Brödernas Möte

(52)”De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade.” {Matteusevangeliet 28:17.} Det var andra, förutom de elva, som samlades vid berget. Sedan han hade uppenbarat sig för dem, var vissa av Jesu efterföljare endast delvis överbevisade om, att han var densamme som Den, som hade blivit korsfäst; men ingen av de elva hyste några tvivel på den punkten. De hade hört, hur han hade förklarat profetiornas innebörd angående honom själv. Han hade ätit med dem och visat dem sin sårade sida och sina genomborrade händer och fötter, och de hade känt på honom, så det fanns inget utrymme för vantro i deras sinnen. rätt

(52)Frälsaren hade tidigare bestämt mötet i Galiléen; ängeln från Himmelen hade omtalat det för flera av lärjungarna, och Jesus själv hade särskilt underrättat dem därom, då han sade: ”Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen.’” {Markusevangeliet 14:28.} Jesus hade valt ut platsen vid bergets sida, eftersom det fanns utrymme för en stor skara. Mötet var av stor vikt för församlingen, som snart skulle lämnas åt sig själv, och som skulle utföra Frälsarens gärning utan hans personliga närvaro. Jesus hade för avsikt, att här uppenbara sig för alla de bröder, som måtte samlas, för att därigenom avlägsna alla deras tvivel och vantro. rätt

(52)De, som trodde på Jesus, fick höra talas om mötet, som han hade avtalat, medan de ännu dröjde sig kvar i Jerusalem, för att övervara de fastedagar, som följde på Påsken. Många ensamma själar, som sörjde över sin Mästares död, fick också nys därom, och de kom till stället, där mötet skulle hållas, från alla kanter på långa omvägar, för att inte väcka misstankar hos de ondskefulla judarna. De samlade sig med det djupaste intresse. De, som hade varit lyckliga nog, att få se den uppståndne Frälsaren, upprepade änglarnas budskap för de tvivlande själarna, och återgav Mästarens ord. De visade genom Skrifterna, liksom Jesus hade gjort för dem, hur de olika detaljerna i profetiorna angående Kristi första ankomst hade uppfyllts i Jesu liv, död och uppståndelse. rätt

(53)Således ingöt de lärjungar, som stod Jesus närmast, mod i sina bröder och uppmuntrade och styrkte deras tro. Många av de församlade häpnade storligen, då de hörde dessa berättelser; nya tankar uppstod i deras själar angående den Korsfäste. Var det sant, som de precis hade hört, då var Jesus mera, än en profet. Ingen, förutom Messias, kunde segra över döden och göra sig kvitt gravens länkar. Fariséernas falska undervisning hade så fullständigt förvillat deras begrepp om Messias och hans utsändelse, att det var nödvändigt för dem, att glömma, vad de hade lärt, för att kunna fatta sanningen, att Kristus genom förnedring, lidande och död till sist skulle inta sin tron. rätt

(53)Med ängslan och fruktan blandad med hopp väntade de, för att se, om Jesus verkligen skulle komma enligt löftet. Thomas berättade för en villigt lyssnande skara om sin tidigare vantro, hur han hade vägrat, att tro, med mindre han finge se sin Herres sårade händer, fötter och sida samt sticka fingret i spåren efter spikarna. Han berättade för dem, hur hans tvivel för evigt försvann, då han såg sin Frälsare, som ännu bar på sig märkena efter den gruvliga korsfästelsen, och att han inte önskade flera bevis. rätt

(54)Medan folket vakade och väntade, stod Jesus plötsligt mitt ibland dem. Ingen kunde säga, varifrån eller hur han hade kommit. Lärjungarna kände omgående igen honom och skyndade sig, att ge honom sin hyllning. Många av de närvarande hade aldrig förut sett honom, men då de skådade hans gudomliga ansikte och därefter hans sårade händer och fötter, som blivit genomborrade av spikarna på korset, visste de, att det var Frälsaren, och tillbad honom på grund av detta. rätt

