Saulus’ Omvändelse

(37)Saulus’ sinne var starkt upprört över Stefanus’ segerrika död. Hans fördomar fick sig en rejäl törn; men prästernas och rådsmännens åskådning och sakskäl överbevisade honom till sist om, att Stefanus var hädare; att Jesus Kristus, som han hade förkunnat, var en bedragare, och att de, som tjänade inom heliga ämbeten, måste ha rätt. Som den beslutsamme person han var, och med de starka målsättningar han ägde, blev han väldigt bitter i sitt motstånd mot kristendomen, väl han slutligen var säker på, att prästernas och de skriftklokas syn var den riktiga. Hans iver fick honom, att förfölja de troende helt frivilligt. Han såg till, att släpa heliga män inför råden, och sätta dem i fängelse eller dömas till döden, utan bevis för någon annan förbrytelse, än deras tro på Jesus. Jakobs och Johannes’ iver var likadan, fastän riktad åt det andra hållet, då de ville nedkalla eld från himlen, för att förtära dem, som ringaktade och hånade deras Mästare. rätt

(38)Saulus skulle bege sig till Damaskus i eget ärende; men han var besluten, att göra två saker på en gång, genom att under besöket där leta reda på alla på Kristus troende. Till detta fick han brev från översteprästen, som skulle läsas upp i synagogorna. Breven bemyndigade honom, att arrestera alla, som man misstänkte vara troende på Jesus, och att sända dem med budbärare till Jerusalem, för att där förhöras och straffas. Han for åstad, full av manlig styrka och livskraft, och brinnande av felaktig iver. rätt

(38)Då de trötta resande närmade sig Damaskus, vilade Saulus blicken med förtjusning på det frodiga landskapet, de vackra trädgårdarna, de blommande fruktodlingarna och de kalla bäckar, som löpte porlande ibland de fräscha och gröna buskarna. Det var uppfriskande, att se på detta sceneri efter en lång och tröttande resa genom den öde öknen. Medan Saulus jämte sina ledsagare betraktade och beundrade detta, strålade ett ljus överstigande solens klarhet över honom – ”Och han föll ner till jorden och hörde en röst, som sade till honom: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Då sade han: Vem är du, Herre? Herren svarade: Jag är Jesus, den du förföljer, det är svårt för dig att spjärna mot udden.” {Kapitel 9:4-5, Reformations-Bibeln.} rätt

(38)Scenen var ytterst förvirrande. Saulus’ ledsagare slogs av rädsla, och blev nästan förblindade av det starka ljuset. De hörde rösten, men såg ingen, och det hela var oförståeligt och mystiskt. Men Saulus, som låg framstupa på marken, förstod de uttalade orden, och såg klart Guds Son framför sig. En blick på detta härliga Väsen inpräntade hans bild för alltid i den drabbade juden. Orden borrade sig in i hans hjärta med överväldigande kraft. En flod av ljus sken in i hans sinnes förmörkade kamrar, och avslöjade hans okunskap och villfarelse. Han insåg, att då han hade inbillat sig att tjäna Gud, genom att förfölja Kristi anhängare, hade han i själva verket utfört Satans verk. rätt

(39)Han förstod sin dårskap, att bygga sin tro på prästernas och rådsherrarnas försäkringar, vars heliga ämbeten hade gett dem stort inflytande över hans tänkande, och kommit honom att tro, att berättelsen om uppståndelsen var en uppdiktad historia från Jesu lärjungar. Nu, då Kristus hade uppenbarat sig för Saulus, dök Stefanus’ predikan kraftfullt upp i hans tankar. De ord, som prästerna förklarade var hädelse, visade sig nu för honom som sanning. Vid tidpunkten för den förunderliga upplysningen, handlade han anmärkningsvärt raskt i sitt tänkande. Han gick bakåt i den profetiska historien och såg, att judarnas förkastande av Jesus, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd hade förutsagts av profeterna, och bevisade honom vara den utlovade Messias. Han drog sig till minnes Stefanus’ ord: ”’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida’”; och han visste, att den döende helige hade sett härlighetens rike. rätt

(39)Vilken uppenbarelse var inte allt detta för denne förföljare av de troende! Ett klart, men förfärligt, ljus hade brutit in i hans själ. Kristus var uppenbarad för honom som kommen till jorden, för att uppfylla sitt uppdrag, förkastad, misshandlad, fördömd och korsfäst av dem, som han hade kommit, för att frälsa, och hade uppstått från de döda samt stigit upp till Himmelen. I detta förfärliga ögonblick mindes han, att den helige Stefanus hade blivit offrad med hans samtycke; och att många värdiga, på grund av honom, hade mött döden genom gruvlig förföljelse. rätt

