Apollos i Korint

(65)Efter att ha lämnat Korint, blev Paulus’ nästa arbetsplats Efesus. Han var på väg till Jerusalem, för att fira Pingsten; och hans uppehåll i Efesus blev därför nödvändigtvis kort. Han resonerade med judarna i synagogan, och gav ett så gott intryck, att han ombads, att fortsätta sin verksamhet ibland dem. Hans plan, att besöka Jerusalem, hindrade honom från det; men han lovade, att verka hos dem, då han kommit tillbaka. Han lämnade Akvila och Priskilla, för att de skulle fortsätta det goda arbete, som han hade inlett. rätt

(66)Det var vid denna tidspunkt, som Apollos, en alexandrinsk jude, besökte Efesus. Han hade erhållit den högsta grekiska utbildning, och var en lärd man och talare. Han kände till Johannes Döparens lära, hade genomgått omvändelsedopet, och var ett levande vittne om, att profetens arbete inte hade varit förgäves. Apollos studerade profetiorna grundligt, och var skicklig på, att förklara Skriften, att proklamera sin tro på Kristus offentligt, så långt, som han själv hade fått ljuset. rätt

(66)Akvila och Priskilla lyssnade till honom, och förstod, att hans lära var bristfällig. Han saknade ingående kunskap om Kristi mission, hans uppståndelse och himmelsfärd, samt om hans Andes verk – Tröstaren, som han sände, att förbli hos hans folk under hans frånvaro. Därför skickade de efter Apollos, och den utbildade talaren undervisades av dem till sin glädjefyllda överraskning och fröjd. Genom deras undervisning erhöll han klarare förståelse av Skriften, och blev en av de bästa försvararna av den kristna församlingen. Alltså lärde en så grundlig vetenskapare och strålande talare sig Herrens väg mera till fullo tack vare en kristen mans och kvinnas undervisning, vars anspråkslösa yrke var tältmakeri. rätt

(66)Apollos, som nu bättre kände till frälsningens väg genom Kristus, tog glatt emot den, och utlade Skrifterna med större övertygelse och framgång, än någonsin tidigare. Han var nu ivrig, att besöka Korint, och bröderna i Efesus skrev till korintierna, för att de skulle ta emot honom som en lärare i full harmoni med Kristi församling. Fördenskull for han till Korint, och arbetade för just de judar, som hade förkastat den sanning, som Paulus hade förkunnat för dem. Han talade enträget med dem från hus till hus, både offentligt och privat, visande dem Messias i profetian; att han var Jesus, som Paulus hade förkunnat, och att deras förväntningar om en annan, kommande Messias var förgäves. Därigenom planterade Paulus sanningens frö, och Apollos vattnade det; och faktumet, att Apollos stöttade Paulus’ mission, gav karaktär åt det arbete, som den förste, store aposteln uträttade hos dem. rätt

(67)Hans framgång med, att förkunna evangeliet, ledde i församlingen till, att hans arbete upphöjdes över Paulus’ arbete, fastän han själv verkade i samklang med Paulus för sakens främjande. Denna rivalitet hotade sanningens framåtskridande allvarligt. Paulus ville ge evangeliet till korintierna i dess fulla enkelhet. Besviken över utfallet av arbetet hos atenarna, där han gav fritt utlopp åt sin lärdom och vältalighet inför åhörarna, beslutade han sig för ett helt annat tillvägagångssätt i Korint. Han bragte denna klara och enkla sanning, opyntad med värdslig visdom, och uppehöll sig omsorgsfullt kring Kristus och hans uppdrag i världen. Apollos’ välformulerade predikningar, och hans tydliga lärdom, kontrasterades av åhörarna med Paulus’ enkla och flärdfria förkunnelse. rätt

(67)Många förklarade sig stå under Apollos’ ledning, medan andra föredrog Paulus’ arbete. Satan kom in, för att utnyttja dessa inbillade skillnader i församlingen i Korint, varvid han frestade dem till, att hålla dessa kristna förkunnare i motsatsställning till varandra. Några hävdade, att Apollos var deras ledare, somliga Paulus, andra Petrus. Härigenom mötte Paulus, i sin kamp för kristendomens befästande, strid och förveckling i församlingen, såväl som utanför den. Det började även, att uppträda fraktioner genom judiska lärares inflytande, som hävdade, att nyomvända kristna borde iaktta ceremonilagen beträffande omskärelsen. rätt