(54)Men det var fortfarande några, som tvivlade; de kunde inte tro den glada sanningen. ”Då trädde Jesus fram till dem och sade: ’Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” {Matteusevangeliet 28:18.} Jesu försäkran överträffade all deras förväntan. De kände till hans makt, medan han var ibland dem, hans makt över varje slags sjukdom, och över Satan och hans änglar; men de kunde till att börja med inte fatta det stora faktumet, att all kraft i Himmelen och på jorden hade överlåtits åt honom, som hade vandrat på deras gator, suttit vid deras bord och undervisat ibland dem. rätt

(54)Jesus försökte, att avleda deras tankar från honom själv och till hans ställning som den, vilken hade ärvt allt, att han var Guds jämlike; att han genom lidande och strid hade förvärvat sitt stora arv, både Himmelens och jordens riken. Han önskade, att de genast skulle förstå, hur stor hans myndighet var; och som den, vilken var upphöjd över alla makter och furstendömen, gav han sina utvalda lärjungar denna omfattande fullmakt: rätt

(60)”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” {Verserna 19-20.} rätt

(61)Ett stort arbetsfält öppnades således för hans förbluffade åhörare, som hade blivit lärda, att de å det strängaste skulle inskränka sig till sitt eget folk. En ny och mera fullständig utläggning av profetiorna gick upp för dem. De försökte, att förstå den gärning, som hade anförtrotts åt dem. Världen betraktade Jesus som bedragare. Det var endast några få hundra, som ställde sig under hans fana, och deras tro hade allvarligt skadats genom hans död, och gjort dem oförmögna till, att veta, vad de skulle ta sig till. Nu hade Kristus visat sig i sin uppståndelsekropp och hade gett dem ett så viktigt värv, att de med sina inskränkta begrepp knappt kunde fatta det. Det var vanskligt för dem att forstå, att den tro, som hade förenat dem med Jesus, skulle bli en religion, inte bara för judarna, utan för alla folkslag. rätt

(61)Vidskepelse, traditioner, hyckleri och avgudadyrkan härskade i världen. Judarna påstod, att de ensamma ägde den rätta kunskapen om Gud, och de var så inskränkta, både vad samhällslivet och det religiösa livet angick, att alla folk föraktade dem. Den höga mur av åtskillnad, som de hade uppfört, gjorde, att judarna så att säga levde i en liten bubbla för sig själva, och de kallade alla andra människor för hedningar och hundar. Men Jesus gav sina lärjungar fullmakt, att förkunna hans religion för alla nationer, tungomål och folkslag – förkunna, att Frälsaren hade korsfästs och uppstått, och att alla personer, både rika och fattiga, lärda och olärda, hade full och fri tillgång till frälsningen; att lära, att Kristus kom till världen, för att skaffa de ångerfulla nåd och erbjuda dem delaktighet i en kärlek, som var så hög som himmelen, så vid som världen, och som skulle vara i all evighet. Detta var det ädlaste företagande, som någonsin har blivit betrott åt människorna. rätt

(62)De skulle lära folket, att hålla allt det, Jesus hade befallit, och de skulle döpa i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Jesus skulle snart lämna sina lärjungar; men han försäkrade dem, att fastän han skulle fara upp till sin Fader, skulle dock hans Ande och inflytande alltid vara med dem och deras efterföljare ända till tidens slut. Kristus kunde inte ha lämnat sina efterföljare ett dyrbarare arv, än försäkran om, att han skulle vara med dem under livets mörker och alla dess prövningar. När Satan står redo, att ödelägga Guds församling och bringa förvirring ibland hans folk, bör de komma i håg, att det är en, som har lovat, att vara hos dem – en, som sade: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” rätt

(62)Det har alltid varit Kristi sanna efterföljares lott, att möta förföljelse och bespottelse. Världen hatade Mästaren och den har alltid avskytt hans tjänare, men den Helige Ande, Tröstaren, som Kristus sände sina lärjungar, uppmuntrar och styrker dem, så att de kan utföra hans gärning med trofasthet under hans personliga bortavaro. Tröstaren, sanningens Ande, skulle stanna hos dem hela tiden, och Kristus försäkrade dem om, att den förening, som rådde mellan honom själv och Fadern, nu också skulle innefatta dem. rätt

