| Den stora striden kapitel 11. Från sida 172 | ren sida tillbaka |
(172)Då Europas mäktiga män var samlade till den andra riksdagen i Speier år 1529, stod reformationens framtid på spel. Där beslutades att med gemensamma krafter släcka reformationens ljus. Men modiga furstar opponerade sig mot detta beslut. Denna protest ledde till att reformationens företrädare blev kallade för “protestanter”. rätt (172)En av de ädlaste deklarationer som någonsin gjorts till förmån för reformationen var den protest som de kristna furstarna i Tyskland inlämnade vid riksdagen i Speier år 1529. Det mod, den trohet och fasthet som dessa Guds män visade vann tanke- och samvetsfrihet för kommande generationer. Deras protest medförde att reformationskyrkans medlemmar fick namnet protestanter, och de principer som den innehöll bildar ”själva grundelementet i protestantismen”. (D' Aubigné, band 13, kap 6). rätt (172)En mörk och hotande dag hade gått upp för reformationen. Trots påbudet i Worms, som gjorde Luther fredlös och förbjöd hans lära, hade det dittills härskat religiös tolerans i riket. Guds försyn hade hållit de krafter som motarbetade sanningen under kontroll. Karl V hade beslutat att krossa reformationen. Varje gång han lyfte handen för att slå till tvingades han emellertid att avstå. Gång på gång såg det ut som om alla som vågade sätta sig upp mot den romerska kyrkan ögonblickligen skulle röjas ur vägen. Men i det kritiska ögonblicket visade sig turkarna vid de östliga gränserna, eller kungen av Frankrike, eller till och med påven själv som missunnade kejsaren hans ökande makt, och förklarade honom krig. Medan oro och stridigheter fyllde nationerna, hade reformationen fått tillfälle att växa i kraft och spridas vitt omkring. rätt (173)Slutligen hade de påvliga härskarna gjort slut på sina strider, så att de kunde göra gemensam sak mot reformatorerna. Riksdagen i Speier 1526 hade gett full religiös frihet till varje stat, till dess att ett allmänt kyrkomöte kunde hållas. Men farorna hade inte mer än undanröjts, vilket säkerställdedetta medgivande, förrän kejsaren sammankallade en ny riksdag, som skulle samlas i Speier 1529 med avsikt att krossa kätteriet. Man skulle försöka förmå furstarna, så långt det var möjligt, att genom fredliga medel ta ställning mot reformationen. Men om dessa medel slog fel var kejsaren beredd att gripa till vapen. rätt (173)Katolikerna jublade. Många samlades i Speier. De lade inte band på sin fiendskap mot reformatorerna och alla som stödde dem. Som Melanchthon uttryckte det: ”Vi är världens gatsmuts och föremål för dess avsky, men Kristus kommer att se ned till sitt arma folk och beskydda dem.” (D'Aubigné, band 13, kap 5). De evangeliska furstar som var närvarande vid riksdagen fick inte ens tillåtelse att förkunna evangeliet i sina egna hem. Men folket i Speier törstade efter Guds ord. Trots förbudet var det tusentals som strömmade till de gudstjänster som hölls i kapellet hos kurfursten av Sachsen. rätt (173)Detta påskyndade krisen. Ett budskap från kejsaren klargjorde för riksdagen, att eftersom bestämmelsen om samvetsfrihet hade skapat stor oordning, krävde kejsaren att denna bestämmelse skulle upphävas. Detta egenmäktiga beslut väckte indignationoch bekymmer bland de evangeliska kristna. En av dem sade: ”Kristus har återigen fallit i händerna på Kaifas och Pilatus.” Katolikerna blev våldsammare. En förblindad papist sade: ”Turkarna är bättre än lutheranerna, eftersom turkarna håller sina fastedagar, medan lutheranerna överträder dem. Skall vi välja mellan Guds heliga ord och kyrkans gamla villfarelser bör vi förkasta det förstnämnda.” Melanchthon sade: ”Inför den församlade riksdagen kastar Faber varje dag någon ny sten på oss som håller oss till evangeliet.” (D' Aubigné, band 13, kap 5). rätt (173)Religiös tolerans hade bekräftats i lag. De evangeliska staterna hade bestämt sig för att motsätta sig detta nya ingrepp i deras rättigheter. Luther, som alltjämt var bannlyst enligt påbudet från Worms, fick inte tillåtelse att vara med i Speier. Men hans medarbetare och de furstar som Gud hade väckt var närvarande för att försvara hans sak i denna kritiska