Krymplingen helad

(12)Kort tid efter det, att den Helige Ande hade stigit ned, och genast efter en stunds innerlig bön, begav Petrus och Johannes sig till templet för bön där. I templet såg de en pinad och lam krympling, fyrtio år gammal, vars liv endast bestått av smärta och svaghet. Den olycksalige mannen hade länge önskat, att få komma till Jesus och bli botad; men han var nästan hjälplös och befann sig långt borta från den Store Läkarens verksamhetsområde. Med allvarlig bön fick han till sist några vänliga själar, att bära honom till tempelporten. Men då han nått fram, upptäckte han, att Helbrägdagöraren – som hans hopp kretsade omkring – hade utsatts för en gruvlig död. rätt

(12)Hans besvikelse stärkte deras medömkan, som visste, hur länge han ivrigt hade hoppats på och förväntat sig, att bli helad av Jesus. Dagligen förde de honom till templet, för att förbipasserande skulle förmås till, att ge honom en skärv, för att lindra hans aktuella behov. Då Petrus och Johannes gick forbi, bad han om en gåva från dem. Lärjungarna såg på honom med medkänsla. ”De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ’Se på oss!’” ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!’” {Kapitel 3:4, 6.} rätt

(13)Den stackars mannens ansiktsuttryck blev dystert, då Petrus tillkännagav sitt eget armod, men lyste upp av hopp och tro, då lärjungen fortsatte. ”Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom.” {Verserna 7-10.} rätt

(13)Judarna häpnade över, att lärjungarna kunde utföra liknande mirakler, som dem Jesus gjorde. De trodde, att han var död, och de väntade sig, att alla dessa förunderliga manifestationer skulle upphöra med honom. Ändå var det här den man, som hade varit en hjälplös krympling i fyrtio år. Nu fröjdade han sig över sitt fria bruk av sina ben, han var fri ifrån smärta, och lycklig i sin tro på Jesus. rätt

(13)Apostlarna såg folkets förvåning, och frågade dem, varför de var så häpna över det mirakel, de hade bevittnat och betraktade dem med vördnadsfull förskräckelse, som om det hade varit tack vare sin egen kraft, som de hade gjort detta. Petrus försäkrade dem, att det hade gjorts genom nasarén Jesu förtjänster. Honom hade de förkastat och korsfäst, men på den tredje dagen hade Gud rest upp honom från de döda. ”Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser. Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida.” {Verserna 16-18.} rätt

(14)Jesu sätt, att utföra mirakler på, skilde sig starkt från apostlarnas. Hans språk ägde kraft i sig självt. ”Bli ren!’” ”’Tig! Var tyst!’” {Matteusevangeliet 8:3; Markusevangeliet 4:39.} Han varken tvekade inför, att godta äran, som gavs honom vid dessa tillfällen, eller försöka, att skingra folkets tankar om honom, som om hans mirakler inte skulle ha utförts av hans egen kraft, till hans egen ära. Men apostlarna utförde endast mirakler i Jesu namn, och vägrade, att ta emot den minsta ära åt sig själva. De hävdade sig blott vara instrument åt den Jesus, som judarna hade korsfäst, och som Gud hade rest upp och upphöjt till sin högra sida. Han skulle ha all ära och allt pris. rätt

(14)Efter att ha utfört detta mirakel, samlades folket i templet, och Petrus talade till dem i en del av templet, medan Johannes talade i en annan avdelning. Apostlarna hade uttryckligt talat om judarnas allvarliga förbrytelse i, att sända Livets Furste i döden. Dock var Petrus villig, att i görligaste mån mildra den upprörande gruvligheten hos deras skuld, genom att anta, att de hade gjort så här av okunnighet. Han tillkännagav för dem den Helige Andes maning, att ångra sina synder och bli omvända. Det fanns inget hopp för dem, förutom nåden från den Kristus, som de hade korsfäst; bara genom tron på honom kunde deras synder utplånas på grund av hans blod. rätt

