Återlösningen: Eller Petrus’ Förkunnargärning och Saulus’ Omvändelse kapitel 5. Från sida 49ren sida tillbaka

Paulus inleder sin Förkunnargärning

(49)Paulus döptes av Ananias i Damaskusfloden. Så blev han styrkt med mat, och började genast, att förkunna Jesus för de troende, just inför dem, vars dödande han hade sänts ut från Jerusalem, för att säkerställa. Han lärde också i synagogorna, att den dödade Jesus faktiskt var Guds Son. Hans argument från profetiorna var så avgörande, och hans ansträngningar gjordes i Guds kraft. Härigenom blev de fientliga judarna svårt förvirrade och ur stånd till, att svara honom. Paulus’ utbildning till rabbin och farisé skulle nu användas till något gott, nämligen att förkunna evangeliet, och stötta den sak, som han tidigare hade satsat allt på, att krossa. rätt

(49)Judarna blev fullständigt överraskade och förbryllade över Paulus’ omvändelse. De kände till hans position i Jerusalem, och visste om hans huvudärende i Damaskus, samt att han var försedd med fullmakt från översteprästen, som bemyndigade honom, att gripa de på Jesus troende, och sända dem som fångar till Jerusalem; likväl hörde de honom nu förkunna Kristi evangelium, styrka de befintliga lärjungarna, och hela tiden vinna nyomvända till tron, som han tidigare hade motsatt sig så nitiskt. Paulus förklarade för alla åhörare, att hans trosändring inte kom sig av impulser eller fanatism, utan hade orsakats av överväldigande bevis. rätt

(49)Då han verkade i synagogorna, blev hans tro starkare; hans iver, att hålla fast vid Jesus som Guds Son stegrades, trots judarnas våldsamma motstånd. Han kunde inte stanna kvar i Damaskus, för sedan judarna till sin överraskning hade blivit varse hans fantastiska omvändelse, och därpå följande verksamhet, vände de strax ryggen åt de övertygande bevisen för Kristi lära. Deras förvåning över Paulus’ omvändelse förbyttes till intensivt hat mot honom, likt deras avsky mot Jesus. rätt

(50)Paulus’ liv var i fara, och han erhöll i uppgift från Gud, att lämna Damaskus för en tid. Han reste till Arabien; och där fick han, i relativ ensamhet, ett gott tillfälle till samröre med Gud, och till övervägande. Han önskade, att vara ensam med Gud, och rannsaka sitt eget hjärta, samt fördjupa sin ånger och förbereda sig i bön och studium, för att övergå till ett arbete, som verkade för stort och för viktigt för honom, att åta sig. Han var apostel, inte vald av människor, utan vald av Gud, och det framstod klart, att han skulle verka ibland hedningarna. rätt

(50)Under tiden i Arabien kommunicerade han ej med apostlarna; han sökte Gud allvarligt av hela sitt hjärta, han beslutade sig för, att inte vila, förrän han säkert visste, att hans ånger var godtagen, och hans stora synd förlåten. Han ville inte ge upp striden, förrän han kände sig försäkrad om, att Jesus skulle vara med honom i hans kommande tjänstegärning. Han skulle alltid bära märkena från Kristi härlighet med sig på kroppen, i sina ögon, som hade förblindats av det himmelska ljuset, och han önskade också, att han hela tiden skulle ha förvissningen om Kristi understöttande nåd med sig. Paulus kom i nära förbindelse med Himmelen, och Jesus umgicks intimt med honom, samt grundade honom i hans tro, givande honom sin visdom och nåd. rätt

(51)Paulus vände sedan tillbaka till Damaskus, och förkunnade frimodigt i Jesu namn. Judarna hade inget att sätta emot visdomen hos hans resonemang, så därför rådgjorde de inbördes, för att med våld tysta hans röst – det enda återstående argumentet för en misslyckad sak. De beslutade sig för, att lönnmörda honom. Aposteln varskoddes om deras avsikt. Stadsportarna bevakades noga, dag och natt, för att förhindra hans flykt. Lärjungarnas iver drev dem till Gud i bön; sömnen vek från deras ögon, eftersom de var strängt upptagna med, att finna vägar och medel för den utvalde apostelns flykt. Till sist kom de på en plan, varigenom han skulle firas ned ur ett fönster och över muren i en korg om natten. På detta förödmjukande sätt flydde Paulus från Damaskus. rätt

(51)Han begav sig sedan till Jerusalem, där han önskade, att lära känna apostlarna, i synnerhet Petrus. Han ville gärna träffa de galiléiska fiskare, som hade levt, bett och samtalat med Kristus på jorden. Der var med innerlig längtan, som han önskade, att träffa de främsta apostlarna. Då Paulus steg in i Jerusalem, betraktade han staden och templet på nytt sätt. Han visste nu, att Guds hämnande dom svävade över platsen. rätt

