| Den stora striden kapitel 14. Från sida 220 | ren sida tillbaka |
(220)William Tyndale gav ut den första översättningen av Bibeln på engelska till folket. Han blev förrådd och fick ge sitt liv för evangeliet. Men i stället för tillbakagång bidrog detta, tillsammans med hans arbete, till att föra många människor till Kristus ända till vår tid. John Knox var ytterligare en modig reformator. Han gav inte vika för sin skotska drottning, som hade sänt otaliga protestanter i döden. Knox hade stor framgång och vann Skottland för Gud. Även bröderna John och Charles Wesleys verk beskrivs i detta kapitel. rätt (220)Samtidigt som Luther öppnade en stängd bibel för det tyska folket, påverkade Guds Ande Tyndale att utföra ett liknande verk i England. Wycliffesbibel hade blivit översatt efter den latinska texten som innehöll många fel. Den hade aldrig blivit tryckt. De handskrivna manuskripten var så dyrbara att bara några få rika män eller adliga kunde skaffa sig dem. Och då denna Bibel också var strängt förbjuden av kyrkan hade den fått jämförelsevisliten spridning. År 1516, ett år innan Luthers teser spikades upp, hade Erasmus gett ut sin grekiska och latinska utgåva av Nya testamentet. Nu blev Guds ord för första gången tryckt på grundspråket. I detta verk blev många fel i tidigare utgåvor rättade och innebörden klarare uttryckt. Många inom den upplysta klassen fick bättre kunskap om sanningen. Detta gav reformationsverket en ny framstöt. Men den vanliga befolkningen var ännu i stor utsträckning avskuren från Guds ord. Det blev Tyndale som skulle fullborda Wycliffes verk genom att ge sina landsmän Bibeln. rätt (221)Tyndale var en ivrig forskare och allvarlig sanningssökare. Han hade fått kunskap om evangeliet genom att läsa Erasmus grekiska Nya testamentet. Utan fruktan förkunnade han sin övertygelse. Han framhöll att all lära skall prövas med Bibeln. På det katolska påståendet att kyrkan hade Bibeln, och att endast kyrkan kunde tolka den, svarade Tyndale: ”Vet ni vem som lärde örnarna att finna sitt byte? Samme Gud lär sina hungriga barn att finna sin Fader i hans Ord. Det är långt ifrån att ni har gett oss Bibeln. Istället är det ni som har dolt den för oss. Det är ni som har bränt dem på bål som undervisat om den. Om ni kunde, skulle ni även bränna själva Bibeln.” (D'Aubigné, Historyof the Reformation of the sixteenth Century, band 18, kap 4). rätt (221)Tyndales predikan väckte stort intresse. Många tog emot sanningen. Men prästerna var på sin vakt. Så snart han hade lämnat platsen, försökte de genom sina hotelser och oriktiga framställningar omintetgöra hans arbete. Detta lyckades också alltför ofta för dem. ”Vad kan vi göra?” utbrast han. ”Medan jag sår på den ena platsen, plundrar fienden den åker som jag just har lämnat. Jag kan inte vara överallt. Om bara de kristna hade Bibeln på sitt eget språk, kunde de själva hålla stånd mot dessa sofister. Utan Bibeln är det omöjligt att hålla allmänheten kvar i sanningen.” (D'Aubigné, band 18, kap 4). rätt (221)Hans tankar började nu syssla med en ny plan. ”Det var på israeliternas språk som psalmerna sjöngs i Herrens tempel”, sade han, ”och skall då inte evangeliet talas på det engelska språket ibland oss? ... Skulle kyrkan ha mindre ljus vid middagstiden än i gryningen? ... De kristna måste läsa Nya testamentet på sitt modersmål.” Doktorerna och lärarna inom kyrkan var inbördes oeniga. Bara med hjälp av Bibeln kunde människorna nå fram till sanningen. ”Den ene håller på en doktor, den andre på en annan. ... Men var och en av dessa författare motsäger den andre. Hur skall vi då kunna skilja mellan dem som talar sanning och dem som talar osanning? ... Hur? ... I sanning genom Guds ord.” (Samma källa, band 18, kap 4). rätt (221)Inte långt därefter utbrast en lärd, katolsk doktor som diskuterade med honom: ”Det vore bättre för oss att avstå från Guds lag än från påvens.” Tyndale svarade: ”Jag trotsar både påven och alla hans lagar. Och om Gud sparar mitt liv, kommer jag under loppet av några få år att göra så, att en pojke som kör plogen vet mer om Bibeln än ni.” (Anderson, Annals of the English Bible, s 19). rätt (221)Hans planer att ge folket Nya testamentet på deras eget språk tog nu form. Han började med uppgiften. Då han fördrevs från sitt hem genom förföljelse, reste han till London. Där fortsatte han en tid sitt arbete ostörd. Men åter blev han, på grund av våld från katolikernas sida, tvungen att fly. Hela England tycktes vara stängt för honom. Han bestämde sig för att söka skydd i Tyskland. Här började han trycka Nya testamentet på engelska. Två gånger stoppades arbetet. Men när tryckningsarbetet blev förbjudet i den ena staden, reste han till en annan. Till sist kom han till Worms, där Luther några få dagar tidigare hade försvarat evangeliet i riksdagen. I denna gamla stad hade reformationen många vänner. Där kunde Tyndale fortsätta sitt arbete utan ytterligare hinder. 