Den stora striden kapitel 18. Från sida 286ren sida tillbaka

En amerikansk reformator

(286)William Miller greps av Bibelns profetiska budskap. Det påverkade hans och tusentals människors liv, och ledde till en mäktig väckelse. I Bibeln finns kraft, och i dess profetior en vishet utan motstycke. En öppen Bibel är grunden för bestående omvändelse och kan leda till mäktiga väckelser. rätt

(286)En redbar och ärlig bonde, som hade kommit att tvivla på Bibelns gudomliga auktoritet men ändå uppriktigt ville lära känna sanningen, blev av Gud utvald att förkunna att Kristi andra ankomst var nära. Som så många andra reformatorer hade William Miller i sin ungdom kämpat med fattigdom. Därigenom lärde han sig uthållighet och självförnekelse. Medlemmarna i hans familj var kända för sin oberoende, frihetsälskande anda och för sin uthållighet och starka fosterlandskärlek. Dessa drag var också framträdande i hans kynne. Hans far var kapten i armén under revolutionskrigen. De uppoffringar han fick göra under svårigheter och lidanden under denna stormiga period var orsaken till de torftiga förhållandena under Millers uppväxttid. rätt

(287)William Miller var fysiskt frisk och stark. Redan under barnaåren visade han sig vara ovanligt begåvad. Med åldern blev detta allt mer framträdande. Han hade ett vaket sinne. Han hungrade efter kunskap. Han fick inget tillfälle till akademisk utbildning. Hans kärlek till studier och vanan att tänka logiskt och att kritiskt betrakta omvärlden gav honom sunt omdöme och vidsynthet. Hans moral var oantastlig. Hans anseende avundsvärt. Överallt vann han aktning för sin arbetsamhet, flit och välgörenhet. Genom energi och träget arbete blev han relativt välbärgad. Han fortsatte emellertid sina studier. Han innehade borgerliga och militära ämbeten som han skötte med heder. Vägen till rikedom och anseende tycktes vara vidöppen för honom. rätt

(287)Hans mor var mycketfrom. Religionen gjorde djupt intryck på honom under barndomen. I sin tidiga barndom kom han emellertid in i en krets av deister. Deras inflytande blev väldigt starkt. De var ju synnerligen goda medborgare och utmärkte sig för medmänsklighet och välgörenhet. Eftersom de levde mitt i en kristen miljö, påverkades deras livsföring i viss mån av deras omgivning. De hade Bibeln att tacka för de utmärkta egenskaper som gav dem respekt och förtroende. Ändå förvändes dessa gåvor så att deras inflytande kom att motarbeta Bibeln. Samvaron med dessa människor kom Miller att godta deras synpunkter. Den vanliga tolkningen av Bibeln bjöd på svårigheter som tycktes honom vara oöverstigliga. Men hans nya tro, som förkastade Bibeln, erbjöd ingenting bättre i dess ställe. Han var långtifrån tillfredsställd. Ändå höll han fast vid dessa synpunkter i över tolv år. Då han blev 34 år gammal fick han emellertid genom den helige Andes påverkan en känsla av sitt eget syndiga tillstånd. I sin tidigare tro fann han ingen förvissning om lycka efter döden. Framtiden tycktes dyster och mörk. Han skrev senare om sina känslor under denna tid: rätt

(287)Livsåskådningar i konfrontation
”Läran om tillintetgörelse var en kall och skakande tanke. Läran om att man en gång skall stå till svars betydde säker undergång: Himlen var som koppar över mitt huvud och jorden som järn under mina fötter. Evigheten - vad var den? Och döden - varför förekom den? Ju mer jag funderade, dess oklarare blev det. Ju mer jag tänkte, dess mer förvirrad blev jag i mina slutsatser. Jag försökte sluta att tänka. Men jag kunde inte styra mina tankar. Jag hade det verkligen svårt. Men jag förstod inte orsaken till detta. Jag klagade och anmärkte. Men jag visste inte vem som bar skulden. Jag visste att något var fel. Men jag visste inte hur och var jag skulle finna det som var rätt. Jag sörjde, men utan hopp.” rätt

(287)Detta tillstånd fortsatte under flera månader. ”Plötsligt”, säger han, ”framstod Frälsarens karaktär levande för mitt sinne. Det tycktes mig som om det skulle finnas någon som var så god och medkännande att han ville försona våra överträdelser och frälsa oss från syndens straff. Jag kände genast hur älsklig han måste vara. Jag föreställde mig, att jag skulle kunna kasta mig i hans armar och förlita mig på hans barmhärtighet. Men så kom frågan: Hur skulle man kunna bevisa att han existerade? Vid sidan om Bibeln fann jag, att jag inte kunde finna några bevis för en sådan Frälsares existens eller ens bevis för ett framtida liv... rätt

(287)Jag såg att Bibeln framställde just en sådan Frälsare som jag behövde. Och jag blev förvånad över att finna att en icke inspirerad bok kunde framställa principer, som så fullkomligt tillgodosåg en fallen världs behov. Jag blev tvungen att medge att Bibeln måste vara en uppenbarelse från Gud. Den blev min glädje. I Jesus fann jag en vän. Frälsaren blev för mig 'den främste bland tiotusen'. Bibeln som tidigare varit mörk och motsägande, blev nu mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Mitt sinne fann ro och tillfredsställelse. Jag fann att Herren Gud var en klippa mitt i livets hav. Bibeln blev nu den bok som jag studerade mest. Jag kan i sanning säga att jag läste den med stor glädje. Jag fann att man inte ens hade talat om hälften för mig. Jag undrade varför jag inte tidigare sett dess skönhet och härlighet. Jag kunde nu inte förstå att jag någonsin hade kunnat förkasta den. Jag fann allting uppenbarat, som mitt hjärta kunde önska och ett botemedel för varje sjukdom i själen. Jag förlorade all smak för annan läsning och inriktade hela mitt sinne på att få vishet från Gud.” (S. Bliss, Memoirsof William Miller, sid 65-67). rätt

