| Den stora striden kapitel 10. Från sida 162 | ren sida tillbaka |
(162)Karl V dömde Luther till döden, men Gud ingrep. Genom kurfursten Fredrik av Sachsens försorg försvann reformatorn spårlöst. Han blev bortförd från offentligheten till okänd ort. Skulle detta stoppa reformationen? Nej, här kunde Luther i lugn och ro genomföra sitt verk som består ännu idag. rätt (162)Luthers mystiska försvinnande väckte allmän förvirring över hela Tyskland. De vildaste rykten var i omlopp. Många trodde att han hade blivit mördad. Sorgen var stor inte bara bland dem som var hans hängivna vänner, utan bland tusentals som inte öppet hade ställt sig på reformationens sida. Många förpliktade sig genom en högtidlig ed att hämnas hans död. rätt (162)Med skräck såg de katolska ledarna hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. Till att börja med hade de glatt sig över att Luther antagligen var död. Nu önskade de att de kunde dölja sig för folkets vrede. Hans fiender hade inte känt sig så oroliga över hans djärva handlingar medan han var bland dem, som de gjorde nu då han hade försvunnit. De som i sitt raseri hade försökt göra slut på den modige reformatorn fylldes av fruktan, när han nu hade blivit en hjälplös fånge. ”Det enda sättet som vi kan rädda oss på”, sade en, ”är att tända facklor och söka efter Luther över hela världen för att föra honom tillbaka till den nation som kallar på honom”. (D' Aubigné, band 9, kap 1). Kejsarens påbud tycktes förlora all sin makt. De påvliga legaterna kände sig djupt förolämpade, då de såg att det ägnades mycket mindre uppmärksamhet åt dem än åt Luthers öde. rätt (163)Nyheten om att han var i säkerhet, även om han var fånge, lugnade folket samtidigt som det ökade deras hänförelse för honom. Hans skrifter lästes med större iver än någonsin tidigare. Fleroch fler slöt sig till denne hjältemodige man, som hade försvarat Guds ord inför en så fruktansvärd övermakt. Reformationen växte hela tiden i styrka. Det utsäde som Luther hade sått växte överallt. Hans frånvaro åstadkom det som hans närvaro inte hade kunnat uträtta. Andra arbetare kände ett nytt ansvar vila på sig, när nu deras store ledare var försvunnen. Med tro och nytt allvar gjorde de allt som stod i deras makt för att det verk som fått en så ädel början inte skulle hindras. rätt (163)Men Satan var inte overksam. Han försökte nu det som han hade försökt i varje annan reformationsrörelse - att vilseleda och fördärva folket genom att lura på dem en förfalskning i stället för den äkta reformationen. Liksom det fanns falska Kristus-gestalter under det första århundradet av den kristna kyrkans historia, uppstod det också falska profeter under 1500-talet. rätt (163)Några få män, som var starkt påverkade av de oroliga förhållandena på det religiösa området, inbillade sig att de hade fått särskilda uppenbarelser från himlen. De förkunnade att de hade fått gudomlig order om att fullfölja den reformation som, enligt deras uppfattning, bara hade fått en svag början genom Luther. I själva verket höll de på att riva ned det verk som han hade påbörjat. De förkastade de stora principerna som bildade själva underlaget för reformationen - att Guds ord är den fullkomliga regeln för tro och liv. Denna ofelbara vägledare ersatte de med en så föränderlig och osäker norm som deras egna känslor och intryck. När de på detta sätt åsidosatte villfarelsens och lögnens store avslöjare, gjorde de det möjligt för Satan att härska över människornas sinnen såsom det passade honom bäst. rätt (163)En av dessa profeter påstod att han hade blivit undervisad av ängeln Gabriel. En student som slöt sig till honom avbröt sina studier och förklarade att Gud själv hade utrustat honom med vishet till att tolka hans ord. Andra som av naturen var benägna för fanatism slog sig ihop med dem. Dessa fanatiker skapade inte så liten uppståndelse. Luthers förkunnelse hade överallt väckt folket till insikt om hur nödvändigt det var med en reform. Nu blev en del verkligt uppriktiga människor vilseförda av dessa nya profeters påståenden. rätt (163)Ledarna för denna rörelse reste till Wittenberg och försökte tvinga på både