Kristi Uppståndelse

(2)Ett Ord till Läsaren
Denna lilla bok, vari berättelsen om Kristi uppståndelse och himmelsfärd är nedskriven i tron, att dess genomläsning skall hjälpa läsaren, att studera de heliga Skrifterna. Denna, jämte föregående böcker i denna serie, innehåller många enskildheter om Kristi liv och mission, som inte framställs i andra verk.
Utgivarna rätt

(3)

Efter Korsfästelsen

(3)De hade hört honom säga, att han hade allt makt, att ge upp sitt liv och sedan ta det tillbaka. De kom i håg, att han hade yttrat: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’” {Johannesevangeliet 2:19.} De jämförde de båda vittnesbörden och skakades. Då Judas förrådde sin Mästare till prästerna, upprepade han för dem, vad Jesus hade sagt lärjungarna, medan han vandrade vägen fram ensam med dem till staden. Han hade sagt: ”Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall håna och gissla och korsfästa honom. Och på tredje dagen skall han uppstå.’” {Matteusevangeliet 20:18-19.} De kom i håg mycket, som han hade sagt, och de insåg nu, att detta var tydliga profetior om de tilldragelser, som hade ägt rum. De ville inte tänka på allt detta; men de kunde inte få bort det ur tankarna. De trodde, liksom sin fader Djävulen, och bävade. rätt

(4)Då nu det värsta av upphetsningen hade lagt sig, trängde Jesu bild sig in i deras själar, då han stod lugn och stum inför sina fiender och led hån och misshandel utan minsta knorrande. De mindes hans bön om förlåtelse för sina korsfästare; hur han inte tänkte på det egna lidandet; hur barmhärtigt han besvarade den döende rövarens bön; hur mörkret, som täckte jorden, plötsligt lättade. De erinrade sig, hur han jublande hade ropat: ”’Det är fullbordat’”, och hur ropet tycktes genljuda genom hela skapelsen. {Johannesevangeliet 19:30.} De drog sig till minnes, hur han ögonblickligen dog; hur jorden darrade och klipporna rämnade; hur gravarna öppnades, och hur förhänget i templet revs itu. Alla dessa märkvärdiga omständigheter trängde in i deras sinnen och gav dem det oemotståndliga beviset för, att Jesus var Guds Son. rätt

(4)Den Sabbaten blev det inte mycket vila för dem. Fastän de inte ville träda över tröskeln till en hednings hus av fruktan för besmittelse, rådgjorde de dock angående Kristi lekamen eller kropp. De visste, att lärjungarna inte skulle försöka, att avlägsna den under vilodagen; men de var angelägna om, att vidta varje tänkbar försiktighetsåtgärd före dess utgång. Fördenskull ”samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sade: ’Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå. Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.’” {Matteusevangeliet 27:62-64.} Pilatus önskade lika litet som judarna, att Jesus skulle uppstå med makt, att straffa dem, som hade mördat honom, och därför ställde han en avdelning romerska soldater till prästernas förfogande. Han sade: ”’Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan.’ De gick och bevakade graven och försegalde stenen. De satte också ut vakten.” {Verserna 65-66.} rätt

(5)Disciplinen i den romerska armén var väldigt sträng. Fann man en vakt sovande på sin post, blev han straffad med döden. Judarna insåg, vilken fördel det var, att ha en sådan vakt omkring Jesu grav. De beseglade stenen, som spärrade öppningen, så att ingen kunde bryta sigillet, utan att det skulle märkas, och de vidtog varje möjlig försiktighetsåtgärd, för att lärjungarna inte skulle kunna agera bedrägligt beträffande Jesu kropp. Men alla deras planer och försiktighetsmått bidrog bara till, att Jesu uppståndelse blev än mer triumfatorisk, och att sanningen om uppståndelsen blev starkare bekräftad. rätt

(5)Hur skall inte Gud och hans heliga änglar ha skådat ned på alla dessa beredelser, för att vakta världens Återlösares kropp! Hur vanmäktiga och dåraktiga skall inte dessa strävanden ha tett sig för dem! Psalmisten tecknar en slående bild härpå, när han säger: ”Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar? Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra mot HERREN och hans Smorde: ”Låt oss slita sönder deras band och kasta av oss repen.” Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem.” {Psaltaren 2:1-4.} Den romerska vakten och de romerska vapnen kunde inte binda livets Herre inom gravens trånga väggar. Kristus hade tillkännagett, att han ägde makten, att ge upp sitt liv och ta det åter. Hans segerstund närmade sig raskt. rätt

(6)Gud hade styrt de händelser, som kretsade kring Kristi födelse. Det var en bestämd tid, då Jesus skulle visa sig i mänsklig klädnad. En lång rad profetior, skrivna av män drivna av den Helige Ande, visade, att Kristus skulle komma till världen och beskrev ingående, hur han skulle komma att tas emot. Hade Kristus kommit tidigare i världens historia, skulle de kristna inte ha erhållit så stora fördelar; ty då kunde de ej ha utvecklat och stärkt sin tro, genom att överväga de profetior, som hänvisade till en fjärran framtid och framställde de händelser, som skulle ske. rätt