(15)Förkunnelsen om Kristi uppståndelse, och att tack vare hans död och uppståndelse skulle han till sist resa upp de döda ur deras gravar, upprörde sadducéerna djupt. De kände, att deras älsklingslära var i fara, och att deras rykte stod på spel. Somliga av templets ämbetsmän och ledare var sadducéer. Ledarna arresterade med hjälp av ett antal sadducéer de två apostlarna, och fängslade dem, eftersom det var för sent, för att gå igenom deras fall den kvällen. rätt

(15)Dessa motståndare till Kristus och apostlarnas lära kunde inte göra annat, än tro, ehuru de vägrade att erkänna, att Jesus hade väckts upp ur döden och hade vistats på jorden i fyrtio dagar därefter; bevisen för det var för starka, för att de skulle kunna tvivla på dem. Icke desto mindre var deras hjärtan fortsatt hårda, ej heller kände de några samvetskval över den förfärliga handling de hade begått, genom att skicka honom i döden. Då kraften från Himmelen kom över apostlarna på så anmärkningsvärt sätt, avhöll fruktan dem från våld, men deras bitterhet och svartsjuka var oförändrade. Fyra tusen hade redan omfamnat apostlarnas nya lära, och både fariséerna och sadducéerna drog denna slutsats ibland sig: I fall dessa lärare skulle få lov, att agera ohindrat, skulle deras eget inflytande sväva i större fara, än då Jesus var på jorden. I fall en eller två predikningar från lärjungarna kunde utmynna i så fantastiska resultat, skulle världen snabbt komma att tro på Kristus, om de fritt skulle få predika, och prästernas och potentaternas inflytande skulle gå förlorat. rätt

(15)Följande dag samlades Hannas och Kajfas med templets övriga myndighetspersoner, för att ta upp fångarnas rättssak, som ställdes fram inför dem. I precis det rum, inför precis dessa män, hade Petrus skändligt förnekat sin Herre. Allt detta framstod tydligt i lärjungens tankar, då han nu själv stod inför rätta. Han gavs nu tillfälle, att gottgöra sin tidigare onda feghet. rätt

(16)Den närvarande gruppen drog sig till minnes, hur Petrus hade uppträtt under sin Mästares rättegång, och de inbillade sig därför, att det skulle gå att hota honom med fängelse och död. Men den Petrus, som förnekade Kristus i hans svåraste stund, var den impulsive, självsäkre lärjungen. Det var stor skillnad på honom och den Petrus, som stod inför Stora Rådet den här dagen. Han hade blivit en helt annan; han litade inte på sig själv, och stoltserade ej längre. Han var fylld med den Helige Ande, och genom dess kraft hade han blivit fast som en klippa, modig, fastän beskedlig, till att upphöja Kristus. Han var redo, att avlägsna fläcken från sitt avfall, genom att ära det namn, som han tidigare hade förnekat. rätt

(16)Dittills hade prästerna undvikit, att tala om Jesu korsfästelse och uppståndelse; men för att deras syften nu skulle uppfyllas, måste de fråga de tilltalade, med vilken kraft de hade uträttat det anmärkningsvärda botandet av den kraftlöse mannen. Fylld av den Helige Ande, talade Petrus respektfullt till prästerna och de äldste, och tillkännagav: ”så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’” {Kapitel 4:10-12, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(17)Kristi sigill vilade över Petrus’ ord, och hans ansikte lystes upp av den Helige Ande. Nära honom stod den man, som ett överbevisande vittne, som hade botats så mirakulöst. För endast några få timmar sedan var denne mans utseende blott det hos en maktlös krympling. Nu hade han återfått kroppslig hälsa, och upplysts om Jesus från Nasaret. Härigenom lade hans vittnesbörds ord ytterligare vikt vid Petrus’ yttranden. Präster, rådsherrar och folk var tysta. Rådsherrarna saknade makt, att tillbakavisa hans utsaga. De hade måst höra det, som de helst önskade, att slippa att höra: Redogörelsen för Jesu Kristi uppståndelse och hans makt i Himmelen, att utföra mirakler genom sina apostlar på jorden som redskap. rätt