(51)Judarnas sorg och vrede på grund av Paulus’ omvändelse kände inga gränser. Men han var fast som en klippa, och inbillade sig, att de skulle ändra sin tro, såsom han hade gjort, och förtrösta på Jesus, då han berättade om sin märkliga erfarenhet för sina vänner. Han hade varit strängt samvetsgrann i sitt motstånd mot Kristus och hans efterföljare, och då han hejdades och överbevisades om sin synd, övergav han genast sina onda vägar, och bekände Jesu tro. Han var nu säker på, att väl hans vänner och tidigare kollegor upplystes om hans förunderliga omvändelse, och såge hans förändring från stolt farisé, som förföljde och överlät åt döden dem, som trodde på Jesus som Guds Son, skulle de också bli överbevisade om sin villfarelse och sluta sig till de troendes led. rätt

(52)Han försökte, att ansluta till sina bröder lärjungarna; men stor blev hans sorg och besvikelse, då han blev varse, att de inte ville ta emot honom som en av sig själva. De mindes hans tidigare förföljelser, och misstänkte, att han var ute efter, att bedra och utplåna dem. Förvisso hade de hört talas om hans förunderliga omvändelse, men eftersom han strax hade dragit sig undan till Arabien, och de inte hade hört något bestämt om honom mera, hyste de inget förtroende för ryktet om hans stora förändring. rätt

(52)Barnabas, som givmilt hade gett av sina pengar, för att gynna Kristi sak, och för att avhjälpa de fattigas behov, hade känt Paulus, då han var emot de troende. Han trädde nu fram och förnyade bekantskapen, lyssnade till Paulus’ vittnesbörd om hans mirakulösa omvändelse, och hans erfarenhet från den tidpunkten. Han trodde Paulus till fullo och tog emot honom, tog honom i handen och förde in honom i apostlarnas närvaro. Han relaterade Paulus’ erfarenhet, som han precis hade tagit del av – att Jesus personligen visade sig för Paulus på vägen till Damaskus; att han talade till honom; att Paulus återfick synen som svar på Ananias’ bön, och därefter höll fast vid, att Jesus var Guds Son i stadens synagogor. rätt

(53)Apostlarna tvekade inte längre; de kunde inte motstå Gud. Petrus och Jakob, som på den tiden var de enda apostlarna i Jerusalem, gav den tidigare våldsamme förföljaren av deras tro gemenskapens högra hand, och han blev nu lika älskad och respekterad, som han tidigare hade varit fruktad och blivit undviken. Här möttes den nya trons två stora karaktärer – Petrus, en av Kristi utvalda anhängare, medan han var på jorden, och Paulus, en farisé, som sedan Jesu himmelsfärd hade mött honom ansikte mot ansikte, och hade talat med honom, samt också hade skådat honom i en syn, och förstått arten av hans arbete i Himmelen. rätt

(53)Detta första samtal fick stor betydelse för bägge dessa apostlar, men det varade inte länge, för Paulus var ivrig, att gå in i sin Mästares arbete. Snart hördes rösten, som så ivrigt hade höjts mot Stefanus, i samma synagoga och proklamerade utan fruktan, att Jesus var Guds Son. Stämman försvarade samma sak, som Stefanus dött, för att försvara. Han berättade om sin egen förunderliga erfarenhet, och med hjärtat fyllt av längtan för sina bröder och tidigare sammansvurna, presenterade Paulus beläggen från profetiorna, liksom Stefanus hade gjort, att Jesus, som hade blivit korsfäst, var Guds Son. rätt

(54)Men Paulus felbedömde sina judiska bröders anda. Samma raseri, som utgöts över Stefanus, hemsökte nu honom själv. Han insåg sig behöva gå skilda vägar från bröderna, och sorg fyllde hans hjärta. Han skulle gärna ha offrat livet, om det hade inneburit, att de hade tagit till sig kunskapen om sanningen. Judarna började, att lägga planer, för att beröva honom livet, och lärjungarna bad honom enträget om, att lämna Jerusalem; men han stannade kvar där, han ville inte lämna orten, utan ivrade efter, att verka litet längre för sina judiska bröder. Han hade tagit så aktiv del i Stefanus’ martyrium, att han ivrade starkt för, att få bort denna fläck, genom att tydligt försvara den sanning, som hade kostat Stefanus livet. För honom tedde det sig som feghet, att fly ifrån Jerusalem. rätt

(54)Medan Paulus, trots följderna av ett sådant steg, bad allvarligt till Gud i templet, visade Frälsaren sig för honom i en syn och sade: ”Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.” {Kapitel 22:18.} Ändå dröjde Paulus sig kvar i Jerusalem, ty han ville övertyga de tjuriga judarna om sin tros sanning; han tänkte, att även om hans liv skulle komma att offras för sanningen, skulle detta inte vara mera, än rätt med anledning av, vad hans inblandning i Stefanus’ död. Han svarade: ”Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom.” Men svaret var mera bestämt, än förut: ”Gå! Jag skall dig ut till hedningarna långt borta.’” {Verserna 19-21.} rätt

(55)Då bröderna underrättades om Paulus’ syn, och Guds omsorg Gud om honom, stegrades deras iver för honom; för de insåg honom i verkligheten vara ett Herrens kärl, att frambära sanningen till folken med. De framskyndade hans dolda flykt från Jerusalem av fruktan för, att han skulle bli mördad i smyg av judarna. Paulus’ avresa stillade judarnas våldsamma motstånd för en tid, och församlingen upplevde lugn och ro under en period, varvid många fogades till de troendes led. rätt

nästa kapitel