Paulus i Berea och Aten

(50)I Berea började Paulus sitt arbete igen, genom att gå i judarnas synagogor och förkunna Kristi evangelium. Han sade till dem: ”Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män.” {Apostlagärningarna 17:11-12.} rätt

(50)Här ser vi, att tvivlets skepticism och tjurskallig otro inte hyllades av den inspirerade aposteln. När sanningen framställs, i dessa yttersta dagar, bör de, som verkligen önskar, att hålla sig till det rätta, väckas till ihärdigt studium av Skriften. Detta kommer att ge goda utfall, liksom det gjorde för apostlarna i Berea. Men sanningens förkunnare i dessa dagar möter många, som är raka motsaten till dem i Berea. De kan inte bestrida den framförda läran, ändå visar de den största olust, att undersöka bevisen för sanningen, och antar, att även om den skulle vara sanningen, spelar det mindre roll, om de antar den som sådan eller ej. De tycker, att deras gamla tro och skick räcker för dem. Men Herren, som har sänt ut apostlarna och deras efterträdare som sina ambassadörer med ett budskap till världen, kommer att hålla folk ansvariga för det sätt, som de behandlar hans himmelska ord på. Gud kommer att döma alla enligt det ljus, som har getts dem. rätt

(50)Apostlarna undervisade på dagen, och spred ljus till dem, som var i mörker; och så arbetade de med händerna under större delen av natten, för att försörja sig själva, utan att kräva materiell hjälp. Detta gjorde de, för att avlägsna alla fördomar om, att de sökte personlig vinning. Därefter skriver Paulus: ”Bröder, ni kommer ju ihåg hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi utan att ligga någon av er till last, när vi predikade Guds evangelium för er.” {Första Tessalonikerbrevet 2:9.} rätt

(51)De i Berea var inte trångsynta på grund av fördomar, och de var villiga, att undersöka och ta emot de sanningar, som apostlarna förkunnade. I fall folk i vår tid ville följa exemplet från de ädelmodiga människorna i Berea, och undersöka Skriften dagligen, samt jämföra de till dem riktade budskapen med det, som står skrivet, skulle det finnas tusentals trogna mot Guds lag, där det är en i dag. Många, som säger sig älska Gud, har ingen önskan om, att ändra sig från villfarelse till sanning, och de klamrar sig fast vid de yttersta dagarnas behagliga fabler. Villfarelse förblindar sinnet, men sanning av himmelskt ursprung renar hjärtat. rätt

(51)De icke-troende judarna i Tessalonika, fyllda med avund och hat mot apostlarna, var inte nöjda med, att ha drivit dem från deras arbete ibland tessalonikerna, utan följde dem till Berea. Där rörde de upp den lägre klassens lidelser igen, för att utsätta dem för våld. Sanningens lärare blev åter igen bordrivna från sitt arbetsfält. Förföljelse följde dem från stad till stad. Den korta vistelsen i Berea berövade Paulus tillfället, att ånyo besöka bröderna i Tessalonika, vilket han annars hade räknat med. rätt

(51)Ehuru Kristi läras motståndare inte förmådde, att förhindra dess framryckning, lyckades de ändå, att göra apostlarnas arbete väldigt svårt. I sin försyn hade Gud låtit Satan hindra Paulus från, att vända tillbaka till tessalonikerna. Den trofaste aposteln kämpade sig igenom motstånd, strid och förföljelse, för att genomföra Guds avsikt, såsom den visades honom i synen i Jerusalem. rätt

(52)Från Berea reste Paulus till Aten. På resan ledsagades han av vissa från Berea, som nyligen hade kommit till tro, och som ivrade efter, att lära sig mera av honom om livets väg. Då han anlände till Aten, sände han dessa män tillbaka med ett budskap till Silas och Timoteus om, att de strax behövde ansluta sig till honom i staden. Den senare hade stannat kvar i Berea, för att fortsätta arbetet, som hade inletts så lyckosamt där, och för att undervisa de nyomvända i grundelementen i deras heliga tro. rätt