(17)Det största miraklet, att uppväcka Lasarus från de döda, hade avgjort prästernas föresats, att skaffa bort Jesus och hans förunderliga gärningar från världen, som raskt höll på, att bryta ned deras inflytande över folket. Men här var det ett oemotsägligt bevis för, att Jesu död inte hade hejdat de mirakler, som utfördes i hans namn, eller förkunnelsen av hans lära. Nyheterna om underverket, och apostlarnas förkunnelse, hade redan fyllt hela Jerusalem med begeistring. rätt

(17)Petrus’ försvar, varunder han frimodigt kändes vid källan till sin styrka, hade skakat om dem. Han hade hänvisat till den sten, som hade åsidosatts av byggmästarna och som hade blivit den viktiga hörnstenen. Med dessa ord hänvisade han direkt till Kristus, som var kyrkans grundsten. rätt

(18)Folket förundrades över lärjungarnas frimodighet. De trodde, att enär de var ovetande fiskemän, skulle de övervinnas av vanskligheter, då de konfronterades av prästerna, de skriftlärde och de äldste. Men de lade märke till, att de hade varit hos Jesus. Apostlarna talade, som han hade talat, med en överbevisande kraft, som hade gjort fienderna stumma. För att dölja sin rådvillhet, gav prästerna och rådsherrarna order om, att avlägsna apostlarna, så att de kunde överlägga sinsemellan. rätt

(18)De enades alla om, att det skulle vara meningslöst att förneka, att mannen hade helats genom den kraft, som apostlarna hade fått i den korsfäste Jesu namn. De skulle gladeligen ha dolt miraklet genom falska beskyllningar; men handlingen hade utförts i fullt dagsljus, och framför en folkhop, och hade redan gjorts känt för tusentals personer. De menade, att verket måste stoppas omgående, eljest skulle Jesus vinna många troende, och de själva skulle vanäras samt hållas ansvariga för mordet på Guds Son. rätt

(18)Men trots deras önskan, att oskadliggöra lärjungarna, tordes de inte göra något värre, än att hota dem med det hårdaste straff, i fall de fortsatte med, att lära och verka i Jesu namn. Därpå tillkännagav Petrus och Johannes frimodigt, att deras arbete hade getts dem av Gud, och att de inte kunde annat, än att tala om de ting, de hade sett och hört. Prästerna skulle gärna ha straffat dessa ädla män för deras osvikliga trohet mot sitt heliga kall, men de fruktade för folket: ”Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.” {Vers 21.} Med upprepade hot och förmaningar i luften, sattes apostlarna på fri fot. rätt

(19)Medan Petrus och Johannes satt i fängelse, bad de andra lärjungarna – väl medvetna om judarnas ondska – oupphörligt för dem, fruktande att den grymhet, som hade mött Kristus, skulle utövas på bröderna. Så snart, som apostlarna släpptes fria, sökte de upp sina bekymrade bröder, och berättade för dem om utgången av förhöret. De troendes glädje var stor, och de gav sig själva hän i bön, att de måtte ges större styrka i sin förkunnarverksamhet, som de förstod skulle möta samma hårda motstånd, som mötte Kristi predikande på jorden. Lärjungarna hade ingen önskan om, att förhärliga sig själva, utan ville upphöja Jesus, och rädda själar med hans frälsande budskap. rätt

(19)Då deras förenade böner steg i tro upp till Himmelen, kom svaret. Platsen de var samlade på, ruskades om, och de fylldes med den Helige Ande. De gick ut till sitt arbete, talade om Guds Ord med överbevisande kraft, och dagligen fogades nya medlemmar till församlingen. Stora skaror hade församlats i Jerusalem, för att fira den heliga högtiden. Korsfästelsens och uppståndelsens engagerande scener hade kallat dit många flera, än vanligt. Då apostlarna undervisade om sanningen, kom det plötsligt överbevisande kraft över dem, och tusentals blev omvända på en dag. rätt