stund. Den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare beskyddare, hade dött, men hans bror och efterföljare, hertig Johan, hade med glädje hälsat reformationen. Fastän han älskade freden visade han stort mod. Han ingrep energiskt i alla de angelägenheter som försvarade trons intressen. rätt (173)Prästerna krävde att de stater som hade tagit emotreformationen blint skulle underkasta sig det romerska väldet. Reformatorerna krävde den frihet de tidigare hade uppnått. De kunde inte samtycka till att romerska kyrkan skulle få makten över de stater som med så stor glädje hade tagit emot Guds ord. rätt (174)Till slut föreslog man en kompromiss, som innebar att i de stater där reformationen inte hade blivit införd skulle påbudet från Worms strängt genomdrivas. I de stater ”där folket hade vikit av ifrån detta, och där de inte kunde inrätta sig efter det utan risk för uppror, skulle de åtminstone inte införa någon ny reform, inte beröra någon stridsfråga, inte motsätta sig att mässan firades och inte tillåta någon romersk katolik att ta emotden lutherska läran.” (Samma källa, band 13, kap 5). Detta förslag antogs av riksdagen till stor glädje för de påvliga prästerna och prelaterna. rätt (174)Om dessa bestämmelser genomfördes, ”skulle reformationen varken kunna utbredas där den var okänd eller stabiliseras på en solid bas ... där den redan var införd”. (Samma källa, band 13, kap 5). Yttrandefriheten skulle avskaffas. Inga omvändelser skulle tolereras. Man krävde av reformationens vänner att de skulle underkasta sig dessa restriktioner och förbud. Hoppet för världen tycktes vara på väg att utsläckas. ”Återupprättandet av den romerska hierarkin ... kommer utan tvivel att återinföra de gamla missbruken.” Och man skulle lätt kunna finna ett tillfälle att ”fullständigt ödelägga det verk som redan var så våldsamt skakat” av oenighet och fanatism. (Samma källa, band 13, kap 5). rätt (175)Villrådighet och fruktan (175) ”Lyckligtvis såg de på den princip som den föreslagna överenskommelsen hade grundats på, och de handlade i tro. Vilken var denna princip? Det var den romerska kyrkans rätt att tvinga samvetet och förbjuda fri granskning. Men skulle då inte de själva och deras protestantiska undersåtar glädja sig över religionsfrihet? Jo, som en förmån särskilt knuten till denna överenskommelse, men inte som en rättighet. När det gäller alla dem som stod utanför denna överenskommelse skulle den stora auktoritetsprincipen gälla. Samvetet hade inte några rättigheter. Den romerska kyrkan var den ofelbare domaren som alla skulle lyda. Att godkänna den föreslagna kompromissen skulle ha varit ett faktiskt erkännande av att religionsfriheten borde begränsas till Sachsen som anslutit sig till reformationen. I hela den övriga delen av kristenheten var fri granskning och bekännelse av reformationen förbrytelser som måste straffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa religionsfriheten? Kunde de låta det kungöras, att reformationen hade vunnit sina sista anhängare, att den hade lagt under sig sitt sista område, och att överallt där den romerska kyrkan just då härskade, skulle dess välde fortsätta till evig tid? Kunde reformatorerna ha gjort gällande att de var oskyldiga till de tusentals människors blod, som under en sådan regim skulle få offra livet i katolska länder? Detta skulle ha varit att förråda evangeliets sak och kristenhetens frihet i dess avgörande ödestimma.” (Wylie, band 9, kap 15). Nej hellre ville de ”offra allt, till och med sina stater, sina kronor och sina liv”. (D' Aubigné, band 13, kap 5). rätt (176) ”Låt oss förkasta detta dekret (påbud)”, sade furstarna. ”I angelägenheter som berör samvetet har majoriteten ingen makt.” De deputerade sade: ”Det är på grund av dekretet av år 1526 som vi har den fred som riket nu gläds åt. Om det upphävdes skulle Tyskland drabbas av oroligheter och splittring. Riksdagen har inte någon befogenhet därutöver än att upprätthålla religionsfrihet, till dess att rådet samlas.” (D' Aubigné, band 13, kap 5). Det är statens skyldighet att skydda samvetsfriheten. Dess befogenheter i religiösa angelägenheter är begränsade till detta. Varje världslig