Petrus’ Befrielse

(67)Till bekännelsen, var Herodes en proselyt till den judiska tron, och till synes väldigt nitisk om, att bevara lagens ceremonier. Judéens styre låg i hans händer, ehuru underställt Claudius, den romerske kejsaren; han ägde också posten som tetrark eller landsfurste över Galiléen. Herodes åtrådde judarnas gunst, i hopp om, att därmed säkra sig sitt ämbete och sin ära. Han satte därför i gång med, att uppfylla judarnas önskan om, att förfölja Kristi församling. Han inledde sitt verk, genom att riva de troendes hus och gods; därpå började han, att fängsla ledarna. Han lät gripa Jakob och sätta honom i fängelse, och sände dit en bödel, att dräpa honom med svärd, liksom den andre Herodes hade låtit halshugga profeten Johannes. Så blev han fräckare, och märkte judarnas gillande av hans handlingar, och fängslade Petrus. Dessa hemskheter utfördes under den heliga Påsktiden. rätt

(68)Jakob var en av de tre gynnade lärjungar, som hade kommit i nära beröring med Kristus. Jakob, Johannes och Petrus var de huvudsakliga vittnena efter hans död. De såg Frälsarens förklaring, och skådade honom förhärligad. De var i örtagården tillsammans med honom under hans lidandes natt. Jakob och Johannes var Sebedeus’ söner, vilka Jesus hade ställt frågan: ”Ni vet inte vad ni begär. Kan ni dricka den kalk, som jag skall dricka, och döpas med det dop, som jag döps med?” {Matteusevangeliet 20:22, Reformations-Bibeln.} Då Jakob våldsamt kastades i fängelse, och utan vidare ceremonier dömdes till döden, förstod han nu Herrens ord bättre, än någonsin tidigare. rätt

(68)Jakobs död medförde stor sorg och bestörtning. Då Petrus också hamnade i fängelse, satte hela församlingen i gång med fasta och bön. Då judarna firade minnesdagen för befrielsen från Egypten, och låtsades att ivra varmt för lagen, förföljde de samtidigt de troende i Kristus, och slog ihjäl dem, samt överträdde varje grundsats i lagen. Vid dessa stora religiösa samlingar eggade de upp varandra emot de kristna, tills de var förenade i bittert hat mot dem. rätt

(68)Folket biföll Herodes’ handling, att döda Jakob, även om några av dem beklagade, att den måst ske i lönndom. De menade, att ett offentligt avrättande skulle ha haft en mera skrämmande verkan på alla troende och sympatisörer. Herodes höll således Petrus under uppsikt, för att glädja judarna med hans död i all offentlighet. Men det framfördes till regenten, att det ej skulle vara tryggt, att ställa ut den erfarne aposteln till avrättning inför hela folket, som var församlat i Jerusalem under Påsken. Man fruktade, att hans ärevördiga utseende skulle väcka deras medömkan och aktning; man var också rädd för, att han skulle rikta en av de kraftulla appeller, som ofta hade fått folk till, att undersöka Jesu Kristi liv och karaktär, och som de, med all sin list, absolut inte kunde bestrida. I en sådan situation, menade judarna, skulle kungens lössläppande av honom fordras. rätt

(69)Petrus’ brinnande iver för, att rättfärdiga sig själv, och försvara Kristi sak, hade orsakat många judars omvändelse till kristendomen. Alltså fruktade de för, att han skulle få tillfälle till, att upphäva stämman i närvaro av så mycket folk, som hade kommit till staden för gudstjänstbesök. Fördenskull sattes aposteln under bevakning av sexton soldater, som bytte av varandra dygnet runt. Dock knöt svaga människor förgäves näven mot Herren. Genom att bruka sin kraft, hindrade han judarna från, att utgjuta detta dyrbara blod. Alltså måste den gudomliga styrkan komma till användning. rätt

(70)Samtidigt som Petrus’ avrättning sköts upp, av olika förmodade orsaker, till efter Påsken, fick Kristi församling tid till djup hjärterannsakan och allvarlig bön. Starka böner, tårar och fasta avlöste varandra. De bad utan uppehåll för Petrus; de ansåg honom vara oersättlig i det kristna arbetet; och de ansåg sig ha kommit till en punkt, där Kristi församling skulle slockna ut, om Gud inte skulle gripa in på ett mäktigt vis. rätt

