Kristi Himmelsfärd

(66)Efter Jesu möte med bröderna i Galiléen, vände lärjungarna åter till Jerusalem, och medan de elva var församlade i staden, träffade Jesus dem och utlade igen för dem de profetior, som handlade om honom. Han inpräntade djupt i deras sinnen nödvändigheten av, att grundligt rannsaka de gamla profetiorna angående Messias och av, att jämföra dem med de händelser, som hade inträffat i hans liv och död och uppståndelse, för att därigenom slå fast, att de hade fått sin uppfyllelse i honom. I de avbilder och skuggor, som framställde det från världens begynnelse slaktade Lammet, skulle de flitigt utforska den heliga sanning, som profeterna hade uppenbarat. Han tog bort slöjan från deras sinnen, så att de förstå judarnas skuggsystem, och de insåg nu klart, vad de skick och symboler betydde, som Kristus verkligen avskaffade genom sin död. rätt

(67)Världens Frälsare skulle nu fara upp till sin Faders tron som en gudomlig segerherre. Han bestämde Oljeberget som den plats, där han för sista gången skulle visa dem sin härlighet. Ledsagad av de elva, vandrade han åstad till berget. Lärjungarna visste inte, att detta var det sista tillfälle, de skulle få, att vara tillsammans med sin Mästare. Han använde tiden till, att samtala med dem om heliga ting och upprepade för dem sin tidigare undervisning. Då de gick genom Jerusalems portar, var det många, som med förundran betraktade den lilla skara, som anfördes av en, som prästerna och de äldste blott några få veckor tidigare hade fördömt och korsfäst. rätt

(67)De gick över Kidrons bäck och närmade sig Getsemane. Här stannade Jesus, för att hans lärjungar skulle minnas den undervisning, han hade gett dem under den ångestens natt, då han gick med dem till örtagården. Han betraktade igen det vinträd, han då hade använt som en sinnebild, vilken skulle framställa hans församlings förening med honom själv och hans Fader; och han uppfriskade minnet härom, genom att på nytt omtala för lärjungarna de intrycksfulla sanningar, som han då hade förklarat för dem. Överallt omkring dem var det minnesmärken över Jesu oändliga kärlek. Även lärjungarna, som vandrade vid hans sida och var honom så kära, hade i hans förnedrings timme – då han mest behövde deras medlidande och tröst – övergett honom. rätt

(67)Kristus hade levt trettiotre år i världen. Han hade varit föremål för dess förakt, hat och bespottelse; han hade blivit fördömd och korsfäst. I det, att han nu skulle fara upp till sin härlighets tron och betänkte otacksamheten hos det folk, som han kommit, för att frälsa, skulle han inte nu förneka dem sin medlidsamhet och kärlek? Skulle han inte ägna sin kärlek åt den värld, där man satte värde på honom, och där syndfria änglar tillbad honom och väntade på, att fullgöra hans befallning? Nej, han lovade de älskade själar, som han lämnade på jorden: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” {Matteusevangeliet 28:20.} Före sin stora strid hade han bett sin Fader, att han inte skulle ta dem ut ur världen, utan att han skulle bevara dem från det onda, som är i världen. rätt

(68)Slutligen nådde den lilla skaran Oljeberget. Denna plats hade Jesus i synnerhet helgat genom sin närvaro, sina böner och sina tårar, medan han ägde mänsklig natur. Då han kort före sitt förhör hade hållit intåg i Jerusalem, genljöd Oljebergets höjd av den jublande skarans glädjerop. På sluttningen låg Betania, där Jesus ofta hade vilat sig i Lasarus’ hus. Vid bergets fot låg Getsemane Örtagård, där han hade kämpat ensam, där hans blod hade vätt jordens mull. rätt

