| Den stora striden kapitel 17. Från sida 270 | ren sida tillbaka |
(270)Mycket i Bibeln är nästan helt okänt för den breda allmänheten. Detta gäller till exempel många av de profetior som förutsäger Jesu återkomst. De visar, att denna händelse kan inträffa mycket snart. rätt (270)En av de högtidligaste och ändå härligaste sanningar som finns uppenbarade i Bibeln är löftet om Kristi andra ankomst för att fullborda det stora återlösningsverket. Guds pilgrimer, som så länge har lämnats att vandra i ”dödsskuggans land”, har fått det dyrbara, glädjeinspirerande hoppet i löftet om hans återkomst. Han som är uppståndelsen och livet kommer för att föra hem sina landsförvista. Läran om hans återkomst utgör själva grundtonen i Bibeln. Från den dag då det första människoparet med sorgtyngda steg lämnade Eden, har trons barn väntat på att den utlovade skulle komma för att bryta förstörarens makt och återföra dem till det förlorade paradiset. Forntidens heliga män såg fram emot Messias ankomst i härlighet som uppfyllelsen av deras hopp. Enok, den sjunde i raden efter dem som bodde i Eden, han som i trehundra år vandrade med Gud här på jorden, tilläts att långt i fjärran se Befriarens ankomst. ”Se”, förklarar han, ”Herren kommer med sina mångtusen heliga, för att hålla dom över alla”. (Judas, vers 14, 15). Med orubblig tillförsikt utbrast patriarken Job under sitt lidandes mörka stunder: ”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans.” (Job 19:25-27). rätt (271)Löftet om att Kristus skall komma tillbaka för att inleda rättfärdighetens regering har inspirerat de heliga författarna till de mest upphöjda och gripande uttalanden. Bibelns sångare och profeter har omtalat denna händelse med ord som glöder av himmelsk eld. Om Israels kungs makt och majestät sjöng psalmisten: ”Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans. Vår Gud kommer, och han skall icke tiga... Han kallar på himlen därovan och på jorden för att döma sitt folk.” (Ps 50:2-4). ”Må himlen vara glad och jorden fröjda sig, ... inför HERREN, ty han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma världen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.” (Ps 96:11-13). rätt (271)Profeten Jesaja skrev: ”Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade.””Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå.” ”Han skall för alltid göra döden om intet. Herren, HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. Ty HERREN har talat. På den dagen skall man säga: Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss. Ja, här är HERREN som vi väntade på. Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning.” (Jes 26:19; 25:8, 9). rätt (271)Väldet över världen (271)När Jesus stod beredd att lämna sina lärjungar tröstade han dem i deras sorg med försäkringen om, att han skulle komma tillbaka. ”Låt inte era hjärtan oroas ... I min Faders hus finns många rum ...Jag går bort för att bereda plats åt er. Och om jag än går och bereder plats åt er rum, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.””När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom.” (Joh 14:1-3; Matt 25:31, 32). rätt (271)De änglar som stannade kvar på Oljeberget efter det att Kristus hade farit upp till himmelen upprepade för lärjungarna löftet om hans återkomst: ”Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.” Och aposteln Paulus säger, inspirerad av Guds Ande: ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen.” Profeten på Patmos säger: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom.” (Apg 1:11; 1 Tess 4:16; Upp 1:7). rätt (272)Med Jesu återkomst förknippas den härlighet somföljer”då allt det blir upprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid”. Då skall det ondas långa välde upphöra. ”Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.” ”HERRENS härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den.” ” ... så skall Herren, HERREN låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.” Han skall ”bli en härlig krona och en strålande krans för kvarlevan av sitt folk”. (Apg 3:21; Upp 11:15; Jes 40:5; 61:11; 28:5). rätt (272)På den tiden skall Messias länge väntade fredsrike upprättas över hela jorden. ”Ja, HERREN tröstar Sion, han ser med medlidande på alla dess ruiner. Han gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik HERRENS lustgård.” ”Libanons härlighet skall ges åt den, Karmels och Sarons prakt.” ”Du skall inte mer kallas 'den övergivna', ditt land skall inte mer kallas 'ödemark', utan du skall heta 'min käraste' och ditt land 'den äkta hustrun'.””