3.000 exemplar av Nya testamentet kom ut snart därefter. En ny upplaga trycktes samma år. rätt (222)Med allvar och iver fortsatte han sin verksamhet. Trots att de engelska myndigheterna hade hållit den mest noggranna vakt i de engelska hamnarna, kunde Guds ord på olika hemliga vägar föras till London och därifrån sändas ut över landet. Katolikerna försökte förgäves undertrycka sanningen. Av en bokhandlare, som var vän till Tyndale, köpte biskopen i Durham en gång hela hans lager av biblar med avsikt att förstöra dem. Han trodde att detta i hög grad skulle hindra verksamheten. Men för de pengar som kom in på detta sätt, skaffadesig reformatorn material till en ny och bättre utgåva, som de annars inte skulle ha tryckt. NärTyndale senare sattes i fängelse, fick han löfte om frihet, på villkor att han uppgav namnen på dem som hade hjälpt honom med pengar för att trycka Bibeln. Han svarade att biskopen av Durham hade gjort mer än någon annan. Genom att betala ett gott pris för de böcker som fanns på lager hade han hjälpt honom att fortsätta med mod och hopp. rätt (222)Frihetens förkämpe (222)Latimer hävdade från talarstolen att Bibeln borde läsas på folkets språk. Bibelns författare, sade han, ”är Gud själv”. Dess skrifter är mäktiga och eviga som dess upphovsman. ”Det finns ingen kung, kejsare, myndighet eller härskare ... som inte är skyldig att lyda ... hans heliga Ord.” ”Låt oss inte gå in på sidovägar, utan låt Guds ord leda oss. Låt oss inte följa efter ... våra förfäder, inte heller forska efter vad de gjorde, utan efter vad de borde ha gjort.” (Hugh Latimer: FirstSermonPreached Before King Edvard VI). rätt (223)Barnes och Frith, Tyndales trofasta vänner, framträdde för att försvara sanningen. Ridleys anhängare och Cranmer följde efter. Dessa ledare inom den engelska reformationen var lärda män. De flesta av dem hade varit högt aktade för sin iver och fromhet inom den katolska kyrkan. Deras motstånd mot påvemakten berodde på deras kunskap om ”den heliga stolens” villfarelser. Deras insikt om Babylons hemligheter gav deras vittnesmål mot den en större kraft. rätt (223) ”Nu skulle jag vilja ställa en egendomlig fråga”, sade Latimer. ”Vem är den flitigaste biskopen och prelaten i hela England? ... Jag ser att ni lyssnar och väntar på att jag skall nämna hans namn. Jag skall tala om det för er: Det är Djävulen ... han lämnar aldrig sitt biskopsdöme ... Kalla på honom när ni vill. Han är alltid hemma ... Han står alltid bakom sin plog ... Jag försäkrar att ni aldrig kommer att träffa honom sysslolös ... Där Djävulen bor ... bort med böcker och fram med ljusstakarna. Bort med Bibeln och fram med rosenkransen! Bort med evangeliets ljus och fram med de tända ljusen, även om det är mitt på dagen! Ned med Kristi kors! Fram med avlatsförsäljarna! ... Bort med arbete att klä de nakna, de fattiga och de maktlösa! Fram med bilddyrkan och utsmyckning av stock och sten! Fram med människors traditioner och med deras lagar! Ned med Guds traditioner och hans allra heligaste ord! ... Ack om våra prelater vore lika flitiga att så den goda säden som Satan är att så vildhavre och ogräs.” (Hugh Latimer: Sermonof the Plough). rätt (223)Den upphöjda princip som försvarades av dessa reformatorer - samma princip som förkunnades av valdenserna, av Wycliffe, av Johan Hus, av Luther, Zwingli och andra som slöt sig till dem - var Bibelns ofelbara auktoritet som regel för tro och liv. De förnekade påvars, kyrkomötens, kyrkofäders och kungars rätt att härska över samvetet i religiösa frågor. Bibeln var deras auktoritet. Med den prövade de alla läror och påståenden. Tro på Gud och hans ord höll dessa män uppe när de offrade sina liv på bålet. ”Var frimodig!” ropade Latimer till martyren vid sin sida på bålet, då lågorna höll på att tysta deras röster. ”Vi skall idag genom Guds nåd tända ett sådant ljus i England, att jag hoppas att det aldrig skall kunna utsläckas.” (Works of Hugh Latimer, band 1, s 13). rätt (223)I Skottland blev den säd som utsåddes av Columba och hans medarbetare aldrig helt uppryckt. Under århundraden efter det att församlingarna i England hade böjt sig för Rom, bevarade skottarna sin frihet. Men under 1100-talet infördes påvemakten också i Skottland och