(68)Jesus gick tvärsöver bergets topp till närheten av Betania; här stannade han, och de samlades alla omkring honom. Ljusstrålar tycktes utgå från hans åsyn, medan han i innerlig kärlek skådade på sina lärjungar. Han klandrade dem inte för deras fel och missgärningar; utan de sista ord, Jesus talade till dem, var outsägligt ömma och medlidsamma. Då han räckte ut händerna och välsignade dem, som om han ville försäkra dem om sitt beskydd och sin omsorg, steg han långsamt upp. En starkare makt, än någon jordisk dragningskraft drog honom upp till Himmelen. I det, att han steg uppåt, stirrade lärjungarna med vördsam bävan uppåt, för att kunna se sin Herre under hans himmelsfart så länge som möjligt. En härlighetsky tog honom bort från deras ögon, och i samma ögonblick hörde deras tjusade själar den ljuvligaste och härligaste musik från änglarnas kör. rätt

(69)Medan de ännu stirrade uppåt, var det röster, som talade till dem. Dessa ljöd såsom den härliga musik, de just hade hört. De vände sig om och såg två väsen i människogestalt; men lärjungarna insåg snabbt, att de var av himmelsk härkomst. Änglarna talade till dem med tröstrika ord: ”’Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.’” {Apostlagärningarna 1:11.} Dessa änglar tillhörde den skara, som hade väntat i den strålande skyn, för att ledsaga Jesus till hans tron, och då de kände medlidande med dem och älskade dem, som Frälsaren hade lämnat, kom de, för att undanröja all ovisshet från deras själar och för att ge dem försäkran om, att han skulle komma till jorden igen. rätt

(69)Hela Himmelen väntade på, att hälsa Frälsaren välkommen till de himmelska salarna. Då de steg uppåt, färdades Jesus i spetsen, och den skara av fångar, som han hade rest upp från de döda vid sin egen uppståndelse, följde efter honom. Den himmelska hären ledsagade dem uppåt med fröjdesång och segerrop. Vid Guds stads portar stod det en otalig änglaskara, som väntade på hans ankomst. Då de närmade sig stadens portar, ropade de änglar, som ledsagade Himmelens Majestät, med jubeltoner till den skara, som stod vid portarna: ”Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.” {Psaltaren 24:7.} rätt

(70)De änglar, som väntade vid stadens portar, frågade under hänryckning: ”Vem är denne ärans konung?” {Vers 8.} De änglar, som ledsagade Jesus, svarade med glädje och segersång: ”Det är HERREN, stor och väldig, HERREN, väldig i strid. Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in.” {Verserna 8-9.} Åter frågade änglarna vid stadens portar: ”Vem är denne ärans konung?” och den här, som följde honom, svarade med ljuvliga toner: ”Det är HERREN Sebaot, han är ärans konung.” {Vers 10.} Då öppnades stadens portar på vid gavel, och den himmelska skaran drog därin, medan änglarna fyllde Himmelen med den härligaste musik. Hela Himmelens här omringade sin kunglige Anförare, då han satte sig på Faderns tron. rätt

(70)Med den djupaste vördnad och glädje böjde änglaskaran sig ned för honom, medan det glada ropet ljöd genom Himmelens salar: ”’Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.’” {Uppenbarelseboken 5:12.} Segersången ljöd i härlig samklang med musiken från änglarnas harpor, tills Himmelen tycktes vara full av härlig harmoni, outsäglig glädje och fröjd. Guds Son hade segrat över mörkrets furste och övervunnit döden och graven. Himmelen genljöd av röster, som med härliga toner upphöjde Fadern och Sonen: ”’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.’” {Vers 13.} rätt

(70)Han satt vid sin Faders sida på hans tron. Frälsaren kom fram med de fångar, han hade befriat från dödens band, till priset av sitt eget liv. Hans händer satte eviga kronor på deras pannor; för de var representanter och mönster för dem, som skall lösköpas genom Kristi blod, från alla folkslag, tungomål och folk, och komma ut från de döda, varvid han skall kalla de rättfärdiga från deras gravar vid sin andra ankomst. Då skall de se Golgatas märken i Guds Sons förhärligade kropp. Deras största glädje kommer att gälla hans närvaro, som sitter på tronen; och de hänryckta heliga kommer att utbrista: ”Min vän är min, och jag är hans... Hans mun är idel sötma, allt hos honom är ljuvlighet.” {Höga Visan 2:16; 5:16.} rätt

