Motstånd i Tessalonika

(44)Efter att Paulus och Silas hade lämnat Filippi, begav de sig till Tessalonika. De hade privilegiet, att tala till en stor församling i synagogan, med god verkan. Deras utseende bar prägeln av deras nyliga, skändliga behandling, och nödvändiggjorde en förklaring om, vad de hade gått igenom. Denna gav de, utan att upphöja sig själva, utan upphöjde Guds nådegåva, som hade verkat för deras befrielse. Emellertid menade apostlarna sig inte ha tid till, att uppehålla sig vid sina egna lidanden. De bar Kristi budskaps börda, och var djupt involverade i hans verk. rätt

(45)Paulus klargjorde profetiorna i Gamla Testamentet om Messias, och deras överensstämmelse med Kristi liv och lära ibland de åhörare, som var villiga, att godta bevisen i ämnet. I sin tjänst hade Kristus öppnat lärjungarnas sinnen för de gammaltestamentliga Skrifterna: ”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” {Lukasevangeliet 24:27.} Då Petrus förkunnade Kristus, tog han fram sina belägg från Gamla Testamentets Skrifter, börjande med Mose och profeterna. Stefanus hade använt samma tillvägagångssätt, och Paulus följde dessa exempel, och gav inspirerade bevis rörande Kristi mission, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Han bevisade klart hans identitet som Messias genom Moses och profeternas vittnesbörd, och visade, att det varit Kristi röst, som hade talat genom patriarkerna och profeterna från Adams dagar till samtiden. rätt

(45)Han påvisade det omöjliga för dem, att förklara Påsken utan Kristus, som uppenbarades i Gamla Testamentet, och att den i ödemarken upphängda kopparormen avbildade Jesus Kristus, som hängdes på korset. Han lärde dem, att alla deras religiösa tjänster och ceremonier skulle ha varit värdelösa, i fall de nu förkastade Frälsaren, som uppenbarades för dem, och som framställdes för dem i dessa ceremonier. Han påvisade för dem, att Kristus var nyckeln, som låste upp Gamla Testamentet, och gav tillgång till dess stora rikedomar. rätt

(46)På detta sätt förkunnade Paulus för tessalonikerna under tre efterföljande Sabbater, resonerande med dem utifrån Skrifterna om Kristi liv, död och återuppståndelse. Han visade dem, att judarnas förväntan om Messias inte var enligt profetian, som hade förutsagt en Frälsare, som uppträdde i ödmjukhet och armod, för att bara bli förkastad, avvisad och dödad. rätt

(46)Han förklarade, att Kristus skulle komma andra gången i kraft och med mycken härlighet, för att återupprätta sitt rike på jorden, lägga all myndighet under sig och härska över alla nationer. Paulus var adventist; han framställde Kristi andra ankomsts betydelsefulla tilldragelse med sådan kraft och förnuft, att det gjorde ett så djupt intryck på tessalonikerna, att det aldrig utplånades. rätt

(46)De ägde stark tro på Kristi andra ankomst, och fruktade storligen, att de inte skulle leva och bevittna händelsen. Paulus gav dem dock icke intrycket, att Kristus skulle komma i deras tid. Han hänvisade dem till de stundande begivenheter, som först måste inträffa. Han förmanade dem, att inte ”så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram”. {Andra Tessalonikerbrevet 2:2-3.} rätt

(47)Paulus förutsåg, att hans ord riskerade att tolkas fel, och att somliga skulle hävda, att han – genom särskild uppenbarelse – varnade folk för, att Kristi ankomst var omedelbart förestående. Detta visste han skulle skapa förvirring i tron; för besvikelse ger vanligen upphov till vantro. Han förmanade fördenskull bröderna mot, att anta ett sådant budskap, som om det vore från honom. rätt

(47)I sitt brev till tessalonikerna påminde Paulus dem om sin arbetsmetod ibland dem. Första Tessalonikerbrevet 2:1-4. Han förklarade, att han inte sökte själars vinning genom smicker, bedrägeri eller svek. ”Eftersom Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet talar vi som vi gör, inte för att vara människor till lags utan för att behaga Gud, som prövar våra hjärtan.” Paulus tillrättavisade och förmanade sina nyomvända med en fars trofasthet för sina barn, medan han samtidigt värnade varsamt om dem, som en öm mor skulle göra med sitt barn. rätt

