilseledda själarna omkring Sig, som hade släppt all återhållsamhet, eftersom de förstod, att prästerna och rådsherrarna godkände deras handlingar. rätt

(42)Jesus insåg, att Himmelens härskaror bevittnade Hans förödmjukelse, och att den minste ängel, om den kallades till Hans hjälp, omedelbart kunde ha skingrat den förolämpande skaran och befriat Honom från deras makt. Jesus Själv kunde ha slagit ned den upphetsade skaran likt döda män, genom en blick eller ett ord från Sin gudomlighet, eller drivit dem skrämda från Sin närhet, som Han hade gjort med templets solkare. Men det ingick i återlösningsplanen, att Han skulle utstå hån och misshandel från onda män, och Han samtyckte till allt detta, då Han blev människans Återlösare. Guds änglar nedtecknade troget varje förolämpande blick, ord och handling riktad mot deras älskade Befälhavare; och de arma individer, som föraktade och spottade på Kristi lugna, bleka ansikte, skulle en dag se på det i dess härlighet, som skulle lysa starkare, än solen. Vid det fruktansvärda tillfället skulle de be till klipporna och bergen: ”’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede.” {Uppenbarelseboken 6:16.} rätt

(43)Jesus knuffades hit och dit och blev så förolämpad och misshandlad, att de romerska officerarna slutligen skämdes och förargades över, att en man, mot vilken inget ännu hade bevisats, skulle utsättas för den brutala behandlingen av den värsta klassens personer. Följaktligen anklagade de de judiska myndigheterna för, att ha antagit att utöva en makt, som inte tillhörde dem, genom att rannsaka en man vid hot om dödsstraff och uttala Hans dom. De förklarade, att de genom att göra detta, kränkte den romerska makten och att det till och med var emot den judiska lagen, att döma någon människa till döden på grund av hennes eget vittnesbörd. Detta ingripande från romersk auktoritet orsakade en paus i den oförskämda upphetsningen. rätt

(43)Just då hördes en hes röst i salen, som sände en stöt av skräck genom alla närvarandes hjärtan: ”Han är oskyldig. Skona Honom, Kajfas! Han har inte gjort något, som är värt döden!” Judas’ resliga gestalt sågs nu tränga sig fram genom den förskräckta folkmassan. Hans ansikte var blekt och slitet, och stora droppar av svett stod på hans panna. Han rusade till domarsätet och kastade ned inför översteprästen de silverpengar, som han hade fått som priset för sin Herres svek. Han grep ivrigt tag i Kajfas’ mantel och bönföll honom, att släppa Jesus och förklarade, att Han var oskyldig till allt brott. Kajfas skakade av sig honom ilsket, men han var förvirrad och visste inte, vad han skulle säga. Prästernas trolöshet uppenbarades inför folket. Det var uppenbart för alla, att Judas hade blivit mutad, för att överlämna Jesus i händerna på dem, som sökte Hans liv. rätt

(44)Judas fortsatte att bönfalla Kajfas om, att inte göra något mot Jesus och förklarade, att han verkligen var Guds Son och förbannade sig själv för, att han hade förrått oskyldigt blod. Men översteprästen, efter att ha återfått fattningen, svarade med kyligt hån: ”Vad angår det oss? Det får du själv svara för.” {Matteusevangeliet 27:4, Reformations-Bibeln.} Han framställde sedan för folket, att Judas var en stackars galning, en av Jesu tokiga anhängare, och beordrade dem, att inte låta något inflytande råda, för att frige fången, som var en ond bedragare. rätt

(44)Då Judas upptäckte, att hans böner var förgäves, föll han ned för Jesu fötter, erkände att Han var Guds Son, bad om förlåtelse för sin synd och bönföll Honom om, att utöva Sin gudalika makt och befria Sig Själv från Sina fiender. Frälsaren förebrådde inte Sin förrädare vare sig genom blick eller ord. Han visste, att han led den bittraste ånger för sitt brott. Han såg medlidande på Judas och förklarade, att Han för den stunden hade kommit till världen. rätt

(45)Ett sorl av överraskning hördes genom församlingen över det himmelska tålamod, som Jesus visade. Åter igen svepte en övertygelse över deras sinnen om, att den här mannen var mer, än dödlig. Men frågan uppstod då: Om Han verkligen var Guds Son, varför befriade han Sig inte från Sina band och reste Sig triumferande över Sina anklagare? rätt

(45)Kärleken till pengar hade förvrängt Judas’ ädlare natur, vilket gjorde honom till ett lämpligt redskap för Satan, att använda vid Kristi förräderi. Då Judas hade blivit irriterad på den underförstådda tillrättavisningen från Jesus på grund av hans begärliga anda i samband med, att Maria smorde sin Herre med kostsam olja, gav han efter för frestaren och skänkte Satan enkel tillgång till sitt sinne. Men då han bestämde sig för, att sälja sin Mästare till de mordiska prästerna och rådsherrarna, hade han ingen tanke på, att Jesus skulle tillåta Sig, att bli fångad. Han trodde, att prästerna skulle bli lurade på sin muta, och han, förrädaren, skulle säkra pengarna, för att använda dem för något eget syfte, och Jesus skulle få ett nytt tillfälle, att visa Sin gudomliga makt, genom att befria Sig från Sina listiga fiender. rätt

(45)Från tiden för sitt förräderi i örtagården, hade Judas inte förlorat Frälsaren ur sikte. Han var starkt angelägen om, att Han skulle överraska fienderna, genom att framträda inför dem i Guds Sons karaktär, och kullkasta alla deras planer och makt. Men då han såg Honom ödmjukt underkasta sig deras övergrepp, låta Sig ställas inför rätta och dömas till döden, slog samvetet honom, och han insåg hela vidden av sitt eget brott – han hade sålt sin gudomlige Mästare till skam och död. Han kom ihåg, hur snäll och omtänksam Jesus alltid hade varit mot honom, och hans hjärta fylldes av ånger och ångest. Han föraktade nu den girighet, som Jesus hade tillrättavisat och som hade frestat honom till, att sälja Frälsaren för några silverpengar. rätt

(46)Då han förstod, att hans bön om, att skona Jesu liv inte skulle vinna genklang hos översteprästen, rusade han förtvivlad från salen och ropade: ”Det är för sent! Det är för sent!” Han kände sig oförmögen, att leva och se Jesus korsfäst, och gick under bitter ångest ut och hängde sig. rätt

(46)Därefter användes pengarna, som Judas hade kastat ned inför prästen, till att köpa en allmän gravplats. ”Översteprästerna tog mynten och sade: ’Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.’ Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.” {Verserna 6-8.} rätt

(46)Om något vittnesbörd hade behövts, för att bevisa Jesu oskuld, gavs det i Judas’ bekännelse. Det var inte bara ett bevis på Frälsarens oskuld, utan händelsen var en direkt uppfyllelse av profetior. I en profetisk syn hade Sakarja blickat ned genom tiderna och sett Guds käre Sons rättegång. Judas’ handling beskrivs så här: ”Och jag sade till dem: ’Om ni finner för gott, så ge mig min lön. Men om inte, så låt det vara.’ Då vägde de upp min lön, trettio siklar silver. Och HERREN sade till mig: ’Kasta det åt krukmakaren!’ – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.” {Sakarja 11:12-13.} rätt

nästa kapitel