(68)De fasthöll fortsatt vid, att det ursprungliga Israel var Abrahams upphöjda och priviligierade barn, och var berättigade till alla de löften, som han fick. De trodde uppriktigt, att genom att inta denna hållning halvvägs mellan judar och kristna, skulle det lyckas dem, att avlägsna judarnas motvilja mot, att ansluta sig till kristendomen, och skulle betyda ett stort antal judiska medlemmar, som annars inte skulle ha famnat den sanna tron. De hävdade sin ståndpunkt – som stred mot Paulus’ åsikt – genom att visa, att apostelns metod – att inlemma hedningarna i församlingen utan omskärelse – hindrade flera judar från, att godta tron, än hedningar, som trädde in. De ursäktade därvid sitt motstånd mot utfallet för Guds erkände tjänares rofyllda överväganden. rätt

(68)De vägrade att kännas vid, att Kristi verk omfattade hela världen. De hävdade, att han endast var Frälsare för hebréerna. Därför höll de fast vid uppfattningen, att hedningarna måste omskäras, för att åtnjuta Kristi församlings förmåner. Efter rådsbeslutet i Jerusalem angående denna fråga, var många fortfarande av ovanstående mening, men visade inte längre sitt motstånd mot nyordningen. Vid det tillfället hade rådet beslutat, att de judekristna finge iaktta den mosaiska lagens förordningar, om de så ville, medan dessa förordningar inte skulle vara obligatoriska för de hednakristna. Detta utnyttjade motståndsgruppen nu och framhöll en skillnad mellan ceremonilagens iakttagare och dess icke-iakttagare. Vidare lät de förstå, att de senare stode längre bort från Gud, än de förstnämnda. rätt

(69)Här blev Paulus tvungen till, att kämpa, att driva frågan, huruvida de nyomvända till kristendomen måste vara judar fullt ut, förutom att tro på Jesus Kristus som Messias – eller om de borde blicka från början till slutet beträffande ceremonierna, som hade upphört i och med Kristi död, och lägga i dagen, att de var Abrahams barn – icke blott till kroppen, utan även till hjärtat, genom att visa Kristi nåds förtjänster genom ett rättfärdigt leverne. rätt

(69)Paulus’ harm väcktes. Hans röst höjdes i hård tillrättavisning. ”... om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er.” {Galaterbrevet 5:2.} Gruppen, som bet sig fast vid uppfattningen, att kristendomen var värdelös utan omskärelse, satte sig upp emot aposteln, och han måste bemöta dem i de församlingar, som han hade upprättat i Jerusalem, Antiokia, Galatien, Korint, Efesus och Rom. Gud manade honom starkt till det omfattande arbetet med, att förkunna Kristus och honom som korsfäst. Härvidlag saknade omskärelse eller ej betydelse. Judarnas parti betraktade Paulus som avfälling, fast besluten, att bryta ned skiljemuren, som Gud hade upprättat mellan israeliterna och världen. De besökte envar inrättad församling, och där skapade de splittring. De betonade, att änden rättfärdiggjorde medlen, de spred falska anklagelser mot aposteln, och verkade för hans vanrykte. Då Paulus besökte församlingarna, och bemötte dessa nitiska och skrupelfria motståndare, stötte han på många, som betraktade honom misstänksamt, och några, som rent av föraktade hans arbete. rätt

(70)Denna splittring om ceremonilagen, och diverse tjänares relativa företräden i undervisandet om Kristi lära, orsakade aposteln många bekymmer och hårt arbete. I sitt brev till korintierna skrev han till dem om sistnämnda ämne: – rätt

(70)”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. Av dem som hör till Kloes familj har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ’Jag håller mig till Paulus’ eller ’Jag håller mig till Apollos’ eller ’Jag håller mig till Kefas’ eller ’Jag håller mig till Kristus’. Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn?” {Första Korintierbrevet 1:10-13.} rätt