(52)Staden Aten var sannerligen en knutpunkt för hedendomen. Här mötte Paulus inte en ovetande och vidskeplig befolkning, som han gjorde i Lystra; utan han mötte ett folk, som var känt för sitt förstånd och sin bildning. Statyer av deras gudar och historiska och poetiska, förgudade hjältar syntes åt alla håll; medan storslagen arkitektur och målningar också visade den nationella äran och den nationella tillbedjan av inbillade gudar. rätt

(52)Folk blev hänryckta av konstens skönhet och härlighet. Helgedomar och tempel, som hade kostat förmögenheter, tornade upp sina ståtliga former överallt. Härens segrar och ärevördiga människors gärningar hölls vid minne genom lertavlor och inristningar gjorda i marmor. Alla dessa ting gjorde den berömda staden till ett överdådigt konstgalleri. Och då Paulus betraktade den skönhet och storslagenhet, som omgav honom, och såg stadens myller av avgudar, väcktes hans nitälskan för Gud, som han såg vanärad överallt. rätt

(53)Hans hjärta värkte av djup medömkan för den stora metropolens invånare, som trots sitt stora vetande, hade hängett sig åt avguderi. Paulus lät sig ej bedras av den storhet och skönhet, som hans ögon vilade på, eller av den materiella visdom och filosofi, som mötte honom i detta stora lärdomscenter. Han insåg, att mänsklig konst hade gjort sitt bästa, för att förguda omoral och låta lögnen blomma, genom att ära dem, som hade levt, för att förmå folk, att förneka Gud. rätt

(53)Apostelns moralnatur var så känslig för det himmelska, att glädjen och glansen hos de rikedomar, som aldrig kommer att försvinna, höll hans tankar fångna, och gjorde den jordiska pompa och prakt, som omgav honom, värdelös. I det, att han såg stadens upphöjdhet, med sina kostbara påfund, erkände han dess förförande kraft över konstälskarnas och vetenskapsälskarnas sinnen. Betydelsen hos arbetet, som väntade honom för atenarna, gjorde djupt intryck på hjärtat. I denna stad, där Gud inte tillbads, var hans ensamhet tryckande, och han längtade efter sympati och hjälp från sina medarbetare. Vad angick mänsklig gemenskap, kände han sig helt isolerad. I sitt brev till tessalonikerna uttryckte han sina känslor i dessa ord: ”att ensamma stanna kvar i Athen”. {Kapitel 3:1.} rätt

(54)Paulus’ arbete bestod i, att bringa frälsningens nyheter till ett folk, som inte ägde förståndsmässig insikt om Gud och hans planer. Han hade inte rest dit på utflykt, inte heler för, att tillfredsställa en sjuklig önskan om nya och främmande scenerier. Han blev modlös av de till synes oöverstigliga hinder, som låg mellan honom och atenarnas tankar. Bedrövad över den avgudadyrkan, som han skådade runt omkring sig, erfor han en helig iver för sin Mästares sak. Han sökte efter sina judiska bröder, och i deras synagoga i Aten proklamerade han Kristi lära. Men Paulus’ viktigaste uppgift i staden var, att motverka hedendomen. rätt

(54)Atenarnas religion, som de stoltserade med, saknade värde, ty den var tom på kunskap om den sanne Guden. Till stor del bestod den av konstdyrkan, och en räcka utsvävande nöjen och fester. Den saknade den sanna godhetens dygd. Äkta religion ger människor seger över sig själva; men en blott förståndsmässig och smakinriktad religion är bristfällig, vad gäller detta nödvändiga: Att höja religionsutövaren över det onda i hans natur, och knyta honom till Gud. På atenarnas altarsten uttrycktes denna skriande brist med denna inristning: ”Åt en okänd gud.” {Apostlagärningarna 17:23.} Ja, fastän de prålade med sin visdom, sitt välstånd och sin förmåga i konst och vetenskap, kunde de lärda atenarna bara erkänna, att universums store Härskare var okänd för dem. rätt

