Paulus och Silas fängslade

(35)Efter en tid besökte Paulus igen Lystra, där hedningarna hade hälsat honom som en gud; där motsträviga judar hade följt efter honom, och med falskheter och lögnaktiga framställningar hade vänt folkets hedersbetygelse till hån, förakt och beslutat sig för, att dräpa honom. Likväl finner vi honom åter på det ställe, där han svävade i fara, för att utröna, om arbetet hade burit frukt. rätt

(35)Han fann, att de nyomvända till Kristus inte hade låtit sig skrämmas av den våldsamma förföljelsen mot apostlarna; utan att de tvärt om hade befästs i tron, övertygade om, att Kristi rike skulle uppnås genom trångmål och lidande. rätt

(36)Paulus fann, att Timoteus stod honom nära genom den kristna enighetens band. Denne person hade instruerats i de Heliga Skrifterna från barndomen, och uppfostrats till ett strängt religiöst liv. Han var vittne till Paulus’ lidande under hans tidigare besök i Lystra, och banden hos den kristna förståelsen hade knutit hans hjärta vid apostelns eget. Därför menade Paulus också, att det skulle vara bäst, att ta med sig Timoteus som medhjälpare i arbetet. rätt

(36)Paulus’ stora försiktighet framgår av denna handling. Han hade avvisat Markus’ ledsagelse, därför att han inte vågade lita på honom i en nödsituation. Men i Timoteus såg han en, som till fullo förstod och uppskattade förkunnarämbetet, som respekterade hans ställning, och inte förfärades av utsikten till lidande och förföljelse. Dock tordes han inte anta Timoteus, en oprövad, ung man, utan att förhöra honom ingående om hans liv och karaktär. Efter att ha förvissat sig helt på dessa punkter, antog Paulus Timoteus som sin medarbetare och son i evangeliet. rätt

(36)Paulus fick, tack vare sitt osedvanligt goda omdöme, Timoteus omskuren; inte för att Gud krävde det, utan för att avlägsna ur judarnas sinnen ett hinder för Timoteus’ tjänst. Paulus skulle arbeta från ort till ort i synagogorna, och förkunna Kristus där. I fall hans ledsagare skulle bli känd som oomskuren hedning, skulle bägges arbete hindras av folks fördomar och blinda tro. Överallt mötte aposteln en storm av förföljelse. Han önskade, att leda judarna till kristendomen, och försökte, så långt det lät sig göras enligt tron, att få bort varje ursäkt för motstånd. Fastän han gav efter för de judiska fördomarna på den här punkten, tillkännagav han i sin lära, att omskärelse eller icke omskärelse inte betydde något, men att Kristi evangelium betydde allt. rätt

(37)I Filippi, knutet till staden Tyatira, hörde Lydia apostlarna, och hennes hjärta var öppet för, att ta emot sanningen. Hon och hennes hushåll omvändes och döptes, och hon bad apostlarna enträget, att göra hennes hus till sitt hem. rätt

(37)Då de dag efter dag gick ut till sina andakter, följde en kvinna med en spådomsande i sig efter dem och ropade: ”’De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning.’” {Kapitel 16:17.} Kvinnan var ett särskilt redskap åt Satan; och eftersom djävlarna oroades på grund av Kristi närhet, mådde blev den onde ande, som var i henne, illa i apostlarnas närvaro. Satan visste, att hans rike var under angrepp, och motsatte sig Guds tjänares arbete på detta vis. Denna kvinnas anbefallning utgjorde en skada för saken, och fördunklade folks tankar om de sanningar, som framställdes för dem, och försatte verket i vanrykte, genom att övertyga folk om, att de män, som talade med Guds Ande och kraft, var påverkade av samme ande, som detta sataniska instrument. rätt

