Predikande ibland Hedningarna

(15)Apotlarna besökte därefter Ikonium. Orten var ett stort tillhåll för nöjesälskare och personer utan särskilt mål i livet. Befolkningen bestod av romare, greker och judar. Liksom i Antiokia, började apostlarna här, att arbeta i synagogorna för sitt eget folk, judarna. De uppnådde markant framgång, många ibland både judar och greker tog emot Kristi evangelium. Men här inledde de icke troende judarna, liksom på andra orter, där apostlarna hade verkat, orimligt motstånd mot dem, som hade anammat den sanna tron, och påverkade hedningarna emot dem, så långt det stod i deras kraft. rätt

(16)Emellertid skrämdes inte apostlarna bort så lätt från arbetet, ty många omfamnade dagligen Kristi lära. De fortsatte trofast under motstånd, missunnsamhet och fördomar. Lärjungarna utförde dagligen mirakler genom Guds kraft, och alla, som var öppna för bevis, blev påverkade av dessa tings övertygande kraft. rätt

(16)Den växande populariteten för Kristi lära upprörde de icke troende judarna till förnyat motstånd. De fylldes med missunnsamhet och hat, och beslutade sig för, att omgående avbryta apostlarnas verksamhet. De gick till myndigheterna, och uppvisade deras arbete i det mest falska och överdrivna ljus, varigenom de fick ämbetsmännen till att tro, att hela staden stod i fara, att eggas upp till uppror. De sade, att stora skaror knöt sig till apostlarna, och antydde, att detta skedde på grund av dolda och farliga planer. rätt

(16)På grund av dessa anklagelser, ställdes lärjungarna upprepade gånger inför myndigheterna; men varje gång försvarade de sig så skickligt inför folket, att ingen tordes döma dem, fastän domstolarnas ledamöter var fientligt inställda beroende på de falska anklagelser, som de hade hört. De kunde endast medge, att apostlarnas lära gjorde folk till dygdiga och laglydiga medborgare. rätt

(16)De fördomsfria judarna och grekerna intog ståndpunkten, att stadens moral och ordning skulle förbättras, om apostlarna finge lov till, att fortsatt vistas och verka där. Vid de tillfällen, då apostlarna drogs inför myndigheterna, var deras försvar så klart och tydligt, och deras argumentering för läran så rofylld och lättfattlig, att ansenligt inflytande kom att gynna dem. Den lära, som de förkunnade, blev allmänt känd, och kom till många flera fördomsfria åhörares kännedom, än någon gång förut på orten. rätt

(17)Judarna insåg, att deras ansträngningar, för att omöjliggöra apostlarnas verksamhet, var förgäves och endast ledde till, att ändå flera fogades till den nya tron. Därför stegrades judarnas raseri så högt, att de beslutade sig för, att oskadliggöra missionärerna på något vis. De väckte en ovetande, larmande folkmassas värsta lidelser, skapande ett tumult, som de skyllde apostlarnas verksamhet på. Så förberedde de sig på, att föra fram falska anklagelser med verksam kraft, och att vinna domstolens hjälp med, att genomföra sin avsikt. De bestämde sig för, att apostlarna inte skulle ges tillfälle till, att försvara sig själva; utan att pöbelns makt skulle gälla, och stoppa deras arbete, genom att stena dem till döds. rätt

(17)Vänner till apostlarna, ehuru icke troende, varnade dem för de onda judarnas planer, och uppmanade dem, att inte utsätta sig i onödan för deras ursinne, utan fly för livet. De lämnade således Ikonium i det fördolda, och lät de trofasta och fientliga partierna strida för sig själva, litande på, att Gud skulle ge segern åt Kristi lära. Dock ville de inte på några villkors vis lämna Ikonium för gott; de bestämde sig för, att komma tillbaka, sedan upphetsningen hade lagt sig, och avsluta det inledda arbetet. rätt

(18)De, som håller och lär ut de bindande kraven hos Guds lag, behandlas ofta på liknande sätt, som apostlarna i Ikonium. De stöter ofta på bittert motstånd från predikanter och folk, som ihärdigt förkastar Guds ljus, och genom oriktiga framställningar och lögner stänger varje dörr, genom vilken sanningens budbärare skulle kunna nå fram till folk. rätt

