Kvinnorna vid Graven

(17)De balsameringsämnen, varmed Jesu kropp skulle smörjas, hade man berett före Sabbaten. Tidigt om morgonen den första dagen i veckan gick Mariorna med några andra kvinnor till graven, för att börja, att balsamera Frälsarens kropp. Då de närmade sig trädgården, blev de häpna; ty himlen upplystes av ett strålande ljus, och jorden bävade under dem. De skyndade sig till graven och blev förundrade, då de erfor, att stenen var bortvältrad från öppningen, och att den romerska vakten inte var på plats. De lade märke till ett skinande ljus omkring graven, och då de blickade in, såg de, att den var tom. rätt

(17)Maria skyndade sig då snabbast möjligt till lärjungarna och underrättade dem om, att Jesus inte var i graven, där han hade blivit lagd. Medan hon var borta i detta ärende, undersökte de andra kvinnorna, som väntade på henne vid graven, noga dess inre, för att förvissa sig om, att deras Mästare i sanning var borta. Där var den ängel, som hade vältrat bort stenen, och som nu hade ifört sig en gestalt, som inte skulle skrämma de kvinnor, som hade varit Jesu vänner och hjälpt honom i hans offentliga verksamhet. Men fastän ängeln hade dolt sin härlighet, blev ändå kvinnorna högst förfärade och förskräckta av Herrens härlighet, som omgav honom. De vände sig om, för att fly från graven. Men det himmelska sändebudet tilltalade dem med dessa lugnande och tröstfulla ord: ”’Var inte förskräckta! Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg! Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Och se, han går före er till Galileen. Där kommer ni att få se honom. Jag har nu sagt det till er.’” {Matteusevangeliet 28:5-7.} rätt

(18)Då kvinnorna lydde ängelns inbjudan och åter tittade in i graven, såg de en annan ängel i skinande kläder, och denne frågade dem: ”’Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.’” {Lukasevangeliet 24:5.} Dessa änglar kände väl till de ord, som Jesus hade talat; ty de hade ledsagat honom hela livet igenom som skyddsänglar och hade varit vittnen till hans förhör och korsfästelse. rätt

(18)Med visdom, förenad med ömhet, påminde änglarna kvinnorna om Jesu ord, då han i förväg varslade om sin korsfästelse och uppståndelse. Kvinnorna förstod nu klart sin Mästares ord, som dittills hade varit högst hemlighetsfulla för dem. De fick nytt hopp och nytt mod. Jesus hade förklarat, att han skulle uppstå från de döda, och han hade grundat sitt påstående om, att han var Guds Son, världens Återlösare, på sin framtida uppståndelse från de döda. rätt

(18)Maria, som först upptäckte, att graven var tom, skyndade sig till Petrus och Johannes och meddelade, att de hade tagit bort Herren från graven, och hon visste inte, var de hade lagt honom. Då lärjungarna hörde detta, sprang de bägge till graven och erfor, att det var så, som Maria hade sagt. Deras Mästares kropp fanns inte där, och likklädnaden låg för sig själv. Petrus blev rådvill, men Johannes trodde, att Jesus var uppstånden från de döda, såsom han hade sagt dem, att det skulle ske. De förstod inte Gamla Testamentets Skrifter, som lärde, att Kristus skulle uppstå från de döda; men Johannes grundade sin tro på Jesu egna ord, medan han ännu var ibland dem. rätt

(19)Lärjungarna lämnade graven och vände åter till sina hem. Men Maria stod ej ut med, att gå bort, medan det ännu härskade sådan ovisshet om, vad som hade hänt med hennes Mästares kropp. Då hon stod och grät, böjde hon sig ned, för att kasta en sista blick in i graven, och se, där satt det två änglar i vita kläder. De var förklädda, så att de såg ut som människor, och Maria märkte inte, att de var himmelska väsen. Den ene satt vid huvudändan och den andre vid fotändan, där Jesu kropp hade legat. De talade till Maria och sade: ”’Kvinna, varför gråter du?’” Hon svarade: ’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’” {Johannesevangeliet 20:13.} Med den öppna graven framför sig och tanken på, att hennes Mästares kropp var borta, lät Maria inte trösta sig så lätt. rätt