(19)De flesta av dessa första troende blev snabbt bortstötta från familj och vänner på grund av judarnas ack så blinda tro. Många av de omvända spärrades ute från förvärvslivet och förvisades från sina hem, därför att de hade följt samvetets överbevisning, och gjort sig till talesmän för Kristi sak. Det var nödvändigt, att förse dessa många människor, som var församlade i Jerusalem, med hem och underhåll. I denna nödsituation offrade de med pengar och egendomar dessa glatt. Deras medel lades ned framför fötterna på apostlarna, som fördelade dem till var och en efter vederbörandes behov; och det var ingen ibland dem, som led nöd. rätt

(20)Ett exempel på ädelt handlande nämns särskilt i Skriften: ”Josef som var levit och född på Cypern och apostlarna kallade – det betyder Tröstens son – ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.” {Verserna 36-37.} Detta var verkan av, att utgjuta Guds Ande över de troende. Det gjorde dem till ett hjärta och själ. De hade ett gemensamt intresse – framgång för den mission, som de hade anförtrotts. Deras kärlek till sina bröder och den sak, som de hade gjort sig till talesmän för, var långt större, än deras kärlek till pengar och ägodelar. De handlade utifrån sin tro, och genom sina gärningar vittnade de om, att de räknade mänskosjälar av långt större värde, än något jordiskt arv. rätt

(20)När världens själviska kärlek kommer in i hjärtat, dör andligheten. Det allra bästa motgiftet mot kärlek till världen, är utgjutelsen av Guds Ande. När Kristi kärlek tar hjärtat helt i besittning, kommer vi att sträva efter, att följa Hans exempel, som blev fattig för vår skull, så att vi genom Hans kraft kan göras rika. När sanningens Ande entydigt minskar Jesu lärjungars hängivenhet för världen, och gör dem självuppoffrande och vänliga med tanke på medmänniskornas frälsning, kommer sanningens försvarare att vinna ett kraftfullt inflytande över åhörarna. rätt

(21)Som kontrast till det nyss anförda exemplet, har den inspirerade pennan nedtecknat en annan händelse, som efterlämnat en mörk fläck på den första församlingen. ”En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom. Med sin hustrus vetskap tog han undan något av köpesumman och bar fram en del och lade för apostlarnas fötter.” {Kapitel 5:1-2.} Detta par hade märkt, att de, som hade delat med sig av sitt överflöd, för att täcka sina fattigare trossyskons behov, hade blivit högt ansedda ibland de troende. Efter att ha rådgjort med varandra, beslutade de sig för, att sälja sin egendom, och ge vinsten till en fond, men lade i själva verket undan en större del åt sig själva. Tanken var, att de därmed skulle klara av sina levnadsomkostnader, som de överdrev, med hjälp av intäkten från försäljningen, så att de också skulle vinna brödernas stora gillande. rätt

(21)Men en helig Gud hatar hyckleri och falskhet. Förnimmelsen av sakens sanna art gjorde intryck på apostlarna, och då Ananias själv kom med sin gåva, gav han, som det verkade, hela utbytet av försäljningen av egendomen. Då sade Petrus till honom: ”’Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög mot den helige Ande och tog undan en del av pengarna för jorden? Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud.’ När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde .” {Verserna 3-5.} rätt

(22)Petrus frågade: ”Var inte egendomen din så länge du hade den kvar?” Därmed visade han, att inget opassande inflytande hade kommit över Ananias och Safira, som tvingat dem till, att offra sin egendom för ett gott ändamål. De hade valt handlingsväg. Dock utgav de sig för, att ha handlat i samstämmighet med den Helige Ande, och försökte, att bedra apostlarna. Därmed hade de ljugit för den Allsmäktige. rätt