(37)Apostlarna härdade ut med detta motstånd i flera dagar; sedan befallde Paulus, under Guds Andes inspiration, den onde anden, att lämna kvinnan. På så sätt bemöttes och tillrättavisades Satan. Kvinnans omedelbara och bestående stumhet vittnade om, att apostlarna var Guds tjänare, och att demonen hade erkänt dem som sådana, samt hade lytt deras befallning. Då kvinnan blivit befriad från Djävulens ande, och blivit sig själv igen, oroades hennes herrar över sina falska konster. De förstod, att allt hopp om pengar genom hennes spådomar och sianden var ute, och insåg att, i fall apostlarna finge lov till, att fortsätta sitt verk, skulle deras egen inkomstkälla alldeles sina. rätt

(38)Ett mäktigt anskri höjdes därför emot Guds tjänare, ty många var angelägna om, att få pengar från sataniska bedrägerier. De förde fram apostlarna inför stadens domare med anklagelsen, att: ”’De här männen stör ordningen i vår stad. De är judar och förkunnar seder som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta eller följa.’” {Verserna 20-21.} rätt

(38)Satan väckte folkets raseri. Gatans parlament tog överhanden, och vann myndigheternas gillande. Dessa rev, med sina egna händer, kläderna av apostlarna och befallde, att de skulle piskas. ”De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem. När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast deras fötter i stocken.” {Verserna 23-24.} rätt

(38)Apostlarna lämnades i ett väldigt smärtsamt tillstånd. Deras sargade och blödande ryggar var i kontakt med det hårda stengolvet, medan fötterna hade lyfts upp och bundits fast i stocken. I denna onaturliga ställning led de enorma kval; ändå knorrade och beklagade de sig inte, utan samtalade med varandra och prisade Gud med tacksamma hjärtan, att de hade befunnits vara värdiga, att lida skam för hans dyrbara namn. Paulus påmindes om den förföljelse, som han hade bidragit till mot Kristi lärjungar, och han var innerligt tacksam över, att hans ögon hade öppnats och gjorts seende, och att hans hjärta numera märkte sanningarna i Guds Sons evangelium, samt att han hade fått lov till, att förkunna den lära, som han tidigare hade föraktat. rätt

(39)Där, i fängelsehålans beckmörker och isolering, bad Paulus och Silas, och sjöng hyllningssånger till Gud. Med häpnad hörde de andra fångarna bönens och tacksägelsens ljud komma från det inre av fängelset. De hade väntat sig, att få höra skrik och klagan, förbannelser och svordomar bryta fängelsets nattliga tystnad; men de hade aldrig förr hört bönens och prisandets ord stiga upp från den mörka cellen. Vakterna och fångarna förundrades över, vem dessa män var, som – kalla, hungriga och torterade – fortfarande kunde glädja sig, och samtala muntert med varandra. rätt

(39)Under tiden hade stadens domare återvänt till sina hem och lyckönskade sig själva till, att ha slagit ned ett uppror med sina raska och beslutsamma metoder. Men på hemvägen hörde de till fullo om de mäns sinnelag och verksamhet, som de hade dömt till gissling och fängelse. De såg också den kvinna, som hade befriats från sataniskt inflytande, och som hade blivit en allvarlig huvudvärk för dem. De var tydligt slagna av förändringen hos hennes ansiktsuttryck och uppförande. Hon hade blivit stillsam, fridfull och hade återfått förståndet. De blev uppbragta över sig själva, då de uppdagade, att de förmodligen hade strängt straffat två oskyldiga män enligt romersk lag, som gällde de svåraste brottslingar. De bestämde, att de på morgonen skulle beordra deras hemliga frigivning och säkra avfärd från staden, för att undvika folkmängdens våld. rätt

(40)Men medan människor var hemska och hämndgiriga, eller kriminellt försummade det tunga ansvar, som vilade på dem, hade Gud inte glömt, att vara nådig mot sina lidande tjänare. En ängel blev sänd från Himmelen, för att befria apostlarna. Då han närmade sig det romerska fängelset, skälvde jorden under hans fötter, hela staden ruskades om vid jordbävningen, och fängelsemurarna vacklade som ett vasstrå i vinden. De nogsamt reglade portarna for upp, och kedjorna och länkarna föll från envar fånges händer och fötter. rätt