(19)Hon var fullständigt över sig given i sin sorg, och lade därför inte märke till den talandes himmelska utseende. Då hon vände sig om, för att gråta, ljöd en annan röst i hennes öron: ”’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’” Hennes ögon var så förblindade av tårar, att hon inte märkte, vem den talande var. Men hon kom strax på tanken, att hon kunde få underrättelse från honom om, var hennes Mästares kropp var. Hon trodde, att personen var örtagårdsmannen, och i bönfallande ton sade hon till honom: ”’Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’” {Vers 15.} rätt

(20)Hon menade, att om hon bara kunde komma i besittning av sin Frälsares dyrbara, korsfästa kropp, skulle det vara en stor tröst i hennes sorg. Hon menade, att om man ansåge den rike mannens grav vara en för ärofull plats för hennes Herre, skulle hon själv skaffa honom en gravplats. Viktigast för henne nu var, att finna honom, så att hon kunde ge honom en hederlig begravning. Men nu ljöd Jesu egen röst i hennes häpna öron. Han sade till henne: ”’Maria!’” Ögonblickligen torkade hennes tårar, och den för henne förmodade örtagårdsmannen uppenbarades för henne – det var Jesus! För ett ögonblick glömde hon i sin glädje, att han hade blivit korsfäst; hon sträckte ut händerna emot honom och sade: ”’Rabbuni’”. Då sade Jesus till henne: ”’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’” {Verserna 16-17.} rätt

(20)Jesus vägrade, att ta emot sitt folks tillbedjan, innan han visste, om Fadern hade antagit hans offer, och innan Gud själv hade gett honom försäkran om, att hans försoning för folkets synder var fullständig och tillräcklig, så att de genom hans blod kunde vinna det eviga livet. Jesus uppfor strax till Himmelen och ställde sig framför Guds tron, i det att han visade de skamliga och gruvliga märkena på sin panna, sina händer och sina fötter. Men han ville icke ta emot härlighetens krona och den kungliga skruden, ej heller ville han låta änglarna tillbe sig, lika litet som han tillät Marias hyllning, förrän Fadern hade gett tillkänna, att han antog hans offer. rätt

(21)Han hade också något, som han ville be Fadern om angående sina utvalda på jorden. Han önskade, att Fadern tydligt skulle avgöra, vilket förhållande hans förlossade skulle inta till Himmelen och till Fadern. Hans församling måste rättfärdiggöras och antas, innan Kristus kunde ta emot himmelsk ära. Han sade, att han ville, att hans församling skulle vara, där han var; i fall han skulle få härlighet, måste också hans folk få lov till, att dela den med honom; de, som led med honom på jorden, skulle till sist regera med honom i hans rike. Kristus bad för sin församling på det tydligaste sätt, genom att göra sig till ett med den, och besjälad av en kärlek och ståndaktighet, som döden inte kunde rubba, framhöll han de rättigheter, som han hade förvärvat åt dem. rätt

(21)Gud svarar på bön, genom att säga, att ”Alla Guds änglar skall tillbe honom.” {Hebréerbrevet 1:6, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Alla änglabefäl lyder den kungliga befallningen: Värdigt, värdigt är Lammet, som blev slaktat, och som lever igen som segerherre! Orden genljuder åter och åter igen genom hela Himmelen. Änglarnas otaliga skaror kastar sig ned framför Återlösaren. Kristi bön blir uppfylld; församlingen rättfärdiggörs genom honom, som ställer sig fram i dess ställe och som dess överhuvud. Här stadfäster eller bekräftar Fadern pakten eller förbundet med sin Son, att han tänker låta sig försonas med de människor, som ångrar sin synd och är honom lydiga, ja, att han skall se nådigt på dem tack vare Kristi förtjänster. Kristus försäkrar, att han skall göra sitt folk ”mer sällsynt [engelska: mera dyrbart] än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir.” {Jesaja 13:12.} All makt i Himmelen och på jorden har nu överlåtits till Livets Furste. Dock glömmer han inte för ett ögonblick sina stackars lärjungar, som lever i en syndig värld, utan gör sig redo, att vända åter till dem, för att ingjuta i dem sin makt och härlighet. Genom att således offra livet för människan, förenar Återlösaren jorden med Himmelen, den begränsade människan med den obegränsade Guden. rätt