…som en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig”. (Jes 51:3; 35:2; 62:4, 5). rätt (272)Herrens återkomst har under alla tider varit hans sanna efterföljares hopp. Frälsarens avskedslöfte på Oljeberget om att han skulle komma tillbaka upplyste framtiden för hans lärjungar. Det fyllde deras hjärtan med glädje och ett hopp som sorg inte kunde utsläcka eller prövningar fördunkla. Under lidande och förföljelse var ”den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse”, det ”saliga hoppets fullbordan” för dem. De kristna i Tessalonika fylldes av sorg när de måste begrava sina kära som hade hoppats att få leva och erfaraHerrens återkomst. Men Paulus, som var deras lärare, hänvisade dem till uppståndelsen, som skulle inträffa vid Frälsarens återkomst. De som hade dött i Kristus skulle då uppstå.Tillsammans med de levande upprycks de då i luften för att möta Herren. ”Och så”, sade han, ”skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” (1 Tess 4:16-18). rätt (273)På det klippiga Patmos hör den älskade lärjungen detta löfte: ”Ja, jag kommer snart”, och hans längtansfulla svar ger uttryck för församlingens bön under hela dess pilgrimsvandring: ”Amen. Kom Herre Jesus!” (Upp 22:20). rätt (273)Från fängelse, bål och schavott, där de heliga och martyrerna vittnade för sanningen, hörs deras tal om tro och hopp ned genom århundradena. Eftersom de var ”överbevisade om hans kroppsliga uppståndelse och därför också om sin egen”, säger en av dessa kristna, ”föraktade de döden och fann att de stod höjd över den”. De var villiga att gå i graven för att kunna ”uppstå fria”.De väntade på ”Herrens ankomst på himmelens skyar med Faderns härlighet” ”för att överlämna riket åt de rättfärdiga”. Valdenserna var besjälade av samma tro. Wycliffe såg fram mot Återlösarens uppenbarelse som församlingens hopp. rätt (273)Luther sade: ”Jag är helt övertygad om att domens dag kommer innan trehundra år har gått. Gud kommer inte att ha tålamod med denna syndiga värld mycket längre.” ”Den stora dagen närmar sig då styggelsernas rike skall omstörtas.” (Daniel T. Taylor, The Reign of Christ on Earth: or, The Voice of the Church in All Ages, sid 33, 54, 129-132, 132-134, 158, 134). rätt (273) ”Denna gamla värld står inte långt från sitt slut”, sade Melanchthon. Kalvinuppmanar de kristna ”att inte vara villrådiga, utan innerligt längta efter dagen för Kristi återkomst som den lyckligaste av alla händelser”, och han säger att alla troendeskall hålla den dagen levande för sin inte blick”. ”Vi bör hungra efter Kristus, vi bör söka, begrunda”, sade han, ”till dess att den stora dagen gryr, då vår Herre fullt skall uppenbara sitt rikes härlighet.” (Samma källa, sid 158, 134). rätt (273) ”Har inte vår Herre Jesus burit vårt kött in i himmelen?” sade Knox, den skotske reformatorn, ”och skall han inte komma tillbaka? Vi vet att han skall komma och det ganska snart.” Ridley och Latimer, som offrade livet för sanningen, väntade i tro på Herrens återkomst. Ridley skrev: ”Utan tvivel - det tror jag, och därför säger jag det - närmar sig världen sin avslutning. Låt oss, liksom Guds tjänare Johannes, ropa i våra hjärtan till vår Frälsare Kristus: Kom, Herre Jesus, kom!” (Samma källa, sid 151, 145). rätt (273)Förhoppningarna skall uppfyllas (274)Profetian förutsäger inte endast avsikten med Kristi återkomst och hur han skall komma. Den framhåller också de tecken genom vilka människorna skall kunna veta när hans ankomst närmar sig. Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna”. (Luk 21:25). Då ”skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sitt sken. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens krafter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet.” (Mark 13:24-26). Johannes ger denna skildring av de första tecknen som skall inträffa före Kristi återkomst: ”Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod.” (Upp 6:12). rätt (274)Den stora jordbävningen (274)I Spanien och Portugal blev jordbävningen störst. I Cadiz skall flodvågen ha nått en höjd av arton meter. ”Några av de högsta bergen i Portugal tycktesrivas loss från själva grunden. Några av dem öppnade sig i toppen och blev uppspaltade och rivna i stycken på ett högst speciellt sätt. Enorma bergsmassor kastades ned i de omkringliggande dalarna. Det berättas om flammor som slog utfrån dessa berg.” (Sir Charles Lyell: Principles ofGeology, sid 495). rätt (274)I Lissabon ”kunde man höra ett underjordiskt dån, och strax därefter lade ett våldsamt jordskalv det mesta av staden i ruiner. Under loppet av ungefär sex minuter omkom 60.000människor. Havet drog sig först tillbaka så att sandrevet blev torrt. Därefter vällde flodvågen inåt igen och steg femton meter eller mer över det vanliga vattenståndet”. ”Bland andra ovanliga händelser, som inträffade i Lissabon under katastrofen, var att en ny kaj sjönk. Den hade med stora kostnader byggts uteslutande av marmor. En stor människoskara hade sökt sin tillflykt dit. De trodde att den var en plats, där de skulle kunna vara utom räckhåll för de sammanfallande ruinerna. Plötsligt sjönk kajen ned i havet med alla människor som fanns på den. Inte en enda av de döda kropparna flöt någonsin upp till ytan.” (Samma källa, sid 495). rätt (274)Strax efter jordbävningen ”störtade alla kyrkor och kloster samman. Så gick det också med alla de stora, offentliga byggnaderna och med över en fjärdedel av bostadshusen. Ungefär två timmar efter jordbävningen bröt bränder ut i många kvarter. De rasade med sådan våldsamhet under närmare tre dagar, att staden blev fullständigt utplånad. Jordbävningen inträffade på en helgdag. Kyrkor och kloster var fulla av människor. Ytterst få av dem undkom.” (Anm. i EncyclopaediaAmericana, art. ”Lissabon”, 1831 års utgåva). ”Skräcken bland folket var obeskrivlig. Ingen gråt hördes. De kunde helt enkelt inte gråta. De sprang fram och tillbaka, utom sig av skräck och förvåning. De slog sig för ansiktet och bröstet och ropade 'Misericordia! Världens ände har kommit!' Mödrar glömde sina barn och sprang omkring med krucifix. Olyckligtvis sprang många in i kyrkorna för att där söka sin tillflykt. Förgäves höll man fram sakramentet. Förgäves omfamnade de arma människorna altarna. Bilder, präster och folk begravdes i den allmänna ödeläggelsen.” Man räknade med att 90.000 människor omkom denna ödesdigra dag. rätt (276)Tjugofem år senare inträffade nästa tecken som profetian talar om, förmörkandet av solen och månen. Vad som gör detta särskilt anmärkningsvärt är att tiden för dess uppfyllande hade exakt angetts. I sitt samtal med lärjungarna på Oljeberget beskrev Frälsaren först den långa tid av nöd som församlingen skulle gå igenom under de 1260 åren av påvlig förföljelse, den ”nödens tid” som han lovade skulle förkortas. Därefter nämner han vissa händelser som skulle föregå hans återkomst. Därefter utpekar han tiden då den första av dessa skulle inträffa: ”Men i de dagarna, efter denna nöd, skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sitt sken.” (Mark 13:24). De 1260 dagarna, eller åren, slutade år 1798. Tjugofem år tidigare hade förföljelsen nästan helt upphört. Efter denna förföljelse skulle enligt Kristi ord solen förmörkas. Den 19 maj 1780 uppfylldes denna profetia. rätt (277) ”Nästan, om inte heltensamt i sitt slag som det mest hemlighetsfulla och hittills oförklarliga fenomenet av sitt slag ... står den mörka dagen, den 19 maj 1780, som en i högsta grad oförklarlig förmörkelse av hela den synliga delen av himlen och atmosfären i New England.” (R. M. Devens, OurFirst