(63)Lärjungarnas förstånd, som hade förmörkats genom feltolkning av profetiorna, blev nu fullständigt upplyst; ty Jesus själv kastade ljus över de Skriftställen, som åsyftade honom. Han visade dem, vad hans rike i verkligheten innebar, och de började nu att inse, att det icke var Kristi gärning, att upprätta ett timligt rike, utan att nådens gudomliga rike skulle uppenbaras i hans folks hjärtan; och att hans härlighetsrike till sist skulle upprättas, men inte på annat sätt, än genom att han först måste gå igenom förnedring, lidande och död. rätt

(63)Djävulen hade ännu döden i sitt våld; men Jesus hade tagit bort dess bittra sting, genom att strida mot fienden om döden och vinna seger över honom. Hädanefter skulle döden inte kunna ingjuta någon rädsla i den kristne; ty Kristus själv hade erfarit dess fasor och hade stått upp ur graven, för att sitta vid Faderns högra hand i Himmelen som den, vilken ägde all makt i himmelen och på jorden. Striden mellan Kristus och Satan blev avgjord, då Herren uppstod från de döda; ty då skakade han fiendens fängelse i dess grundvalar och fråntog honom hans byte, i det, att han lät flera av de insomnade uppstå, vilket blev ett färskt tecken på den seger, som den andre Adam hade vunnit. Denna uppståndelse var en bild på och en försäkran om, att de rättfärdiga insomnade till sist skall uppstå vid Kristi andra ankomst. rätt

(64)Jerusalem hade varit skådeplatsen för Kristi förunderliga förnedring för mänskosläktet. Där hade han lidit, där blev han också förkastad och fördömd. Judéen, vari Jerusalem är huvudstaden, var hans födelseland. Där hade han vandrat som människa ibland människor, och endast få hade förstått, hur nära Himmelen hade kommit jorden, då Jesus bodde ibland dem. Det var fördenskull högst passande, att lärjungarna skulle inleda sin gärning i Jerusalem. Just nu, då de senaste få veckornas begivenheter hade väckt så stor uppståndelse, var rätta tillfället, att förkunna budskapet i denna stad. rätt

(64)Då Jesu undervisning av lärjungarna närmade sig slutet, och avskedets stund hastade, riktade han deras tankar mera bestämt på den gärning, som Guds Ande skulle uträtta för dem, genom att göra dem skickade för deras arbete. Han lyste upp deras sinnen under detta förtroliga samtal, så att de skulle förstå de upphöjda sanningar, som de skulle uppenbara för världen. Men de skulle inte börja arbetet, förrän de hade mottagit den Helige Andes dop; ty då skulle de få mera visshet om, att de var förenade med Himmelen. De fick löfte om, att den himmelska upplysning, som de då skulle uppnå, skulle bringa dem nytt mot och ny glädje, och att den skulle sätta dem i stånd till, att förstå Kristi kärleks bredd och längd samt djup och höjd. rätt

(64)Väl den Helige Ande hade utgjutits över dem, och de således hade gjorts skickade för sitt värv, skulle lärjungarna förkunna syndernas förlåtelse och frälsning genom omvändelse och tro på den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster, samt framhålla Kristi rikes stora grundsatser. Denna gärning skulle de börja i Jerusalem och därefter verka i Judéen och Samarien och omsider till världens yttersta gränser. Härav kan var och en, som förkunnar sanningens budskap för världen, också lära sig något. Guds Ande måste först tränga in i deras egna hjärtan, och deras arbete bör inledas i hemmet. Deras familj bör få nytta av deras inflytande, och deras eget hem bör visa, att Guds Andes förvandlande kraft har inverkat på familjen, så att den är lydig och väluppfostrad. Därefter bör verksamheten utvidgas; alla våra grannar bör få intryck av det intresse, som vi känner för deras frälsning, och sanningens ljus bör framhållas troget för dem; ty det är lika nödvändigt, att frälsa dem, som att frälsa andra människor, som bor längre borta. Från grannskapet och de omgivande städerna och byarna bör Guds tjänares verksamhetskrets utvidgas, tills sanningens budskap förkunnas till jordens yttersta gränser. rätt