(70)Han förklarar också orsaken eller grunden till sin arbetsmetod ibland dem: ”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra?” {Kapitel 3:1-3.} rätt

(70)Han visar dem således, att han inte – medan han var hos dem – kunde tala till dem, som till sådana, vilka ägde andliga erfarenheter och gudsfruktans hemlighet. Oavsett deras vetenskapligt grundade insikt, var de endast småbarn beträffande Kristuskunskapen, och det var hans arbete, att undervisa dem i den kristna trons ABC. Det var hans uppgift, att så de frön, som andra skulle komma att vattna. Hans efterföljares gärning var, att föra verket vidare från den punkt, där han hade lämnat det, och skänka andligt ljus och kunskap i rätt tid, allt eftersom församlingen orkade med det. rätt

(71)Då han kom till dem, saknade de erfarenhetsmässig kunskap om frälsningens väg, och han måste bringa dem sanningen i dess enklaste form. Deras köttsliga sinnen uppfattade ej Guds heliga uppenbarelser, de var främlingar för den gudomliga kraftens manifestationer. Paulus hade talat till dem som till sådana, vilka var okunniga om denna krafts påverkan på hjärtat. De var köttsligt sinnade, och aposteln förstod, att de inte fattade frälsningens hemligheter, ty andliga ting måste beaktas på andligt sätt. Han visste, att många av åhörarna stolt trodde på mänskliga teorier och falska teologiska konklusioner. Därför famlade de också blint i naturens bok efter en självmotsägelse av det andliga och eviga liv, som uppenbaras i Guds bok. rätt

(71)Han visste, att kritik eller klander skulle utlösa diskussion om den kristna tolkningen av det uppenbarade ordet, och att skepsis skulle behandla Kristi evangelium med spott och spe. Det ankom på honom, att introducera de största sanningar han önskade, att undervisa dem i. Verklig kristendom är en framåtskridande religion. Den ger alltid ljus och välsignelse, och har ändå större ljus och välsignelse i reserv åt dem, som tar till sig dess sanningar. Kristi evangeliums upplysande inflytande, och Guds helgande nåd, kan allena förvandla det köttsliga sinnet till, att vara i harmoni med andliga ting. rätt

(72)Paulus dristade sig inte till, att rakt på sak tillrättavisa de tygellösa, och visa dem, hur avskyvärd deras synd var i en helig Guds ögon. Som en klok instruktör, gick hans uppgift ut på, att framställa ett sunt livsmål för dem, att inpränta den gudomliga lärans läxor i deras sinnen. Därigenom skulle de vändas från värdslighet och synd till renhet och evigt liv. De andliga förmågorna måste mogna genom ständig växt och kunskap om himmelska ting. Därigenom skulle de vänjas vid, att glädja sig över dem; och alla föreskrifter i Guds Ord skulle stråla likt en ovärderlig pärla. rätt

(72)Aposteln hade särskilt uppehållit sig vid praktisk gudsvördnad och naturen hos den helgelse, som måste uppnås för himmelrikets säkrande. Han önskade, att ljuset från Kristi evangelium skulle genomborra mörkret i deras sinnen, så att de såge, hur anstötliga deras omoraliska vanor var i Guds ögon. Fördenskull utgjorde bördan i Paulus’ förkunnelse ibland dem nämligen Kristus, och honom korsfäst. Han önskade, att de skulle förstå, att ämnet för deras mest djupgående studium, och största glädje, skulle vara den stora sanningen om frälsning genom ånger mot Gud, och tro på vår Herre Jesus Kristus tack vare de frälsande förtjänsterna hos hans blod. rätt

(72)Filosofen lägger åt sidan frälsningens ljus, eftersom det kommer hans stolta teorier på skam. Den världslige nekar, att ta emot det, eftersom det skulle skilja honom från hans jordiska avgudar, och locka honom till ett heligare liv, som han ej hyser någon önskan om. Paulus såg, att Kristi karaktär måste förstås, innan människor kunde älska honom, och se korset med trons ögon. Här måste inledas det studium, som skall vara de återlöstas vetenskap och sång genom hela evigheten. Endast i korsets ljus går det att bestämma människosjälens sanna värde. rätt