Century, sid 89). rätt (277)Ett ögonvittne, som bodde i staten Massachusetts, beskriver händelsen så: ”När solen gick upp, var himlen klar. Men den doldes snart i moln. Molnen tätnade och tycktes svarta och hotfulla. Från dem började blixtar flamma. Åskan mullrade och det föll regn. Vid niotiden lättade molnen. De blev något tunnare och tycktes anta en mässingsliknande eller kopparliknande färg. Marken, bergen, träden, husen, vattnet och människorna fick ett annat utseende i detta egendomliga, utomjordiska ljus. Efter några minuter spred sig en tung, svart molnmassa över hela himlen, med undantagför en liten smal kant vid horisonten, och det blev lika mörkt som det vanligtvis är vid niotiden en sommarkväll. … rätt (277)Den mörka dagen (277) ”Ljus tändes. Elden i de öppna spisarna lyste lika klart som under en månfri kväll på hösten. Hönsen satte sig på sina pinnar för att sova. Korna samlade sig vid gärdsgårdarna omkring betesmarkerna och råmade. Grodorna kväkte. Fåglarna kvittrade sina aftonsånger. Fladdermössen flög omkring. Men människorna visste ju att kvällen inte hade kommit. ... rätt (277) ”Dr Nathanael Whittaker, präst i Tabernakelförsamlingen i Salem, höll möte i församlingshuset. I sin predikan hävdade han att mörkret var övernaturligt. Församlingar samlades på många andra platser. Bibeltexter, som bildade underlaget för de oförberedda predikningarna, var utan undantag sådana, att de tydde på att mörkret var det som stämde med förutsägelserna i Bibeln. ... Mörkret var tätast efter klockan elva.” (The Essex Antiquarian, april 1899, band 3, nr 4, sid 53-54). ”På de flesta ställen i landet var det så mörkt på dagen, att folk varken kunde se vad klockan var, äta eller utföra sitt dagliga arbete utan att tända ljus.... rätt (278) ”Mörkrets utsträckning var förvånansvärt stor. Österut nådde det till Falmouth. Västerut sträckte det sig till de yttersta delarna av Connecticut och Albany. Söderut kunde man märka det längs kusten. Mot norr gick det så långt som de amerikanska områdena var bebodda.” (William Gordon, History of the Rise, Progress, and Establishment of the Independence of the USA, band 3, sid 57). rätt (278)Ett par timmar före kvällen följdes det täta mörkret av en delvis klar himmel, och solen kom fram. Den var alltjämt förmörkad av den svarta, tunga dimman. ”Efter solnedgången drog sig molnen återigen ihop, och det mörknade väldigt snabbt.” ”Och nattens mörker blev inte mindre ovanligt och skräckinjagande än det som hade rått under dagen. Trots att det nästan var fullmåne, kunde folk ingenting se utan hjälp av belysning. Från hus i närheten eller andra platser på litet avstånd såg människor detta ljus som genom ett slags egyptiskt mörker. Strålarna kunde nästan inte tränga igenom.” (Isaiah Thomas, Massachusetts Spy: or, American Oracle of Liberty, band 10, nr 472, den 25 maj 1780). Ett ögonvittne till denna scen sade: ”Jag kunde inte hjälpa att jag vid det tillfället fick en känsla av, att om varje lysande kropp i hela universum hade inhöljts i ogenomträngliga dimmor, eller utplånats helt, kunde mörkret inte ha varit mer fullständigt.” (Brev skrivet av dr Samuel Tenney från Exeter, New Hampshire, dec 1785, i Massachusetts HistoricalSociety Collections, 1792, första serien, band 1, sid 97). Även om det var fullmåne vid niotiden på kvällen ”kunde den inte på något sätt skingra det dödsliknande mörkret. Vid midnatt försvann mörkret. Då månen kom fram till slut, såg den ut som blod.” rätt (278)Den 19 maj 1780 blev i historien omtalad som ”den mörka dagen”. Sedan Mose tid har vi inte haft någon upplysning om ett mörker så ogenomträngligt och med sådan utsträckning och varaktighet. Ögonvittnens skildring av denna händelse är bara ett eko av Herrens ord genom profeten Joel, två och ett halvt årtusende innan det uppfylldes: ”Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.” ( Joel 2:31). rätt (278)Kristus hade uppmanat sina efterföljare att lägga märke till tecknen på hans återkomst och glädja sig över att de fick se tecknen