De sju Församlingstjänarna

(28) ”Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen.” {Kapitel 6:1.} Dessa greker bodde i andra länder, där det grekiska språket talades. De allra flesta nyomvända var judar, som talade hebréiska; men dessa hade bott i Romarriket, och talade endast grekiska. Det började att knorras ibland dem om, att de grekiska änkorna inte blev lika givmilt hjälpta, som de behövande ibland hebréerna. Varje slags partiskhet skulle ha sårat Gud; och snart nog vidtogs åtgärder, för att återupprätta frid och harmoni ibland de troende. rätt

(28)Den Helige Ande föreslog en metod, varigenom apostlarna kunde befrias från uppgiften, att bedriva fattigvård och axla liknande bördor, för att kunna evangelisera om Kristus i lugn och ro. ”Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: ’Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.’” {Verserna 2-4.} rätt

(28)Församlingen valde fördenskull ut sju män fulla av tro och Guds Andes visdom till, att utföra det, som hörde härtill. Stefanus var den förste att väljas. Han var jude till födseln och religionen, men talade det grekiska språket, och kände till grekernas skick och uppförande. Han betraktades därför som lämpligast, att förestå utdelningen av fondmedel till änkor, föräldralösa och värdiga behövande. Valet av honom motsvarade allas krav, och därmed upphörde missnöjet och knorrandet. rätt

(29)De sju valda männen blev högtidligt invigda till uppgiften genom bön och handpåläggning. De, som ordinerades härtill, befriades ej från, att undervisa om tron. Tvärtom står det, att ”Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket.” {Vers 8.} De var fullt ut kvalificerade för, att undervisa om sanningen. De var också män med sansat omdöme och diskretion, väl ägnade, att hantera vanskliga saker, under prövning, klagande eller avund. rätt

(29)Valet av vederbörande till, att utöva församlingens omsorg, så att apostlarna fick koncentrera sig på sitt bestämda arbete med, att undervisa om sanningen, blev storligen välsignat av Gud. Församlingen växte i antal och styrka. ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.” {Vers 7.} rätt

(29)Det är nödvändigt, att samma ordning och samma system upprätthålls i församlingen nu, såväl som på apostlarnas tid. Sakens framgång beror i hög grad på, att dess olika grenar sköts av dugliga individer, som är kvalificerade för sina ställningar. De, som är valda av Gud till ledare i hans sak, och som har allmän överblick över församlingens andliga angelägenheter, bör slippa, så långt det är möjligt, bördor och bekymmer av timlig natur. De, som Gud har kallat till, att tjäna i ord och lära, bör alltid ha tid till begrundan och bön samt studiet av Skriften. Deras klara andliga omdöme fördunklas, genom att de tar sig an mindre detaljer i församlingens skötsel, och har med medlemmarnas skilda temperamentstyper att göra. Det är passande, att alla slags timliga angelägenheter läggs på rätt bord, och sköts av därtill utsedda personer. Men i fall de är av en så vansklig karaktär, att de övergår deras visdom, bör de läggas fram för deras råd, som har överblick över hela församlingen. rätt

(30)Stefanus var synnerligen aktiv inom Guds sak, och bekände frimodigt sin tro. ”Då uppträdde några från den synagoga som kallades ”De frivgivnas”, folk från Cyrene och Alexandria, Cilicien och Asien och började diskutera med Stefanus. Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade.” {Verserna 9-10.} Dessa studerande från de stora rabbinernas skola var säkra på, att de i en offentlig diskussion fullständigt skulle segra över Stefanus, på grund av hans förmodade ovetande. Men han talade inte endast med den Helige Andes kraft, utan det var tydligt för hela den stora församlingen, att han också studerade profetierna, och var kunnig i lagen. Han försvarade skickligt de sanningar, som han hävdade, och besegrade sina motståndare fullständigt. rätt

(31)De präster och rådsherrar, som bevittnade den fantastiska yttringen av den kraft, som åtföljde Stefanus’ gärning, fylldes med bittert hat. I stället för, att ge efter för de övertygande bevis, som han lade fram, beslöt de sig för, att tysta hans röst, genom att döda honom. Vid flera tillfällen hade de mutat de romerska myndigheterna till att blunda, då judarna hade tagit saken i egna händer, genom att ställa fångar inför rätta, döma dessa och avrätta dem i enlighet med nationens seder och bruk. Stefanus’ fiender betvivlade inte, att de kunde göra något sådant, utan att försätta sig själva i fara. De beslutade sig för, att riskera följderna av det, och de anhöll fördenskull Stefanus och ställde honom inför Stora Rådet för rättegång. rätt