(22)Jesus sade till Maria: ”’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern.” {Johannesevangeliet 20:17.} Då Kristus slöt ögonen i döden på korset, uppfor hans själ inte genast till Himmelen, som många tror; ty hur kunde då hans ord ha varit sanna, då han yttrade: ”jag har ännu inte farit upp till Fadern”? Jesu ande sov i graven med hans kropp; den svingade sig icke upp till Himmelen, för att där befinna sig i en separat existens, sysselsatt med, att beskåda de sörjande lärjungarna, som smorde den kropp, varifrån själen hade flyktat. Allt det, som innefattades i Jesu liv och tanke, förblev med hans kropp i graven, och då han kom fram, var det ett fullständigt väsen, som uppstod. Han behövde inte nedkalla sin själ från Himmelen. Han hade makt till, att ge sitt liv och att ta det tillbaka. rätt

(22)Den morgon, då Frälsaren uppstod från de döda, var den ljusaste morgon, som någonsin har förekommit i en fallen värld; men ändå var den inte mera betydelsefull för människan, än den dag, varpå han blev förhörd och korsfäst. Den himmelska hären förundrade sig inte över, att den, som hade dödens välde i sin hand och ägde liv i sig själv, skulle vakna upp ur gravens sömn; utan de förundrade sig över, att deras älskade Anförare skulle dö för upproriska människor. rätt

(22)Kristus vilade i graven på Sabbatsdagen, och då de heliga väsendena både i Himmelen och på jorden började sin verksamhet på första veckodagen, uppstod han från graven, för åter inleda sin gärning, att undervisa lärjungarna. Men detta faktum gör icke första veckodagen helig, eller inrättar den som vilodag. Innan Jesus dog, instiftade han Herrens nattvard, som skulle firas som minne av, att hans kropp offrades i döden, och att hans blod spilldes för världens synder. Han säger nämligen: ”Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” {Första Korintierbrevet 11:26.} Och den ångerfulla själ, som tror på Kristus och tar de nödvändiga stegen på omvändelsens väg, bringar i erinring Kristi död, begravning och uppståndelse, när vederbörande låter sig döpas. Personen stiger ned i vattnet i likhet med Kristi död och begravning, och stiger upp därur i likhet med hans uppståndelse, inte för att återuppta sitt gamla, syndiga liv, utan för att leva ett nytt liv i Kristus Jesus. rätt

(23)De andra kvinnorna, som hade sett och talat med änglarna, lämnade graven med stor glädje, blandad med fruktan. De skyndade sig hän till lärjungarna, såsom änglarna hade bjudit dem, och berättade för dem, vad de hade sett och hört. Änglarna hade uttryckligen sagt, att kvinnorna skulle meddela dessa nyheter till Petrus. I hela den lilla skara, som hade följt Kristus, kände denne lärjunge sig mest nedslagen, därför att han så skamligt hade förnekat sin Herre. De heliga änglarna förstod fullgott, att Petrus hade ångrat sin synd djupt, och det ömma medlidande, som de känner för de vilsegångna och bedrövade, kom till uttryck häri, att de visade den olycklige lärjungen sådan omsorg, och för honom utgjorde detta ett bevis för, att Herren hade godtagit hans ånger och förlåtit hans synd. rätt

(23)Lärjungarna häpnade, då de hörde kvinnornas berättelse. Gradvis erinrade de sig sin Herres ord, då han förutsade sin uppståndelse. Samtidigt blev de högst rådvilla angående tilldragelsen, som borde ha fyllt deras hjärtan med glädje. Kristi död hade gjort dem svårt besvikna, och nu var deras tro för svag, för att de skulle kunna ta till sig hans uppståndelse. Deras förhoppningar hade så grundligt grusats, att de inte kunde tro kvinnornas ord, utan förmodade, att de endast hade inbillat sig detta. Inte ens, då Maria Magdalena vittnade om, att hon hade sett och talat med sin Herre, ville de tro, att han var uppstånden. rätt

(24)De kände sig fruktansvärt nedtryckta på grund av de händelser, som hade trängt sig in på dem. På den sjätte dagen såg de sin Mästare dö, på den första veckan i efterföljande vecka erfor de, att hans kropp hade rövats ifrån dem och de beskylldes för, att ha stulit den med avsikt, att bedra folket. De hade inte det minsta hopp om, att någonsin kunna rätta till det falska intryck, som andra hade fått om dem; och nu blev de på nytt rådvilla och visste inte, vad de skulle tro om de övertygade kvinnornas uttalande. I sin stora nöd brann deras hjärtan av längtan efter deras älskade Mästare, som alltid hade varit redo, att förklara de hemligheter och gåtor, som förvirrade dem, och att lindra deras besvärligheter. rätt

nästa kapitel