på sin Kungs ankomst. ”Men när detta börjar ske”, sade han, ”räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.” Han bad dem också att lägga märke till hur träden knoppas på våren och sade: ”Så snart ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. När ni ser att detta händer, vet ni på samma sätt att Guds rike är nära.” (Luk 21:28, 30, 31). rätt (278)Men efterhand som den ödmjuka och hängivna andan i församlingen ersattes av högmod och formalism, började kärleken till Kristus och tron på hans återkomst att svalna. De som kallade sig Guds folk sjönk ned i världslighet och nöjeslystnad. Därmed glömde de den undervisning Frälsaren hade gett angående tecknen på sin uppenbarelse. Läran om hans andra ankomst försummades. De bibeltexter som talade om detta gavs felaktiga tolkningar. De blev därför till stor del ignorerade och bortglömda. Framför allt var detta fallet bland kyrkosamfunden i Amerika. Här hade alla samhällsklasser frihet och hög levnadsstandard. Strävan efter rikedom och lyx ledde till en uppslukande jakt efter att tjäna pengar. Detivriga strävandet efter popularitet och makt, som tycktes vara inom räckhåll för alla, kom människor att inrikta sitt intresse och sina förhoppningar på det materiella. Den högtidliga dag när den nuvarande världen skall förgås förlade de till en avlägsen framtid. rätt (279)När Frälsaren påpekadeför sina efterföljare vilka tecken som skulle föregå hans återkomst, förutsade han det avfall som skulle inträffa vid hans andra ankomst. Som på Noas tid skulle människorna vara ivrigt upptagna med materiella förrättningar och nöjen - köpa, sälja, plantera, bygga, gifta sig - men de skulle glömma Gud och det eviga livet. De som lever i denna tid förmanades av Kristus: ”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er.” ”Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen.” (Luk 21:34, 36). rätt (279)Tillståndet i den kristna församlingen vid denna tid skildras tydligt av Frälsaren i Uppenbarelseboken: ”Du har namnet om dig att du lever, men du är död.” Och till dem som inte vill vakna upp ur sin likgiltiga trygghet ges denna högtidliga varning: ”Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig.” (Upp 3:1, 3). rätt (279)Likgiltighet inför faran (279)Då profeten Jeremia såg fram mot denna fruktansvärda tid utbrast han: ”Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas djup. Mitt hjärta klagar i mig,jag kan inte tiga, ty ljud av horn har min själ hört, och stridsrop. Förödelse på förödelse ropas ut.” (Jer 4:19, 20). rätt (279) ”En vredens dag är den dagen, en dag av ångest och nöd, en dag av ödeläggelse och förödelse, en dag av mörker och dimma, en dag av moln och dis, en dag då ljud av horn och härskri höjs.”-Sef 1:15, 16. ”Se, HERRENS dag kommer ... för att ödelägga landet och utrota syndarna som bor där.” (Jes 13:9). rätt (280)Inför denna stora dag uppmanar Bibeln Guds folk med de högtidligaste och mest uttrycksfulla ord att vakna upp ur sin andliga slöhet och söka honom med ånger och ödmjukhet: ”Blås i horn på Sion, låt larmet ljuda på mitt heliga berg, så att alla som bor i landet darrar. Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära.” ”... pålys en helig fasta, lys ut en helig sammankomst. Samla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste, samla de små barnen ... Må brudgummen komma ut ur sin kammare och bruden ut ur sitt gemak. Må prästerna, HERRENS tjänare, gråta mellan förhuset och altaret”. ”Men nu, säger HERREN, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta och gråt och klagan. Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till HERREN, er Gud. Ty nådig och barmhärtig är han, sen till vrede och stor i nåd”. (Joel 2:1, 15-17, 12, 13). rätt (280)Ett stort reformarbete (280)Denna varning omtalas i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. Här förkunnas ett trefaldigt budskap av himmelska väsen som omedelbart följs av Människosonens ankomst för att inbärga jordens skörd. Den första av dessa varningar tillkännager den förestående domen. Profeten såg en ängel som flög ”högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: 'Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.'” (Upp 14:6, 7). rätt (280)Detta budskap sägs vara en del av ”ett evigt evangelium”. Uppgiften att förkunna evangeliet har inte överlåtits till änglar utan till människor. Heliga änglar har varit med för att leda detta verk. De har vakat över de stora rörelserna för att frälsa människor. Den egentliga förkunnelsen av evangeliet utförs emellertid av Kristi tjänare på jorden. rätt (280)Trofasta människor, som varit lydiga mot Guds Andes ledning och undervisningen i hans ord, skulle förkunna denna varning för världen. Det var de som gav akt på ”det profetiska ordet”, det ”ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan”. De hade sökt efter Guds kunskap mer än efter dolda skatter. De ansåg nämligen att det var ”bättre att få vishet än silver, den vinst den ger är bättre än guld.” Herren uppenbarade sitt rikes storhet för dem. ”HERREN umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem.” (2 Petr 1:19, Ords 3:14, Ps 25:14). rätt (280)Det var inte de lärda teologerna som förstod denna sanning och som var sysselsatta med att förkunna den. Hade dessa män varit trogna väktare, som ivrigt och med bedjande sinnen hade studerat Bibeln, skulle de ha förstått hur långt natten var framskriden. Profetiorna skulle ha visat dem de händelser som snart skulle inträffa. Men de svek. Budskapet förkunnades i stället av människor utan världsligt anseende. Jesus sade: ”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.” (Joh 12:35). De som vänder sig bort från det ljus Gud har gett, eller som försummar det medan de har tillgång till det, förblir i mörkret. Men Frälsaren har sagt: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12) Var och en som uppriktigt söker göra Guds vilja, och ärligt följer det ljus som redan har getts, kommer att få större ljus. Till en sådan människa kommer Gud att sända en ledstjärna med himmelskt ljus. Den leder henne fram till hela sanningen. rätt (281)Vid tiden för Kristi första ankomst kunde den heliga stadens präster och skriftlärda ha förstått sin tids tecken. De kunde också ha förkunnat, att han som hade utlovats skulle komma. De hade ju anförtrotts Guds ord. Mikas profetia hade pekat ut platsen där han skulle födas. Daniel förutsade tiden för hans första ankomst. (Se Mika 5:2, Dan 9:25). Gud överlämnade dessa profetior till de ledande männen bland judarna. De var därför utan ursäkt för att de inte visste eller omtalade för folket att Messias ankomst var nära. Deras okunnighet var en följd av syndig försummelse. Judarna uppförde minnesmärken över Guds profeter som de hade mördat. Samtidigt gav de, genom sin vördnad för världens stormän, Satans tjänare sin hyllning. De var upptagna av sin ärelystna kamp för samhällsställning och makt. De vände blicken bort från de gudomliga hedersbevisningar som himmelens kung erbjöd dem. rätt (281)De borde ha förstått (282)Himmelska änglar hade sett den härlighet som Guds Son hade haft hos Fadern, innan världen blev till. Med det djupaste intresse hade de sett fram emot hans ankomst till jorden som en händelse fylld av den största glädje för alla människor. Änglar utsågs att förmedla det glada budskapet till dem som var beredda att ta emot det, och som med glädje skulle tillkännage det för människorna över hela jorden. Kristus hade sänkt sig ned till att ta på sig mänsklig natur. Han skulle bära en obeskrivlig börda av ångest och smärta, när han gjorde sin själ till ett offer för synd. Men änglarna ville att den Högstes Son, även i sin förnedring, skulle framträda inför människorna med en värdighet och en härlighet som motsvarade hans väsen. Skulle stormännen på jorden samlas i Israels huvudstad för att hylla hans ankomst? Skulle en stor mängd änglar presentera honom för den förväntansfulla församlingen? rätt (283)En ängel besöker jorden för att se hur många det är som förbereder sig för att bjuda Jesus välkommen. Men han ser inte några tecken