regering som försöker reglera eller genomdriva religiösa ceremonier med hjälp av borgerliga myndigheter, offrar själva den princip som de evangeliska kristna ädelt kämpat för. rätt (176)Samvetsfrihet och tankefrihet (176)Kung Ferdinand, som var kejsarens representant vid riksdagen, förstod att påbudet skulle medföra allvarlig splittring, om inte furstarna övertalades att godkänna det och ge det sitt stöd. Han försökte därför övertala dem. Han visste ju att användandet av tvång när det gällde sådana män bara skulle göra dem än mer omedgörliga. Han ”vädjade allvarligt till furstarna att de skulle godkänna påbudet. Han försäkrade dem att de då i hög grad skulle tillfredsställa kejsaren.” Men dessa trofasta män erkände en auktoritet som stod över jordiska härskare. De svarade lugnt: ”Vi vill lyda kejsaren i allt som kan hjälpa till att upprätthålla freden och Guds ära.” (Samma källa, band 13, kap 5). rätt (176)För den församlade riksdagen förklarade kungen till sist för kurfursten och hans vänner att påbudet ”höll på att omformas till ett kejserligt dekret”, och att ”det enda de kunde göra var att böja sig för majoriteten”. Då han hade sagt detta drog han sig tillbaka från församlingen. Reformatorerna fick inte något tillfälle att tänka igenom saken eller att avge ett svar. ”Förgäves sände de en deputation med en framställning till kungen om att komma tillbaka.” På deras begäran svarade han bara: ”Saken är avgjord. Underkastelse är nu allt som återstår.” (Samma källa, band 13, kap 5). rätt (176)Kejsarens parti var övertygat om att de kristna furstarna skulle hålla fast vid Bibeln som en auktoritet över mänskliga läroroch krav. De visste att överallt där denna princip skulle godkännas, skulle påvemakten till sist bli störtad. I likhet med så många andra som sedan den tiden endast ”ser det som är för ögonen” smickrade de sig med att kejsarens och påvens sak var stark, medan reformatorernas sak var svag. Om reformatorernaendast hade sökt sig till mänsklig hjälp, skulle de ha varit lika maktlösa som katolikerna ansåg att de var. Men även om de var få, och stod i strid med den romerska kyrkan, hade de ändå sin styrka. De vände sig ”från riksdagens förslag till Guds ord, och från kejsar Karl till Jesus Kristus, kungarnas Kung och herrarnas Herre.” (Samma källa, band 13, kap 6). rätt (177)Då kung Ferdinand hade vägrat att ta hänsyn till deras samvetens övertygelse, bestämdesig furstarna för att inte ta hänsyn till hans frånvaro utan att snarast lägga fram sin protest inför nationens rådsförsamling. En högtidlig förklaring skrevs därför och lades fram i riksdagen. rätt (177) ”Vi protesterar genom denna skrivelse inför Gud, som är vår ende Skapare, Beskyddare, Återlösare och Frälsare och som en gång skall bli vår domare, såväl som inför alla människor och allt skapat och förklarar, att vi för vårt och vårt folks vidkommande varken godkänner eller på något som helst annat sätt ansluter oss till det dekret som har föreslagits, eftersom det står i strid med Gud, hans heliga Ord, vårt upplysta samvete och vår frälsning.” rätt (177) ”Vad?! Skulle vi godkänna detta påbud? Skulle vi påstå att när den allsmäktige Guden kallar en människa att lära känna honom, kan denna människa ändå inte ta emot kunskap om Gud? Det finns ingen pålitlig lära utanför den som överensstämmer med Guds ord. ... Herren förbjude förkunnelse av någon annan lära. ... Bibeltext bör förklaras med andra och klarare texter ... denna heliga bok är i alla avseenden nödvändig för den kristne. Den är lätt att förstå och avsedd att skingra mörkret. Genom Guds nåd har vi bestämt oss för att upprätthålla den rena och oförfalskade förkunnelsen av hans ord, som finns i de bibliska böckerna i Gamla och Nya testamentet, utan attlägga någonting till det som kan stå i strid med detta. Endast Guds ord är sanning. Det är den sanna regeln för all lära och för all vandel. Det kan aldrig svikta eller vilseföra oss. Den som bygger på denna grund skall stå fast mot alla helvetets makter. Men all mänsklig fåfänglighet som ställs upp emot det skall falla inför Guds ansikte.” rätt (177)Den borgerliga maktens begränsning (177)Detta gjorde ett djupt