(54)Stadens stora män tycktes hungra efter diskussionsämnen, för att få tillfälle till, att uppvisa sin visdom och vältalighet. Medan Paulus väntade på, att Silas och Timoteus skulle komma, rullade han inte tummarna. ”Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där.” {Vers 17.} Atenarnas stora män fick snart nys om denne ovanlige lärare, som hade med sig en så ny och främmande lära. rätt

(55)En del gjorde stort nummer av sin omfattande intellektuella förfining, då man samtalade med dem. Detta drog snabbt en mängd åhörare till dem. Andra var snara, att göra narr av aposteln som stående långt under dem, socialt och intellektuelt, och sade retsamt till varandra: ”’Vad kan den här pratmakaren vilja säga?’ Andra sade: ’Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar.’ Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen.” {Vers 18.} rätt

(55)Stoikerna och epikuréerna utmanade honom; men de och alla andra, som kom i kontakt med honom, insåg snabbt, att han ägde en uppsjö av kunskap, större än deras egen. Hans förståndsmässiga makt påbjöd mera respekt och uppmärksamhet, än de mera intellektuellas och lärdes gjorde; medan hans allvarliga, logiska slutledningar och vältalighet höll fast den blandade åhörarskaran. Således stod aposteln där oförfärad, och mötte motståndarna på deras egen planhalva, varvid han mötte logik med logik, filosofi med filosofi. rätt

(55)Han påminde dem om Sokrates, den store filosofen, som blev dödsdömd, därför att han framhöll främmande gudar. Paulus råddes, att inte sätta livet i fara på samma sätt. Men apostelns predikan fångade folks uppmärksamhet; och hans okonstlade och opåverkade visdom väckte deras respekt och beundran. Filosofernas vetenskap eller ironi tystade honom ej; och efter att ha utväxlat många ord med honom, och förvissat sig om, att han absolut tänkte uträtta sitt ärende ibland dem, och förtälja sin berättelse under alla omständigheter, beslöt de, att ge honom en rimlig möjlighet, att tala till folk. rätt

(56)De förde honom därför till Marskullen eller Areopagen. Detta var den heligaste plätten i hela Aten, och dess minnen och sammanhang var av det slaget, att den betraktades med vidskeplig ärevördnad och bävan, som i vissa hjärtan ingav fruktan. Här hade man gått till tings, för att döma i brottmål, och för att besluta i vanskliga religiösa frågor. Domarna satt ute i det fria, på säten uthuggna i klippan, och på en plattform utrustad med en stentrappa ledande upp från dalen där nere. Ett litet stycke därifrån stod det ett tempel för gudarna; och platsen var storslagen med sina helgedomar, statyer och bildhuggarkonst. rätt

(56)Hit ledde atenarna Paulus, bort från genomfartsgatorna och tumultet under blandade diskussioner; ty de ytliga, tanklösa samhällsklasserna brydde sig inte om, att följa med honom till denna mest ärevördiga plats. Här gick det att lyssna till aposteln utan avbrott. Poeter, konstnärer och filosofer, atenarnas lärare och kloka män stod samlade runt honom; de sade till honom: ”’Kan vi inte få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om.’ ... Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: ’Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de sall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss.” {Verserna 19-20; 22-27.} rätt

(57)Alltså utgöt Paulus sin själs börda på det mest uttrycksfulla sätt, med händerna uträckta mot templet fyllt med avgudar, och avslöjade villfarelserna i atenarnas religion med det klokaste resonemang. Hans ord gick inte att bestrida. Han visade sig vara förtrogen med deras konstverk, deras litteratur och deras religion. Då han pekade på deras statyer och avgudar, tillkännagav han för dem, att Gud inte går att efterlikna med människors avbildningar. Konstverk kan inte framställa ens den svagaste förnimmelse av den oändlige Gudens härlighet. Han påpekade för dem, att deras avbildningar saknade livsanda. De behärskades av mänsklig kraft; de kunde endast röra sig, då människors händer flyttade på dem; och deras tillbedjare stod på alla sätt och vis högre. I det, att han pekade på människornas vackra gestalter i närheten, förklarade han: ”Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.” {Vers 29.} rätt