(70)Under tiden uppsökte tillbedjare från alla folkslag det tempel, som hade blivit helgat åt Guds tjänst, och som till det yttre hade förblivit detsamma, som då shekina hade förhärligat det, med undantag för annan utsmyckning. Men Gud stod inte längre att finna i det sköna palatset, som glittrade av guld och dyrbara stenar, och som bjöd på en storslagen anblick av skönhet åt alla betraktare. rätt

(70)Till sist fastställdes dagen för Petrus’ avrättning; men de troendes böner steg stadigt upp till Himmelen. Och medan de sände ut all sin kraft och sympati i brinnande vädjanden, vakade Guds änglar över den fängslade aposteln. Människors yttersta nöd är Guds tillfälle. Petrus hade satts mellan två soldater, och hade fått kedjor kring handlederna, med varsin kedja fäst vid de två vakterna. Han kunde därför inte röra sig, utan att de skulle bli varse det. Fängselseportarna var ordentlig låsta, och var noggrannt bevakade. Varje möjlighet, att befrias eller fly, genom mänskliga medel, var därför utesluten. rätt

(70)Aposteln lät sig inte skärmma av sin belägenhet. Sedan sitt återinsättande, efter att ha förnekat Kristus, hade han oförfärad trotsat faror, och bevarat ett ädelt mod och frimodighet, för att förkunna en korsfäst, uppstånden och till Himmeln uppstigen Frälsare. Han drog sig nu till minnes Jesu ord till honom: ”Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.’” {Johannesevangeliet 21:18.} Han trodde, att tiden var inne för honom, att ge upp livet för Kristi skull. rätt

(71)Natten före tidpunkten för sin avrättning sov Petrus som vanligt, bunden med kedjor mellan de två soldaterna. Herodes mindes Petrus’ och Johannes’ flykt från fängelset, där de satt bundna för sin tros skull. Alltså vidtog han dubbla åtgärder av den anledningen. För att säkra de vaktande soldaternas uppmärksamhet, gjordes de ansvariga för fångens säkerhet. Han blev bunden, såsom har beskrivits, i en cell av massiva klippor, och dörrarna var låsta och stängda. Sexton män var beordrade, att bevaka cellen, och avlösa varandra med regelbundna mellanrum. Fyra vaktade åt gången. Men låsen och bommarna samt den romerska vakten, som effektivt avskar fången från varje möjlighet till mänsklig undsättning, skulle blott göra Guds seger mera fullkomlig i och med Petrus’ befrielse ur fängelset. Herodes lyfte handen mot den Allsmäktige, och han blev fullständigt förödmjukad och övervunnen i sitt attentatsförsök på Guds tjänares liv. rätt

(71)Denna sista natt före avrättningen, kom en mäktig ängel, på uppdrag från Himmelen, ned, för att befria honom. De mäktiga portar, som inneslöt Guds helige, öppnades utan hjälp från människors händer; den Allra Högstes ängel kom in, och så stängdes portarna ljudlöst bakom honom. Han gick in i den cell, som var uthuggen ur den solida klippan, och där låg Petrus, sovande en välsignad, fridfull sömn i oskyldighet och fullkomlig tillit till Gud, medan han var fastkedjad vid en kraftfull vakt på var sida om sig. Det ljus, som omgav ängeln, lyste upp fängelset, men väckte inte den sovande aposteln. Han fick den sunda vila, som skänker kraft och förnyar, och som kommer sig av ett gott samvete. rätt

(72)Petrus vaknade inte upp, förrän han kände ängelns stöt i sidan, och hörde hans röst säga: ”’Skynda dig upp!’” Han såg cellen, som aldrig hade varit välsignad av solljuset, upplyst med Himmelens ljus, och en ängel med stor härlighet stående framför sig. Han lydde automatiskt ängelns röst; och då han lyfte händerna, upptäckte han, att kedjorna hade brutits loss från handlederna. Ängelns röst hördes åter: ”’Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna.’” {Apostlagärningarna 12:7, 8.} rätt

(72)Petrus lydde på nytt automatiskt, hållande blicken fäst vid den himmelske gästen, i tron, att det var en dröm, eller en syn. De beväpnade soldaterna var passiva, som mejslade ur marmor, i det att ängeln åter bjöd: ”’Ta på dig manteln och följ mig.’” {Vers 8.} Därvid rörde det himmelska väsendet sig mot dörren, och den annars så pratglade Petrus följde efter, stum av häpnad. De gick förbi den orörliga vakten, och nådde den tungt reglade och stängda porten. Denna öppnade sig själv, och låstes strax därpå; medan vakten innanför och utanför porten stod orörliga på sina poster. rätt