(40)Med förvåning hade fångvaktaren hört de fängslade apostlarnas sång och böner. Då de fördes ditin, hade han sett deras svullna och blödande sår, och han hade själv låtit spänna fast deras fötter i tortyrinstrumentet. Han hade väntat sig, att få höra bitter gråt, klagan och förbannelse, men se: Hans öron möttes av glad lovprisning. Han föll i sömn med dessa toner i öronen; men blev väckt av jordskalvet och de vacklande fängelsemurarna. rätt

(40)Då han vaknade, såg han samtliga celldörrar öppna, och hans första tanke var, att fångarna hade flytt. Han mindes tydligt den ingående instruktion, med vilken fångarna kvällen förut hade betrotts i hans vårdnad, och han var säker på, att döden skulle bli straffet för hans uppenbara opålitlighet. Han ropade i sin andes förtvivlan, att det var bättre för honom, att dö för egen hand, än att utsättas för en obehaglig avrättning. Han stod i begrepp, att döda sig själv, då Paulus ropade med hög röst: ”’Gör dig inte något illa! Vi är alla här.’” {Vers 28.} rätt

(41)Den hårdhet, som fångvaktaren hade behandlat apostlarna med, hade inte väckt deras agg, annars hade de låtit honom begå självmord. Men deras hjärtan var fyllda med Kristi kärlek, och de hyste inga onda tankar mot sina förföljare. Fångvaktaren lade ifrån sig svärdet, och bad om ljus. Han skyndade sig till den inre fångcellen, och föll ned framför Paulus och Silas, och bad om deras tillgivelse eller förlåtelse. Så bragte han dem fram till den öppna gården, och frågade dem: ”’Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?’” {Vers 30.} rätt

(41)Han hade darrat, därför att Guds vrede hade kommit till uttryck i jordskalvet; han var beredd, att dö för egen hand, av fruktan för straffet enligt romersk lag, då han trodde, att fångarna hade flyktat; men nu var alla dessa ting av mindre betydelse för honom, i jämförelse med den nya och främmande rädsla, som oroade honom, och hans önskan om, att besitta den ro och vänlighet, som apostlarna visade under sitt ytterliga lidande och misshandel. Han såg Himmelens ljus återspeglas i deras anleten; han visste, att Gud hade gripit in på ett mirakulöst sätt, för att rädda deras liv; och han erinrade sig kvinnan med spådomskraft med bestämd kraft: ”’De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning.’” rätt

(41)Han uppfattade sitt eget eländiga tillstånd i motsats till lärjungarnas, och bad med djup ödmjukhet och vördnad dem om, att visa honom livets väg. ”De svarade: ’Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.’ Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.” {Verserna 31-32.} Fångvaktaren tvättade så apostlarnas sår, och betjänade dem; samt blev döpt av dem. Ett helgande inflytande spreds ibland fängelsets interner, och allas hjärtan öppnades till, att ta emot de sanningar, apostlarna gav uttryck för. De blev också överbevisade om, att den levande Guden, som dessa män tjänade, hade mirakulöst befriat dem från deras förtryck. rätt

(42)Stadens invånare hade blivit svårt förfärade av jordskalvet. Då ämbetsmännen upplyste stadens domare på morgonen om, vad som hade skett i fängelset, blev de oroliga, och sände underordnade, för att släppa apostlarna ur fångenskapen. ”Men Paulus sade till dem: ’De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss.’” {Vers 37.} rätt