(288)Miller bekände nu offentligt sin tro på den religion som han tidigare föraktat. Hans icke kristna vänner dröjde emellertid inte med att komma med alla de argument som han själv ofta hade använt mot Bibelns gudomliga auktoritet. Ännu kunde han inte svara dem. Han menade att om Bibeln var en bok från Gud, då måste den stämma överens med sig själv. Och eftersom den hade getts för att upplysa människorna, måste den också vara anpassad till deras möjligheter att förstå. Han beslöt sig för att studera Bibeln för att se om det fanns en förklaring till de skenbara motsägelserna. rätt

(288)Han försökte lämna alla förutfattade meningar och undvek att använda några bibelkommentarer. Så jämförde han bibeltext med bibeltext med hjälp av texthänvisningarna och en bibelordbok. Under dessa studier följde han en bestämd plan. Han började med första Moseboken och läste vers för vers. Han gick inte vidare förrän betydelsen i varje avsnitt var helt klar för honom. Fann han något som var oklart gjorde han det till en vana att jämföra det med varje annan text som tycktes ha något som helst samband med det som han studerade. Han lät varje ord i sammanhanget ge sin riktiga synpunkt på ämnet i den text han studerade. Om hans uppfattning om den stämde överens med varje annan parallelltext fanns det inte längre några problem. När han kom till en bibeltext som var svår att förstå, fann han förklaringen till den i andra delar av Bibeln. När han studerade under ivrig bön till Gud om upplysning, blev allt det klarlagt som tidigare varit dunkelt. Han erkände sanningen i psalmistens ord: ”När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.” (Ps. 119:130). rätt

(289)Länkar i en kedja av sanningar
Med djupt intresse studerade han Daniels bok och Uppenbarelseboken. Han tillämpade samma principer i studiet av dessa böcker, som han hade tillämpat beträffande de övriga bibelböckerna. Till sin stora glädje fann han att de profetiska symbolerna kundeförstås. Han såg att de profetior som hittills uppfyllts hade blivit bokstavligt uppfyllda. De olika bilderna, liknelserna och symbolerna antingen förklarades av det sammanhang i vilket de förekom eller av det sätt på vilket de klargjordes genom andra bibeltexter. När de på detta sätt förklarades, blev det klart att de skulle förstås bokstavligen. ”På det sättet”, säger han, ”överbevisades jag om att Bibeln var en samling uppenbarade sanningar, som hade framställts så klart, att inte ens de enfaldiga behövde ta fel.” (Bliss, sid 70). Länk efter länk i en kedja av sanningar blev lönen för hans möda. Så småningom blev de stora dragen i profetian klarlagda. Himlens änglar ledde hans tankar och förklarade Bibeln så att han förstod den. rätt

(289)Det sätt på vilket profetiorna hade uppfyllts i det förflutna gjorde det klart för honom hur de som ännu hörde framtiden till skulle uppfyllas. Därigenom blev han överbevisad om att den populära uppfattningen om Kristi andliga regering - ett jordiskt rike före tidens slut - saknade stöd i Bibeln. Denna uppfattning gick ut på, att det skulle komma en tid av tusen år med rättfärdighet och fred innan Kristus personligen skulle komma tillbaka. Därmed förlades Herrens stora och fruktansvärda dag till en avlägsen framtid. Men även om detta föreföll tilltalande, var det absolut inte Kristi eller apostlarnas lära. De sade nämligen att vetet och ogräset skulle växa tillsammans till skördetiden eller världens slut. De visade också att ”onda människor och bedragare skall göra framsteg - till det sämre”, och att ”i de sista dagarna skall det komma svåra tider.” De visade också att mörkrets rike skall fortsätta att härska till dess att Herren kommer. Då skall det förtäras genom hans muns anda och tillintetgöras genom hans tillkommelses uppenbarelse. (Matt 13:30, 38-41; 2 Tim 3:13, 1; 2 Tess 2:8). rätt

(290)Läran om världens omvändelse och Kristi andliga rike förkunnades inte av den apostoliska församlingen. Den blev inte allmänt antagen av de kristna förrän omkring början av 1700-talet. Som varje annan villfarelse medförde den bara ont. Den lärde människorna att se långt in i framtiden efter Herrens ankomst. Det hindrade dem från att fästa sin uppmärksamhet på de tecken som skulle förkunna, att hans ankomst var nära. Den invaggade dem i en falsk känsla av tillförsikt och trygghet. Den fick många att försumma den nödvändiga förberedelsen för att möta sin Herre. rätt

(290)Full klarhet och överensstämmelse
Miller fann att Kristi verkliga, personliga ankomst tydligt hade framställts i Bibeln. Paulus säger: ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen.” (1 Tess 4:16). Och Frälsaren förklarar: ”När de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet.” ”Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.” (Matt 24:30, 27). Han skall åtföljas av alla himlens härskaror. ”Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom.” (Matt 25:31). ”Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda.” (Matt 24:31). rätt

(290)Vid hans ankomst skall de rättfärdiga döda uppstå och de rättfärdiga levande bli förvandlade. ”Vi skall inte alla insomna”, säger Paulus, ”men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.” (1 Kor 15:51-53). Och då Paulus har beskrivit Herrens ankomst i sitt brev till församlingen i Tessalonika säger han: ”Först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” (1 Tess 4:16, 17). rätt

(291)Först vid Kristi personliga återkomst kan hans folk få ta emot riket. Frälsaren sade: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.” (Matt 25:31-34). Av de bibeltexter som vi har citerat här ser vi, att de rättfärdiga döda skall uppstå odödliga och att de levande heliga skall bli förvandlade när Människosonen kommer. Genom denna stora förändring blir de förbereddaatt ärva riket. Paulus säger att: ”Kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga.” (1 Kor 15:50). Människor är dödliga, förgängliga, i sitt nuvarande tillstånd. Men Guds rike blir oförgängligt. Det skall bestå för evigt. Därför kan människor i sitt nuvarande tillstånd inte ärva Guds rike. Men när Jesus kommer skall han skänka sitt folk odödlighet. Då skall han kalla dem till att ta i besittning det rike som de fram till denna tidpunkt endast har varit arvingar till. rätt

(291)Dessa och andra bibeltexter gjorde det klart för Miller, att de händelser som folk i allmänhet väntade på före Kristi andra ankomst, som t ex ett allmänt fredsrike och upprättandet av Guds rike på jorden, skulle inträffa först efter ankomsten. Dessutom stämde alla tidstecken och tillståndet i världen med den profetiska beskrivningen av de sista dagarna. Enbart genom att studera Bibeln kunde Miller inte undgå att dra slutsatsen, att den tid som var bestämd för jorden i dess nuvarande tillstånd närmade sig sitt slut. rätt