(22)”Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. Petrus frågade henne: ’Säg mig, sålde ni jorden för det beloppet?’ Hon svarade: ’Ja, för så mycket.’ Petrus sade till henne: ’Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de skall också bära bort dig.’ Och plötsligt föll hon ner död vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.” {Verserna 7-11.} rätt

(22)Denna tydliga manifestation av Guds vrede över hycklarna, var en spärr, som den Oändliga Visdomen visste behövdes. Församlingen skulle ha hamnat i onåd, i fall det i dess hastigt växande led skulle ha förekommit personer, som sade sig tjäna Gud, men tillbad mammon. Det finns många Ananias och Safira i våra dagar, som Satan lockar till hyckleri på grund av deras kärlek till penningen. Med diverse planer och ursäkter håller de undan de medel från Guds skattkammare, som de har anförtrotts till Guds saks främjande. Skulle Ananias’ och Safiras straff hemsöka denna klass, skulle våra församlingar få begrava många lik. rätt

(23)Denna markanta dom över två hasjuka hycklare, vars synd Guds Ande påvisade för apostlarna, medförde ett vördsamt allvar ibland alla nyomvända. Därefter visade de stor försiktighet, och grundlig självrannsakan styrde handlandet. I en större religiös rörelse är det alltid en klass, som förs vilse av känslor, men som snabbt nog avslöjar sin själviskhet och fåfänga. Dessa personer kan aldrig vara till ära för den sak, de försvarar. rätt

(23)Apostlarnas skarpsinnighet i, att upptäcka dolda synder, stärkte brödernas tillit till dem, och till det budskap, de förkunnade. Apostlarna fortsatte sitt nådiga arbete med, att hela pinade personer och proklamera en korsfäst och uppstånden Frälsare med stor kraft. Åtskilliga till fogades hela tiden till församlingen genom dopet, men ingen vågade, att sluta sig till dem, som inte var förenad med de troende på Kristus i sinne och hjärta. Stora skaror flockades till Jerusalem, och tog med sig sina sjuka och dem, som behärskades av orena andar. Många lidande lades på gatorna, då Petrus och Johannes gick förbi, för att deras skuggor skulle falla på dem och bota dem. Den uppståndne Frälsarens kraft hade förvisso fallit på apostlarna, och de utverkade tecken och under, som dagligen ökade de troendes antal. rätt

(23)Dessa ting gav prästerna och rådsherrarna stora bekymmer, i synnerhet ibland dem, som var sadducéer. De insåg, att i fall apostlarna finge lov till, att förkunna en uppstånden Frälsare, och göra mirakler i hans namn, skulle deras egen lära om, att det ej förekom någon uppståndelse för de döda, förkastas av alla, och deras sekt skulle raskt gå under. Fariséerna förstod, att den röda tråden hos de kristnas predikande skulle underminera de judiska ceremonierna, och att offersystemet skulle bli verkningslöst. Deras tidigare ansträngningar, för att tämja dessa förkunnare, hade varit förgäves; men nu bestämde de sig för, att få ett slut på den kristna upphetsningen. rätt

(24)Apostlarna blev därför gripna och satta i fängelse, varpå Stora Rådet kallades in, för att pröva deras sak. Ett stort antal lärda män, förutom Rådet, tillkallades, och de rådgjorde sinsemellan om, vad som borde göras med dessa fridstörare. ”Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: ’Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv.’ När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade.” {Verserna 19-21.} rätt

(24)Då apostlarna visade sig ibland de troende, och berättade om, hur ängeln hade lett dem rätt emellan de soldater, som vaktade fängelset, och bad dem om, att återuppta arbetet, som hade avbrutits av prästerna och rådsherrarna, fylldes bröderna av glädje och förundran. rätt