(40) ”Skälvande och med förvåning sade han: Herre, vad vill du att jag skall göra? Herren sade till honom: Stå upp och gå in i staden, så skall det bli sagt till dig vad du skall göra.” {Vers 6, Reformations-Bibeln.} Saulus betvivlade ej, att detta var den sanne Jesus från Nasaret, som talade till honom, och att han verkligen var den länge väntade Messias, Israels tröst och Förlossare. Och nu jämförde denne Jesus, som hade undervisat på jorden, talat i liknelser till sina lyssnare, använt kända ting, för att illustrera sin undervisning, Saulus’ förföljande av Kristi anhängare med, att spjärna emot udden. {Apostlagärningarna 9:5 i Reformations-Bibeln. Övers. anm.} Dessa kraftfulla ord åskådliggjorde faktumet, att det skulle vara omöjligt för någon människa, att stå emot Kristi sannings framåtskridande utveckling. Sanningens utbredande skulle föra till seger, trots allt motstånd. Motståndet skulle bara komma att skada fienden. Till sist skulle förföljaren lida tusen gånger värre, än de, som han hade ansatt och besvärat. Förr eller senare skulle hans eget sinne och hjärta fördöma honom; han skulle upptäcka, att han i själva verket hade spjärnat emot udden. rätt

(40)Frälsaren hade talat till Saulus genom Stefanus, vars klara utläggning av Skrifterna inte gick att protestera emot. Den lärde juden hade sett martyrens ansikte återspegla ljuset från Kristi härlighet, och tett sig som en ängels anlete. Han hade varit vittne till hans överseende med sina fiender, och hans förlåtande av dem. Därutöver hade han varit vittne till andra Jesustroendes själsliga mod och glada resignation under tortyr och pina, varav somliga hade gett sina liv med glädje för trons skull. rätt

(41)Alla dessa vittnesbörd vädjade högljutt till Saulus, och överbevisade hans sinne; men hans utbildning och fördomar, hans respekt för präster och rådsherrar, och hans stolthet över den egna populariteten, fick honom att spjärna emot samvetets röst och Guds nåd. Han hade kämpat hela nätter emot överbevisningen, och hade alltid avslutat med att lova, att hans tro var, att Jesus icke var Messias, att han var en bedragare, och att hans efterföljare var vilseförda fanatiker. rätt

(41)Nu hade Kristus talat till Saulus med sin egen röst: ”’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’” Och Saulus hade frågat: ”’Vem är du, Herre?’” Svaret hade lytt från samma stämma: ”’Jag är Jesus, den som du förföljer.” {Verserna 4-5.} Här identifierade Kristus sig själv med sitt lidande folk. Genom att förfölja Jesu efterföljare, hade Saulus slagit direkt emot Himmelens Herre. Jesus förklarade, att i hemsökelsen av hans bröder på jorden, hade Saulus slagit emot deras Huvud och Representant i Himmelen. Genom falska anklagelser och vittnen mot dem, hade han på falskt sätt anklagat och vittnat mot världens Frälsare. Här ses det tydligt, att Kristus lider med sina heliga. rätt

(41)Då den strålande härligheten drogs tillbaka, och Saulus reste sig från jorden, upptäckte han, att hans inte alls kunde se. Kristi härlighets strålglans var så intensiv för hans mänskliga ögons syn, att då den var borta, ersattes den av nattens mörker. Han trodde, att hans blindhet var Guds straff för hans svåra förföljelse av Jesu efterföljare. Han famlade sig fram i förfärligt mörker, och hans ledsagare tog honom vid handen och förde honom, under fruktan och bävan, in i Damaskus. rätt

(42)Hur annorlunda var det inte, att komma in i staden, än han hade räknat med! I stolt tillfredsställdhet närmade han sig Damaskus, i förväntan om, att hans ankomst skulle hälsas med pomp och yra på grund av hans av översteprästen erkända ära, och hans stora iver och förmåga, att leta upp de troende och föra dem fångna till Jerusalem, för att dömas och straffas utan barmhärtighet. Han hade bestämt sig för, att resan skulle krönas med framgång; och hans mod och uthållighet vek sig inte för någon vansklighet eller fara, som var förenad med målsättningen. Han hade beslutat, att ingen kristen skulle undfly hans vaksamhet; han skulle rannsaka män, kvinnor och barn om deras tro, och om tron åt deras kristna vänner; han tänkte gå in i deras hus med makt, för att gripa de boende, och sända dem som fångar till Jerusalem. rätt

(42)Men hur annorlunda var inte scenen mot den, som han hade föreställt sig! I stället för, att utöva makt, och få ära, var han i verkligheten själv en fånge, som hade berövats synen, och avhängig av sina ledsagares vägledning. Hjälplös, och plågad av samvetsförebråelser, kände han sig stå under en dödsdom, och visste inte, vad Herren härnäst skulle företa sig med honom. rätt