(291) ”Ett annat slags bevis som starkt påverkade mig”, sade han, ”var Bibelns kronologi ... jag fann att förutsagda händelser, som hade fullbordats i det förflutna, ofta inträffade inom den angivna tiden. Detta stämde beträffande de 120 åren före floden (1 Mos 6:3), de sju dagarna som föregick den, och att det skulle regna under fyrtio dagar (7:4), de 400 år under vilka Abrahams efterkommande skulle vara förtryckta (1 Mos 15:13), de tre dagar som nämns i de drömmar som hovmästaren och bagaren hade (1 Mos 40:12-20), de sju åren i Faraos dröm (1 Mos 41:28-54), de fyrtio åren i öknen (4 Mos 14:34), de tre och ett halvt åren av hungersnöd (1 Kon 17:1) [se Luk 4:25], ... de sjuttio årens fångenskap (Jer 25:11), Nebukadnessars sju tider (Dan 4:13-16), och de sju veckorna och sextiotvå veckorna och en vecka, som tillsammans utgör sjuttio veckor, som var bestämda för judarna (Dan 9:24-27). För alla dessa händelser hade tiden angetts. De var alla en gång endast profetior. Men de uppfylldes såsom förutsagt.” (Bliss, sid 74, 75). rätt

(291)Förut fastställda tidpunkter
När han därför i sitt studium fann olika kronologiska perioder som, så långt han kunde förstå dem, sträckte sig fram till Kristi andra ankomst, kunde han inte annat än betrakta dem som ”förut fastställda tider”, som Gud hade uppenbarat för sina tjänare. ”Det fördolda”, sade Moses, ”hör HERREN, vår Gud till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid”. (5 Mos 29:29). Och Herren förklarar genom profeten Amos att han ”gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna” (Amos 3:7). De som studerar Bibeln kan därför med säkerhet vänta sig finna de mest häpnadsväckande händelser, som skall inträffa i mänsklighetens historia, klart framställda i sanningens bok. rätt

(292) ”Jag var fullt övertygad om”, säger Miller, ”att hela Bibeln är inspirerad av Gud och nyttig för undervisning (2 Tim 3:16), och att den inte har kommit till på grund av människors vilja, utan att heliga Guds män hade talat drivna av Guds Ande (2 Petr 1:21). Bibeln har skrivits 'till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp'. (Rom 15:4.) Därigenom blev jag övertygad om att den kronologiska delen av Bibeln har lika stor rätt att allvarligt studeras som någon annan del av Bibeln. Jag kände att när jag försökte förstå det som Gud i sin barmhärtighet hade funnit lämpligt att uppenbara för oss, hade jag inte rätt att förbise de profetiska tidsperioderna.” (Bliss, sid 75). rätt

(292)Den profetia som tydligast avslöjade tiden för Kristi andra ankomst var Dan 8:14: ”Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.” Miller, som lät Bibeln tolka sig själv, insåg att när en dag användes som symbol i profetian avsåg den ett år. (4 Mos 14:34, Hes 4:6). Han förstod att de 2.300 profetiska dagarna, eller kvällarna och morgnarna, var verkliga år och att de skulle nå långt förbi den judiska tidsålderns utsträckning. Därför kunde de heller inte avse helgedomen i det gamla förbundet. Miller godtog den allmänna uppfattningen att helgedomen under de kristnas tidsålder symboliserade jorden. Därför trodde han, att reningen av helgedomen, som omtalas i Dan 8:14*, måste betyda att jorden skulle renas genom eld vid Kristi andra ankomst. Han drog slutsatsen, att om man fann den rätta utgångspunkten för de 2.300 dagarna, skulle det också vara lätt att finna tiden för Kristi andra ankomst. Den stora dag då allt skulle förtäras skulle då avslöjas, och den nuvarande tiden ”med all sin stolthet och makt, sitt högmod och sin fåfänga, ogudaktighet och förtryck skulle ta slut ... Då skulle förbannelsen tas bort från jorden. Döden skulle bli utplånad. Lönen skulle överlämnas åt Guds tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar hans namn. Då skulle också de som fördärvar jorden bli fördärvade”. (Bliss, sid 76). * Se vidare kapitlet ”Vad är helgedomen?”. rätt

(292)Med nytt och djupare allvar fortsatte Miller att studera profetiorna. Han använde hela nätter och dagar till att studera det som nu föreföll honom vara av enormt stor betydelse och mer intressant än allt annat. I Dan 8:e kapitel kunde han inte finna någon nyckel till utgångspunkten för de 2.300 dagarna. Även om ängeln Gabriel fick besked om att låta Daniel förstå synen, förklarade han ända inte alltsammans för honom. Då profeten såg den fruktansvärda förföljelse som skulle drabba församlingen, förlorade han sin fysiska kraft. Han kunde inte uthärda mer. Ängeln lämnade honom till en tid. ”Men jag, Daniel, blev kraftlös och låg sjuk en tid.” Och han sade: ”Synen förundrade mig, men ingen förstod den.” (Daniel 8:27). rätt

(293)Kodens nyckel
Men Gud hade befallt sin budbärare och sagt: ”Gabriel, uttyd synen för honom.” Detta uppdrag måste utföras. Därför kom ängeln efter en tid tillbaka till Daniel och sade: ”Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd. ... Så ge akt på ordet och förstå synen”. (Dan 8:27, 16; 9:22, 23, 25-27). Ett viktigt avsnitt i synen som omtalas i åttonde kapitlet hade ängeln inte förklarat, nämligen det som hade med tiden att göra - de 2.300 kvällarna och morgnarna. När ängeln fortsätter sin förklaring, ägnar han därför särskild uppmärksamhet åt det som angår tiden. rätt

(293) ”Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad ... Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter. Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. ... Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer.” (Dan 9:24-27). rätt