(24)Prästerna och herrarna i rådet hade beslutat, att anklaga dem för uppror, och för att ha dödat Ananias och Safira, samt för att ha svurit sig samman, för att beröva prästerna deras myndighet och att döda dem. De väntade sig, att folkhopen skulle bli upprörd och ta saken i egna händer samt behandla dem, såsom de hade behandlat Jesus. De var medvetna om, att många, som inte hade antagit Kristi lära, var trötta på de judiska myndigheternas egenmäktiga styre, och längtade efter en förändring. I fall dessa personer intresserade sig för och anammade apostlarnas tro samt erkände Jesus som Messias, fruktade de, att hela folkets vrede skulle vändas mot prästerna, som skulle göras ansvariga för mordet på Kristus. De beslutade sig för, att vidta stränga åtgärder, för att förhindra detta. Till sist sände de bud efter de förmodade fångarna, för att de skulle ställas fram inför dem. Stor blev deras förvåning, då det rapporterades, att fängelseporten var ordentligt låst, och att vakten stod framför den, men att fångarna ingenstans gick att finna. rätt

(25)Snart kom denna underrättelse: ”’Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket.’” {Vers 25.} Även om apostlarna mirakulöst hade befriats ur fängelset, slapp de inte förhör och straff. Kristus hade sagt till dem: ”Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar”. {Matteusevangeliet 10:17.} Gud hade gett dem ett tecken på sin omsorg, och en förskran om sin närhet, genom att sända ängeln till dem; nu var det deras tur, att lida för den Jesu sak, som de förkunnade. Folket var så starkt påverkade av det, som de hade sett och hört, att prästerna och överstarna visste, att det skulle vara omöjligt, att hetsa dem mot apostlarna. rätt

(25) ”Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem och sade: ’Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.’” {Apostlagärningarna 5:26-28.} De var inte lika villiga, att bära skammen över mordet på Jesus, som då de höjde ropet med den urartade folkhopen: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’” {Matteusevangeliet 27:25.} rätt

(26)Jämte de andra apostlarna använde Petrus samma slags försvar, som han hade följt vid sin tidigare rannsakan: ”Då svarade Peter och apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer än människor.” {Apostlagärningarna 5:29.} Det var ängeln från Gud, som hade befriat dem ur fängelset, som befallde dem, att undervisa i templet. Då de följde hans anvisningar, lydde de det gudomliga bud, som de måste fortsatt hålla sig till, oavsett priset för dem själva. Petrus fortsatte: ”Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom.’” {Verserna 30-32.} rätt

(26)Inspirationens anda vilade över apostlarna, och de anklagade blev anklagare, de anklagade prästerna och rådsherrarna, som utgjorde rådet, för att vara Kristi mördare. Judarna blev så upprörda över detta, att de beslutade, utan ytterligare förhör, och utan bemyndigande från de romerska lagvårdande myndigheterna, att ta lagen i egna händer, och avrätta fångarna. Då de redan hade Kristi blod på sina händer, var de ivriga, att väta dem även i apostlarnas blod. Men det var en lärd man hög ställning, vars klara förstånd såg, att detta våldsamma steg skulle få fatala följder. Gud reste upp en man i deras eget råd, för att hejda prästernas och rådsherrarnas våld. rätt

(27)Gamaliel, den lärde farisén och lagläraren, en man med gott omdöme, var en väldigt försiktig person, som talade till fångarnas förmån. Han anmodade, att de skulle ledas ut. Så talade han högst eftersinnande och lugnande: ”’Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något, och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud.’” {Verserna 35-39.} rätt

(27)Prästerna kunde inte göra annat, än se det förnuftiga hos hans synpunkter; de var nödgade till, att enas med honom, och släppte motvilligt fångarna fria, efter att ha slagit dem med käppar, och förmanat dem igen och igen, att inte förkunna i Jesu namn, annars skulle de få plikta med sina liv för sin frimodighet. ”Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.” {Verserna 41-42.} rätt

nästa kapitel