(42)För att upprätthålla värdigheten i Kristi församling, ansåg Paulus och Silas, att de inte skulle underordna sig den olagliga upplösning, som de romerska stadsdomarna föreslog. Apostlarna var romerska medborgare, och det var olagligt, att piska en romare, förutom för det mest uppseendeväckande brott, eller beröva honom friheten utan juridiskt bindande rättegång och dom. De hade offentligt kastats i fängelse, och nu vägrade de, att släppas fria i hemlighet, utan ordentligt erkännande från stadsdomarnas sida. rätt

(42)Då detta nådde myndigheternas öron, blev de oroliga över, att apostlarna skulle klaga över sin olagliga behandling hos kejsaren, och få stadsdomarna avsatta från sina ämbeten. De besökte fördenskull fängelset, bad apostlarna om ursäkt för visad orättvisa och grymhet, och ledde dem själva ut ur fängelset, samt bad dem enträget om, att lämna staden. Så verkade Herren för sina tjänare i deras yttersta nöd. rätt

(43)Stadsdomarna bad dem ihållande om, att resa, ty de var rädda för deras inflytande över folket, och för Himmelens kraft, som tagits i bruk för de oskyldiga männens skull, som olagligt hade piskats och fängslats. Enligt de principer, som Kristus hade angett, skulle inte apostlarna stanna kvar, där de var oönskade. De rättade sig efter stadsdomarnas anmodan, men hastade inte i väg överilat. De gick glada från fängelset till Lydias hus, där de mötte de nyomvända till Kristi tro, och berättade om hela det förunderliga sätt, som Gud hade behandlat dem på. De berättade om sin upplevelse på natten, och om fångvaktarens samt fångarnas omvändelse. rätt

(43)Apostlarna såg ej sitt arbete i Filippi som förgäves. De mötte mycket motstånd och förföljelse, men Försynens ingripande var till deras fördel, och fångvaktarens och hela hans hus’ omvändelse mer, än gottgjorde för det vanrykte och det lidande, som de hade gått igenom. I lärjungarnas uppförande och sinnesnärvaro såg filipperna andan hos Jesu Kristi religion. Apostlarna kunde ha flytt, då jordbävningen öppnade fängelseportarna, och lossade på deras länkar; men det skulle ha varit ett erkännande av, att de var kriminella och det skulle ha vanärat Kristi evangelium; fångvaktaren skulle ha utsatt sig för dödsstraff, och det kristna inflytandet skulle i allmänhet ha avtagit. Som det nu var, kontrollerade Paulus de befriade fångarna så perfekt, att ingen försökte sig på, att fly. rätt

(44)Filipperna kunde inte göra annat, än erkänna apostlarnas ädelmod och storhet i deras uppträdande, i synnerhet som de inte vädjade till någon högre makt mot de stadsdomare, som hade förföljt dem. Nyheterna om deras lagstridiga fängslande, och mirakulösa befrielse, genljöd över hela regionen, och uppmärksammade många på apostlarna och deras tjänst, som annars inte skulle ha skett. Kristendomen upphöjdes flera snäpp, och de nya i tron blev rejält stärkta. rätt

(44)Alltså har vi upprättandet av Filipperförsamlingen under särskilda omständigheter, där antalet medlemmar växte fortlöpande. Ibland dem förekom det välbeställda och inflytelserika män, vars ädla givmildhet och grundmurade medkänsla alltid stod på den rätta sidan. De kom ofta, för att hjälpa apostlarna i deras plågor och ekonomiska behov. Paulus sade till dessa bröder: ”Ni filipper vet också hur det var under evangeliets första tid, när jag hade lämnat Makedonien. Ni var den enda församling som satte sig i förbindelse med mig, så att räkenskap kunde föras över givet och mottaget. Också när jag var i Tessalonika skickade ni mig både en och två gånger vad jag behövde.” {Filipperbrevet 4:15-16.} rätt

(44)Han sänder också hälsningar från bröderna till kejsarens hushåll; till ämbetsmännen anställda av kejsaren, som hade blivit omvända under apostlarnas arbete, och tack vare Guds förunderliga manifestation, då de befriades från fängelset. rätt

nästa kapitel