intryck på riksdagen. De flesta fylldes av förundran och fruktan inför protestanternas mod. Framtiden tedde sig orolig och osäker för deras blickar. Splittring, kamp och blodsutgjutelse tycktes vara oundvikliga. Men reformatorerna, som var övertygade om att deras sak var rättfärdig och som förlitade sig på Allmaktens arm, var ”fulla av mod och fasthet.” rätt (177) ”De principer som denna berömda protest innehåller ... bildar själva grunden i protestantismen. Denna protest motsätter sig två missbruk som människor gör sig skyldiga till i trosangelägenheter, nämligen för det första det olovliga ingreppet från myndigheternas sida, och för det andra kyrkans godtyckliga auktoritet. Protestanterna sätter samvetets makt över de världsliga myndigheternas, och Guds ords auktoritet över den synliga kyrkan. De avvisar den borgerliga makten,när det gäller det som angår gudomliga angelägenheter och säger med profeten och apostlarna: 'Man måste lyda Gud mer än människor.' De upphöjer Jesu Kristi krona framför kejsar Karl V:s krona. Men de går längre. De fastslår principen att all mänsklig lära måste underordnas Guds ord.” (D' Aubigné, band 13, kap 6). Protestanterna hävdade dessutom rätten till att fritt uttrycka sin övertygelse om sanningen. De skulle inte bara tro och lyda Guds ord utan också förkunna vad det lär. De förnekade prästerskapets och de världsliga myndigheternas rätt att ingripa. Protesten i Speier var ett starkt vittnesmål mot religiös intolerans. Den hävdade att alla människor har rätt att tillbe Gud i överensstämmelse med sitt eget samvete. rätt (179)Deklarationen hade gjorts. Den hade skrivits in i tusentals människors minne och registrerats i himlens böcker, där ingen människa kunde utplåna den. Hela det evangeliska Tyskland mottog protesten som ett uttryck för sin tro. I denna protest såg människorna överallt ett löfte om en ny och bättre tid. En av furstarna sade till protestanterna i Speier: ”Må den Allsmäktige som har gett er nåd att fritt framlägga en så kraftig och oförskräckt bekännelse bevara er i denna kristliga fasthet, till dess evighetens dag går upp.” (Samma källa, band 13, kap 6). rätt (179)Om reformatorerna, efter det att de vunnit en del framgångar, skulle ha anpassat sig efter omständigheterna för att vinna världens gunst, skulle de ha visat otrohet mot Gud och mot sig själva. De skulle då snart ha lagt grunden till sin egen undergång. Det dessa ädla protestanter erfarit innehåller en lärdom för alla efterföljande tidsåldrar. Satans metoder i kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Han är alltjämt lika mycket emot att Bibeln nu görs till en livsregel som han var under 1500-talet. I vår tid avviker människor i hög grad från Bibelns läror och bud. Det är nödvändigt att vända tillbaka till den stora protestantiska principen: Bibeln och endast Bibeln som regel för vår tro och våra förpliktelser. Satan arbetar alltjämt med alla de medel som står till hans förfogande för att utplåna religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade försöker nu med förnyad kraft att återupprätta sin förlorade dominans. I troheten mot Guds ord, som kom till uttryck i denna reformationens ödestimma, finner vi de enda förhoppningarna om en reform i vår tid. rätt (179)Brådstörtad flykt (179)Samma dag hade Grynaeus blivit upprörd över en predikan som Faber, en ledande katolsk doktor, hade hållit. Efteråt hade Grynaeus tillrättavisat honom för att han hade försvarat ”vissa avskyvärda villfarelser.” Faber lade band på sin vrede, men gick ögonblickligen till kungen och fick honom att utfärda en arresteringsorder mot den besvärlige professorn från Heidelberg. Melanchthon tvivlade inte på att Gud hade räddat hans vän genom att sända en av sina heliga änglar för att varna honom. rätt (180) ”Orörlig blev Melanchthon stående på stranden av Rhen och väntade till dess att vattnet hade räddat Grynaeus från hans förföljare. 