(47)Då judarna blev varse apostlarnas framgångsrika församlingsbygge, med många anhängare – däribland stadens ledande kvinnor och mängder av hedningar – fylldes de av avund och missunnsamhet. Dessa judar åtnjöt inte för tillfället romarnas ynnest, eftersom de hade lett ett upprorsförsök i metropolen för inte så länge sedan. De betraktades med förakt, och deras frihet var starkt begränsad. Nu såg de ett tillfälle, att dra nytta av situationen och återupprätta sitt goda rykte, och samtidigt bringa vanära över apostlarna och de nyomvända kristna. rätt

(47)Detta satte de igång med, genom att säga, att ledarna för den nya läran orsakade tumult ibland folk. De väckte den lumpna hopens lidelser med listigt uttänkta lögner, och eggade upp dem till ett stormangrepp på Jasons hus, apostlarnas tillfälliga hem. Detta skedde i raseri, de uppträdde mera som vilddjur, än som människor. De hade instruerats av judarna, att tvinga ut Paulus och Silas ut, och släpa dem till myndigheterna, samt anklaga dem för, att ha anstiftat upploppet, och ha orsakat uppror. rätt

(48)Väl de hade brutit sig in i huset, upptäckte de dock, att apostlarna inte var där. Vänner, som befarade att det här skulle ske, hade fått dem till, att skyndsamt lämna staden, och de hade rest till Berea. I sin upphetsade besvikelse över, att inte finna Paulus och Silas, grep hopen Jason och hans bror, och släpade fram dem inför myndigheterna med denna anklagelse: ”’Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, och Jason har tagit emot dem. De handlar alla emot kejsarens påbud och säger att en annan, en som heter Jesus, är kung.’” {Apostlagärningarna 17:6-7.} rätt

(48)Judarna tolkade Paulus’ ord som att betyda, att Kristus skulle komma för andra gången i deras släktes liv, och regera över jorden som kung över alla nationer. Anklagelsen riktades så bestämt mot apostlarna, att stadens domare trodde på den, och fängslade Jason, för att återställa lugnet, då Paulus och Silas inte stod att finna. De förföljande judarna inbillade sig, att de, genom sitt förfarande mot de kristna, hade återvunnit stadsdomarnas tillit, och hade fått rykte om sig, att vara trofasta medborgare, samtidigt som de hade tillfredsställt sin svartsjuka mot apostlarna, och överfört den misstanke, som dittills hade vilat över dem själva, till kristendomens nyomvända. rätt

(49)I sitt första brev till tessalonikerna säger Paulus: ”Ty vårt evangelium kom till er inte bara i ord utan i kraft och den helige Ande och gav full visshet. Ni vet ju hur vi uppträdde bland er och vad vi gjorde för er. Och ni blev våra efterföljare, ja, Herrens, när ni mitt under svåra lidanden tog emot ordet med den glädje som den helige Ande ger. Så har ni blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien och i Akaja.” {Kapitel 1:5-7.} rätt

(49)De, som förkunnar en impopulär sanning i våra dagar, möter bestämt motstånd, liksom apostlarna gjorde. De kan inte förvänta sig bättre mottagande från det stora flertalet bekännande kristna, än Paulus gjorde från sina judiska bröder. Det kommer att förekomma förenat motstånd mot dem; ty hur än skiljaktiga de olika organisationerna må vara i sina åsikter och religiösa tro, förenas deras krafter i, att trampa Guds fjärde bud under fötterna. rätt

(49)De, som inte vill acceptera sanningen själva, är de, som mest ivrar för, att andra inte skall ta emot den; och det råder ingen brist på sådana, som ihållande sprider lögner och rör upp folks djupt liggande lidelser, för att göra Guds sanning verkningslös. Men Kristi budbärare måste rusta sig med klarvakenhet och bön, och gå framåt i tro, fasthet och mod, samt i Jesu namn hålla sig till arbetet, liksom apostlarna gjorde. De måste låta varningsbasunen ljuda kraftfullt i världen, lära lagöverträdarna, vad synd är, och visa dem hän till Jesus Kristus som deras stora och enda utväg. rätt

nästa kapitel