(71)Lärjungarna vände åter till Jerusalem, inte sorgsna, utan fyllda av glädje. Då de för sista gången såg på sin Herre, strålade hans ansikte med himmelsk klarhet, och han log kärleksfullt mot dem. De händer, som så ofta räcktes ut i välsignelse över de sjuka och pinade, och tillrättavisade demoner – de händer, som gruvliga spikar hade drivits igenom – var uträckta i nåd, som om de i lärjungarna famnade hela världen, och nedkallade en välsignelse över alla Kristi efterföljare. Ljusstrålar verkade att komma från dessa dyrbara händer och falla över dem, som vakade och väntade. rätt

(71)Det dyrbaraste faktumet för lärjungarna vid Jesu himmelsfärd var, att han for ifrån dem till Himmelen i handgriplig form som deras Gudomlige Undervisare. Den samme Jesus, som hade vandrat, talat och bett tillsammans med dem; som hade brutit brödet med dem; som hade varit hos dem i deras båtar på sjön; som hade haft en tillflykt i lundarna; och som hade arbetat sig jämte dem uppför Oljeberget – hade stigit upp till Himmelen i sin mänskliga gestalt. Och de himmelska budbärarna försäkrade dem om, att samme Jesus, som de hade sett resa till Himmelen, skulle komma igen på samma sätt, som han for upp. Denna försäkran har alltid, och kommer alltid att vara, alla sanna Kristi älskades hopp och glädje till tidens slut. rätt

(72)Lärjungarna såg inte bara Herren fara upp, utan de fick änglarnas vittnesbörd om, att han hade uppstigit, för att dela Faderns tron i Himmelen. Det sista minnet, som lärjungarna fick av sin Herre, var den medkännande Vännen, den förhärligade Förlösaren. Mose höljde ansiktet, för att dölja lagens härlighet, som återspeglades av det, och härligheten från Kristi himmelsfärd beslöjades för mänskliga ögon. rätt

(72)Skulle Kristi resa till Himmelen ha visats för lärjungarna i all sin obeskrivliga härlighet, skulle de inte ha uthärdat åsynen. Hade de sett myriader av änglar, och hört segerjublet från Himmelens härar, då de eviga dörrarna öppnades, skulle motsättningen mellan denna härlighet och deras egna liv i en trängd värld ha varit så stor, att de med svårighet skulle ha kunnat återuppta vardagens göromål, och bli beredda på, att utföra uppgiften från sin Frälsare med mod och trofasthet. Även Tröstaren, den till dem utsände Helige Ande, skulle inte ha förståtts och uppskattats ordentligt, och den skulle heller inte ha kunnat stärka deras hjärtan tillräckligt, för att uthärda skam, hån, fängelse och, vid behov, död. rätt

(73)Deras sinnen skulle inte bli så förblindade av Himmelens härlighet, att de skulle riskera, att förlora Kristi karaktär på jorden ur syne, som de själva skulle ta efter. De skulle nogsamt hålla hans livs skönhet och majestät inför blicken, den fullkomliga harmonin hos alla hans egenskaper, och den mystiska föreningen mellan det gudomliga och det mänskliga i hans natur. Det var bättre, om lärjungarnas jordiska bekantskap med Frälsaren skulle sluta på det högtidliga, stilla och ädla sätt, som det gjorde. Hans synliga uppstigande från världen var i samklang med hans livs saktmod och stillhet. rätt

(73)Lärjungarna vände glada tillbaka till Jerusalem, fast inte för att de hade fråntagits sin Mästare och Lärare; detta var mera orsak till personlig sorg, än glädje. Men Jesus hade försäkrat dem om, att han skulle sända Tröstaren, som är av samma värde, som hans synliga närvaro. Han sade: ”Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.” {Johannesevangeliet 14:28.} De gladde sig, för att Jesus hade utfört frälsningen för människan; han hade motsvarat kraven hos lagen, och hade blivit ett fulländat offer för människorna; han hade stigit upp till Himmelen, för att utföra det försoningsverk, som hade inletts på jorden. Han var människornas försvarare, deras Medlare hos Fadern. rätt