(293)Ängeln hade sänts till Daniel med det uttryckliga uppdraget att förklara det avsnitt som han inte förstod i synen som omtalas i åttonde kapitlet, nämligen upplysningen om tiden - ”tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas”. Efter det att han hade uppmanat Daniel att ge akt på ordet och på synen, sade ängeln först: ”Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad.” Ett ord som här har översatts med ”bestämda” betyder bokstavligen ”avskurna”. Ängeln förklarade att 70 veckor, som motsvarar 490 år, har avskurits, därför att de särskilt tillhörde judarna. Men från vad var dessa dagar ”avskurna”? De 2.300 dagarna är ju den sista tidsperiod som omtalas i åttonde kapitlet. Det måste alltså vara från denna som de 70 veckorna avskurits. De 70 veckorna måste därför vara en del av de 2.300 dagarna. De två tidsperioderna måste också börja samtidigt. Ängeln förklarade att de 70 veckorna började vid den tidpunkt då befallningen utgick om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Om man kunde fastställa tidpunkten för denna befallning, skulle man också ha funnit utgångspunkten för den stora tidsperioden på 2.300 dagar. rätt

(293)I det sjunde kapitlet i Esras bok finner vi denna befallning. (Verserna 12-26). I sin mest fullständiga form utfärdades den av Artasasta, kungen i Persien, år 457 f Kr. Men i Esra 6:14 sägs det att Herrens hus i Jerusalem uppbyggdes ”som Koresh och Darejaves och Artasasta, den persiske kungen, hade befallt”. Dessa tre kungar utfärdade, bekräftade och fullföljde befallningen. Därigenom blev profetian exakt uppfylld. Den fastställde året för de 2.300 årens början. Befallningen utfärdades år 457 f Kr. Räknar vi befallningen från detta år, ser vi att varje enskild del av profetian angående de 70 veckorna blev uppfylld. rätt

(293) ”Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp.” (Dan 9:25). Tillsammans utgör de 69 veckor eller 483 år. Artasastas dekret fick laglig effekt på hösten år 457 f Kr. Från denna tidpunkt sträckte sig de 483 åren fram till hösten år 27 e Kr. Vid denna tid blev denna profetia uppfylld. Den Smorde Fursten som omtalas är Kristus. Hösten år 27 döptes Jesus av Johannes och smordes av den helige Ande. Aposteln Petrus vittnar om ”hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft”. (Apg 10:38). Och Frälsaren själv förklarar: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga.” (Luk 4:18). Efter det att Jesus hade döpts ”kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: `Tiden är fullbordad.`” (Mark 1:14, 15). rätt

(294) ”Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka.” (Dan 9:27). Den vecka som omtalas här är den sista av de sjuttio veckorna. Det är de sju sista åren av den tid som särskilt hade avskilts för judarna. Under dessa år, från år 27 till år 34 e Kr, förkunnade Jesus evangeliet särskilt för judarna, först personligen och sedan genom sina lärjungar. När apostlarna gick ut med det glada budskapet om riket, sade Frälsaren till dem: ”Gå inte in på hedningarnas område eller in i någon samaritisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt 10:5, 6). rätt

(294)I mitten av denna vecka skulle slaktoffer och matoffer upphöra. År 31, tre och ett halvt år efter sitt dop, blev vår Herre korsfäst. Det stora offret på Golgata gjorde slut på offersystemet, som i 4.000 år hade pekat fram till Guds Lamm. Avbilden hade mött sin verklighet. Det ceremoniella systemets offer och påbud upphörde. rätt

(294)De 70 veckorna, eller 490 åren, som särskilt hade bestämts för judarna, slutade som vi har sett år 34. Vid denna tidpunkt bekräftade nationen att den förkastade evangeliet genom det beslut i det judiska rådet som medförde att Stefanus måste lida martyrdöden. Judarna började förfölja de kristna. Då begränsades inte längre frälsningens budskap enbart till Guds utvalda folk utan gick ut till hela världen. De kristna som genom förföljelsen tvingades att fly från Jerusalem ”gick omkring och predikade evangeliet”. ”Filippus kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket.” Petrus, som stod under gudomlig ledning, förkunnade evangeliet för officeren i Cesarea, den gudfruktige Kornelius. Och den nitiske Paulus, som vunnits för Kristi tro, fick befallningen: ”Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta.” (Apg 8:4, 5; 22:21). rätt

(294)Tidsförutsägelsens lösning
Så långt har de enskilda detaljerna i profetian exakt uppfyllts. Det råder inget tvivel om att de 70 veckorna började år 457 f Kr och slutade år 34 e Kr. Från den tidpunkten är det inte svårt att finna slutet på de 2.300 dagarna. När de 70 veckorna, 490 dagar, avskiljs från de 2.300 dagarna återstår 1.810 dagar. Vid slutet av de 490 dagarna fanns det alltjämt 1.810 dagar kvar. Från år 34 e Kr. sträcker sig de 1.810 åren fram till år 1844. De 2.300 dagarna i Daniel 8:14 slutade alltså år 1844. Vid slutet av denna stora profetiska tidsperiod skulle ”helgedomen renas och återställas”, enligt ängelns uttalande. Tiden då helgedomen skulle renas, något som man menade skulle inträffa vid Kristi andra ankomst, var alltså klart fastställd. rätt

(294)Miller och hans medarbetare ansåg först att de 2.300 dagarna skulle sluta på våren 1844. Profetian pekar emellertid fram till hösten samma år. Detta missförstånd medförde besvikelse och förvirring för dem som hade fastställt den första tidpunkten som tiden för Herrens återkomst. Men detta försvagar på intet sätt argumentet för att de 2.300 dagarna slutar år 1844,och att den stora händelse som innebar att helgedomen skulle renas och återställas skulle inträffa då. rätt

(294)Då Miller började studera Bibeln, som han hade gjort för att bevisa att den var en uppenbarelse ifrån Gud, hade han inte den avlägsnaste tanke på att han skulle komma till ett sådant resultat. Han kunde knappt själv tro på resultatet av sina undersökningar. Men de bibliska bevisen var alltför klara och kraftiga för att kunna avvisas. rätt