härskade där lika oinskränkt som i något annat land. Ingenstans var mörkret större. Ändå bröt ljusstrålar igenom mörkret och gav löfte om en gryende dag. Lollarderna kom från England och hade Bibeln och Wycliffes lära med sig. De gjorde mycket för att bevara kunskapen om evangeliet. Varje århundrade hade sina vittnen och sina martyrer. rätt (223)I reformationens spår följde Luthers skrifter och därefter Tyndales engelska Nya testamentet. Utan att prästerskapet lade märke till det, vandrade dessa sändebud i stillhet över bergen och genom dalarna. De tände nytt ljus i sanningens fackla, som nästan höll på att slockna i Skottland. De bröt ned det verk som den romerska kyrkan hade uträttat under 400 års förtryck. rätt (224)Då var det martyrernas blod som gav rörelsen ny fart. De katolska ledarna vaknade plötsligt upp och insåg den fara som hotade deras sak. De förde några av Skottlands ädlaste och mest aktade söner till bålet. Men dessa lyckades endast resa en talarstol, och från denna ljöd dessa döende vittnens ord genom landet, och väckte i folkets sinne ett fast beslut om att kasta av sig det romerska oket. rätt (224)Hamilton och Wishart, som var av furstlig härkomst både till börd och karaktär, gav sina liv på bålet tillsammans med en lång rad lärjungar av mer anspråkslös härkomst. Men från Wisharts brinnande bål kom en som lågorna inte skulle kunna tysta, en som genom Guds hjälp skulle ringa dödsklockan över påvemakten i Skottland. rätt (224)John Knox hade vänt sig bort från kyrkans traditioner och mystik för att hålla sig till Guds ords sanningar. Wisharts lära hade stärkt honom i beslutet att lämna den romerska kyrkan och sluta sig till de förföljda reformatorerna. rätt (224)Av sina trosfränder uppmanades han att börja predika. Tanken på det ansvar som följde med en sådan gärning kom honom emellertid att gripas av panik. Det var först efter att ha tillbringat flera dagar i ensamhet och svår kamp med sig själv som han gav sitt samtycke. Men när han väl hade tagit på sig uppgiften, tog han itu med den med orubblig beslutsamhet och oförskräckt mod så länge han levde. Denne trofaste reformator fruktade inte för någon människa. Martyrbålen som lyste omkring honom fick bara till följd att hans iver ökade. Med tyrannens yxa hängande som ett hot över sitt huvud höll han fast vid sin ståndpunkt och riktade kraftiga slag till höger och vänster för att bryta ned avguderiet. rätt (224)Ansikte mot ansikte med drottningen av Skottland, som hade fått många protestantiska ledares mod att svikta, avlade John Knox ett orubbligt vittnesbörd för sanningen. Han lät inte sälja sig för smicker. Han ryggade intetillbaka av rädsla för hotelser.Drottningen anklagade honom för att vara villolärare. Han hade lärt folket en religion som staten hade förbjudit. På det sättet hade han överträtt Guds befallning som ålägger undersåtar att lyda sina furstar. Knox svarade bestämt: rätt (224) ”Den sanna religionen har aldrig haft sin upprinnelse hos eller fått sin auktoritet från världsliga furstar, utan bara från den evige Guden. Därför är det inte heller undersåtarnas plikt att inrätta sin religion efter sina furstars smak. Alltför ofta är det så att furstarna är mer okunniga om Guds sanna religion än alla andra. ... Om alla Abrahams efterkommande hade låtit Farao, som länge hade varit deras kung, bestämma deras religion, kan ers majestät då säga mig vad slags religion det skulle ha funnits i världen? Eller om alla människor på apostlarnas tid hade haft samma religion som de romerska kejsarna, vilken religion skulle vi då ha haft här på jorden? ... Av detta kan ers majestät förstå att undersåtarna inte är bundna till sina furstars religion, även omde har fått befallningom att visa dem lydnad.” rätt (224)Drottning Maria invände: ”Ni tolkar Bibeln på ett sätt, och de (dvs de katolska lärarna) tolkar den på ett annat sätt. Vem skall jag tro och vem skall vara domare?” rätt (224) ”Ni skall tro på Gud, som talar tydligt i sitt Ord”, svarade reformatorn. ”Och längre än Bibeln lär, bör ni varken tro den ene eller den andre. Guds ord är tydligt i sig självt. Förefaller något oklart på en plats, förklarar den helige Ande, som aldrig står i strid med sig själv, samma sak tydligare på något annat ställe, så att inget tvivel kan finnas kvar annat än hos dem som hårdnackat fortsätter att vara okunniga.”