(43)Han togs till lärjungen Judas’ hem, och där stannade han, isolerad och allena, och studerade med anledning av den främmande uppenbarelse, som hade kullkastat alla hans planer, och ändrat hela hans livsinriktning. Han upplevde tre dagar i fullständig blindhet, varvid eftertankens kranka blekhet ansatte honom svårt. Samtidigt ångrade han sig och bad allvarligt. Under denna tid varken åt eller drack han. Med förbittring mindes han Stefanus, och det vittnesbörd, som hade stöttat denne genom hans martyrium, genom en överjordisk kraft. Han tänkte med skräck på sin egen skuld i, att låta sig föras bort av prästernas och rådsherrarnas ondska och fördomar, sluta till ögon och öron mot de mest slående bevis, och obarmhärtigt anföra de fångnas skara, i sitt anfäktande av de på Kristus troende. rätt

(43)Han satt som i isoleringscell; han hade ingen kommunikation med församlingen, för de hade varnats angående avsikten med hans resa till Damaskus av de troende i Jerusalem; och de förmodade, att han tänkte göra det bästa av läget, för att verkligen kunna förfölja dem. Han hyste ingen önskan om, att vädja till oomvända judar; ty han visste, att de inte skulle lyssna till eller ta till sig hans uttalanden. Han tycktes vara helt utelåst från mänsklig medkänsla; och han reflekterade och bad med en helt sönderbruten och ångerfull anda. rätt

(43)Dessa tre dagar var som tre år för den blinde och av samvetet golvade juden. Han var ingen nybörjare på Skrifterna, och i sitt mörker och sin ensamhet erinrade han sig de avsnitt, som hänvisade till Messias, och gick igenom profetiorna med en minnesförmåga, som hade vässats av den överbevisning, som nu hade fått grepp om hans tankar. Han häpnade över sin tidigare blinda insikt, och över judarnas oseende i allmänhet i, att förkasta Jesus som den utlovade Messias. Och nu tycktes allt vara tydligt för honom, och han begrep, att det var fördomar och vantro, som hade omtöcknat hans begreppsuppfattning, och hindrat honom från, att se Jesus från Nasaret som profetiornas Messias. rätt

(44)Denna förunderliga omvändelse av Saulus demonstrerar Kristi överbevisande kraft på människors sinne och hjärta på ett förbluffande vis. Saulus var verkligen säker på, att tron på Jesus faktiskt innebar, att förneka Guds lag och offertjänsten. Han hade trott, att Jesus själv ignorerade lagen, och hade lärt sina lärjungar, att den numera saknade betydelse. Han såg det som sin plikt, att kämpa till det yttersta, för att utrota den oroskapande läran, att Jesus var livets Furste; och med samvetsgrann iver hade han blivit en uthållig förföljare av Kristi församling. rätt

(44)Men Jesus, vars namn han hatade och föraktade över alla andra, hade uppenbarat sig för Saulus, för att bromsa hans vansinniga framfart, och göra honom till ett redskap, ja, den minst lovande personen, att bära ut evangeliet till folken. Saulus blev överväldigad av denna uppenbarelse, och insåg sig i sitt motstånd mot Jesus från Nasaret ha satt sig upp emot världens Förlossare. Överväldigad av sin skuldkänsla, ropade han: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” Här och då informerade Jesus honom inte om den verksamhet, som var bestämd åt honom, men sände honom för instruktioner till de lärjungar, som han hade ansatt så bittert. rätt

(45)Det underbara ljus, som hade lyst upp Saulus’ mörker, var Herrens verk; men det var också ett arbete, som Kristi lärjungar skulle utföra för honom. Svaret på Saulus’ fråga var: ”Stå upp och gå in staden, så skall det bli sagt till dig vad du skall göra.” Jesus sände den undrande juden till sin församling, för att från dem få kunskap om sin uppgift. Kristus utförde uppenbarelsens och överbevisningens verk; och nu var den ångerfulle i stånd till, att lära sig av dem, som Gud hade förordnat, att undervisa om hans sanning. Därmed godkände Jesus sin organiserade församlings myndighet, och satte Saulus i förbindelse med sina representanter på jorden. Det himmelska, bländande ljuset berövade Saulus synen; men Jesus, den Store Helbrägdagöraren, återställde den inte genast. Alla välsignelser härrör från Kristus, men nu hade han etablerat en församling som sina ombud på jorden, och till denna hörde uppgiften, att leda in den ångrande syndaren på livets väg. Just de män, som Saulus ville utplåna, skulle vara hans undervisare om den religion, som han hade föraktat och härjat emot. rätt