Melanchthon och hans medarbetare sina synpunkter. De sade: ”Vi är sända av Gud för att undervisa folket. Vi har haft förtroliga samtal med vår Herre. Vi vet vad som skall ske. Kort sagt, vi är apostlar och profeter och vädjar till dr Luther.” (Samma källa, band 9, kap 7). rätt (164)Reformatorerna blev förvånade och förvirrade. Detta var en situation som de aldrig tidigare hade ställts inför. De visste inte vilken kurs de skulle välja. Melanchthon sade: ”Det är verkligen en ovanlig ande i dessa män, men vilken ande? Å ena sidan måste vi vara försiktiga så att vi inte utsläcker Guds Ande, och å andra sidan får vi inte låta oss föras vilse av Satans ande.” (Samma källa, band 9, kap 7). rätt (164)Frukten av den nya läran visade sig snart. Folket började försumma Bibeln eller att helt förkasta den. Förvirring uppstod i skolorna. Studenterna avvisade med förakt alla regler, upphörde med sina studier och lämnade universitetet. De män som menade sig vara kompetenta att återuppliva och kontrollera reformationens verk lyckades endast föra det till själva randen av ruin. Katolikerna återvann sin självtillit och ropade med jubel: ”Bara en strid till och segern är vår.” (D' Aubigné, band 9, kap 7). rätt (164)I Wartburg fick Luther höra vad som hade hänt, och djupt bekymrad sade han: ”Jag har hela tiden väntat på att Satan skulle sända denna olycka över oss.” (Samma källa, band 9, kap 7). Han genomskådade den sanna andan hos dessa människor som påstod sig vara profeter och såg den fara som hotade sanningens sak. Motstånd från påven och kejsaren hade inte orsakat honom så stora bekymmer och så stor oro som han nu kände. Från reformationens bekännande vänner hade dess värsta fiender uppstått. Just de sanningar som hade skänkt honom så stor glädje och tröst användes nu för att väcka strid och skapa förvirring inom kyrkan. rätt (164)I reformationsarbetet hade Luther drivits fram av Guds Ande. Det hade inte varit hans avsikt att inta sådana ståndpunkter som han gjorde eller att åstadkomma så radikala förändringar. Han hade endast varit ett redskap i Allmaktens hand. Ändå darrade han ofta vid tanken på resultatet av sin verksamhet. En gång hade han sagt: ”Om jag visste att min lära kunde skada någon, ja, bara en enda människa, likgiltigt hur liten eller oansenlig hon är - något som den inte kan, eftersom den är själva evangeliet –så vill jag hellre dö tio gånger än att inte ta den tillbaka.” (Samma källa, band 9, kap 7). rätt (165)Nu var Wittenberg, själva centralpunkten i reformationen, på väg att snabbt gripas av fanatism och laglöshet. Detta fruktansvärda tillstånd orsakades inte av Luthers lära. Hans fiender runt om i Tyskland lade emellertid skulden på honom. I djupaste förtvivlan frågade han ibland: ”Kan detta stora reformationsverk få en sådan avslutning?” (Samma källa, band 9, kap 7). När han då kämpade med Gud i bön strömmade friden åter in i hans sinne. ”Verket är inte mitt utan ditt eget”, sade han. ”Du kommer inte att tillåta att det blir förstört av fanatism och vidskepelse.” Tanken på att han skulle hålla sig borta från striden under en sådan kris blev outhärdlig för honom. Han bestämde sig för att återvända till Wittenberg. rätt (165)Farlig resa (165)I ett brev till kurfursten skrev Luther, efter det att han hade talat om, att han hade för avsikt att lämna Wartburg: ”Jag vill göra det känt för ers höghet, att jag reser till Wittenberg under beskydd av en som stårmycket högre än kungar och kurfurstar. Jag har inte för avsikt att be ers höghet om stöd, och långt ifrån att önska ert beskydd kunde jag tvärt om själv önska att beskydda er. Om jag visste att ers höghet ville beskydda mig reste jag inte alls till Wittenberg. Det finns inte något svärd som kan gynna denna sak. Gud är den ende som kan göra alltsammans utan människors hjälp eller samtycke. Den som har den starkaste tron, han är den som är skickligast att beskydda.” (Samma källa, band 9, kap 8). rätt (165)I ett annat brev som han skrev på resan till Wittenberg tillfogade Luther: ”Jag är villig att låta mig drabbas av ers höghets missnöje och hela världens vrede. Är inte wittenbergarna mina får? Har