(David Laing, The Collected Works of John Knox, band 2, sid 281, 284). rätt (226)Sådana sanningar var det som den oförskräckte reformatorn, med fara för sitt eget liv, talade för furstliga öron. Och med samma oförskräckta mod höll han fast vid sin föresats. Han bad och kämpade Herrens kamp till dess att Skottland var befriat från påvemakten. rätt (226)Då protestantismen infördes som statsreligion i England bidrog det till att begränsa förföljelsen, men den upphörde inte helt. Medan många av den romerska kyrkans läror förkastades, höll folket alltjämt fast vid många av dess seder. De förkastade påvens överhöghet. I hans ställe insatte de emellertid kungen som kyrkans överhuvud. I kyrkans gudstjänster fanns alltjämt stora avvikelser från evangeliets renhet och enkelhet. Folket förstod ännu inte den stora principen i religionsfriheten. Även om de protestantiska härskarna sällan tillämpade de fruktansvärda grymheter som den romerska kyrkan hade använt sig av beträffande kätteriet, blev ändå inte den enskildes rätt att tillbe Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes krav erkänt. Man krävde att alla skulle ta emot de läror och följa de ceremonier i gudstjänsten som föreskrevs av statskyrkan. De oliktänkande blev i större eller mindre utsträckning förföljda under flera hundra år. rätt (226)På 1600-talet blev tusentals präster bortdrivna från sina ämbeten. Under hot om höga böter, fängelse och landsförvisning förbjöds folket att närvara vid andra religiösa möten än dem som kyrkan erkände. De trofasta människor som inte kunde avstå från att samlas för att tillbe Gud, måste komma tillsammans på mörka smågator, i vindskupor, och under vissa årstider i skogarna mitt i natten. I skydd av den djupa skogen, i ett tempel som Gud själv hade byggt, samlades dessa skingrade och förföljda Herrens barn för att upplyfta sina sinnen i bön och tacksägelse. Men trots alla sina försiktighetsåtgärder måste många lida för sin tro. Fängelserna var överfyllda, familjer splittrades och många utvisades till främmande länder. Men Gud var med sina barn. Förföljelserna kunde inte tysta deras vittnesmål. Många drevs över havet till Amerika. Där lade de grunden till den politiska och religiösa frihet som har varit detta lands styrka och heder. rätt (226)Liksom på apostlarnas tid visade det sig åter igen att förföljelsen bidrog till att evangeliet fick spridning. I ett motbjudande fängelse, som var fullt av förbrytare och fördärvade människor, levde John Bunyan som i en rent himmelsk atmosfär. Där skrev han sin underbara allegori om den kristnes resa från ödeläggelsens land till den himmelska staden. I mer än 200 år har denna röst från fängelset i Bedford talat till människors sinnen med gripande kraft. Bunyans ”Kristens resa” och hans ”Överflödande nåd för den störste bland syndare” har lett många in på livets väg. rätt (226)De byggde för framtiden (227)Ett hundra år senare, under en tid av stort andligt mörker, framträdde Whitefield och bröderna Wesley som Guds ljusbärare. Under statskyrkans herravälde hade det engelska folket sjunkit ned i ett tillstånd av religiöst förfall, som knappt kunde skiljas från hedendom. Naturreligion var favoritämnet inom prästerskapet och utgjorde den viktigaste delen av deras teologi. De högre klasserna hånade gudstron, och berömde sig av att stå höjda över allt som de kallade fanatism. De lägre samhällsklasserna var i hög grad okunniga och offer för lastbarhet, samtidigt som kyrkan inte längre hade mod och tro att bygga upp sanningens raserade murar. rätt (227)Den viktiga läran om rättfärdiggörelse genom tro, som så klart hade framställts av Luther, hade nästan helt glömts bort. Den katolska principen att förlita sig på goda gärningar för att vinna frälsning hade intagit dess plats. Whitefield och bröderna Wesley, som var medlemmar av den etablerade kyrkan, sökte allvarligt vinna Guds välbehag. Och detta, hade de blivit lärda, skulle de tillförsäkra sig genom ett dygdigt liv och efterlevnadav religionens seder och bruk. rätt (227)När Charles Wesley en gång blev sjuk, och trodde att döden närmade sig, tillfrågades han: ”På vad grundar du ditt hopp om evigt liv?” Han svarade: ”Jag har försökt att tjäna Gud efter bästa förmåga.” Då den vän som ställde frågan inte tyckte att svaret var helt tillfredsställande, tänkte Wesley: ”Vad nu då, är inte mina ansträngningar tillräcklig grund för mitt hopp? Vill han beröva mig mina ansträngningar? Jag har inte någonting annat att lita på.” (John Whitehead: Life of the Rev. Charles Wesley, s 102). Så stort var det mörker som hade lägrat sig över kyrkan, att det dolde försoningen, berövade Kristus hans ära och vände människors tankar bort från deras enda hopp om frälsning, den korsfäste Återlösarens blod. rätt (227)Wesley och hans anhängare kom att inse att