(295)Han hade ägnat två år åt studiet av Bibeln, då han år 1818 kom fram till övertygelsen om att Kristus om 25 år skulle uppenbara sig för att befria sitt folk. ”Jag behöver inte tala”, säger Miller, ”om den glädje som fyllde mitt hjärta vid tanken på denna härliga framtidsutsikt eller om min själs starka längtan efter att få del i de återlöstas glädje. Nu blev Bibeln en ny bok för mig. Den blev verkligen en intellektuell njutning. Allt som var mörkt, mystiskt och dunkelt för mig i dess undervisning försvann från mitt sinne på grund av det klara ljus som nu lyste ut från Bibelns heliga sidor. Och hur klar och härlig tycktes inte sanningen vara! Alla de motsägelser och orimligheter som jag tidigare hade funnit i Bibeln hade försvunnit. Även om det alltjämt fanns många delar av Bibeln som jag inte förstod helt och hållet, hade ändå mycket ljus lyst ut från den för att upplysa mitt förmörkade sinne. Jag kände en tillfredsställelse av att studera Bibeln som jag aldrig tidigare hade trott att jag skulle kunna få av att studera dess undervisning.” (Bliss, sid 76, 77). rätt

(295)Ytterligare fem års forskning
”Med den allvarliga övertygelsen att så betydelsefulla händelser enligt Bibelns förutsägelser skulle gå i uppfyllelse på så kort tid, trängde frågan med stor kraft in i mitt sinne: Vad var det min plikt att göra för världen, med tanke på de bevis som hade påverkat mitt eget sinne?” (Samma källa, sid 81). Han kunde inte annat än känna att det var hans plikt att till andra förmedla det ljus han själv hade tagit emot. Han väntade sig att de icke-kristna skulle göra motstånd. Han var emellertid övertygad om att alla kristna skulle glädja sig i hoppet om, att de snart skulle möta sin Frälsare, som de bekände sig älska. Det enda han fruktade var att många, i sin stora glädje över den härliga frälsning som de snart skulle få erfara, skulle ta emot den nya läran utan att studera Bibeln för att finna om det var sant. Han dröjde därför med att framhålla den. Han ville inte genom någon tänkbar felaktig uppfattning bli ett redskap som ledde andra vilse. Återigen gick han igenom alla de bevis som stödde hans teori. Han övervägde noga allt han kunde tänka sig avmotargument. Men alla invändningar försvann inför Guds ords ljus, som daggen försvinner för solljuset. Fem års intensiva bibelstudier överbevisade honom om att hans ståndpunkt var den riktiga. rätt

(296)Nu trängde sig tanken på honom med ny kraft, att det var hans plikt att berätta för andra det som han trodde att Bibeln så tydligt gav uttryck för. Han säger: ”När jag var upptagen i mitt arbete ljöddet alltid i mina öron: Gå och berätta för världen om den fara den svävar i. Denna text stod alltid framför mig: 'När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö! och du då inte varnar honom för den väg han går, så skall den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för den väg han går, för att han skall vända om ifrån den, och han ändå inte vänder om ifrån sin väg, då skall han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat ditt liv.' (Hes 33:8, 9). Jag kände att om de icke-kristna blev varnade på rätt sätt skulle många av dem omvända sig, och om de inte blev varnade skulle Herren utkräva deras blod av min hand.” (Bliss, sid 92). rätt

(296)Han började nu att privat framlägga sina synpunkter, när han fick tillfälle till det. Han bad Gud om att någon predikant skulle ta emot dessa sanningar och viga sitt liv åt att förkunna dem. Men han kunde inte komma ifrån övertygelsen om att det var hans personliga plikt att förkunna varningen. Dessa ord fanns alltid i hans tankar: ”Gå och förkunna det för världen, annars kommer jag att utkräva deras blod av din hand.” Han väntade i nästan nio år. Hela denna tid vilade bördan tungt på hans sinne, till dess att han år 1831 för första gången offentligt lade fram skälen för sin tro. rätt

(297)Liksom Elia kallades att lämna oxarna ute på fälten för att ta emot den invigda kappa som tillhörde det profetiska ämbetet, blev William Miller kallad att lämna sin plog och avslöja Guds rikes hemligheter för folket. Med bävan började han detta arbete och förde sina åhörare steg för steg genom det profetiska tidsavsnittet fram till Kristi andra ankomst. Med varje nytt försök vann han styrka och mod, framförallt då han såg det vidsträckta intresse som hans ord väckte. rätt

(297)Det var först efter det att hans trosbröder hade övertalat honom som Miller samtyckte till att framhålla sina synpunkter offentligt. Han kände Guds kallelse i trosbrödernas ord. Han var nu 50 år och han saknade vana att tala offentligt. Känslan av att han inte var lämplig för uppgiften gjorde honom nedtryckt. Men ända från början blev hans arbete välsignat på ett särskilt sätt till mångas frälsning. Efter hans första predikan följde en religiös väckelse. Hela tretton familjer med undantag av två personer blev omvända. Han blev omedelbart allvarligt uppmanad att tala på andra platser. På nästan varje plats blev resultatet av hans arbete att Guds verk upplivades. Syndare blev omvända. De kristna väcktes till att leva ett mer helgat liv. Icke-kristna och förnekare leddes till att tro på de bibliska sanningarna och ta emot den kristna tron. De som hörde honom bekräftade, att ”han påverkade en klass av människor som inga andra kunde väcka.” (Bliss, sid 138). Hans förkunnelse väckte människors intresse för det viktigaste i religionen och hejdade tidens tilltagande världslighet och omoral. rätt

(297)I nästan varje stad fanns det många, ja, i några städer flera hundra som hade omvänts genom hans förkunnelse. På många platser öppnade nästan alla protestantiska samfund sina kyrkor för honom. De inbjudningar han fick att predika kom oftast från prästerna i de olika församlingarna. Han gjorde det till en fast regel, att han inte predikade någonstans där han inte hade inbjudits. Men ändå fann han ganska snart, att han inte kunde klara av ens hälften av inbjudningarna. Många som inte godtog hans syn på den bestämda tiden för Kristi andra ankomst blev övertygade om, att Kristus säkert skulle komma och att återkomsten var nära och att de måste förbereda sig för den. I några av de stora städerna gjorde hans verksamhet ett djupt intryck. Brännvinshandlare upphörde med försäljningen och inredde butikerna till samlingslokaler. Spelhålor stängdes. Icke-kristna och gudsförnekare och även de djupast sjunkna människorna blev omvända. Några av dessa hade inte varit med på en gudstjänst på många år. Bönemöten hölls av de olika samfunden på olika platser nästan varje timme på dagen. Affärsmän samlades vid middagstiden till bön och lovsång. Ingenöverdriven upphetsning förekom. Snarare vilade ett högtidligt allvar över människor nästan överallt. Som fallet var på de tidigare reformatorernas tid, överbevisade hans verksamhet mera förståndet och samvetet än den påverkade känslorna. rätt