inte Gud anförtrott dem åt mig? Och borde jag inte om nödvändigt utsätta mig för döden för deras skull? Och dessutom fruktar jag för att bli vittne till ett fruktansvärt uppror i Tyskland genom vilket Gud kommer att straffa vårt land.” (Samma källa, band 9, kap 7). rätt (165)Med stor försiktighet och ödmjukhet, men samtidigt fast och bestämt, tog han itu med sin uppgift. ”Genom Ordet”, sade han, ”måste vi omstörta och fördärva det som är byggt upp med våld. Jag vill inte använda makt mot vidskepelse och otro. ... Ingen får tvingas. Frihet är trons sanna väsen.” (Samma källa, band 9, kap 8). rätt (165)Undervisning, vädjan, inte våld (166) ”Mässan är någonting ont. Gud är emot den. Vi borde avskaffa den. Jag skulle önska att den över hela världen ersattes med den evangeliska nattvarden. Men vi får inte riva ned någonting med våld. Vi måste överlåta saken i Guds hand. Hans ord måste verka, inte vi. Och varför? kommer du att fråga. Därför att jag inte håller människornas hjärtan i min hand, såsom krukmakaren håller leret. Vi har rätt att tala. Men vi har inte rätt att handla. Låt oss förkunna. Resten är Guds sak. Vad kunde jag uppnå genom att använda makt? Grimaser, formalism, efterapningar, mänskliga anordningar och hyckleri. ... Men i allt detta skulle inte finnas någon uppriktighet i hjärtat, inte heller tro, inte heller kärlek. Där dessa tre saknas, saknas allt. Jag vill inte ge ett öre för ett sådant resultat. ... Gud uträttar mer genom sitt Ord än ni och jag och hela världen genom våra förenade krafter. Gud griper sinnet. När sinnet är intaget är allt vunnet. ... rätt (166) ”Jag vill predika, diskutera och skriva, men jag vill inte tvinga någon, eftersom tron är en frivillig handling. Se vad jag har gjort. Jag stod upp mot påven, avlat och papister, men utan våld eller tumult. Jag framhöll Guds ord. Jag predikade och skrev - det var allt jag gjorde. Men medan jag sov ... omstörtade det ord jag hade förkunnat påvemakten, så att varken furstar eller kejsare har orsakat den så stor skada. Ändå gjorde jag ingenting. Endast Ordet uträttade det hela. Hade jag önskat använda mig av makt, skulle hela Tyskland kanske ha varit översvämmat av blod. Men vad skulle resultatet ha blivit? Ruin och ödeläggelse både för kropp och själ. Jag höll mig därför stilla och överlät åt Ordet att ensamt löpa genom hela världen.” (D' Aubigné, band 9, kap 8). rätt (166)Dag efter dag under en hel vecka fortsatte Luther att tala till ivriga skaror. Guds ord bröt förtrollningen i denna fanatiska rörelse. Evangeliets kraft förde de skaror som blivit vilseledda tillbaka till sanningens väg. rätt (166)Fanatism bryter ut på nytt (166)Fanatismen hade tillfälligt stoppats, men några få år senare bröt den ut igen med ännu större våldsamhet och ännu mer fruktansvärda resultat. Luther sade om ledarna i denna rörelse: ”För dem var Bibeln bara en död bokstav. De började alla att ropa: 'Anden! Anden!', men jag vill bestämt inte följa dem dit deras ande leder dem. Må Gud i sin barmhärtighet bevara mig från en kyrka där det bara finns helgon. Jag vill vara tillsammans med de ödmjuka, de svaga, de sjuka, med dem som inser och känner sina synder, och som ständigt suckar och ropar till Gud från djupet av sina hjärtan för att få tröst och stöd från honom.” (D Aubigné, band 10, kap 10). rätt (166)Thomas Münzer, den mest verksamme av fanatikerna, var en man med stor begåvning. Om han blivit ledd på rätt sätt skulle han ha kunnat uträtta mycket gott. Men han hade inte lärt sig de första grunderna i sann kristendom. ”Han var besatt av en önskan att reformera världen och glömde i likhet med alla de andra fanatikerna att reformationen skulle börja med honom själv.” (Samma källa, band 9, kap 8). Han strävade ivrigt efter att uppnå ställning och inflytande och var inte villig att vara andre man, ens efter Luther. Han påstod att reformatorn, genom att sätta in Bibelns auktoritet i stället för påven, bara upprättat ett påvedöme i en ny form. Han framhöll att han själv hade fått det gudomliga uppdraget att införa den sanna reformen. ”Den som har denne ande”, sade Münzer, ”har den rätta tron, även om han aldrig