(73)Guds nåds förfinande inflytande förändrar människans naturliga böjelser. Himmelen skulle inte vara önskvärd för de köttsligt sinnade; deras naturliga, ohelgade hjärtan skulle inte känna sig dragna till detta rena och heliga ställe; och i fall det vore möjligt för dem att komma in där, skulle de inte finna något, som de gillade i sitt syndiga tillstånd. Det naturliga hjärtats förhärskande böjelse måste tyglas genom Kristi nåd, innan fallna människor kan upphöjas till, att harmoniera med Himmelen, och njuta av rena och heliga änglars sällskap. När människan dör bort från synden, och väcks till nytt liv i Kristus Jesus, fyller gudomlig kärlek hennes hjärta; förståndet helgas; hon dricker ur glädjens och kunskapens outsinliga källa; och en evig dags ljus skiner på hennes stig, för hon har hela tiden livets ljus med sig. rätt

(73)Paulus försökte nu, att i sina korintiska bröder inskärpa faktumet, att han själv, och de till honom knutna predikanterna, endast var människor, värvade av Gud till, att undervisa om sanningen; att de var och en var engagerade i samma arbete, som deras himmelske Fader hade gett dem; och att de alla var avhängiga av honom för verkets framgång. ”Om en säger: ’Jag håller mig till Paulus’, och en annan: ’Jag håller mig till Apollos’, är ni då inte som folk i allmänhet? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, och det med den uppgift som Herren har gett var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.” {Verserna 4-6.} rätt

(74)Insikten om, att vara en Guds tjänare, inger predikanten energi och ihärdighet, för att uthålligt utföra sin plikt, med blicken riktad mot Mästarens ära. Gud har gett var och en av sina budbärare ett bestämt verk; och även om det förekommer olika begåvningar, skall alla förenas harmoniskt, för att utföra det stora frälsningsarbetet. De är endast redskap för gudomlig nåd och kraft. rätt

(74)Paulus säger: ”Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud. Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en skall få sin lön efter sitt arbete. Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad.” {Verserna 7-9.} Läraren av Kristi sanning måste själv vara nära korset, för att bringa syndare till det. Hans arbete bör vara, att predika Kristus, och nogsamt undvika, att dra uppmärksamheten till sig själv, och därmed belamra den heliga sanningen, så att han hindrar dess frälsande kraft. rätt

(74)Det kan inte förekomma något starkare bevis i församlingarna för, att Bibelns sanningar inte har helgat sanningarnas mottagare, än deras hängivenhet för någon favoritförkunnare, och deras ovillighet, att godta och låta sig välsignas av en annan predikants arbete, som har sänts till dem genom Guds försyn. Herren sänder hjälp till sin församling enligt deras behov, inte enligt deras val; för kortsynta, dödliga människor ser inte, vad som är deras bästa. Det är sällan, som en förkunnare äger alla nödvändiga kvalifikationer, för att utveckla en församling i allt det kristendomen fordrar; fördenskull sänder Gud andra förkunnare, för att följa honom, den ene efter den andre, med vissa egenskaper, som fattas de andra. rätt

(75)Församlingen bör tacksamt acceptera dessa Kristi tjänare, liksom de skulle acceptera Mästaren själv. De bör söka, att få all möjlig nytta från den undervisning, som predikanterna kan ge dem ur Guds Ord. Men förkunnarna själva skall icke avgudas; det bör inte finnas religiösa älsklingar och favoriter ibland folk; det är de sanningar, de har med sig, som skall godtas och erkännas i ödmjukhetens saktmod. rätt

(75)På apostlarnas tid hävdade ett parti sig tro på Kristus, likväl vägrade de, att ge hans utsända lämplig aktning. De hävdade, att de inte följde någon mänsklig lärare, utan blev undervisade personligen av Kristus, förutan evangeliets tjänares hjälp. De var oberoende till anden, och ovilliga, att underordna sig församlingens röst. Ett annat parti hävdade, att Paulus var deras ledare, och gjorde jämförelser mellan honom och Petrus, som inte var smickrande för den sistnämnde. Andra förklarade, att Apollos vida överglänste Paulus i ordval och vältalighet. Åter andra hävdade, att Petrus var deras ledare; de menade, att han kände Kristus närmast under dennes tid på jorden, medan Paulus förföljde de troende. Det var fara för, att denna partiskhet skulle ödelägga den kristna församlingen. rätt