(46)Saulus’ tro blev hårt prövad under de tre dagarna med fasta och bön i Judas’ hem i Damaskus. Han var helt blind, och i fullständigt sinnesmörker angående, vad som fordrades av honom. Han hade sagts till, att bege sig till Damaskus, där han skulle få närmare instruktioner. I sin osäkerhet och ångest ropade han allvarligt till Gud. ”I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: ’Ananias!’ Han svarade: ’Här är jag, Herre.’ Herren sade till honom: ’Bege dig till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. Och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skall se igen.’” {Verserna 10-12.} rätt

(46)Ananias kunde knappt tro änglabudbärarens ord, för Saulus’ bittra förföljelse av de heliga i Jerusalem hade spritt sig när och fjärran. Han tillät sig, att protestera och sade: ”’Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.’” Men befallningen till Ananias var utan förbehåll: ”’Gå! Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn.” {Vers13-15.} rätt

(46)Lärjungen, som lydde ängelns kommando, sökte upp den person, som helt nyligen hade andats hot mot alla, vilka trodde på Jesu namn. Han sade till honom: ”’Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande.’ Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt.” {Vers 17-18.} rätt

(46)Kristus ger här ett exempel på sitt sätt, att verka för människors frälsning. Han kunde ha uträttat hela detta verk direkt för Saulus, men det var icke i överensstämmelse med hans plan. Hans välsignelser skulle komma igenom de ombud, som han hade förordnat. Saulus hade en uppgift att utföra, genom att bekänna inför dem, vars utplåning han hade planerat, och Gud hade ett ansvarstyngt arbete för de personer, som han hade bemyndigat att handla i hans ställe. rätt

(47)Saulus blev elev åt lärjungarna. I ljuset från lagen såg han sig som syndare. Han såg, att Jesus, som han i sin ovetskap hade betraktat som bedragare, var upphovet till och grundläggaren av Guds folks religion från Adams tid, liksom trons kristallklare fulländare inför hans upplysta syn. Kristus var sanningens försvarare och profetiornas förverkligare. Han hade betraktat Jesus som Guds lags upphävare, men hans andliga synförmåga hade nu berörts av Guds finger. Han blev lärd, att Kristus var hela det judiska offersystemets upphov; att han hade trätt in i världen med den uttalade föresatsen, att försvara Faderns lag; och att genom hans död hade den avbildande lagen mött sin förebild. I ljuset från morallagen, som han själv hade hävdat skulle hållas nitiskt, såg Saulus sig själv som den främste av syndare. Han ångrade sin synd, det vill säga dog bort ifrån den, och blev lydig mot Guds lag, samt hyste tro på Jesus Kristus som sin Frälsare. Sedan blev han döpt och förkunnade Jesus lika uppriktigt och ivrigt, som han tidigare hade anklagat honom. rätt

(47)Världens Återlösare medger inte utövning av religion, som är oberoende av hans organiserade och erkända församling. Många är av den uppfattningen, att de ensamma står till ansvar inför Kristus för ljus och erfarenhet, oavhängiga av hans erkända efterföljare på jorden. Men i berättelsen om Saulus’ omvändelse får vi viktiga principer, som vi alltid bör hålla i sinnet. Han fördes personligen i Kristi närhet. Han var en, som Kristus utsåg till det viktigaste arbete, en, som skulle vara ”ett utvalg redskap” åt honom; likväl gav han honom inte sanningens lärdomar personligen. Han hejdade hans vilda framfart och överbevisade honom; men då Paulus undrade: ”vad vill du att jag skall göra?”, satte Frälsaren honom i förbindelse med sin församling, och lät dem visa honom, vad han skulle göra. rätt

(48)Jesus är syndarnas vän; hans hjärta rörs av deras verop; han har all makt, både i Himmelen och på jorden; men han respekterar de medel, som han har förordnat till människornas upplysning; han visar syndarna hän till den församling, som han har gjort till ljuskanal för världen. rätt

(48)Saulus var en kunnig lärare i Israel; men mitt uppe i hans blinda villfarelse och fördom uppenbarade Kristus sig för honom, och satte honom i förbindelse med sin församling, som är världens ljus. I det här fallet representerade Ananias Kristus, liksom Kristi tjänare på jorden, som är utsedda till, att agera i hans ställe. I Kristi ställe vidrörde Ananias Saulus’ ögon, så att han återfick synen. I Kristi ställe lade han händerna på honom, bad i Kristi namn, varpå Saulus erhöll den Helige Ande. Allt gjordes i Kristi namn och genom hans auktoritet; men församlingen var förbindelseleden. rätt

nästa kapitel