(65)Detta var den arbetsordning, som Kristus instiftade för sina lärjungar. Men denna ordning vänder evangeliets arbetare numera ofta upp och ned på. De försummar den krets, som ligger närmast; de förnimmer inte nödvändigheten av, att Guds Ande först arbetar och verkar upplivande på deras egna hjärtan och helgar och förädlar deras liv. De minsta plikter, som ligger framför deras ögon, försummas, för att de skall kunna verka inom ett större och avlägset arbetsfält, där de ofta stretar förgäves. Hade de valt ett lättare tillgängligt verksamhetsfält, kunde de ha verkat med lycka, utsatt sig för mindre allvarliga prövningar och vunnit inflytande och nytt mod, i takt med, att vägen hade öppnats och breddats för dem. rätt

(65)Med tanke på, att folket i Jerusalem inte hade uppskattat Kristi verksamhet där, och att de hade förföljt honom och slutligen låtit korsfästa honom, kunde apostlarna ha bett Herren om, att få lov till, att söka sig ett mera lovande arbetsfält, där de kunde ha funnit själar, som hade varit mera redo, att höra och ta emot budskapet; men de framförde ingen sådan bön. Jesus var den, som själv anförde verket. Exakt samma fält, där den största delen av alla lärare hade sått sanningens säd, skulle grundligt odlas av apostlarna, till dess säden skulle spira och ge riklig skörd. Lärjungarna skulle i sin verkamhet komma att utsättas för judarnas hat, motstånd och ondska. Men samma erfarenhet hade deras Mästare gått igenom för dem, och därför skulle de inte undvika den. rätt

(65)Då Jesu förnedring och död närmade sig, och han med anledning härav tröstade lärjungarna, sade han till dem kort före sin korsfästelse: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er.” {Johannesevangeliet 14:27.} Efter att han nu hade stridit och segrat över döden samt mottagit sin belöning, gav han dem på ett mera uttryckligt sätt den frid, som övergår allt förstånd. Han gjorde dem skickade, att verka i den gärning, som han hade påbörjat. Liksom hans Fader hade sänt ut honom, sände han ut lärjungarna. Han andades på dem och sade: ”’Tag emot den helige Ande!” {Kapitel 20:22.} rätt

(65)Lärjungarna sändes inte ut, för att vittna för Kristus, förrän de hade erhållit den Helige Andes gåva, ty den var nödvändig, för att göra dem skickade, att utföra sitt stora värv. All kristen bekännelse är död, tills Jesus besjälar den troende med sitt andliga liv, vilket sker genom den Helige Ande. En evangelist är icke skickad, att förkunna sanningen för andra och vara Kristi ombud, förrän han har mottagit denna himmelska gåva. rätt

(65)De män, som står i ansvarsfulla ställningar och förkunnar Guds sanning i Jesu namn utan den andliga drivkraft, som Guds upplivande Ande ger, utför inte ett grundligt verk, och de kan inte var förvissade om, att deras arbete skall nå framgång. Många glömmer, att religionens och pliktens väg inte innebär trista känslor, utan allvarligt menad verksamhet. Det är inte den upphöjda längtan efter storverk, som Gud har behag i; utan Herren betraktar den kärlek och hängivenhet, som ligger till grund för den utövade tjänsten, antingen den är omfattande eller blygsam. Herren sänder oss under tiden motstånd och mothugg, för att driva oss till, att söka hjälp och beskydd hos honom. När molnen hopar sig över oss, hör vi hans stämma: ”Frid lämnar jag efter mig år er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.” {Kapitel 14:27.} rätt