(298)År 1833 fick William Miller licens att predika av den baptistförsamling där han var medlem. Många av predikanterna i detta samfund såg med välvilja på hans verksamhet. Det var med deras tillåtelse som han fortsatte sitt arbete. Han reste och predikade ständigt, även om hans personliga arbete i huvudsak omfattade New England och de mellersta staterna. Under flera år betalade han alla omkostnader med egna pengar. Han fick heller aldrig senare gåvor som räckte för att betala alla reseutgifter till de platser dit han inbjöds. Hans offentliga verksamhet gav honom därför inget ekonomiskt utbyte utan tärde på hans förmögenhet, som vid den här tiden blev allt mindre. Han hade många barn. De var emellertid alla flitiga och sparsamma, så att hans bondgård underhöll både dem och honom själv. rätt

(298)De såg stjärnorna falla
År 1833, två år efter det att Miller hade börjat förkunna bevisen för Kristi snara återkomst, fick människor se det sista tecknet som Frälsaren hade utlovat skulle föregå hans ankomst. Jesus sade: ”Stjärnorna skall falla från himlen.” (Matt 24:29). Och i Uppenbarelseboken förklarar Johannes, att han i en syn såg de händelser som skulle förkunna att Guds dag var nära: ”Himlens stjärnor föll ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind.” (Upp 6:13, 1917). Denna profetia uppfylldes mycket tydligt och påfallande, då det stora ”stjärnfallet” inträffade den 13 november 1833. Det var det mest omfattande och underbara stjärnfall som finns omtalat i historien. ”Hela himlen över hela Förenta staterna var under timmar ett enda flammande kaos. Inte något himmelskt fenomen, som har visat sig i detta land sedan det först blev bebyggt, har betraktats med så stor förundran av en klass i samhället och med så stor fruktan och oro av en annan.” ”Den strålande prakt som detta upphöjda skådespel visade, finns det ännu många som kommer ihåg ... Regndroppar har aldrig fallit mycket tätare än stjärnorna föll mot jorden. I öster och väster, norr och söder var det likadant. Det var som om hela himlen hade varit i rörelse ... Professor SillimansJournal beskriver det som ett skådespel som kunde ses över hela Nordamerika ... Från kl. två till dess att det blev dagsljus upplystes hela den fullständigt klara och molnfria himlen av ett oavbrutet strålande fyrverkeri.” (R. M. Devens, American Progress; or, The Great Events of the Greatest Century, kap 28, par 1-5). rätt

(299)Tidskrifter bekräftar
”Det finns inga ord som kan beskriva den prakt som detta storartade skådespel bjöd på. Den som inte har sett det kan inte göra sig någon som helst föreställning om dess lysande prakt. Det såg ut som hela stjärnhimlen hade samlat sig på en enda plats i närheten av himlens medelpunkt, och som om stjärnorna på en gång sköt fram med blixtens hastighet mot alla delar av horisonten. Och ändå uttömdes inte källan. Stjärnor i tusental följde snabbt efter varandra som om de hade skapats just för detta tillfälle.” (F. Reed, i Christian Advocate and Journal, den 13 december 1833).”Det är inte möjligt att tänka sig en mer fullständig bildav ett fikonträd som kastar sina omogna frukter när det skakas av en stark vind.” (”The Old Countryman” i Portland EveningAdvertiser, den 26 november 1833). rätt

(299)I Journal of Commerce, New York, fanns det den 14 november 1833 en lång artikel om detta underbara fenomen. Den innehöll bland annat detta konstaterande: ”Jag tror inte att någon filosof eller lärd man har berättat om, eller skrivit ned en händelse, som kan jämföras med den som inträffade på morgonen i går. Men en profet förutsade exakt detta för 1800 år sedan, om vi vill tolka att 'stjärnorna föll' ... i den enda betydelse som är möjlig att det bokstavligen skulle kunna ske.” rätt

(299)På detta sätt visade sig det sista av dessa tecken på Kristi återkomstsom Jesus omtalade för sina lärjungar: ”När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står för dörren.” (Matt 24:33). Efter detta tecken såg Johannes den stora händelse som därefter skulle inträffa, nämligen att himlen vek undan som en bokrulle som rullas ihop, medan jorden skälvde, berg och öar flyttades från sina platser och de ogudaktiga med stor förskräckelse sökte fly bort från Guds Sons närhet. (Upp 6:12-17). rätt

(300)Många som bevittnade ”stjärnfallet” betraktade det som ett förebud om den kommande domen - ”en fruktansvärd avbild, ettsäkertförebud och ett nådigt tecken på den stora och fruktansvärda dagen”. (”The Old Countryman”i PortlandEveningAdvertiser, den 26 nov 1833). Så vändes människors uppmärksamhet mot uppfyllelsen av profetian. Många lyssnade på budskapet om Kristi andra ankomst. rätt

(300)År 1840 uppfylldes en annan anmärkningsvärd profetia som väckte vidsträckt intresse. Två år tidigare hade JosiahLitch, en av de ledande förkunnare som predikade om Kristi återkomst, publicerat en tolkning av det nionde kapitlet i Uppenbarelseboken, där han förutsade det turkiska rikets fall. Enligt hans beräkningar skulle denna makt övervinnas ”någon gång i augusti månad 1840 e Kr.” Bara några få dagar innan förutsägelsen uppfylldes, skrev han: ”Om vi medger att den första profetian om de 150 åren gick i bokstavlig uppfyllelse innan Deacozes bestegtronen med turkarnas tillåtelse, och att de 391 åren och femton dagarna började vid slutet av den första tidsperioden, kommer denna period att avslutas den 11 augusti 1840. Då kan vi vänta oss att den ottomanska makten i Konstantinopel kommer att bryta samman. Och detta tror jag kommer att bli fallet.” (JosiahLitch i Signsof the Times och Expositor ofProphecy den 1 augusti 1840). rätt