(31)Lärda judar från grannländerna kallades samman, för att motbevisa den anklagades resonemang. Saulus, som hade utmärkt sig som nitisk motståndare till Kristi lära, och som hade förföljt alla hans troende, var också på plats. Denne lärde var en av de ledande mot Stefanus. Han använde sin vältalighets tyngd och rabbinernas logik, för att avgöra saken och övertyga folket om, att Stefanus förkunnade en bedräglig och farlig lära. rätt

(31)Men Saulus mötte i Stefanus en, som var lika utbildad som han själv, och en med full insikt om Guds mening med, att sprida evangeliet till andra folk. Han trodde på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, och var fullt medveten om judarnas förmåner; men hans tro var vittfamnande, och han visste, att tidpunkten var inne, då de sanna troende inte bara skulle tillbe i tempel gjorda med händer; utan världen över skulle människor tilbe Gud i Ande och i sanning. Slöjan hade dragits undan från Stefanus’ ögon, och han insåg, vad Kristus hade avskaffat genom sin död. rätt

(32)Prästerna och rådsherrarna förmådde intet mot hans klara och lugna visdom, som de våldsamt motsatte sig. De bestämde sig för, att statuera exempel med Stefanus, och då således tillfredsställa sitt hämndgiriga hat. Härigenom menade de sig kunna hindra andra, genom fruktan, från att anta hans tro. På det mest aktningsbjudande sätt riktades våldsamma angrepp mot honom. Falska vittnen lejdes, för att säga sig ha hört honom yttra hädiska ord mot templet och lagen. De sade: ”Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skall bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss.”” {Vers 14.} rätt

(32)Då Stefanus stod ansikte mot ansikte med sina domare, för att besvara anklagelsen om hädelse, strålade hans ansikte med helig glans. ”Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.” {Vers 15.} De, som upphöjde Mose, må ha sett samma heliga ljus hos fången, som strålade från den gamle profetens ansikte. Shekina var ett skådespel, som de aldrig mera skulle komma att bevittna i templet, vars härlighet hade upphört för alltid. Många, som skådade ljuset i Stefanus’ anlete, skälvde och höll för ansiktet; men deras hårdnackade vantro och fördomar upphörde aldrig. rätt

(32)Stefanus blev tillfrågad om sanningshalten hos anklagarnas beskyllningar, och inledde sitt försvar med klar och tydlig röst, som genljöd genom domstolen. Han satte igång med, att berätta Guds utvalda folks historia med ord, som trollband församlingen. Han visade grundlig kunskap om judarnas religiösa verksamhet, och den andliga tolkning därav, som hade visats genom Kristus. Han började med Abraham, och gick igenom deras histora från släkte till släkte, varvid han tog upp Israels nationella facit ända till Salomo, och belyste de mest uttrycksfulla poängerna, för att försvara sin sak. rätt

(33)Han visade, att Gud berömde Abraham för hans tro. Denne åberopade åt sig löftets land, fastän han ej ägde ens en tumsbredd land. Han uppehöll sig särskilt vid Mose, som tog emot lagen genom änglars försorg. Han upprepade Moses ord, som förutskickade Kristus: ”En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets.” {Kapitel 7:37, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Han framställde tydligt för dem, att Israels synd bestod i, att inte ge akt på ängelns röst, som var Kristus själv. Han sade: ”Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.” {Vers 38.} rätt

(33)Han tydliggjorde sin egen lojalitet mot Gud och den judiska tron, samtidigt som han visade, att lagen – som de förlitade sig till för frälsning – inte var i stånd till, att bevara Israel från avgudadyrkan. Han kopplade samman Jesus Kristus med hela den judiska historien. Han hänvisade till Salomos tempelbygge, liksom till dennes och Jesajas ord: ”Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand.” {Vers 48.} ”Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta?” {Verserna 49-50, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Platsen för Guds högsta tillbedjan var i Himmelen. rätt

(34)Då Stefanus hade nått så här långt, uppstod det tumult ibland åhörarna. Den anklagade läste sitt öde i deras ansikten. Han uppfattade motståndet, som mötte hans ord, vilka uttalades på diktamen från den Helige Ande. Han förstod, att han höll på med, att avlägga sitt sista vittnesbörd. Få, som läser detta tal från Stefanus, förstår det helt. Tillfället, tidpunkten och platsen bör beaktas, för att hans ords hela innebörd skall uppfattas. rätt