(6)Herren hade tillåtit, att judarna övervanns av en hednisk nation, eftersom de i sin ogudaktighet hade vandrat bort från honom. Judarna innehade endast en viss, begränsad makt. Inte ens Stora Rådet hade rätt till, att fälla slutgiltig dom i viktiga mål, som hade med dödsstraff att göra. När ett folk låter sig behärskas av skenhelighet och övertro, som fallet var med judarna, blir det omsider grymt och obarmhärtigt. Gud uppenbarade sin visdom därigenom, att han sände sin Son till världen vid en tid, då den romerska makten härskade. I fall det judiska folket hade ägt oinskränkt myndighet, skulle man nu inte ha haft någon berättelse om Kristi liv och verksamhet ibland människorna. De missunnsamma prästerna och äldste skulle snart ha skaffat bort en så fruktad rival. Man skulle ha stenat honom till döds, eftersom man falskeligen påstod, att han överträtt Guds lag. Judarna avrättade ingen genom korsfästelse; detta var det sätt, varpå romarna straffade förbrytare. Man skulle därför inte ha rest något kors på Golgata. Profetiorna skulle då heller inte ha gått i uppfyllelse; ty Kristus skulle upphöjas synligt för envar på korset, liksom man upphöjde ormen i öknen. rätt

(7)Hade Kristus kommit många år senare, då det judiska folket hade ändå mindre makt, skulle profetiorna heller inte ha gått i uppfyllelse; ty då kunde judarna, med sin avtagande makt, omöjligt ha fått de romerska myndigheterna, att underteckna Jesu dödsdom, eftersom de inte skulle ha trott på deras falska beskyllningar, och det skulle inte heller då ha rests något kors på Golgata. Snart efter Frälsarens avrättning förändrades dödsstraffets utförande. Man avrättade inte längre förbrytare genom korstfästning. Det, som gick för sig vid Kristi död, folkets omänskliga uppförande, det övernaturliga mörker, som täckte jorden, och de våldsamma företeelser, som inträffade i naturen, då klipporna rämnade och blixten ljungade, slog dem med en sådan ånger och skräck, att korsfästelse som dödsstraff snart avskaffades. Då Jerusalem förstördes, och den ostyrbara folkhopen åter kom till makten, återupptogs korsfästelsen, och då ställdes det många kors på Golgata. rätt

(8)Profetiorna fick en direkt och fullständig uppfyllelse, genom att Kristus kom på den tidpunkt och på det vis, som han gjorde. De vittnesbörd härför, som apostlarna och deras samtida har avlagt inför världen, är några av de starkaste bevisen för den kristna trons äkthet. Vi var inte ögonvittnen till Jesu undergärningar, som bekräftade hans gudom; men hans lärjungar, som var ögonvittnen därtill, har intygat dessas äkthet för oss, och i tron ser vi genom deras ögon och hör genom deras öron, och vår tro, förenad med deras tro, tillägnar sig de bevis, som de har gett oss. rätt

(8)Apostlarna trodde på profeternas och rättfärdiga mäns vittnesbörd, som sträckte sig genom en tidsrymd av många århundraden, och som följd härav tog de emot Jesus. Den kristna världen har en fullständig räcka av bevis både i Gamla och Nya Testamentet; i det ena pekas det framåt till Frälsaren, som skulle komma, och i det andra har man beläggen för, att dessa profetior har blivit uppfyllda. Allt detta är tillräckligt, för att bekräfta tron hos dem, som är villiga, att tro. Herrens avsikt var, att låta mänskosläktet få god anledning till, att utveckla tro på Guds och hans Sons makt och på den Helige Andes gärning. rätt

(8)Prästerna, som tjänstgjorde framför altaret, anade oråd, då de betraktade förhänget, som osynliga händer hade rivit itu uppifrån och ned, och som man inte haft tid till, att förnya eller helt laga. De okränkbara hemligheterna i det allra heligaste hade avslöjats, och detta kom dem med bävan, att frukta en stundande olycka. Många av de tjänstgörande prästerna kände sig djupt överbevisade om Jesu sanna väsen. De hade inte rannsakat profetiorna förgäves, och efter att han hade uppstått från de döda, erkände de honom som Guds Son. rätt

(9)Det, som man tänkte och talade mest om vid denna minnesvärda Påskfest, var det, som hade skett vid korsfästelsen. Hundratals människor hade tagit med sig sina sjuka släktingar och vänner till Påskhögtiden i hopp om, att de skulle träffa Jesus och få honom till, att hela och frälsa dem. Men nu blev de högeligen besvikna över, att de inte fann honom vid högtiden, och då man berättade för dem, att han hade avrättats som en förbrytare, kände deras bedrövelse och harm inga gränser. rätt

(9)De lidande personer, som hade kommit i hoppet, att Frälsaren skulle helbrägdagöra dem, överväldigades av besvikelse. Det rådde stor sorg på gatorna och i templets förgård. De sjuka dog, eftersom Jesus från Nasaret inte var tillstädes, för att beröra och göra dem friska. Man rådgjorde med läkarna, men förgäves; ingen var så duglig som den, som låg död i Josefs grav. Lidande själar, som länge hade sett framåt mot denna tid, och som intet annat hopp om hjälp hade, frågade nu förgäves efter den Läkare, som de sökte. rätt

(9)Den hämnd, som prästerna trodde skulle bli så ljuv, hade redan förvandlats till bitterhet för dem. De visste, att folket nu tadlade dem strängt. De visste, att just de personer, som de hade påverkat till, att träda upp emot Jesus, nu kände sig förskräckta över sin egen skamliga gärning, och i och med, att de hade bevittnat alla dessa bevis på Jesu gudomliga inflytande, blev de mera rädda för hans döda kropp i graven, än de hade varit för honom, medan han levde och vandrade ibland dem. Tanken på, att Jesus möjligen skulle stå upp ur graven, fyllde deras skuldtyngda själar med obeskrivlig rädsla. De förnam, att Jesus när som helst kunde ställa sig framför dem, så att den anklagade skulle bli den anklagare, som fördömde dem, och den dödade den, som med god grund skulle kräva, att hans mördare skulle dö. rätt

nästa kapitel