till att någon väntar på honom. Han hör ingen lovsång och ingen segersång över att Messias snart skall komma. Ängeln dröjer en tid över den utvalda staden och över templet, där Gud under århundraden hade uppenbarat sig. Men också här möter han samma likgiltighet. I prakt och stolthet frambär prästerna orena offer i templet. Fariséerna vänder sig högröstat till folket eller ber sina högmodiga böner i gathörnen. I de kungliga palatsen, i filosofernas kretsar och i rabbinernas skolor, överallt är människor lika okunniga om det underbara som fyllt hela himlen med glädje och lovsång: Människornas Frälsare kommer snart till jorden. rätt (283)En obekymrad och ovetande värld (283)Hur mycket innehåller inte denna underbara berättelse från Betlehem! Hur tillrättavisar den inte vår otro, vår stolthet och vår självtillräcklighet! Hur varnande talar den inte till oss om att vi skall se till, att inte också vi genom vår syndiga likgiltighet skall vara blinda för tidens tecken och därigenom inte förstå när vårt tillfälle kommer! rätt (283)Det var inte bara på Judeens berg, inte bara bland de fattiga herdarna, som änglarna fann några som väntade på Messias' ankomst. Också bland hedningarna fanns det några som väntade på honom. Det var de vise männen, rika och ädla filosofer från Österlandet. Dessa vise män, som studerade naturen, hade sett Gud i hans skapade verk. I hebréernas skrifter hade de läst om stjärnan som skulle träda fram ur Jakob (4 Mos 24:17). Längtansfullt väntade de på honom som inte endast skulle vara ”Israels tröst”, utan också ”ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna” och ”för att ... bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.” (Luk 2:25, 32; Apg 13:47). De sökte efter ljus. Ljus från Guds tron lyste också ned över stigen framför deras fötter. Prästerna och rabbinerna i Jerusalem, som hade satts att vara väktare och tolkare av sanningen, förstod ingenting. Den himmelska stjärnan förde emellertid dessa hedniska främlingar till den nyfödde kungens födelseplats. rätt (283)Vår egen tids blindhet (284) ”Väktarna på Sions murar” skulle ha varit de första att uppfånga meddelandet om Frälsarens ankomst, de första att höja sina röster för att förkunnaatt hans ankomst var nära, de första att uppmana folket att förbereda sig för hans ankomst. Men de var liknöjda och drömde om fred och ingen fara, medan folket sov i sina synder. Jesus såg sin församling som ett fikonträd, täckt med lovande bladverk men ändå utan den värdefulla frukten. Kristendomens former upprätthöll de med stolthet, medan sann ödmjukhet och ånger och tro saknades. Och detta är det enda som gör att Gud finner behag i gudstjänsten. I stället för Andens dygder såg man högmod, formalism, fåfänga, egenkärlek och förtryck. En avfällig församling slöt sina ögon för tidens tecken. Gud lämnade inte dessa människor. Hans trofasthet svek dem inte. Men de gick bortfrån honom och skilde sig från hans kärlek. Löftena uppfylldes inte på dem, eftersom de vägrade att uppfylla villkoren. rätt (285)Detta blir det säkra resultatet av att man försummar att uppskatta och förmedla det ljus och de förmåner som Gud ger. Om församlingen inte vill följa med när han visar vägen, om den inte tar emot varje ljusstråle och utför de plikter som påpekas, kommer kristendomen ofrånkomligt att förfalla till formalism. Den sanna gudsfruktans anda kommer att försvinna. Detta ser vi exempel på i kyrkohistorien, gång på gång. Gud kräver av sitt folk trons och lydnadens gärningar, som motsvarar de välsignelser och de fördelar som han har gett dem. Lydnad kräver offer och inbegriper ett kors. Detta är anledningen till att så många av dem som har bekänt sig följa Kristus vägrade att ta emot ljuset från himlen. Liksom judarna förut visste de inte när deras tillfälle gick förbi. (Luk 19:44). På grund av deras stolthet och otro gick Herren förbi dem och uppenbarade sin sanning för människor som, i likhet med herdarna i Betlehem och de vise männen från Österlandet, hade följt allt det ljus som de hade fått. rätt |