(65)Då Kristus andades på lärjungarna och gav dem den Helige Ande och meddelade dem sin frid, var det såsom en försmak på det överflödande regn, som skulle utösas på Pingstdagen. Jesus inpräntade denna sanning i lärjungarnas sinnen, att allt eftersom de skulle fortsätta den gärning, som hade betrotts dem, skulle de mera fullständigt förstå, vad detta verk bestod i och det sätt, varpå Kristi rike skulle upprättas på jorden. De skulle vara vittnen för Frälsaren; de skulle vittna om, vad de hade sett och hört om hans uppståndelse; de skulle upprepa de nådiga ord, som hade utgått ur hans mun. De kände till hans heliga väsen; han var som en ängel, som stod i solens ljus, men likväl inte kastade någon skugga bakom sig. Det var apostlarnas uppgift, att framställa Kristi fläckfria karaktär för människorna, så att de kunde rätta sina liv därefter. Lärjungarna hade upplevt detta mönster på helighet så ingående, att deras karaktärer i viss grad hade blivit lika hans, och de var särskilt skickade, att vittna om hans lära och liv för världen. rätt

(65)Ju mera den kristne predikanten umgås med sin Frälsare, genom att betrakta hans liv och väsen, desto bättre kan han imitera honom, och desto bättre skickad blir han, att förkunna hans sanning. Vi bör noga studera varje drag i vår stora Förebilds liv och bör söka honom i levande tro och i innerlig bön. Härigenom förvandlas människans bristfälliga karaktär till en avbild av hans härliga väsen. Härigenom blir den, som skall förkunna sanningen, skickad, att föra själar till Kristus. rätt

(65)Då Jesus gav lärjungarna deras första fullmakt, sade han: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du [här åsyftas ansvarshavande personer, som skulle representera hans församling] binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.’” {Matteusevangeliet 16:19.} Då han upprepade fullmakten för dem, som han hade skänkt den Helige Ande, yttrade han: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.’” {Johannesevangeliet 20:23.} Dessa ord upplyste lärjungarna om, hur heligt deras arbete var, och vilka stora följder det skulle få. Besjälade av Guds Ande, skulle de gå ut och predika, att Frälsaren hade förvärvat eller säkrat människorna syndernas förlåtelse med sitt blod, och de fick den försäkran, att hela Himmelen intresserade sig för deras arbete, samt att det, som de utförde på jorden i Jesu Ande och kraft, skulle stadfästas eller godkännas i Himmelen. rätt

(65)Jesus gav icke genom denna försäkran apostlarna eller deras efterföljare makt till, att å hans vägnar förlåta synd. Romersk-katolska Kyrkan säger till sina medlemmar, att de skall bekänna sina livs hemligheter för prästen, och att de av honom – som handlar å Kristi vägnar – skall få syndernas förlåtelse. Frälsaren lärde ut, att hans namn är det enda under himlen givna, varigenom människorna skall bli frälsta. Jesus gav dock sin organiserade församling på jorden makt till, att utöva församlingstukt och till, att lösa vederbörande från församlingens straff i överensstämmelse med Guds Ords föreskifter. Men denna makt skulle blott utövas av män med gott rykte – män, som församlingens stora Överhuvud själv hade helgat, och som i sina liv visade, att de allvarligt försökte, att följa Guds Andes vägledning. rätt

(65)Ingen människa skulle utöva ett godtyckligt herravälde över en annan människas samvete. Kristus gav icke någon präst rätt till, att förlåta synd eller att sälja avlat, så att människorna kunde synda, utan att ådra sig Guds misshag, ej heller gav han sina tjänare frihet till, att ta emot en gåva, för att dölja synd, så att vederbörande kunde undgå sitt välförtjänta straff. Jesus ålade sina lärjungar, att förkunna syndernas förlåtelse i hans namn ibland alla folkslag, men de fick inte själva makt till, att ta bort en enda syndafläck från Adams barn. Ej heller skulle de straffa de ogudaktiga. De skulle förkunna den förtörnade Gudens vrede mot syndaren; men den makt, som den romerska kyrkan har lagt beslag på, varigenom den överför denna vrede på överträdaren, saknar all grund i Kristi undervisning. Han kommer personligen att bringa den fastslagna domen över de obotfärdiga. Den, som drar folk till sig själv och påstår sig ha makt, att förlåta synd, ådrar sig Guds vrede; ty han vänder själar bort från Jesus, som ensam kan förlåta en svag och felande människas synd. rätt