(75)Paulus och Apollos var i fullkomlig samstämmighet. Sistnämnde blev besviken och sårad på grund av splittringen i församlingen; han drog ej nytta av den förkärlek, som visades honom, han uppmuntrade den heller inte, utan lämnade raskt stridsfältet. Då Paulus senare föreslog, att han skulle besöka Korint, avslog han erbjudandet, och verkade inte där igen på lång tid, förrän församlingen hade uppnått ett bättre andligt tillstånd. rätt

(76)I ett brev till korintierna talar Paulus om Apollos, som den, vilken har vattnat de dyrbara frön, som han själv har sått. Han nämnde inte de falska lärare, som försökte, att spoliera frukten av hans arbete. På grund av mörker och split i församlingen, undvek han klokt nog, att irritera dem med sådana antydningar, av fruktan för, att vända dem helt bort från sanningen. Men han riktade korintiernas uppmärksamhet på hans eget arbete ibland dem, och sade: ”Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.” {Verserna 10-11.} rätt

(76)Paulus, i egenskap av trons mäktige försvarare, tvekade inte inför, att förklara karaktären hos sitt verk. Men därigenom upphöjde han inte sig själv, då han hävdade sig vara en duglig byggmästare, som hade lagt fundamentet för andra att bygga på. Han sade: ”Ty vi är Guds medarbetare”. {Vers 9.} Han blåste inte upp sin egen klokhet; utan gudomlig makt, förenad med hans mänskliga ansträngningar, lät honom föra ut sanningen på ett för Gud välbehagligt sätt. Han var en Kristi medarbetare, en ihärdig medhjälpare, som bragte andlig kunskap från Guds Ord och Kristi gärningar till alla dem med hjärtan öppna för bevis. Förenad med Kristus, den störste läraren av alla, kunde Paulus sprida vidare läxor av gudomlig visdom, som mötte alla klassers behov och tillstånd, och som skulle komma att gälla under alla tider, på alla platser och för alla folk. Då han gjorde detta, tog aposteln inte äran åt sig själv, utan var ett ödmjukt redskap i Guds händer. rätt

(77)Gud gav Paulus en skicklig arkitekts visdom, så att han kunde lägga grunden åt Kristi kyrka. Denna bild på templets resning upprepas ofta i Skriften, och utgör en slående illustration av den sanna kristna församlingens bygge. Sakarja hänvisar till Kristus som den Gren, som skulle bygga Herrens tempel. Han talar också om, att hedningarna skulle hjälpa till i arbetet: ”Fjärran ifrån skall man komma för att bygga på HERRENS tempel”. {Sakarja 6:15.} rätt

(77)Nu hade Paulus arbetat i hedningarnas stenbrott, för att få fram värdefulla stenar att lägga på fundamentet, som var Jesus Kristus, för att de, genom att komma i beröring med den levande stenen, också skulle bli levande stenar. I sin skrift till efésierna säger han: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.” {Efésierbrevet 2:19-22.} rätt

(77)Vissa predikanter tillhandahåller, genom sitt arbete, de dyrbaraste material, guld, silver och ädelstenar, vilka står för sant moraliskt värde, som helgas och renas av Guds Ande. Det falska materialet förgylls, för att likna det äkta – det vill säga köttets sinne, en ohelgad karaktär, pyntad med skenbar rättfärdighet – och kan därmed inte så enkelt uppdagas av mänskliga ögon; men Guds dag kommer att pröva materialet: ”så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det”. {Första Korintierbrevet 3:13.} rätt

(78)De dyrbara stenarna står för de mest fullkomliga kristna, som har förfinats och polerats av Guds nåd, liksom av de prövningar, som de har uthärdat med mycken bön och tålamod. Deras lydnad och kärlek liknar den stora Förebildens. Deras liv har förskönats och förädlats genom självuppoffring. De kommer att bestå provet på elddagen, för de är levande stenar. ”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det.” {Uppenbarelseboken 3:12.} rätt