(18)Apostlarna sökte sig sedan till Lystra och Derbe, två städer i Lykaonien. Invånarna där var vidskepliga hedningar; men ibland dem fanns det själar, som skulle komma att höra och anta Kristi lära. Apostlarna valde, att arbeta i de städerna, eftersom de inte ville möta judarnas fördomar och förföljelse. De kom nu i kontakt med ett helt nytt element – hedniskt skrock och avgudadyrkan. rätt

(18)I sin verksamhet stötte apostlarna på alla slags folk, och alla slags tro och religioner. De ställdes inför judisk blind tro och ofördragsamhet, trolldom, hädelse, orättfärdiga stadsdomare, som älskade att utöva sin makt, falska herdar, övertro och avguderi. Även om de mötte förföljelse och motstånd från envar sida, kröntes fortfarande deras insatser med framgång, och nyomvända fogades dagligen till tron. rätt

(18)I Lystra var det ingen judisk synagoga, fastän det fanns ett fåtal judar på orten. Jupiters tempel spelade en framträdande roll där. Paulus och Barnabas uppträdde tillsammans i staden, förmedlande Kristi lära med stor makt och vältalighet. De lättrogna invånarna trodde, att de var gudar, som hade trätt ned ifrån Himmelen. Då apostlarna samlade folk omkring sig, och förklarade sin främmande tro, försökte tillbedjarna av Jupiter, att så gott det gick att förena dessa lärosatser med sin egen vidskepliga tro. rätt

(19)Paulus talade till dem på det grekiska språket, varvid han framställde sådana ämnen för deras övervägande, som skulle leda dem till korrekt kunskap om Honom, som borde vara föremål för deras beundran. Han riktade deras uppmärksamhet på himlavalvet – med solen, månen och stjärnorna – årstidernas sköna ordning, de mäktiga bergen, vars tinnar var snöklädda, de högresta träden och allehanda under i naturen, som visade på en skicklighet och precision utöver vår begränsade fattningsförmåga. Genom dessa synliga verk från den Allsmäktige, fick aposteln hedningarna att tänka på universums stora Sinne. rätt

(19)Så berättade han för dem om Guds Son, som kom till vår värld från Himmelen, därför att han älskade mänskobarnen. Hans liv och tjänst presenterades för dem; likaså hans förkastande från dem, som han kommit för att frälsa; hans rättegång och korsfästelse genom onda människor; hans uppståndelse från de döda, som avslutade hans verk på jorden; och hans himmelsfärd, för att vara människornas Försvarare i världens Skapares närvaro. Med Guds Ande och kraft, utlade Paulus och Barnabas Kristi evangelium. rätt

(19)Då Paulus berättade om Kristi gärningar med, att hela de pinade, blev han varse en krympling, som hade fäst blicken på honom, och som tog emot och trodde hans ord. Paulus’ hjärta värmdes av medkänsla för den plågade mannen, vars tro han kunde märka. Mannen grep ivrigt hoppet om, att han skulle bli helad av den Frälsare, som fortsatt var människans Vän och Läkare, fastän han hade stigit upp till Himmelen, och som har ändå mera makt, än då han var på jorden. rätt

(20)I närvaron av den avgudadyrkande församlingen, befallde Paulus krymplingen, att resa sig upp på fötterna. Dittills hade han bara kunnat sitta; men nu grep han Paulus’ ord i tro, och lydde genast hans befallning, och reste sig upp på fötterna för första gången i livet. Styrkan härtill kom genom denna trosansträngning; och han, som hade varit en krympling, gick och sprang runt omkring, som om han aldrig hade dragits med en skröplighet. rätt