'Äntligen', ropade Melanchthon, då han såg honom på den motsatta sidan, 'äntligen har han räddats ur deras grymma käftar som törstar efter oskyldigt blod'. Då Melanchthon kom hem fick han höra att polisofficerare hade sökt Grynaeus och undersökt huset från golv till tak.” (D'Aubigné, band 13, kap 6). rätt (180)Reformationen skulle komma att få en ännu mer framträdande plats bland de mäktiga på jorden. De evangeliska furstarna hade vägrats företräde hos kung Ferdinand. De skulle emellertid få tillfälle att lägga fram sin sak i närvaro av kejsaren och kyrkans och statens höga ämbetsmän. Karl V ville ha slut på den splittring som störde kejsardömet. Han sammankallade därför året efter protesten i Speier en riksdag som skulle hållas i Augsburg. Han lät meddela att det var hans avsikt att personligen leda denna. De protestantiska ledarna uppmanades att framträda inför denna riksdag. rätt (180)Stora faror hotade reformationen. Dess förkämpar överlämnade emellertid alltjämt sin sak åt Gud och förpliktigade sig att hålla fast vid evangeliet. Kurfursten av Sachsen blev av sina rådgivare uppmanad att inte resa till riksdagen. Kejsaren hade krävt att furstarna skulle vara närvarande endast för att lura dem in i en fälla, blev det sagt. ”Riskerar man inte allt när man går och låter sig inspärras bakom murarna i en stad hos en mäktig fiende?” Men andra förklarade utan fruktan: ”Låt furstarna bara uppträda modigt så är Guds sak räddad.” ”Gud är trofast. Han skall inte överge oss”, sade Luther. (Samma källa, band 14, kap 2). Kurfursten reste till Augsburg följd av sin svit. Alla var medvetna om de faror han utsatte sig för. Många följde med med dystra ansikten och bekymrade sinnen. Men Luther, som följde med dem så långt som till Koburg, återupplivade deras sviktande tro genom att sjunga den psalm han skrev på denna resa: ”Vår Gud är oss en väldig borg.” Fruktan jagades på flykten. Många bekymrade sinnen lättades genom ljudet av dessa inspirerande toner. rätt (181)Synpunkter deklareras (181)Då de kristna furstarna kom fram för att skriva under bekännelsen, grep Melanchthon in och sade: ”Det är teologernas och prästernas uppgift att föreslå detta. Låt den auktoritet som jordens mäktiga män har komma till uttryck i andra frågor.” ”Gud förbjude”, svarade Johan av Sachsen, ”att du skulle utesluta mig. Jag har bestämt mig för att göra det som är rätt utan att fråga efter min krona. Min kurfurstehatt och min hermelinsmantel är inte dyrbarare för mig än Kristi kors.” Då han hade sagt detta skrev han sitt namn. En annan av furstarna sade med pennan i handen: ”Om min Jesu Kristi lära kräver det är jag villig ... att göra avkall på mina ägodelar och mitt liv.” ”Jag vill hellre avstå från mina undersåtar och mina stater, hellre lämna mina fäders land med stav i hand”, sade han vidare, ”än jag vill ta emot någon annan lära än den som denna bekännelse ger uttryck för.” (D'Aubigné, band 14, kap 6). Sådan var den tro och det mod som dessa gudsmän visade. rätt (182)Furstar väljer sida (182)Bara några få år hade gått sedan munken från Wittenberg stod ensam inför riksdagen i Worms. Nu hade de ädlaste och mäktigaste furstarna i hela riket samlats. Luther hade vägrats tillåtelse att komma till Augsburg, men genom sina ord och sina böner hade han ändå varit närvarande. ”Jag är överväldigad av glädje”, skrev han, ”därför att jag har upplevt detta tillfälle, då Kristus offentligt har blivit upphöjd av så lysande bekännare och inför en så lysande församling.” (Samma källa, band 14, kap 7). Här uppfylldes Bibelns ord: ”Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar.” (Ps 119:46). rätt (182)Då Paulus för evangeliets skull satt i fängelse, framfördes samma evangelium som för furstarna och adeln i kejsarstaden. På samma sätt hade vid detta tillfälle det som kejsaren hade förbjudit att det fick predikas från talarstolarna förkunnats från palatset. Det som många hade ansett inte ens lämpade sig för tjänare att lyssna till, hörde nu rikets främsta män med förundran. Församlingen bestod av kungar och stormän, förkunnarna var krönta furstar och det som förkunnades var Guds kungliga sanning. ”Sedan apostlarnas tid”, sade en författare, ”har det aldrig utförts ett större verk eller avlagts en mer upphöjd bekännelse.” (D' Aubigné, band 14, kap 7). rätt (183) ”Allt det som lutheranerna säger är sant. Vi kan inte förneka det”, sade en katolsk biskop. ”Kan du med ärliga