(73)Härnäst nådde de fram till den andra porten, som också bevakades inom och utom; den öppnade sig, liksom den första gjorde, utan att knirka med gångjärnen, eller skramla med järnbultarna; de gick utanför porten, som även den stängdes ljudlöst. De passerade den tredje porten på samma sätt, och till sist var de ute på den öppna gatan. Inte ett ord yttrades, inga fotsteg hördes; ängeln rörde sig svävande framåt, omkransad av ett intensivt strålande ljus, och Petrus följde sin befriare, förvirrad och säker på, att han drömde allt. Gata efter gata avverkades så här, varpå ängelns mission var fullbordad, och så försvann han plötsligt. rätt

(73)Då det himmelska ljuset upphörde, märkte Petrus, att han befann sig i djupt mörker; men mörkret avtog gradvis, då han anpassade sig till det, och fann sig ensam på en stilla gata, med den kalla nattluften vilande på pannan. Han förstod nu, att han inte hade upplevt en dröm eller en syn. Han hade blivit befriad, och ledd till en känd del av staden. Han kände igen stället som ett, vilket han ofta hade besökt, och hade väntat sig passera för sista gången, på väg till scenen för sin förutbestämda död. Han försökte, att återkalla i minnet de senaste månadernas händelser. Han mindes, att han föll i sömn bunden mellan två soldater, utan sandaler och ytterkläder. Han undersökte sin person, och fann sig vara fullt påklädd, och omgjordad kring höfterna. rätt

(73)Hans handleder, som hade svullnat upp av, att bära de gruvliga länkarna, var nu fria från kedjorna, och han insåg, att hans frihet icke var inbillning, utan välsignad verklighet. Om morgnen skulle han ha förts bort, för att dö, men se, en ängel hade befriat honom från fängelse och från död. ”När Petrus blev sig själv igen sade han: ’Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig.’” {Vers 11.} rätt

(74)Aposteln banade sig väg direkt till det hus, där hans bröder var samlade i bön; han fann dem upptagna av allvarlig bön för honom i det ögonblicket. ”Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. De sade till henne: ’Du är tokig!’ Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: ’Det är hans ängel.’ Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ’Berätta detta för Jakob och de andra bröderna.’ Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.” {Verserna 13-17.} rätt

(74)Glädje och pris fyllde de fastande och bedjande troende över, att Gud hade hört och besvarat deras böner, och befriat Petrus ur Herodes’ hand. Om morgonen församlade folk sig, för att vara vittnen till apostelns avrättning. Herodes sände officerare, för att bringa Petrus från fängelset, omgiven av vapen och vakter, för att säkra sig emot hans flykt, för att skrämma alla sympatisörer, och för att visa sin egen makt. rätt

(75)Emellertid hade fasa och grämelse gripit de romerska vakterna i fängelset, då de upptäckt, att fången var borta. Det hade uttryckligt sagts dem, att de svarade för fången med sina liv, och att de därför skulle vara särskilt uppmärksamma. Men Himmelens Gud hade grusat den onde Herodes’ avsikt. Det stod vakter vid fängelseporten, lås och bom på porten satt stadigt fast och var rejäla, vakt fanns på insidan, kedjorna satt vid de två soldaternas handleder; men fången var borta. rätt

(75)Då underrättelser om dessa ting kom till Herodes’ kännedom, blev denne rasande, och anklagade fångvaktarna för opålitlighet. De blev således dödade, anklagade för, att ha sovit på sin post. Samtidigt visste Herodes, att ingen mänsklig kraft hade räddat Petrus. Men han hade föresatt sig, att inte medge, att en gudomlig kraft hade gäckat hans usla planer. Så djupt tänkte han inte ödmjuka sig, utan satte sig fräckt upp emot Gud. rätt

(75)Inte så lång tid efter Petrus’ befrielse ur fängelset, reste Herodes ned från Judéen till Caesarea, där han stannade. Där ordnade han en stor fest, som skulle väcka folkets beundran och bifall. Nöjeslystna från alla håll var samlade, och det förekom mycket festande och vindrickande. Herodes bjöd folket på den mest storslagna uppvisning. Han var iförd en skrud, som glimrade av silver och guld, som fångade solens strålar i sina glittrande veck, och bländade åskådarnas ögon. Med stor pomp och yra stod han framför skaran och höll ett intrycksfullt tal. rätt