(78)Utifrån världslig taktik, försöker många sig, genom egna ansträngningar, att bli välpolerade stenar; men de kan inte bli levande stenar, enär de är inte byggda på den fasta grunden. Guds dag kommer att visa, att de egentligen blott är trä, hö och halm. Den stora Dianas eller Artemis’ tempel lades i spillror; dess storhet gick helt förlorad; de, som ropade: ”’Stor är efesiernas Artemis!’” {Apostlagärningarna 19:28}, gick förlorade med sin gudinna och templet, som omsgav henne. Deras religion har glömts bort, eller ter sig som rena påhittet. Det templet anlades på en falsk grund, och då det blev prövat, befanns det vara värdelöst. Men de stenar, som Paulus grävde upp i Efesus, befanns vara dyrbara och varaktiga. rätt

(78)Paulus lade sig själv på det sanna fundamentet, och såg till, att sammanfoga alla stenar, stora som små, polerade eller obearbetade, alldagliga eller dyrbara, med den levande grundstenen, Kristus Jesus. Således växte Guds församlings tempel sakta fram. Aposteln säger: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” {Första Korintierbrevet 3:16-17.} rätt

(79)I en syn hade Paulus sett Guds stad, med dess grunvalar; och han framställer de verkligt kristna omvända som guld, silver och ädelstenar. Men judarna gjorde Paulus’ arbete synnerligen vanskligt. De hävdade sig hela tiden vara Abrahams sanna barn, och skulle fördenskull vara de enda legitima byggstenarna i Guds hus; och då hedningarna tog emot evangeliet, och blev delaktiga i det sanna fundamentet, knorrade judarna över detta material. Därigenom hindrade de Guds verk; icke desto mindre fortsatte aposteln oförtrutet sitt arbete. rätt

(79)Paulus och hans medarbetare var duktiga arkitekter, emedan de hade lärt sig av Kristus och hans gärningar. De skulle inte endast bygga, utan också riva ned. De måste bemöta människors blinda tro, fördomar och våldsamhet, som hade byggt på en oriktig grund. Genom Guds kraft blev apostlarna mäktiga, att riva ned dessa fiendens starka fästningsverk. Många, som arbetade som tempelbyggare inom Kristi församling, kunde jämföras med byggmästarna på murarna under Nehemjas tid: ”De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet.” {Nehemja 4:17.} rätt

(79)En efter en föll det ädla byggnadsfolket under arbetet, genom fiendens försorg. Stefanus stenades; Jakob dödades med svärd; Paulus halshöggs; Petrus korsfästes; Johannes drevs i landsflykt. Och ändå lades sten till sten i byggnaden, församlingen växte mitt under de förfärliga förföljelser, som pinade den, och nya medarbetare på muren intog de fallnas platser. rätt

(80)Dessa trofasta byggare sökte ihärdigt, att bringa dyrbart material till det levande fundamentet. Paulus arbetade på, att få sitt eget hjärta och karaktär i samklang med Guds lag, liksom att allvarligt försöka, att åstadkomma samma utfall hos de nyvunna. Han förmanade Timoteus: ”Ge akt på dig själv och på din undervisning”. {Första Timoteusbrevet 4:16.} Detta är plikten för varje utläggare av Bibelns sanning – att illustrera de kristna dygderna i sitt eget liv, och vara ren i hjärtat, att tala helgat, att vara god och göra gott. rätt

(80)Gud godtar icke de mest strålande förmågor, eller den bästa tjänst, med mindre den läggs på den levande grundstenen, och förbinds med den; för den ensam skänker äkta värde till förmågorna, och gör arbetet till en levande Guds tjänst. Vi kan blicka tillbaka genom århundradena, och se de levande stenarna glimra som ljusstrålar genom villfarelsens och övertrons mörker. Dessa dyrbara juveler kommer hela tiden att skina allt klarare, ända in i evigheten. Fastä de är döda, vittnar de rättfärdiga genom tidsåldrarna med sina ord och gärningar om Guds sanning. Namnen på martyrerna, som har dött för Kristi skull, har odödliggjorts ibland Himmelens änglar; och en strålande lön väntar dem, när Livgivaren kallar dem ut ur deras gravar. rätt

nästa kapitel