(73)Jesus, som föddes i Betlehem; som arbetade med sin jordiske fader i snickarverkstaden; som hade suttit trött vid Jakobs brunn; som hade sovit utmattad i Petrus’ fiskarbåt; som hade blivit hungrig och törstig; som hade tagit de små barnen i sin famn och välsignat dem; som hade förkastats, hånats och korsfästs, steg upp i mänsklig gestalt till Himmelen, och slog sig ned vid Guds högra hand. Efter att ha märkt våra svagheter, våra sorger och frestelser, är han fullt i stånd till, att gå i förbön för människan som hennes representant. Då Jesus var på jorden, var han det mest perfekta slags människa; och det är den kristnes glädje och tröst, att denne tålmodige och älskande Frälsare skall vara hans Konung och Domare; ty: ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen”. {Kapitel 5:22.} rätt

(74)Vi brukar inte koppla samma kunglig härlighet och juridisk myndighet med den självförnekelse, det tålamod och den förlåtelse, som visades i Kristi liv; likväl utrustade dessa egenskaper Frälsaren för hans höga position. De karaktärsegenskaper, som han utvecklade på jorden, utgör hans upphöjelse i härligheten. Hans seger uppnåddes i kärlek, icke genom makt. När syndaren kommer till Kristus, går han med på, att bli upphöjd till människans ädlaste ideal. rätt

(74)”Vet ni inte att de heliga skall döma världen?” {Första Korintierbrevet 6:2.} De egenskaper, som upphöjde Kristus, kommer, i fall hans efterföljare uppnår dessa, att sätta härskarstaven i deras händer, och då kommer de att vara kungar och präster tillsammans med Gud. Kristus lovade, att själv hålla den lag, som Adam överträdde, och upphöja och göra den hedervärd, genom att demonstrera, att den ej var godtycklig, liksom att människor kunde hålla den och inte nödvändigtvis bryta den. Genom sitt liv visade Kristus, att Guds lag är felfri, och att människor, genom att vara olydiga mot den, ådrar sig själva det onda, som dess begränsningar försöker, att skydda människorna mot. rätt

(74)Då lärjungarna ensamma vände åter till Jerusalem, såg folk på dem, och förväntade sig, att det skulle vara sorg, förvirring och nederlag i deras ansikten; men de såg, att det var glädje och seger. De grät inte över ett sviket hopp, utan var hela tiden i templet, och prisade och välsignade Gud. Prästerna och rådsherrarna kunde alls inte förstå detta mysterium. Efter de nedslående händelserna i förbindelse med deras Mästares trångmål, fördömande och försmädliga död, trodde man, att lärjungarna skulle vara besegrade och utskämda; men de trädde nu fram med gott humör, och deras ansikten strålade av en överjordisk glädje. rätt

(75)De förtäljde berättelsen om Kristi förunderliga uppståndelse och himmelsfärd, och många trodde deras vittnesbörd. Lärjungarna hyste inte längre något gagnlöst tvivel på framtiden; de visste, att Jesus var i Himmelen; att hans sympatier för dem var oförändrade; att han likställde sig själv med den lidande mänskligheten; att han tog emot sitt folks böner; att han bad till Gud tack vare sitt eget dyrbara blods förtjänster, och visade sina sårade händer och fötter som erinran om det pris, han hade betalat för sina frälsta. De visste, att han skulle komma igen, ledsagad av den himmelska hären, och de betraktade denna händelse, inte som en ödesdriger katastrof, utan som en anledning till stor glädje och förväntan. De visste, att han skulle stå igen på Oljeberget, medan de hebréiska hallelujaropen skulle blandas med de andra folkens hosiannarop, och myriader av röster skulle förena sig i det glada bifallet: ”Krön honom till allas Herre!” De visste, att han hade stigit upp till Himmelen, för att bereda boningar åt sina lydiga barn, och att han skulle vända tillbaka och ta dem till sig. rätt

