| Den stora striden kapitel 13. Från sida 212 | ren sida tillbaka |
(212)Medan Luther verkade i Tyskland tändes också ljuset i andra länder. Danmark fick höra evangeliet av von Tausen. Bröderna Olaus och Laurentius Petri predikade Guds budskap i Sverige. Den svenske kungen stödde brödernas arbete. Därigenom fick evangeliet stor framgång i vårt land. Den stora reformationen hade tagit sin början. rätt (212)I Nederländerna orsakade det påvliga tyranniet ganska tidigt en djärv protest. 700 år före Luthers tid blev påven på ett modigt sätt anklagad av två biskopar. Dessa hade sänts till Rom på ett diplomatiskt uppdrag. Där hade de lärt känna den ”heliga stolens” sanna karaktär. ”Gud har gett sin drottning och äkta hustru, församlingen, en ädel och evigt förblivande försörjning för hennes familj och en hemgift som varken vissnar eller förgår. Han har gett henne en evig krona och en evig spira ... Alla dessa förmåner griper ni tag i som en tjuv. Ni sätter Er i Guds tempel. I stället för att vara herde har ni blivit en varg för fåren ... Ni vill få oss att tro att ni är den högste biskopen. Men ni uppträder snarare som en tyrann. Ni borde vara tjänarnas tjänare, som ni ju också kallar er för. I stället ansträngerni er för att bli herrarnas herre. ... Ni drar förakt över Guds befallningar. ... Den helige Ande är alla församlingars byggmästare så långt världen når. ... Vår Guds stad, vars medborgare vi är, sträcker sig över alla himlens regioner. Den är större än den stad som av de heliga profeterna fick namnet Babylon. Denna stad ger sig ut för att vara gudomlig. Den upphöjer sigtill himlen och skryter över att dess vishet är odödlig. Och slutligen påstår den, helt utan grund, att den aldrig har felat eller någonsin kan fela.” (Gerard Brandt: History of the Reformation in and About the Low Countries, band 1, kap 6). rätt (213)Andra uppstod som från århundrade till århundrade upprepade denna protest. Dessa tidigare lärare, som färdades genom olika länder och är kända under olika namn, var till karaktären besläktade med de valdensiska missionärerna. De spred kunskapen om evangeliet överallt. De kom också till Nederländerna. Deras läror utbredde sig snabbt. De översatte den valdensiska Bibeln till nederländska. De förklarade att ”den hade stora fördelar: inga skämt, inga fabler, inga lättsinnigheter, inga bedrägerier, utan sanningens ord. Här och där fanns kanske ett hårt skal. Men märgen och sötman i det som var heligt och gott kunde lätt upptäckas i den.” (Brandt, band 1, kap 14). Så skrev vänner till den gamla tron under 1100-talet. rätt (213)Nu började de katolska förföljelserna. Men trots bål och tortyr växte antalet av de troende för varje dag. De framhöll modigt att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten i religiösa frågor, och att ”ingen bör tvingas att tro utan skall vinnas genom förkunnelse”. (Martyn, band 2, sid 87). rätt (213)Luthers lära fann en bördig jordmån i Nederländerna. Allvarliga trofasta män uppstod och förkunnade evangeliet. Från en av provinserna i Nederländerna kom Menno Simonis. Han hade utbildats som romersk katolik och ordinerats till prästämbetet. Han var emellertid fullständigt obekant med Bibeln. Han ville inte läsa den av fruktan för att bli påverkad av villoläror. När tvivel på transsubstantiationen (”förvandlingen” av brödet och vinet till Kristi kropp och blod i den katolska nattvarden) tvingade sig på honom, betraktade han det som en frestelse från Satan. Han sökte att genom bön och bekännelse driva bort frestelsen. Men det lyckades inte. Genom förströelser försökte han att tysta samvetets anklagande stämma. Det hjälpte inte. Litet senare kom han att läsa Nya testamentet, och detta i samband med läsningen av Luthers skrifter medförde att han tog emot reformationens lära. Inte långt därefter blev han i en by i närheten vittne till avrättandet av en man som dömdes till döden för att han hade blivit omdöpt. Detta fick honom att studera Bibeln beträffande barndopet. Han kunde inte finna något stöd för barndopet i Bibeln. Han fann i stället att omvändelse och tro överallt framhölls som förutsättningen för dop. rätt (213)Menno lämnade den romerska kyrkan och vigde sitt liv åt att förkunna de sanningar han hade tagit emot. Både i Tyskland och i Nederländerna hade det uppstått en grupp fanatiker. Dessa framhöll meningslösa och uppviglande läror. De förkastade ordning och anständighet. De tillgrep uppror och våld. Menno insåg de fruktansvärda följder som dessa rörelser oundvikligen skulle medföra. Han gjorde därför ivrigt motstånd mot dessa fanatikers felaktiga läror och vilda planer. Men många som blivit förvillade av dessa fanatiker hade förkastat deras fördärvliga läror. Efterkommande till de kristna från äldre tider levde dessutom fortfarande. Dessa var en