sann kristendom bor i sinnet, och att Guds lag gäller våra tankar såväl som våra ord och handlingar. Nu var de övertygade om att inte bara ett korrekt yttre uppträdande, utan också hjärtats helgelse, var nödvändig. De bestämde sig för att leva ett nytt liv. Genom ivriga ansträngningar och innerlig bön försökte de att undertrycka det naturliga sinnets ondska. De levde ett liv i självförnekelse, välgörenhet och ödmjukhet. De höll sig strängt och noggrant till allt som de ansåg skulle hjälpa dem att uppnå det som de mest av allt önskade, den helgelse som kunde tillförsäkra dem Guds välbehag. Men de fann inte vad de sökte. Deras försök att frigöra sig från syndens förbannelse och att bryta dess makt lyckades inte. Det var samma kamp som Luther hade gått igenom i sin klostercell i Erfurt. Det var samma fråga som hade plågat hans själ: ”Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?” (Job 9:2). rätt (227)Sanningens gudomliga eld, som nästan hade slocknat på protestantismens altare, skulle tändas på nytt med den gamla fackla som ned genom århundraden hade bevarats av böhmiska kristna. Efter reformationen hade protestantismen nedtrampats av de katolska horderna. Alla som vägrade att ge avkall på sanningen tvingades att fly. Några av dem fann sin tillflykt i Sachsen, där de höll den gamla tron vid liv. Från efterkommande till dessa kristna var det som ljuset kom till Wesley och hans trosfränder. rätt (227)Efter det att John och Charles Wesley hade ordinerats till prästämbetet fick de i uppdrag att resa till Amerika. Ombord på samma båt fanns en grupp mähriska bröder. På vägen över drabbades de av våldsamma stormar. Då John Wesley stod ansikte mot ansikte med döden, kände han inte någon förvissning om frid med Gud. De mähriska bröderna däremot gav tillkänna en sådan ro och tillit som stod helt främmande för honom. rätt (228)De mähriska bröderna (228)Då de kom till Savannah, vistades Wesley en tid hos de mähriska bröderna. Han fick ett djupt intryck av deras kristna liv. Om en av deras gudstjänster, som var en slående motsats till den döda formalismen i den engelska kyrkan, skrev han: ”Den stora enkelheten såväl som högtidligheten i alltsammans kom mig nästan att glömma de 1.700 år som låg emellan, och jag föreställde mig att jag befann mig i en av dessa församlingar där staten och formerna inte fanns, och där tältmakaren Paulus eller fiskaren Petrus ledde mötet som präglades av ande och kraft.” (Samma källa, s 11, 12). rätt (228)Efter det att Wesley hade kommit tillbaka till England undervisades han av en mährisk predikant. Han började klarare förstå den bibliska tron. Han övertygades om att han måsteta avstånd ifrånall förtröstan på sina egna gärningar som ett medel till frälsning, och att han helt måste förlita sig på ”Guds lamm, som tar bort världens synd”. Vid ett möte i mähriska sällskapet i London lästes ett uttalande av Luther om den förändring som Guds Ande åstadkommer i den troendes sinne. Medan Wesley lyssnade till denna skildring, tändes tron i hans själ. ”Jag kände mitt sinne värmas på ett egendomligt sätt”, säger han, ”och jag fann att jag verkligen litade på Kristus, barapå Kristus, för att bli frälst. Jag fick en förvissning om att han hade tagit på sig mina synder, ja, också mina, och frälst mig från syndens och dödens lag.” (Samma källa, sid 52). rätt (229)Under långa, tröttande år i tröstlös kamp, årslång självförnekelse, självförebråelser och ödmjukhet hade Wesley orubbligt hållit fast vid denna enda föresats: Att söka Gud. Nu hade han funnit honom. Han fann också att den nåd som han hade kämpat för att vinna genom bön och fasta, genom allmosor och försakelser, var en gåva för intet och utan penningar. rätt (229)När han nu slutligen hade blivit förankrad i tron på Kristus, brann hela hans själ av en önskan om att överallt få utbreda kunskapen om det underbara evangeliet om Guds fria nåd.”Jag betraktar hela världen som min församling”, sade han. ”I vilken del av denna jag än befinner mig, anser jag det vara rätt och riktigt, ja, t o m min nödvändiga plikt, att förkunna det glada budskapet om frälsning för alla som är villiga att lyssna.” (Samma källa, sid 74). rätt (231)Han fortsatte sitt stränga och självförnekande liv. Men nu var det inte längre som en förutsättning för tron, utan som en följd av tron, inte som grunden för helgelsen, utan som resultatet av den. Guds nåd i Kristus är grunden till det kristna hoppet. Denna nåd kommer att visa sig i lydnad. Wesley vigde sitt liv till förkunnandet av de stora sanningar som han hade tagit emot - rättfärdiggörelse