(20)Det på krymplingen utförda verket förbluffade åskådarna. Personen var så välkänd, och botandet så fullständigt, att det inte fanns rum för någon skepsis från deras sida. Alla stadens invånare överbevisades om, att en övernaturlig kraft åtföljde apostlarnas verk, och så ropade de med stor iver, att gudarna hade stigit ned till dem från Himmelen i mänsklig gestalt. Denna tro överensstämde med deras traditioner, att gudarna besökte jorden. De var övertygade om, att de stora hedniska gudarna Jupiter och Merkurius befann sig i deras mitt i Paulus’ och Barnabas’ personer. Den förstnämnde trodde de var Merkurius; ty Paulus var aktiv, allvarlig, rask och vältalig i sina varnande och förmanande ord. Barnabas trodde de var Jupiter, gudarnas fader, på grund av hans ärevördiga utseende, hans upphöjda uppträdande, samt den mildhet och välvilliga inställning, som framgick av hans ansiktsuttryck. rätt

(20)Nyheterna om krymplingens mirakulösa helande spreds snabbt över hela området, tills allmän upphetsning väcktes, och prästerna från gudarnas tempel förberedde sig på, att ge apostlarna ära som besökande från Himmelens salar, genom att offra djur åt dem, och bringa offerkransar och dyrbara ting. Apostlarna hade dragit sig undan för vila i en privat bostad, då de uppmärksammade ljudet av musik och begeistrade rop i den väldiga skara, som hade kommit till dörren på huset, där de befann sig. rätt

(21)Då dessa Guds tjänare förvissade sig om orsaken till besöket och den därtill hörande upphetsningen, fylldes de med harm och förfäran. De rev sönder sina kläder, och skyndade sig ut i folkskaran, för att förhindra ytterligare upptåg. Paulus talade med hög röst, som hördes över hela församlingens larm, och krävde deras uppmärksamhet; och då tumultet plötsligt dämpades, frågade han: – rätt

(21)”’Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får.’” {Apostlagärningarna 14:15-17.} rätt

(21)Folket lyssnade tydligt irriterade till Paulus’ ord. Deras övertro och iver hade varit så översvallande för apostlarna, att de inte ville erkänna sin villfarelse, och se sina förväntningar och avsikter grusade. Trots apostlarnas tydliga avvisande av påståendet om deras gudomlighet, och Paulus’ mästerliga ansträngningar, för att leda deras tankar till den sanne Guden, som ensam var värdig tillbedjan, var det ändå vanskligt, att avhålla dem från deras målsättning. rätt

(22)De resonerade som så: De hade sett den mirakulösa kraften användas av apostlarna med egna ögon; de hade sett en krympling, som aldrig förr hade använt benen, springa runt och glädja sig åt, att vara fullkomligt rask och med återställd styrka tack vare de förunderliga krafter, som främlingarna besatt. Men efter mycket övertalande från Paulus’ sida, och förklarande av apostlarnas verkliga uppdrag, gick folket motvilligt på, att ge upp sin avsikt. De var likväl inte nöjda, och förde bort offerdjuren gruvligt besvikna, eftersom deras traditioner rörande gudomliga väsens besök på jorden inte kunde styrkas genom detta exempel på deras glädje, genom att få skänka dem särskilda gåvor, som skulle upphöja dem och deras religion i världens ögon. rätt

(22)Och nu inträdde det en besynnerlig förändring hos det vankelmodiga och lätt uppeggade folket, enär deras tro inte gick att förankra hos den sanne Guden. Antiokias motsträviga judar, som hade drivit bort apostlarna därifrån en gång tidigare, gick samman med vissa judar i Ikonium, och spårade upp apostlarna. Miraklet, som utfördes på krymplingen och dess verkan på de åsyna vittnena, väckte deras avundsjuka och fick dem, att uppsöka apostlarnas arbetsfält, och kom dem att ge en falsk förklaring till underverket. De förnekade, att Gud hade haft del däri, och hävdade, att det hade utförts av demoner, som dessa män tjänade. rätt