i sitt liv får se Bibeln”. (Samma källa, band 10, kap 10). rätt (167)De fanatiska förkunnarna lät sig behärskas av intryck. De betraktade varje tanke och infall som Guds röst. Följaktligen gick de till stora ytterligheter. Några brände till och med sina Biblar medan de sade: ”Bokstaven dödar, men Anden gör levande.” Münzers lära tilltalade människors intresse för det förunderliga, samtidigt som den tillfredsställde deras stolthet genom att i själva verket sätta mänskliga idéer och åsikter högre än Guds ord. Tusentalstog emot hans lära. Det dröjde inte länge förrän han förkastat all ordning i den offentliga gudstjänsten och påstod att lydnad mot furstar var ett försök att tjäna både Gud och Belial. rätt (167)Lidelserna släpps lösa (168)De svåra själsliga strider som Luther för så länge sedan hade erfarit i Erfurt trängde sig nu åter på honom med dubbel styrka, när han såg att reformationen fick skulden för följderna av denna fanatism. De katolska furstarna förklarade att upproret var den naturliga följden av Luthers lära. Många stod färdiga att ansluta sig till denna förklaring. Även om denna beskyllning var helt utan grund, kunde den inte annat än vålla djup smärta hos reformatorn. Att sanningens sak skulle bli vanhedrad och ställd i klass med den lägsta fanatism föreföll honom vara mer än han kunde tåla. Å andra sidan hyste ledarna för upproret hat mot Luther. Han hade ju inte bara motarbetat deras lära. Han ville inte heller godta deras krav på gudomlig inspiration. Dessutom hade han kallat dem för upprorsmakare mot de borgerliga myndigheterna. I gengäld fördömde de honom som en föraktlig hycklare. Det såg ut som om han hade dragit över sig både furstarnas och folkets fiendskap. rätt (168)Identifierad upprorsanda (168)Satan strävar hela tiden efter att bedra människorna och få dem att kalla synd för rättfärdighet och rättfärdighet för synd. Och vilken framgång har han inte haft i sitt verk! Hur ofta blir inte Guds trogna tjänare utsatta för anklagelser och hån, därför att de utan fruktan har framträtt och försvarat sanningen. Människor som inte är någonting annat än Satans redskap blir lovordade och smickrade, ja, till och med betraktade som martyrer. De däremot som borde respekteras och få stöd, på grund av sin trohet mot Gud,tvingas att stå ensamma, utsatta för misstänksamhet och misstro. rätt (168)En oäkta helighet och en falsk helgelse utövar alltid sitt bedrägliga inflytande. Under olika former uppenbarar den samma anda som den gjorde på Luthers tid. Den leder tanken bort från Bibeln. Den får människor att följa sina egna känslor och intryck i stället för att visa lydnad mot Guds lag. Detta är ett av Satans mest effektiva bedrägerier för att misstänkliggöra renhet och sanning. rätt (168)Frimodigt försvar (168)Samtliga av dessa partier som kämpade mot reformationen åsidosatte Bibeln, var och en på sitt sätt. De upphöjde mänsklig visdom som källan till kristen sanning och kunskap. Rationalismen avgudar förnuftet och gör det till norm för religionen. Katolicismen påstår att påven äger en inspiration som oförändrad och i obruten linje härstammar från apostlarna. Detta ger rika tillfällen till att dölja allt slags extravagans och fördärv under sken av en påstådd helig, apostolisk befallning. Den inspiration som Münzer och hans anhängare menade sig ha hade inte sitt ursprung från högre källa än fantasin. Dess inflytande var nedbrytande för all auktoritet, både gudomlig och mänsklig. Sann kristendom erkänner Guds ord som sanningens stora förrådskammare och som provet för all inspiration. rätt (169)När Luther kom tillbaka från Wartburg fullbordade han översättningen av Nya testamentet. Det tyska folket hade snart därefter evangeliet på sitt eget språk. Denna översättning togs emot med stor glädje av alla som älskade sanningen. Däremot möttes den med förakt och blev förkastad av dem som föredrog mänskliga traditioner och människobud. rätt (169)Prästerna blev uppskrämda av tanken på att folk i allmänhet nu skulle kunna diskutera med dem om Guds ord och befallningar, och att deras egen bristande kunskap skulle bli avslöjad. Deras mänskliga argument stod