genom tron på Kristi försonande blod och den helige Andes förnyande inflytande på sinnet, och som resultat av detta ett liv efter Kristi exempel. rätt (231)Whitefield och bröderna Wesley hade förberetts för sin uppgift genom långvarig och djup personlig överbevisning om sitt förlorade tillstånd. Och för att de skulle kunna uthärda umbäranden som goda Kristi stridsmän hade de utsatts för förföljelsens eldprov och för hån och smädelser, såväl på universitetet som då de tog itu med förkunnargärningen. De, och några få andra som sympatiserade med dem, blev av sina ogudaktiga medstuderande hånfullt kallade metodister, ett namn som ett av de största kyrkosamfunden i England och Amerika, såväl som i andra länder, betraktar som en hederstitel. rätt (231)Gåtfullt och prövande (231)Gåtfullt och prövande var det motstånd som dessa förkunnare mötte från statskyrkans sida. Men i sin visdom hade Gud lagt förhållandena tillrätta, så att reformationen skulle komma att börja inom själva kyrkan. Om den hade kommit helt utifrån, skulle den inte ha trängt in just där den bäst behövdes. Men eftersom väckelsepredikanterna tillhörde kyrkan, och utvecklade sin verksamhet inom kyrkans sfär, överallt där de fick tillfälle, fann sanningen tillträde till platser där dörrarna annars skulle ha varit stängda för dem. Några av prästerna väcktes ur sin moraliska slöhet och blev ivriga förkunnare i sina egna församlingar. Församlingar som hade varit förstenade i formväsen väcktes till liv. rätt (231)Liksom fallet varit ned genom hela kyrkans historia var det också på Wesleys tid människor med olika gåvor som utförde sina bestämda uppgifter. De var inte överens ifråga om alla läror, men de drevs alla av Guds Ande. De stod enade i den enda, stora uppgiften att vinna människor för Kristus. Den bristande överensstämmelsen mellan Whitefield och bröderna Wesley hotade en tid att framkalla en brytning. Men då de lärde sig ödmjukhet i Kristi skola, kom tolerans och kristlig kärlek att åstadkomma en förlikning mellan dem. De hade inte tid att ligga i fejd med varandra, när villfarelse och ogudaktighet utbredde sig överallt, och syndare var på väg att gå förlorade. rätt (231)Det var en ojämn väg som dessa Guds tjänare måste vandra. Lärda och inflytelserika män använde sin makt mot dem. Efter en tid började många inom prästerskapet att visa öppen fientlighet. Kyrkornas dörrar stängdes för en ren lära och för dem som förkunnade den. Det sätt på vilket prästerna uppträdde, då de fördömde dem från talarstolen, uppväckte mörkrets, okunnighetens och ogudaktighetens hantlangare. Gång på gång undgick John Wesley döden genom ett Guds nåds underverk. När pöbeln uppeggades till raseri mot honom, och ingen räddning tycktes möjlig, kom en ängel i mänsklig gestalt fram till honom. Pöbeln vek undan och Kristi tjänare kunde gå bort i trygghet. rätt (232)Wesley berättade om hur han hade befriats från en rasande människomassa genom en sådan händelse: ”Många försökte slå mig till marken medan vi gick nedför sluttningen på en hal väg mot staden. De ansåg med rätta att om jag bara ramlade omkull, skulle jag knappast kunna resa mig igen. Men jag föll inte. Inte heller gled jag det minsta, förrän jag hade kommit helt bort ifrån dem. ... Fastän många gjorde försök att gripa mig i kragen eller i kläderna för att välta mig, kunde de inte få tag i mig. Bara en fick tag i ena rockskörtet, som han snart höll i handen. Det andra rockskörtet med fickan, där det låg en sedel, blev bara delvis avrivet. ... En kraftig man som gick bakom mig slog mig flera gånger med en stor ekpåk. Hade han slagit mig i nacken med den, hade han inte haft några fler problem med mig. Men varje gång slog han vid sidan av mig - jag vet inte hur det gick till, för jag kunde varken flytta mig åt höger eller åt vänster. ... En annan kom springande genom trängseln och lyfte armen för att slå. Men plötsligt lät han den falla, strök bara över mitt huvud och sade: 'Vilket mjukt hår han har.' ... De allra första människor som blev omvända var byns hjältar, pöbelhopens anförare vid varje tillfälle. Den ene av dem hade varit boxare i björngårdarna. ... rätt (232)Förföljd minoritet (232)Dessa första metodister, både det vanliga folket och predikanterna, måste utstå hån och förföljelse såväl från medlemmar av kyrkan som från icke-kristna, som hetsades mot dem genom falska rykten. De ställdes inför rätta. ”Rätten” var bara en benämning, eftersom rättvisa var sällsynt vid domstolarna på den tiden. De som förföljde dem utövade ofta våld mot dem. Pöbeln gick från hus till hus, fördärvade möbler