(57)Människan skapades till den obegränsade Gudens avbild, begåvad med förståndsmässiga krafter och fullkomlig och liksidig kropp. Han tillkännagav, att himlarna inte var stora nog, att härbärgera Gud; hur mycket mindre skulle då dessa tempel, gjorda med händer, kunna hålla honom! Under inspiration från detta ämne, svävade Paulus högt över den avgudadyrkande församlingens fattningsförmåga, och försökte, att leda deras tankar bortom deras falska religions gränser, för att de skulle rikta blicken mot den sanne Guden, som de hade benämnt ”en okänd Gud”. Detta glänsande Väsen, som han nu berättade för dem om, var oberoende av människor, och behövde inget från människohänder, för att utöka sin makt och härlighet. rätt

(58)Folket greps av beundran över Paulus’ vältalighet. Epikuréerna började, att andas lättare, enär de menade, att han hade stärkt deras hållning, att allt hade sin upprinnelse i tillfälligheternas blinda spel; och att vissa härskande grundprinciper styrde universum. Men hans nästa mening kom dem, att rynka på pannan. Han försvarade Guds skapande kraft, existensen av hans behärskande försyn. Han presenterade för dem den sanne Guden, som är det levande navet för världsalltets styrning. rätt

(58)Denne gudomlige Härskare hade, under världens mörka tidsåldrar, haft överseende med hedniskt avguderi; men nu hade han sänt dem sanningens ljus, genom sin Son; och han fordrade ånger till frälsning av alla människor; inte endast från fattiga och ödmjuka, utan från de stolta filosoferna och av jordens furstar. ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.’” {Vers 31.} rätt

(58)Då Paulus sålunda talade om de dödas uppståndelse, avbröts hans tal. Några hånade det; andra lade hans ord åsido och sade: ”’Vi vill höra dig tala om detta en annan gång.’” {Vers 32.} På så vis slutade apostelns arbete för atenarna; ty atenarna klängde sig fast vid sina avgudar, och vände sig bort från en sann och förnuftig religions ljus, trots sitt goda litterära och vetenskapliga rykte. När ett folk är helt nöjt med sina egna bedrifter, går det inte att förvänta sig så mycket av dem. Högt utbildade, och stolta över sin lärdom och förfining, blev atenarna hela tiden mera fördärvade, och närde en stadigt minskande önskan om något bättre, än det de hade. rätt

(59)Paulus’ arbete i Aten var inte helt förgäves. Flera omvände sig till kristendomen, och slöt sig till honom. Apostelns ord, liksom beskrivningen av hans inställning och omgivningar, såsom antecknats av inspirationens penna, skulle komma att överlämnas till följande släkten, vittnande om hans orubbliga tillit, hans mod i ensamhet och motgång, och den seger han vann för kristendomen, till och med i hjärtat av hedendomen. rätt

(59)Guds försyn har gett oss denna glimt av atenarnas liv, med all deras kunskap, förfining och konst, som likväl utmärktes av omoral och skamlighet, för att det skall framgå, hur han genom sin tjänare tillrättavisade för avgudadyrkan och ett stolt och självtillräckligt folks synder. Paulus’ ord tecknar en minnesbild av dessa tilldragelser, och ger församlingen rik kunskap. Han var i en position, där han med lätthet kunde ha talat om sådant, som skulle ha irriterat hans stolta åhörare, och försatt honom i bryderi. Hade hans tal inneburit ett direkt angrepp på deras gudar, och stadens stora män, som stod framför honom, skulle han ha riskerat, att drabbas av Sokrates’ öde. Men han förde försiktigt deras tankar bort från de hedniska gudarna, genom att uppenbara den sanne Guden för dem, som han erkände, men som var okänd för dem, vilket de själva medgav genom en offentlig inskription. rätt

nästa kapitel