(22)Samma sorts personer hade tidigare anklagat Frälsaren för, att driva ut djävlar med kraft från djävlarnas furste; de hade förklarat honom vara en bedragare; och nu hemsökte de hans apostlar med samma ursinniga bitterhet. Med hjälp av falsarier ingöt de samma bittra anda i Lystras befolkning, som de själva var påverkade av. De hävdade, att de väl kände till Paulus’ och Barnabas’ historia, och således framställde de deras karaktärer och arbete fel, så att de hedniska avgudadyrkarna – som hade stått i begrepp, att tillbe apostlarna som gudomsväsen – nu betraktade dem som värre, än mördare, och vilken som helst, som ville skaffa dem ur vägen, skulle göra Gud och människorna en god tjänst. rätt

(23)De, som tror och lär ut sanningarna i Guds Ord i dessa dagar, kommer att möta liknande motstånd från samvetslösa personer, som inte vill godta sanningen, och som inte drar sig för, att komma med undanflykter, liksom att sprida de mest vidlyftiga lögner, för att ödelägga deras inflytande och sätta upp vägspärrar för dem, som Gud har skickat ut med ett varningsbudskap till världen. Medan en klass uppfinner lögnerna och cirkulerar dem, är en annan klass så förblindade av Satans bedrägerier, att de tar emot dem som sanningens ord. De sitter fast i ärkefiendens snara, samtidigt som de inbillar sig, att de är Guds barn. ”Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.” {Andra Tessalonikerbrevet 2:11-12.} rätt

(23)Den besvikelse, som avgudadyrkarna erfor, genom att vägras att offra till apostlarna, kom dem att vända sig emot dessa Guds tjänare med en iver, som var nästan lika stor som den entusiasm, med vilken de hyllade dem som gudar. De avundsamma judarna tvekade inte inför, att utnyttja hedningarnas övertro och naivitet till, att genomföra sina gruvliga planer. De sporrade dem till, att angripa apostlarna med våld; och de ålade dem, att förvägra Paulus rätten att tala, ty i annat fall skulle han förtrolla folket. rätt

(24)Lystras folk gav sig på apostlarna med stor häftighet och raseri. De slungade stenar våldsamt; och den av blåmärken täckte, svårt slagne och svimfärdige Paulus kände, att slutet hade kommit. Stefanus’ martyrium framstod kraftfullt för honom, liksom hans fruktansvärda del däri. Han föll till synes död till jorden, och den rasande hopen släpade hans medvetslösa kropp genom stadens gator, och slängde den utanför stadsmuren. Aposteln nämner händelsen i en uppräkning av sina lidanden för sanningens skull: ”tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder”. {Andra Korintierbrevet 11:25-26.} rätt

(24)Lärjungarna stod omkring Paulus’ kropp, och begrät honom, enär de trodde att han var död, då han plötsligt lyfte på huvudet och reste sig upp på fötterna med Guds pris på läpparna. För lärjungarna tedde detta sig som en uppståndelse från de döda, ett Guds mirakel, för att bevara hans trofaste tjänares liv. De jublade med outsäglig glädje över hans återställande, och prisade Gud med förnyad tro på den lära, som apostlarna förkunnade. rätt

(25)Dessa lärjungar hade nyligen blivit omvända till tron genom Paulus’ undervisning, och hade stått fast, trots judarnas felaktiga framställningar och illasinnade förföljelse. I själva verket hade dessa onda människors oresonliga motstånd bara befäst dessa heliga bröders tro på Kristus; och Paulus’ återinträde i livet fungerade som Guds insegel eller sigill på deras tro. rätt

(25)Timoteus hade blivit omvänt genom Paulus’ förkunnartjänst, och var ögonvittne till apostelns lidanden vid det tillfället. Han stod vid hans synbarligen döda kropp, och såg honom resa sig upp, slagen och täckt av blod, utan att klaga eller jämra sig, utan prisande Jesus Kristus, att han hade fått lov, att lida för hans namn. I ett av Paulus’ brev till Timoteus påminner han honom om hans personliga kännedom om denna händelse. Timoteus blev den mest betydelsefulla hjälp för Paulus och församlingen. Han var apostelns trofaste ledsagare i hans prövningar och hans glädjestunder. Timoteus’ far var grek, medan hans mor var judinna, och han hade blivit grundligt undervisad i den judiska religionen. rätt

nästa kapitel