och inredning, plundrade allt de ville ha och uppträdde brutalt mot män, kvinnor och barn. I vissa fall satte man upp plakat offentligt, med uppmaning till dem som ville vara med och krossa fönster och plundra metodisternas hem, att samlas vid ett visst klockslag på en bestämd plats. Dessa uppenbara brott mot både Guds och människors lagar fick passera utan att påtalas. En systematisk förföljelse hölls vid liv mot en grupp människor, vilkas enda fel var att de försökte leda syndare bort från fördärvet och in på helgelsens väg. rätt (232)John Wesley sade om de beskyllningar som riktades mot honom och hans trosfränder: ”Några påstår att dessa människors läror är falska, felaktiga och fanatiska, och att det är något nytt som folk inte har hört om tidigare, förrän på den senaste tiden, att det är kväkarläror, fanatism, katolicism. Alla dessa påståenden har redan ryckts upp med rötterna, eftersom man tydligt kunnat visa att varenda punkt i denna lära är Bibelns tydliga undervisning, såsom den förklaras av vår egen kyrka. Därför kan den varken vara falsk eller oriktig, förutsatt att Bibeln är pålitlig.” ”Andra säger: 'Deras lära är för sträng. De gör vägen till himlen för smal.' Och detta är i själva verket den verkliga invändningen (liksom den en kort tid nästan var den enda invändningen), och den ligger som underlag förtusen andra under olika förklädnader. Men gör de vägen smalare än vår Herre och hans apostlar gjorde den? Är deras lära strängare än Bibelns lära? Tänk bara på några få tydliga bibeltexter: 'Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd.' '... för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag.' 'Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.'(Lukas 10:27, Matteus 12:36, 1 Korintierbrevet 10:31).” rätt (233) ”Är deras lära strängare än detta, finns det skäl att tillrättavisa dem. Men deras samvete säger att den inte är det. Och vem kan vara lite mindre sträng utan att förfalska Guds ord? Kan någon förvaltare av Guds hemligheter anses vara trogen, om han förändrar någon del av det heliga som har anförtrotts honom? Nej. Han kan inte utelämna något, inte mildra något. Han är tvungen att säga till alla människor: 'Jag kan inte sänka Bibeln ner till era anspråk. Ni måste antingen själva leva upp till den eller gå evigt förlorade.' Här har vi den verkliga orsaken till den populära anklagelsen mot 'människors brist på medkänsla'. Brist på medkänsla, vad är det? I vilket avseende? Ger de inte mat till dem som svälter och kläder till dem som är nakna? 'Nej det är inte detta det rör sig om. De kommer inte att ha varit försumliga i det avseendet. Men de är så kärlekslösa i sina domar. De anser att inga andra kan bli frälsta än de som följer dem.'” (John Wesley, Works, band 3, s 152, 153). rätt (234)Den andliga tillbakagång som hade varit så markant i England strax före Wesleys tid var i stor utsträckning resultatet av en antinomistisk,dvs lagfientlig, lära. Många hävdade att Kristus hade upphävt morallagen, och att de kristna därför inte hade några som helst förpliktelser att hålla den. Den troende var befriad från ”goda gärningars träldom”. Andra, som visserligen medgav att lagen hade evig giltighet, menade ändå att det var onödigt för predikanter att uppmanamänniskor att lyda den. De som Gud hade utvalt till frälsning skulle ju ändå, ”genom Guds nåds oemotståndliga påverkan, komma att utöva fromhet och dygd”. De däremot som hade dömts till evig förkastelse ”hade inte någon kraft att lyda den gudomliga lagen.” rätt (234)Tidig situationsetik (234)Dessa orimliga läror är i huvudsak desamma som alltjämt hävdas av framstående lärare och teologer - att det inte finns någon oföränderlig gudomlig lag, som är en norm för vad som är rätt. Moralens normer utformas av samhället. De har ständigt varit föremål för förändringar. Alla dessa påståenden har sitt ursprung hos samme mästerlige ande - honom som t o m bland himlens syndfria invånare började sitt försök att bryta ned Guds lags rättfärdiga restriktioner. rätt (234)Läran om att det finns gudomliga förordningar, som oföränderligt bestämmer människans beteende, har kommit många att medvetet förkasta Guds lag. Wesley kämpade ständigt mot de antinomistiska förkunnarnas villfarelser. Han visade att den lära som ledde till antinomi stod i strid med Bibeln. ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor.” ”Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.” (Titus 2:11; 1 Tim 2:3-6). Guds Ande utdelas frikostigt för att göra det möjligt för varje människa att tillägna sig frälsningens medel. Kristus är ”det sanna ljuset”, det som ”lyser över alla människor”. (Joh 1:9). Människor går miste om frälsningen när de medvetet avvisar livets gåva. rätt (235)En ofrånkomlig lag (235) ”'Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda' (Matteus 5:17) ... Vad han menar med dessa ord (som överensstämmer med allt som sagts tidigare och allt som följer därefter) är utan tvivel detta: Jag har kommit för att uppfyllalagen i dess fullhet, trots alla människors ord. Jag har kommit för att fullt och otvetydigt visa allt det som kan ha varit dunkelt i den. Jag har kommit för att visa den sanna och fulla betydelsen av alla dess delar, visa längden och bredden, hela utsträckningen av varje bud som den innehåller, och höjden och djupet, den ofattbara renheten och andligheten i alla dess förgreningar.” (Wesley, Works, predikan 25). rätt (235)Wesley förklarade hur fullständigt lagen och evangeliet stämmer överens. ”Det finns därför den närmasteförening som kan tänkas mellan lagen och evangeliet. Å ena sidan har vi lagen, som hela tiden banar väg för oss och hänvisar oss till evangeliet, och å den andra sidan evangeliet, som hela tiden leder oss till en mer noggrann uppfyllelse av lagen. Lagen kräver t. ex. av oss att vi skall älska Gud, älska vår nästa, vara ödmjuka, saktmodiga och helgade. Vi känner att vi inte kan åstadkomma detta, ja, att 'för människor är detta omöjligt'. Men vi ser ett löfte om att Gud skall ge oss denna kärlek och göra oss ödmjuka, saktmodiga och helgade. Vi tar emot evangeliet, detta glädjebudskap. Det sker oss efter vår tro. 'Lagens krav' blir 'uppfyllda i oss' genom tron på Kristus Jesus...” rätt (235) ”Främst bland fienderna till Kristi evangelium”, sade Wesley, ”står de som öppet och uttryckligt 'dömer lagen' och 'baktalar lagen' och som lär människorna att bryta (upplösa, upphäva giltigheten av) inte bara ett av buden, vare sig det är det minsta eller det största, utan allesammans med ett slag. ... Mest förvånande av allt i samband med detta stora bedrägeri är, att de som ansluter sig till det verkligen tror att de ärar Kristus genom att omstörta hans lag, och att de upphöjer hans ämbete när de avskaffar hans lära. Ja de ärar honom precis som Judas gjorde då han sade: 'Hell dig Rabbi, ... och kysste honom.' Detta är inte någonting annat än att förråda honom med en kyss, tala om hans blod och ta bort hans krona –förakta någon del av hans lag för att främja hans evangelium. Inte heller kan någon undgå denna anklagelse, om han predikar tro på ett sådant sätt, att det antingen direkt eller indirekt medför att han åsidosätter en del av lydnaden, eller om han förkunnar Kristus, så att det upphäver eller på något sätt försvagar det minsta av Guds bud.” (Wesley, Works, predikan 25). rätt (236)De som påstod ”att förkunnelsen av evangeliet uppfyller hela avsikten med lagen”, svarade Wesley: ”Detta förnekar vi helt och hållet. Det uppfyller inte lagens allra första avsikt: nämligen att överbevisa människorna om synd och att väcka dem som ännu sover på randen av helvetet.” Aposteln Paulus säger att ”genom lagen kommer kännedom om synden”, ”och först när en person har blivit överbevisad om synd kommer han verkligen att känna sitt behov av Kristi försonande blod. ... 'Det är inte de friska', säger vår Herre själv, 'som behöver läkare utan de sjuka.' Det är därför meningslöst, att erbjuda en läkare åt dem som är friska, eller som åtminstone tror att de är det. Man måste först överbevisa dem om att de är sjuka. I motsatt fall kommer de inte att tacka dig för det du gör för dem. Lika meningslöst är det att framhålla Kristus för dem som har ett hjärta som ännu aldrig har blivit förkrossat.” (Samma källa, predikan 35). rätt (236)Samtidigt som Wesley förkunnade evangeliet om Guds nåd, sökte han på samma sätt som sin Mästare att låta Guds lag ”komma till makt och ära”. Trofast utförde han den gärning som Gud hade lagt på honom. Härliga var de resultat som han fick se. Vid slutet av sitt långa liv på över 80 år - mer än ett halvt århundrade verkade han som resande predikant - utgjorde hans bekännande anhängare över en halv miljon. Men antalet av dem som under hans arbete hade blivit upplyfta ur syndens fördärv och förnedring, eller genom hans lära hade fått en rikare och djupare erfarenhet, kommer aldrig att uppenbaras förrän hela den återlösta skaran samlas i Guds rike. Hans liv är i sig självt en ovärderlig undervisning för varje kristen. Måtte denne Kristi tjänares tro och ödmjukhet, hans outtröttliga iver, hans självuppoffring och hängivenhet visa sig i dagens kristna kyrkosamfund! rätt |