argument motbevisa den bekännelse som kurfursten och hans allierade har framlagt?” frågade någon annan dr Eck. ”Med apostlarnas och profeternas skrifter, nej”, var svaret, ”men med kyrkofädernas och kyrkomötenas, ja”. ”Jag förstår”, svarade den som frågade. ”Efter vad du säger är alltså de i Bibeln och vi står utanför.” (Samma källa, band 14, kap 8). rätt (183)Miljoners livsåskådning (183)Guds trofasta tjänare arbetade inte ensamma. Medan makter och myndigheter och ”ondskans andemakter i himlarna” (Ef 6:12) hade sammanslutit sig mot dem, lämnade Herren inte sitt folk. Hade de kunnat få sina ögon öppnade, skulle de ha sett lika klara bevis på Guds närhet och hjälp som en profetfrån äldre tider fick tillfälle att se. Då Elisas tjänare visade sin herre de fientliga härar som omringat dem och avskurit varje möjlighet till flykt, bad profeten: ”Herre öppna hans ögon, så att han ser.” (2 Kon 6:17). Och se, berget var fullt av hästar och vagnar av eld, himmelska härskaror som var där för att skydda denne gudsman. Så höll också änglarna vakt över dem som arbetade i reformationens sak. rätt (184)En av de principer som Luther höll fast vid med all sin kraft var, att man inte skulle utnyttja någon världslig makt för att hjälpa reformationen, eller vädja om att gripa till vapen för att försvara den. Det var en glädje för honom att se rikets furstar bekänna sig till evangeliet. Men då de föreslog att de skulle sluta sig samman i ett försvarsförbund sade han att ”evangeliets lära bara kan försvaras av Gud. ... Ju mindre människorna blandar sig i denna uppgift, dess mer slående kommer Guds ingripande till dess försvar att bli. Alla de politiska förhållningsregler som föreslagits berodde enligt hans uppfattning på en ovärdig fruktan och en syndig misströstan”. (D' Aubigné, Londonutgåvan, band 10, kap 14). rätt (184)Då mäktiga fiender slog sig samman för att omstörta reformationens läror och tusentals svärd tycktes vara färdiga att lyftas mot dem, skrev Luther: ”Satan öser ut sin vrede. Ogudaktiga påvar sammansvärjer sig och vi hotas med krig. Förmana folket att kämpa modigt inför Herrens tron i bön, så att våra fiender, besegrade av Guds Ande, tvingas till fred. Vårt största behov och vår viktigaste uppgift är bön. Låt folket nu förstå att de är utsatta för svärdets egg och för Satans vrede, och låt dem be.” (D' Aubigné, band 10, kap 14). rätt (184)Tveklös kamp med fredliga vapen (185)Från de avskilda böneplatserna utgick en kraft som omskakade världen under den stora reformationen. Där satte Herrens tjänare i helig tillit sina fötter på hans löftens klippa. Medan striden i Augsburg pågick ”lät Luther inte en enda dag gå utan att använda minst tre timmar till bön. Dessa tog han från den tid som var den mest lämpliga för studier.” Därinne i hans stilla kammare kunde man höra honom utgjuta sitt sinne inför Gud i ord som ”präglades av tillbedjan, fruktan och hopp, och som när någon talar till en vän.” ”Jag vet att du är vår Fader och vår Gud”, sade han ”och att du vill skingra dem som förföljer dina barn, för du är själv i samma fara som vi. Hela denna sak är din och det är bara på grund av att du har drivit oss till det, som vi har tagit itu med det. Beskydda oss då o, Fader!” (Samma källa, band 14, kap 6). rätt (185)Till Melanchthon som var nedtryckt av ångest och fruktan, skrev han: ”Nåd och frid i Kristus - i Kristus säger jag och inte i världen. Amen. Jag avskyr med ett utpräglat hat dessa överdrivna bekymmer som förtär dig. Är saken orättfärdig, lämna den. Är den rättfärdig, varför skulle vi då göra hans löften om intet, när han uppmanar oss att sova utan fruktan? ... Kristus kommer inte att ställa sig utanför rättens och sanningens verk. Han lever och regerar. Vad har vi då att frukta för?” (D' Aubigné, band 14, kap 6). rätt (185)Och Gud lyssnade till sina tjänares rop. Han gav furstarna och förkunnarna nåd och frimodighet att försvara sanningen inför ”världshärskare som råder här i mörkret”. Herren säger: ”Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam.” (1 Petr 2:6). De protestantiska reformatorerna hade byggt på Kristus. Dödsrikets portar skulle inte bli dem övermäktiga. rätt |