frukt av valdensernas undervisning. Bland dem arbetade Menno med stor iver och framgång. rätt (214)I 25 år reste han omkring tillsammans med sin hustru och sina barn. De utsattes för stora påfrestningar och umbäranden och råkade ofta i livsfara. Han arbetade bland de lägre klasserna av befolkningen i Nederländerna och Nordtyskland och utövade ett omfattande inflytande. Fastän han bara hade en bristfällig utbildning var han av naturen vältalig. Han var orubbligt rättskaffens. Han hade ett ödmjukt sinne, ett vänligt uppträdande och en uppriktig och allvarlig gudsfruktan. Hans liv var ett exempel på den lära som han förkunnade. Han vann därför folkets förtroende. Hans anhängare skingrades och förtrycktes. De led mycket därför att de förväxlades med de fanatiska münzeriterna. Men stora skaror blev ändå omvända genom hans arbete. rätt (215)Inte tala, inte läsa, inte lyssna (215)En gång blev en hel familj förd inför inkvisitorerna, anklagad för att ha varit borta från mässan och för att ha tillbett Gud i hemmet. Då den yngste av sönerna tillfrågades om vad de sysslade med i hemlighet, svarade han: ”Vi faller på knä och ber Gud om att upplysa våra sinnen och förlåta våra synder. Vi ber för vår regent och hans regering, att den skall få framgång och att hans liv skall bli lyckligt. Vi ber för vår överhet, att Gud skall bevara den.” (Wylie, band 18, kap 6). Några av domarna blev djupt rörda, men fadern och en av hans söner dömdes till bålet. rätt (215)Martyrernas tro höll stånd mot förföljelsens raseri. Inte bara män utan också svaga kvinnor och unga flickor visade ett orubbligt mod. ”Hustrur ställde sig vid sidan av sina mäns bål, och medan dessa led i elden viskade de tröstens ord till dem eller sjöng psalmer för att uppmuntra dem.” ”Unga flickor lade sig levande i sina gravar som om de gick in i sitt sovrum för att vila för natten. De gick fram till schavotten eller till elden, klädda i sina bästa kläder, som om de skulle gå till sitt bröllop.” (Wylie, band 18, kap 6). rätt (215)På samma sätt som när hedendomen försökte tillintetgöra evangeliet blev också nu de kristnas blod den säd som gav skörd. (Se Tertullianus, Apologeticum, par. 50) Förföljelsen tjänade till att antalet avsanningens vittnen ökade. Monarken eggades till raseri över folkets oövervinnerliga fasthet. År efter år påskyndade han sitt fruktansvärda verk. Men allt blev utan resultat. Under Vilhelm av Oranien skaffade revolutionen till sist Nederländerna religionsfrihet. rätt (215)Smedsönerna som förändrade Sverige (215)Hans Tausen, ”Danmarks reformator”, var bondson. Pojken visade tidigt tecken på ett rörligt intellekt. Han längtade efter att få utbildning, men föräldrarnas förhållanden gjorde det omöjligt. Han gick i kloster. Här vann han klosterföreståndarens gillande genom sitt rena liv och sin trohet och flit. Samtal med honom visade att han hade en begåvning som gav löfte om, att han en gång i framtiden skulle kunna bli till nytta i kyrkans tjänst. Det bestämdes därför att han skulle få utbildning vid ett av de tyska eller holländska universiteten. Den unge mannen fick tillåtelse att själv välja läroanstalt med det enda förbehållet, att han inte fick resa till Wittenberg. Kyrkans elev skulle inte utsättas för giftiga villoläror, sade munkarna. rätt (216)Tausen reste till Köln, som då var ett av katolicismens fasta bålverk. Här fick han snart avsmak för lärarnas mysticism. Han kom över Luthers skrifter. Han läste dem med förundran och glädje och ville så gärna få tillfälle att ta till sig reformatorns personliga undervisning. Men därmed skulle han riskera att förolämpa sin klosterföreståndare och förlora sitt underhåll. Ändå dröjde det inte länge förrän han hade fattat sitt beslut. Snart var han inskriven som student i Wittenberg. rätt (216)När han kom hem till Danmark återvände han till sitt kloster. Hittills var det ingen som misstänkte honom för att vara lutherskt sinnad. Han röjde inte sin hemlighet. Utan att väcka fördomar hos sina klosterbröder ansträngde han sig för att leda dem till en renare tro och ett mer helgat liv. Han läste Bibeln och förklarade dess rätta betydelse för dem. Till sist förkunnade han Kristus för dem som syndarens rättfärdighet och enda hopp om frälsning. Klosterföreståndaren blev synnerligen vred, eftersom han hade haft stora förhoppningar på honom som en säker försvarare av den romerska kyrkan. Tausen blev strax förflyttad från sitt eget kloster till ett annat och under sträng tillsyn inspärrad i sin cell. rätt (216)Till stor skräck för hans nya övervakare förklarade snart flera av munkarna att de omvänt sig till protestantismen. Genom gallret i sin cell hade Tausen undervisat sina klosterbröder om sanningen. Hade dessa danska fäder känt till kyrkans planer att ta itu medkätteriet, skulle man aldrig mer ha fått höra Tausens röst. Men i stället för att ge honom en grav i en eller annan underjordisk fängelsehåla, fördrevs han från klostret. Nu stod de maktlösa. En kunglig förordning, som just hade utfärdats, beskyddade den som anslöt sig till den nya läran. Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom. Folk strömmade till för att lyssna. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet, som blev översatt till danska, fick stor spridning. De ansträngningar som katolikerna gjorde för att hejda arbetet bidrog bara till att påskynda det. Under loppet av en kort tid förklarade Danmark att landet hade tagit emot den lutherska läran. rätt (216)Sverige blir frihetens försvarare (217)Under den romerska kyrkans välde hade folket sjunkit ned i fattigdom och hade förtryckts. Bibeln hade de inte. Eftersom deras religion uteslutande bestod av symboler och ceremonier som inte upplyste sinnet, var de på väg tillbaka till sina hedniska seder och vidskepliga läror. Landets befolkning var splittrad i partier som kämpade mot varandra. På grund av dessa ständiga strider ökade misären för alla. Kungen bestämde att en reformation skulle genomföras i staten och kyrkan. Han bjöd dessa duktiga medarbetare välkomna i kampen mot Rom. rätt (217)I närvaro av kungen och de ledande männen i Sverige försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran inför den romerska kyrkans förespråkare. Han förklarade att kyrkofädernas läror bara kunde godkännas om de stämde överens med Bibeln, och att de grundläggande troslärorna framhölls i Bibeln på ett klart och enkelt sätt, så att alla kunde förstå dem. Kristus sade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.” Och Paulus skrev, att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade tagit emot, skulle han vara förbannad. (Joh 7:16, Gal 1:8). ”Hur”, frågade reformatorn, ”kan då andra ta sig friheten att godtyckligt införa läror och påbjuda dem som något som är nödvändigt för att man skall bli frälst?” (Wylie, band 10, kap 4). Han visade att kyrkans föreskrifter saknade auktoritet, när de stod i strid mot Guds befallningar. Han höll fast vid den stora protestantiska principen, att Bibeln och ingenting annat än Bibeln är regeln för tro och liv. rätt (218)Trots att denna stridinträffade inom en ganska sluten krets, räcker den emellertid för att visa ”vad slags människor det var som utgjorde eliten inom reformationen. De var inte olärda, sekteristiska, högröstade, stridslystna personer. Långt därifrån. De var män som hade studerat Guds ord och som förstod att använda de vapen som Bibeln gav dem. När det gäller humanistisk lärdom låg de före sin egen tid. Om vi begränsar vår uppmärksamhet till sådana lysande centra som Wittenberg och Zürich och så berömda namn som Luther och Melanchthon, Zwingli och Oecolampadius, ser vi snart att dessa var ledare för rörelsen. Vi väntar helt naturligt av dem en häpnadsväckande kraft och överlägsen begåvning. Av de mer underordnade väntade man sig inte en sådan resning. Låt oss då vända oss till den mer avsidesliggande skådeplatsen i Sverige, till mer anspråkslösa namn som Olaus och Laurentius Petri - från mästarna till lärjungarna och vad finner vi? ... Lärdaoch teologer, män som grundligt hade satt sig in i hela det evangeliska sanningssystemet och som vinner en lätt seger över de spetsfundiga sofisterna och de påvliga dignitärerna.” (Wylie, band 10, kap 4). rätt (219)Som resultat av denna strid tog den svenske kungen emot den protestantiska tron. Det dröjde inte heller länge förrän riksdagen uttalade sig till förmån för den. Olaus Petri hade översatt Nya testamentet till svenska. På kungens önskan åtog sig de två bröderna att översätta hela Bibeln. Så fick svenska folket för första gången Guds ord på sitt eget språk. Riksdagen bestämde att präster runtomkring i landet skulle förklara Bibeln, och att barnen i skolorna skulle lära sig att läsa Bibeln. rätt (219)Lugnt och säkert drevs okunnighetens och vidskepelsens mörker undan av evangeliets välsignade ljus. Efter det att nationen befriats från den romerska kyrkans förtryck nådde den en storhet och styrka som aldrig tidigare. Sverige blev ett av protestantismens starkaste fästen. Ett århundrade senare kom denna lilla och hittills svaga nation Tyskland till undsättning i den fruktansvärda kampen under trettioåriga kriget. Det var det enda land i Europa som vågade räcka en hjälpande hand vid en ohyggligt farlig tidpunkt. Hela Nordeuropa tycktes bli tvingat tillbaka in under Roms tyranni. Det var den svenska hären som gjorde det möjligt för Tyskland att åstadkomma en vändpunkt i den romerska maktens framgångar och skaffa tolerans åt protestanterna - kalvinister såväl som lutheraner - och att återupprätta samvetsfriheten i de länder som hade godkänt reformationen. rätt |