(76)Det majestätiska i hans utseende, och kraften hos hans välvalda ord, höll församlingen trollbunden. Deras sinnen var redan omtöcknade av fest och vin; de blev bländade av hans glittrande dekorationer, och förtrollade av hans mäktiga uppträdande och vältalighet; och i vild hänryckning visade de honom smicker, ja, de förkunnade honom vara gudomlig, i det, att de tillkännagav, att dödliga människor inte kunde ha ett dylikt utseende, eller behärska vältalighetens konst så skickligt. De förklarade ytterligare, att de alltid hade respekterat honom som härskare, men att de därefter skulle tillbe honom som gud. rätt

(76)Dessa personer hade vägrat, att erkänna Kristus, vars grova och ofta dammiga kläder dolde ett hjärta med gudomlig kärlek, ett smyckat inre, en saktmodig och mild anda. Deras ögon var förblindade av synd, och under det enkla yttre ville de inte se livets och härlighetens Herre, vars barmhärtighet och gudomliga makt uppenbarades i gärningar, som ingen människa kan utföra. Dock stod de redo, att böja sig för och tillbe den högmodige kungen som en gud, vars praktfulla kläder av silver och guld skylde ett fördärvat och förfärligt hjärta. De försökte inte, att lyfta på locket till hans fåfänga uppvisning, och läsa hans karaktärs fördärv och svik, samt hans dagliga livs ondska. rätt

(76)Herodes visste, att han inte hade gjort sig förtjänt av detta pris och denna hyllning; likväl tillrättavisade han ej folket för avgudadyrkan, utan godtog den som passande. Glöden av stolt självtillfredsställelse lyste i hans anlete, då han hörde ropen stiga upp: Det är en guds röst, inte en människas! Samma röster, som nu förhärligade en nedrig syndare, hade endast för några få år sedan hävt upp det vanvettiga ropet: Bort med Jesus! Korsfäst honom, korsfäst honom! Herodes mottog smickret och hyllningen med stort nöje, och hans hjärta tog glädjeskutt; men plötsligt föll en rask och förfärlig dom över honom. Ansiktet blev blekt som döden, och förvreds av smärta; stora svettdroppar kom ur hans porer. Han stod ett ögonblick som lamslagen av smärta och skräck, sedan vände han sitt kritvita och likbleka ansikte tillfälligt mot sina förskräckta vänner och ropade med raspig och förtvivlad stämma: Den, som Ni har upphöjt som gud, har drabbats av döden! rätt

(77)Han bars under de mest smärtsamma kval bort från det ogudaktiga gillet, dess skratt och gamman samt yra, som hans själ nu vämjdes över. Ett ögonblick tidigare hade han stolt tagit emot den stora mängdens ros och tillbedjan – nu kände han, hur han hanterades av en mäktigare Härskare, än sig själv. Samvetskvalen lyfte honom i nackskinnet, han mindes sin gruvliga befallning, att döda den oskyldige Jakob; han mindes sitt obarmhärtiga förföljande av Kristi anhängare, och sin plan, att försänka aposteln Petrus i döden, som Gud hade befriat ur hans grepp; han mindes, hur han, i sin grämelses och besvikelses raseri hade utöst sin oresonliga hämndlystnad över fångvaktarna, och låtit avrätta dem utan nåd. Han förnam, att Gud, som hade räddat aposteln från döden, nu hade tagit itu med honom, den skoningslöse förföljaren. Han fann ingen lindring från kroppsligt lidande, eller sinnespina, och han väntade sig heller ingen. Herodes kände till Guds lag, där det heter: ”Du skall inte ha andra guder vid sidan av mig”, och han visste, att då han tog till sig folkets tillbedjan, hade han fyllt sina synders mått, och hade ådragit sig Guds rättfärdiga vrede. {Andra Moseboken 20:3.} rätt

(78)Samme ängel, som hade lämnat Himmelens kungliga salar, för att befria Petrus från förföljarens makt, hade fungerat som vredens och domens budbärare till Herodes. Det här var ängeln, som nuddade Petrus, för att väcka honom ur slummern; men det var med en annan beröring, som han stötte till den onde kungen, ådragande honom en dödlig sjukdom. Gud utöste sitt förakt över Herodes’ stolthet, och hans person, som han hade visat upp i strålande kläder för folkets beundrande ögon, åts upp av maskar, och började att ruttna, medan han fortfarande levde. Herodes dog under svårt sinneslidande och hemska, kroppsliga plågor i samband med Guds vedergällande dom. rätt

(78)Denna yttring av gudomligt dömande ägde ett mäktigt inflytande på folket. Medan Kristi apostel hade blivit mirakulöst befriad från fängelse och död, hade hans förföljare slagits till marken av Guds förbannelse. Nyheterna härom nådde ut till alla länder, och utgjorde ett medel, att föra många till tro på Kristus. rätt