(65)Jesus visade sina lärjungar, att om de finge hans sinnelag och förenades med honom, så att de bleve barmhärtiga som han, skulle de få andligt förstånd och kraft till, att utföra undergärningar. All deras styrka och visdom måste komma från honom. Då Guds heliga män skulle avgöra församlingsärenden, vilka anginge medlemmar, som hårdnackat förbleve i synd, skulle de följa de föreskrifter, Kristus hade gett dem. Varje åtgärd i det tillvägagångssätt, som dessa föreskrifter anvisar, har apostlarna, drivna av den Helige Ande, nedtecknat för oss, och är det enda rätta tillvägagångssätt, som församlingen bör följa. rätt

(65)När församlingen har ett ärende, att avgöra angående en överträdare av Guds lag, träder Kristus ibland dem som den Allvise Rådgivaren, därest de i tro ber honom därom. Människorna står i fara för, att låta fördom och andras underrättelser och åsikter styra. Deras eget naturliga omdöme kan lätt komma att få ett avgörande inflytande på deras dom i saken. När fördenskull viktiga personliga angelägenheter skall avgöras i församlingen, får man inte uteslutande handla enligt en enda persons omdöme, hur förståndig och erfaren han än måtte vara. rätt

(65)Jesus har sagt: ”där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.’” {Matteusevangeliet 18:20.} Hur försiktigt bör inte envar tala och handla, när Kristus skall ha företräde i församlingens råd! Man bör be för den vilsegångne och använda varje möjligt medel, så att han åter kan komma i god ställning inför Gud och församlingen. Men i fall den felande ringaktar församlingens sägande och följer den egna viljan härvidlag, då måste man ofördröjligen ta upp ärendet till behandling, och det avgörande, som bröderna fattar i bön och tro på Herren och enligt det förstånd, han ger, stadfästs då i Himmelen. rätt

(65)Församlingen bör godta överträdarens ånger och bot med tacksamma hjärtan. Den har blott rätt till, att förlåta synd så tillvida, att den försäkrar den ångerfulle syndaren om, att Frälsaren i nåd kommer att förlåta hans synd, och att den för honom ut ur vantrons och ogudaktighetens mörker till trons och rättfärdighetens ljus. Den kan lägga hans skälvande hand i Jesu kärleksfulla hand. En sådan förlåtelse godkänns i Himmelen. Det, som apostlarna skrev angående bindande och lösande i församlings angelägenheter, skall förbli gällande ända till världens slut. Och Kristi löfte om, att han skall vara tillstädes, när man ber därom, borde trösta och uppmuntra hans församlingsmedlemmar lika mycket, som det tröstade och uppmuntrade apostlarna, som Kristus riktade sig till. De, som föraktar församlingens myndighet, föraktar också Kristi myndighet. rätt

(65)Även om Jerusalem inte skulle vilja ta emot den bästa gåva, som Himmelen hade att skänka, skulle ändå apostlarna inleda sin gärning i denna stad. Nåden skulle först erbjudas dem, som hade mördat Guds Son. Det var också många där, som i hemlighet hade trott på Jesus, och många, som prästerna och de äldste hade bedragit, men som likväl var redo, att ta honom till sig, om man kunde bevisa, att han i sanning var Messias. Apostlarna skulle vittna om Jesus och hans uppståndelse; ty de var ögonvittnen därtill. De skulle utlägga för folket de profetior, som talade om honom, och visa, hur precist de hade gått i uppfyllelse. De skulle framföra de mest oemotsägliga bevis för de sanningar, som de lärde ut, och de skulle förkunna för världen det glada budskapet om frälsning genom Jesus Kristus. rätt

(65)Enär alla var intresserade av Jesu historia och mission, på grund av det, som hade inträffat i Jerusalem, var detta rätt tid, att förkunna hans evangelium där, ty det skulle göra störst intryck på allmänheten. Vid inledningen av verksamheten skulle lärjungarna komma att ta emot en otrolig kraft. Deras vittnesbörd om Kristus skulle komma att bekräftas av tecken och under, och apostlarna skulle komma att utföra mirakler, likaså de, som skulle komma att ta emot deras budskap. Kristus sade: ”I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna [som Paulus gjorde], och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’” {Markusevangeliet 16:17-18.} rätt

nästa kapitel