(75)Lärjungarna berättade för sina bröder med glädje nyheten om deras Herres himmelsfärd. De kände nu, att de hade en vän vid Guds tron, och ivrade efter, att framföra sina önskningar inför Fadern i Jesu namn. De samlade sig i högtidlig bävan och böjde sig i bön, samt upprepade Frälsarens försäkran för varandra: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig.” {Johannesevangeliet 16:23-24.} Under de tio dagarna efter Kristi himmelsfärd helgade de sig som en åt bön och pris, väntande på, att den Helige Ande skulle stiga ned. De lyfte trons hand högre och högre, med det mäktiga sakskälet: ”Kristus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.” {Romarbrevet 8:34.} rätt

(76)”Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten.” {Första Timoteusbrevet 3:16.} Frälsaren kom till välden, till det yttre som Davids son, utan att visa sin karaktärs fulla innebörd. Hans ande var föremål för den tuktan och erfarenhet, som människorna måste genomgå i någon grad. Hans gudomlighet höljdes i mänsklighet. Han dolde i sig de allsmäktiga egenskaper, som tillhörde honom i egenskap av Guds like. Emellanåt glimtade hans gudomliga karaktär fram med en så förunderlig kraft, att alla med andlig synskärpa erkände honom som Guds Son. rätt

(76)Kristus förvisade sig själv till världen, så att han kunde bringa himmelskt ljus inom människornas räckvidd. Judarna missförstod Kristi karaktär; och då han inte iförde sig den timliga, kungliga kraften och upprättade sin regering på Davids tron, underläggande sig varje främmande makt, avvisade de judiska dignitärerna honom. De såg inget samband mellan människans lidande, sorg och armod och sina uppfattningar om Messias. Ändå var detta den ende Frälsare, som Guds ord alltid hade förutsagt genom hans profeter. rätt

(77)Judarna förstod alls inte det andliga sammanhang, som kopplade ihop Kristus med både det mänskliga och det gudomliga, och gav fallna människor en framställning av, vad de borde eftersträva att bli. Kristus var Gud i köttet. Som Davids son, framstod han som en fullkomlig bild på det sant mänskliga, varvid han gjorde sin plikt frimodigt och med all renhet. Samtidigt var han full av kärlek, medkänsla och öm sympati. I sina mirakler uppenbarade han sig själv som Herren. Då han av Filippus anmodades, att visa Fadern, svarade han: ”’Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern.” {Johannesevangeliet 14:9.} rätt

(77)Judarna sökte hela tiden efter och förväntade sig en gudom ibland sig, som skulle synas som sådan till det yttre, och genom en överväldigande glimt av sin makt förändra alla tankeströmningar, säkra sin förträfflighets erkännande, upphöja sig själv och förverkliga folkets målsättning. Då detta var fallet, kände Kristus en mäktig frestelse, att uppenbara sin himmelska karaktär, då han möttes av förakt, och tvinga sina förföljare till, att erkänna honom vara Herre över kungar och makthavare, präster och templet. Dock var det hans svåra uppgift, att hålla sig på mänsklighetens nivå. rätt

(77)I Jesu översteprästerliga förbön till sin Fader, hävdade han sig ha uppfyllt de betingelser, som gjorde det nödvändigt för Fadern, att uppfylla sin del av kontraktet i Himmelen beträffande fallna människor. Han bad: ”Jag har förhärligat dig genom att fullborda verk som du har gett mig att utföra. [Det vill säga, ha utverkat en rättfärdig karaktär på jorden som exempel för människor att ta efter.] Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” {Johannesevangeliet 17:4-5.} I denna bön fortsatte han med, att säga, vilket slags omfångsrikt verk han hade utfört, och som hade säkrat honom alla dem, som trodde på hans namn. rätt