maktlösa inför Andens svärd. Den romerska kyrkan satte in hela sin myndighet på att hindra att Bibeln blev spridd. Dekret, förbannelser och tortyr blev emellertid utan varje effekt. Ju mer man fördömde Bibeln och förbjöd den, dess större blev folkets önskan om att få veta vad den egentligen innehöll. Alla som kunde läsa studerade Bibeln med iver. De tog Bibeln med sig vart de än gick, och de läste den om och om igen och lät sig inte nöjas förrän de kunde stora delar av den utantill. Då Luther såg hur välvilligt Nya testamentet togs emot, började han genast översätta Gamla testamentet. Detta gav han ut i avsnitt så fort de blev färdiga. rätt (169)Flygblad väcker slumrande krafter (169)Dessa skrifter lästes med stort intresse av rik och fattig, lärd och okunnig. På kvällarna läste skollärarna i byarna högt för små grupper som hade samlats i hemmen. Överallt blev en och annan överbevisad om sanningen, tog emot Ordet med glädje och berättade för andra om det glada budskapet. rätt (169)Bibelns ord uppfylldes: ”När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.” (Ps 119:130). Bibelstudiet åstadkom en markant förändring i sinne och livsföring. Påvekyrkan hade lagt ett järnok på sina undersåtar och hållit dem i okunnighet och förnedring. De hade utan samvetsbetänkligheter upprätthållit en vidskeplig efterlevnad av former och sedvänjor. Men i all deras gudsdyrkan hade sinnet och förståndet tagit lite del. Luthers predikningar, som framhöll Guds ords tydliga sanningar, och Guds ord, som nu kommit ut till den allmänna befolkningen, hade väckt deras slumrande krafter. Det hade inte bara renat och förädlat det andliga livet utan också gett intellektet ny kraft och styrka. rätt (170)Människor ur alla samhällsklasser gick ut med Bibeln i hand och försvarade reformationens läror. Katolikerna, som hade överlåtit bibelstudiet åt präster och munkar, uppmanade nu dessa att träda fram och motbevisa de nya lärorna. Men prästerna och munkarna, som varken kände till Bibeln eller Guds kraft, blev fullständigt slagna till marken av dem som de hade förklarat vara okunniga villolärare. ”Olyckligtvis hade Luther övertalat sina anhängare att inte sätta någon tillit till något annat än Bibeln”, skrev en katolsk författare. (D' Aubigné band 9, kap 11). Människor samlades för att höra sanningen förkunnas av människor som bara hade lite utbildning, men som ändå diskuterade den till och med med lärda och vältaliga teologer. Den skamliga okunnigheten bland dessa stora män blev tydlig när deras argument konfronterades med Bibelns enkla lära. Arbetare, soldater, kvinnor, ja till och med barn, hade större kunskap om Bibelns lära än präster och lärda doktorer. rätt (170)Frimodiga försvarare (171)Det katolska prästerskapet såg att deras församlingar blev mindre. De tillkallade då hjälp från myndigheterna och försökte på alla tänkbara sätt få sina anhängare tillbaka. Men i den nya läran hade folket funnit det som tillfredsställde deras längtan. Därför vände de sig bort ifrån dem som så länge hade matat dem med värdelösa agnar i form av vidskepliga ceremonier och mänskliga traditioner. rätt (171)När förföljelse riktades mot dem som försvarade sanningen tillämpade de Kristi ord: ”När man förföljer er i en stad, så fly till en annan.” (Matt 10:23). Ljuset trängde in överallt. Här och där fann flyktingarna en öppen dörr. Under den tid de uppehöll sig på en sådan plats förkunnade de Kristus, ibland i kyrkan eller när detta vägrades dem i privata hem eller ute i det fria. Överallt där det fanns några som ville lyssna fanns ett heligt tempel för dem. Sanningen förkunnades med kraft och överbevisning och spred sig med oemotståndlig kraft. rätt (171)Förgäves uppmanades både andliga och borgerliga myndigheter att undertrycka kätteriet. Förgäves använde de sig av fängelse, tortyr, eld och svärd. Troende i tusental bekräftade sin tro med sitt blod, men ändå gick verket framåt. Förföljelse gjorde bara sitt till för att sanningen skulle spridas vidare. Den fanatism som Satan strävade efter att blanda in i den gjorde ändå mer för att förstärka motsättningarna mellan Satans verk och Guds verk. rätt |