(300)Exakt vid den angivna tidpunkten gick Turkiet med på att bli beskyddat av Europas förenade stater och godkände alltså de kristna nationerna som sina förmyndare. Denna händelse uppfyllde förutsägelsen exakt. Då detta blev känt, blev många överbevisade om att Miller och hans medarbetares tolkning av profetiorna var riktig. Deras verksamhet ökade nu i kraft. Lärda och framstående män slöt sig till Miller. De både förkunnade och publicerade hans synpunkter. Under åren 1840-1844 utvidgades arbetet snabbt. rätt

(300)William Miller hade stor andlig kraft, disciplinerad genom tankearbete och studier. Till detta fick han himmelsk klokhet, eftersom han hade förbindelse med vishetens källa. Han var en oförvitlig människa som inte kunde annat än vinna aktning, överallt där människor uppskattade uppriktighet och moralisk renhet. Han förenade sann vänlighet med kristen ödmjukhet och självkontroll. Han var uppmärksam och vänlig mot alla. Han lyssnade villigt till andras uppfattning och studerade deras argument. Lugnt prövade han alla teorier och läror med Guds ord. Hans klara förnuft och grundliga kännedom om Bibeln gjorde det möjligt för honom att avvisa villfarelse och avslöja lögn. rätt

(300)Men Miller kunde inte genomföra sin uppgift utan bittert motstånd. Det gick med honom som med de tidigare reformatorerna. De sanningar han förkunnade blev inte väl mottagna av de populära religiösa förkunnarna. Eftersom de inte kunde bevisa sina teorier med Bibeln, blev de tvungna att hålla sig till människors påståenden och läror och till kyrkofädernas traditioner. Men Guds ord var det enda bevis som försvararna av sanningen ville godta. ”Bibeln och endast Bibeln” var deras fältrop. Då motståndarna saknade bevis från Bibeln använde de sig av förlöjligande och hån. Tid, pengar och begåvning användes för att skada dem, vilkas enda fel var att de med glädje väntade på sin Herres återkomst och sökte att leva ett heligt liv och uppmanade andra att förbereda sig för hans ankomst. rätt

(301)Deras motståndare gjorde allt de kunde för att vända folkets tankar bort från läran om Kristi andra ankomst. De försökte framställa den som synd. Människor borde skämmas, menade de, för att studera profetiorna om Kristi återkomst och världens ände. Populära förkunnare undergrävde på detta sätt tron på Guds ord. Deras predikningar gjorde människor till förnekare. Många kände sig fria att följa sina egna ogudaktiga drifter. Men upphovsmännen till detta onda lade hela skulden på dem som förkunnade Jesu ankomst. rätt

(301)Miller samlade stora skaror av intelligenta och uppmärksamma åhörare omkring sig. Men i den offentliga, religiösa pressen nämndes hans namn nästan aldrig annat än i samband med anklagelser och förlöjliganden. De likgiltiga och icke-kristna fick mod, när de såg vilken inställning de religiösa lärarna hade. De tillgrep hånfulla öknamn och hädiska skämt i sina försök att motarbeta Miller och hans verk. Den gråhårige mannen, som hade lämnat sitt bekväma hem för att på egen bekostnad resa från stat till stat, från stad till stad, och som utan uppehåll arbetade för att förkunna det allvarliga budskapet om att domen var förestående, förklarades hånfullt vara fanatiker, lögnare och en beräknande skojare. rätt

(301)Det förakt, den lögn och det hån som överöstes Miller utlöste upprörda protester, även från den icke-kristna pressen. ”Att behandla ett ämne av så överväldigande majestät och fruktansvärda konsekvenser” med lättsinne och oanständigt gyckel förklarades av icke-kristna människor att vara ”inte bara attgöra narr av dess förespråkares och förkunnares känslor”, utan också ”att förlöjliga domens dag och ett hån mot Gud själv och att förakta det straff som skall drabba människorna från hans domstol.” (Bliss, sid 183). rätt

(301)Upphovsmannen till allt ont sökte inte bara motarbeta budskapet om Kristi ankomst utan också att fördärva budbäraren själv. Miller gjorde en praktisk tillämpning av Bibelns sanningar på sina åhörare. Han tillrättavisade dem för deras synder och störde deras självbelåtenhet. Hans rättframma och starka ord väckte ofta fiendskap hos dem. Församlingsmedlemmars motstånd mot hans budskap ingav pöbeln mod, så att den gick till ytterligheter. Fiender lade planer på att ta hans liv när han lämnade mötesplatsen. Men heliga änglar fanns mitt i skaran. En av dessa, som visade sig i mänsklig gestalt, tog Herrens tjänare under armen och förde honom tryggt bortfrån den rasande folkmassan. Hans uppgift var ännu inte slutförd. Satan och hans utsända fick besvikna se sina planer gå om intet. rätt

(301)Ökande intresse trots motstånd
Trots allt detta motstånd växte intresset ständigt. Från några hundra hade antalet av anhängarna växt till många tusen. Många hade slutit sig till de olika församlingarna. Efter en tid mötte också dessa omvända motstånd. Församlingarna började tillämpa stränga förhållningsregler mot dem som accepterade Millers syn. Detta ledde till ett svar från hans penna, adresserat till de kristna i alla samfund. Där ber han dem inträngandeom, att om hans lära är falsk skulle de visa honom i Bibeln att han var på fel väg. rätt

(302) ”Vad har vi trott”, sade han, ”som Guds ord inte har befallt oss att tro? Ni betraktar själva detta Ord som en regel och som den enda regeln för vår tro och vårt liv. Vad har vi gjort som kan framkalla så bittra anklagelser mot oss från predikstolarna och pressen? Vad ger er giltiga skäl att utesluta oss från er församling och ert samfund?” ”Om vi har fel, ber vi er att visa oss var felet ligger. Vi har mött tillräckligt med hån, men det har aldrig kunnat överbevisa oss om att vi har fel. Endast Guds ord kan förändra vår inställning. Vi har kommit till vår nuvarande överbevisning genom lugnt övervägande och bön till Gud, därför att vi har sett bevis för detta i Bibeln.” (Bliss, sid 250, 252). rätt