(78)Han satte så stort värde på denna belöning, att han glömde den pina det hade kostat honom, att återlösa fallna människor. Han förklarade sig vara förhärligad i dem, som trodde på honom. Församlingen skulle i hans namn fullkomna det verk, som han hade inlett, och när församlingen till sist står frälst i Guds paradis, kommer han att betrakta sitt själskval med tillfredsställelse. Genom hela evigheten kommer de återlösta att vara hans största stolthet. rätt

(78)Jesus, Himmelens Majestät, ödmjukade sig själv, och blev lydig intill döden, rent av intill korsdöden. ”Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn”. {Filipperbrevet 2:9.} Denne mäktige Frälsare har lovat, att komma igen och ta sin församling till de boningar, han har berett åt dem. Medan han är i Himmelen och utför det förböns- och försoningsarbete, som han inledde på jorden, skall hans liv och karaktär exemplifieras av hans församling på jorden. Han har lovat, att: ”Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” Och vidare: ”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn.” ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.” {Johannesevangeliet 14:12; 16:24; 23.} rätt

(79)Han, som inte betraktade det som ett rövat byte, att vara Gud lik, gick en gång på jorden och bar våra lidanden och vår sorgliga natur samt blev frestad på alla punkter, liksom vi; och nu visade han sig i Guds närhet som vår store Överstepräst, redo att godta mänsklig ånger, och att besvara sitt folks böner, samt att, genom sin egen rättfärdighets förtjänster, bringa dem till Fadern. Han lyfte sina sårade händer inför Gud, och önskade deras blodköpta tillgivelse eller förlåtelse. Jag har ingraverat dem i mina handflator, vädjade han. Dessa sår påminner om min förödmjukelse och pina, som garanterar min församling Allmaktens bästa gåvor. rätt

(79)Vilken källa till glädje för lärjungarna, att veta att de hade en sådan Vän i Himmelen, som bad för deras skull! Genom Kristi synliga himmelsfärd förändrades alla deras synpunkter och betraktelser om Himmelen. Deras sinnen betraktade den förut som en vida avlägsen plats, bebodd av tomma andar. Nu var Himmelen knuten till tanken på Jesus, som de hade älskat och ärat över alla andra, som de hade samtalat med och rest tillsammans med, som de hade rört vid, ja, även hans återuppståndna kropp, som hade talat hopp och tröst till deras hjärtan, och som, medan orden låg på hans läppar, hade tagits upp inför deras ögon, och vars stämmas klang nådde dem, då änglarnas skyvagn tog emot honom: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” {Matteusevangeliet 28:20.} rätt

(80)För dem tedde Himmelen sig ej längre som ett oklart, obegripligt ställe, fullt av ohanterbara, tomma andar. De såg nu på den som sitt framtida hem, vars boningar hade förberetts åt dem av deras älskvärde Återlösare. Bönen erhöll nu nytt intresse, då den utgjorde gemenskap med deras Frälsare. Med nytända känslor och fast tillit till, att deras böner skulle bli besvarade, samlades de i den övre salen, för att sända upp sina böner, och åberopa löftet från Frälsaren, som hade sagt: ”Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig.” {Johannesevangeliet 16:24.} De bad i Jesu namn. rätt

(80)De hade ett evangelium att förkunna – Kristus i mänklig gestalt, en sorgens man; Kristus förödmjukad, tagen av onda händer och korsfäst; Kristus uppstånden och stigen upp till Himmelen, till Guds närhet, för att vara människans Försvarare; Kristus, som kommer igen med kraft och stor härlighet på Himmelens skyar, för att ta till sig de lydiga och trogna. rätt

(80)Apostlarna gick tappert och hoppfullt ut, för att nogsamt göra sin Mästares arbete. De visste, att det mest antagbara sättet, att vänta på Kristus, var verksamhet för honom. Det var deras uppgift, att leda andra till den kommande Herren, och att lära dem, att tålmodigt invänta hans synliga ankomst. Detta arbete gavs till alla Kristi lärjungar. rätt

nästa kapitel