(34)Då han kopplade Jesus Kristus till profetiorna, och talade i templet som han gjorde, rev prästen, synbarligen av rädsla, sönder sina kläder. För Stefanus var denna handling ett tecken på, att hans röst snart skulle tystas för alltid. Fastän han var mitt uppe i sin predikan, avbröt han den plötsligt, genom att avsluta sin historiska utläggning, och vända sig mot sina rasande domare och säga: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.’” {Verserna 51-53.} rätt

(34)Vid det här laget var prästerna och rådsherrarna utom sig av vrede. De var mera som vilda djur ute efter byte, än som människor. De for på Stefanus, de skar tänder. Men han lät sig icke skrämmas; han hade väntat sig detta. Hans ansikte var lugnt och strålade med en ängels ljus. De rasande prästerna och den upphetsade hopen var han inte rädd för. ”Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” {Verserna 55-56.} rätt

(35)Scenen omkring honom försvann för hans blick; Himmelens portar stod vidöppna, och Stefanus skådade därin, och såg härligheten från Guds och Kristi salar, som om han nyss hade rest sig från sin tron, stående redo, att stötta sin tjänare, som stod inför sin martyrdöd för hans namn. Då Stefanus proklamerade den härliga scen, som öppnade sig för honom, var det mera, än hans förföljare klarade av. De höll för öronen, så att de inte skulle höra hans ord, och ropade högt, och löpte rasande på honom i samstämmighet. ”Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus, tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre, ställ dem inte svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han.” {Verserna 59-60.} rätt

(35)Mitt under denna fruktansvärda döds plågor, bad denne trofaste martyr, liksom hans gudomlige Mästare, för sina mördare. De vittnen, som hade anklagat Stefanus, ålades, att kasta den första stenen. Dessa personer lade ifrån sig kläderna framför Saulus’ fötter, som hade tagit aktiv del i diskussionen, och hade gått med på fångens död. rätt

(35)Stefanus’ martyrskap gjorde ett djupt intryck på alla, som blev vittnen till det. Det var en hård prövning för församlingen, men utmynnade i Saulus’ omvändelse. Martyrens tro, ståndaktighet och förhärligande kunde han inte utplåna ur minnet. Guds sigill på hans ansikte, hans ord som nådde allas själar, som hörde dem – med undantag för dem, som var förhärdade och motsatte sig ljuset – förblev i åskådarnas hågkomst, och vittnade om den sanning, som han hade proklamerat. rätt

(36)Ingen laglig dom hade förkunnats över Stefanus; men de romerska myndigheterna hade mutats med stora penningsummor, för att inte undersöka saken. Saulus tycktes vara genomsyrad av en vanvettig iver vid Stefanus’ förhör och död. Han tycktes vara vred över sin egen dolda överbevisning om, att Stefanus blev ärad av Gud under den stund, då han blev vanärad av människor. Han fortsatte, att förfölja Guds församling, fånga in dem, gripa dem i deras hus, överbringa dem till prästerna och rådsmännen, till fängelse och död. Hans iver efter, att genomföra förföljelserna, satte skräck i de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna gjordet inget särskilt, för att sätta stopp för detta hemska verk, utan hjälpte judarna i det fördolda, för att försona sig med dem, och säkra sig deras gunst. rätt

(36)Efter Stefanus’ död blev lärjungarna begränsade i sin aktiva tjänst, och många av de troende, som hade tillfälligt bott i Jerusalem, drog sig nu tillbaka till sina avlägsna hem på grund av den våldsamma förföljelsen mot dem. Men apostlarna tordes inte lämna Jerusalem, förrän Guds Ande hade visat, att detta var deras plikt; för Kristus hade påbjudit dem, att först arbeta inom det området. Fastän prästerna och rådsmännen bittert förföljde de nyomvända, vågade de inte, att gripa apostlarna för en tid, skrämda av Stefanus’ döende vittnesbörd, och erkände, att deras rättegång mot honom hade skadat deras egen sak i folkets sinnen. rätt

(37)Kristus hade befallt sina lärjungar, att gå ut och undervisa alla folk; men den lära, som de tidigare hade tagit emot från judarna, gjorde det svårt för dem, att fullt ut förstå Mästarens ord, och fördenskull var de tröga, att handla enligt dem. De kallade sig själva för Abrahams barn, och betraktade sig som det gudomliga löftets arvingar. Det dröjde flera år efter Herrens himmelsfärd, innan deras vyer var tillräckligt vidgade, för att de skulle förstå intentionerna hos Kristi ord, att de skulle arbeta för hedningarnas omvändelse, såväl som för judarnas. rätt

nästa kapitel