(302)De varningar som Gud från tid till tid har sänt världen genom sina tjänare har alltid mottagits med samma otro och misstanke. Då ogudaktigheten bland människorna före floden gjorde, att Gud måste sända en vattenflod över jorden, underrättade han dem först om sin avsikt. De fick alltså tillfälle att vända om från sina onda vägar. Under 120 år ljöd varningen i deras öron att de skulle omvända sig, för att inte Guds vrede skulle utplåna dem. Men de betraktade budskapet som tomma ord och trodde det inte. Deras ondska ökade så, att de hånade Guds sändebud för hans förmaningar. De beskyllde honom även för övermod. Hur vågade en enda man stå upp mot alla stora män på jorden? Om Noas budskap var sant, varför insåg då inte hela världen det och trodde det? Skulle en mans påståenden kunna hålla stånd mot tusentals klokhet? De ville inte tro varningsbudskapet. Inte heller ville de söka sin tillflykt till arken. rätt

(302)Avvisade varningar ingenting nytt
De som hånade dem hänvisade till naturen och årstidernas oföränderliga gång, den blå himlen som ännu aldrig hade utlöst något regn och till de gröna markerna som var uppfriskade av nattens milda dagg. De ropade: ”Talar han inte i liknelser?” Föraktfullt förklarade de att denne rättfärdige förkunnare var en vilseledd fanatiker. De ägnade sig åt nöjen och följde sina onda vägar med ännu större iver än tidigare. Men deras otro kunde inte hindra den förutsagda händelsen. Gud hade länge tålamod med deras ogudaktighet och gav dem rikliga tillfällen att omvända sig. Men vid den fastställda tiden föll domen över dem som hade förkastat hans nåd. rätt

(302)Kristus förklarar att det kommer att råda lika stor otro när det gäller hans andra ankomst. På samma sätt som folket på Noas tid ”visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla”, ”så skall”, enligt Frälsarens ord ”Människosonens ankomst vara.” (Matt 24:39). När Guds bekännande folk förenar sig med världen, och lever som den, och tar del med deni dess syndiga nöjen, när församlingen lever i lyx på samma sätt som världen, när bröllopsklockorna ringer och alla väntar på många år av jordisk lycka, kommer slutet på deras vackra visioner och bedrägliga förhoppningar lika plötsligt som när blixten bryter fram på himlen. rätt

(302)Gud sände sin tjänare för att varna världen för floden. Han sände också utvalda budbärare för att göra det känt, att den sista domen var förestående. Men liksom Noas samtida föraktade och hånade det som rättfärdighetens förkunnare förutsade, hånade också många på Millers tid, även bland de kristna, hans varnande ord. rätt

(302)Varför så ovälkommen?
Och varför var läran och förkunnelsen om Kristi andra ankomst så ovälkommen för församlingarna? Samtidigt som Herrens ankomst medför plågor och ödeläggelse över de ogudaktiga, är den fylld av glädje och hopp för de rättfärdiga. Denna stora sanning hade varit till tröst för Guds trofasta tjänare genom alla tider. Varför hade den på samma sätt som sin upphovsman blivit ”en stötesten” och ”en förargelseklippa” för hans bekännande folk? Herren själv sade till sina lärjungar: ”Om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig”. (Joh 14:3) Då Jesus for upp till himlen från Oljeberget, förutsåg han att ensamhet och sorg skulle drabba hans efterföljare. Den medkännande Frälsaren sände änglar som skulle trösta dem med försäkringen att han personligen skulle komma tillbaka på samma sätt som han hade farit upp till himlen. Då lärjungarna stod och intensivt stirrade uppåt, för att få se en sista glimt av honom som de älskade, fick de plötsligt höra orden: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg 1:11). Detta änglabudskap väckte nytt hopp. Lärjungarna ”vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje. Och de var alltid i templet och prisade Gud”. (Luk 24:52, 53). De gladde sig inte över att Jesus hade lämnat dem, och att de hade blivit ensamma kvar för att kämpa mot prövningar och frestelser i världen, utan därför att änglarna hade försäkrat dem om att han skulle komma tillbaka. rätt

(303)Förkunnelsen om Kristi ankomst borde nu, på samma sätt som då änglarna förkunnade denför herdarna i Betlehem, förkunnas med stor glädje. De som verkligen älskar Frälsaren kan inte annat än med glädje hälsa tillkännagivandet att han, som är garantin för deras hopp om evigt liv, skall komma tillbaka. Detta är grundat på Bibelns ord. Han kommer inte för att bli hånad, avvisad och förkastad, som vid sin första ankomst. Han kommer i stället i makt och härlighet för att befria sitt folk. De som inte älskar Frälsaren vill att han skall hålla sig borta. Ingenting kan tydligare visa att samfunden har vänt sig bort från Gud, än när detta budskap, som sänts från himlen, väcker vrede och fiendskap. rätt

(304)Växande motsättningar
De som tog emot budskapet om Kristi återkomst insåg nödvändigheten av att omvända sig och ödmjuka sig inför Gud. Många hade länge haltat mellan Kristus och världen. Några kände att det var hög tid att inta en riktig ståndpunkt. ”Det som tillhörde evigheten blev en ny verklighet för dem. Himlen kom närmare. De kände sig som syndare inför Gud.” (Bliss, sid 146). De troende fick nytt, andligt liv. Det blev klart för dem att tiden var kort. Det som de skulle utföra för människorna måste göras omedelbart. Det jordiska trädde i bakgrunden. Evigheten tycktes stå öppen för dem. De kände att allt som hör till människans eviga väl och ve betydde mer än allt i denna värld. Guds Ande vilade över dem och gav kraft till de allvarliga förmaningar de riktade till sina trosfränder, såväl som till syndare, om att förbereda sig för Herrens dag. Deras vardagskristendom varett stillsamtvittnesbörd och en ständig tillrättavisning för formella och icke-helgade medlemmar av församlingarna. Dessa ville emellertid inte bli störda i sina nöjen, sin iver att samla pengar och sin lystnad efter världslig ära. Detta var orsaken till fiendskapen och motståndet mot förkunnelsen av budskapet om Kristi återkomst. rätt

(304)De fann att argumenten för den profetiska tidsberäkningen inte kunde omkullkastas. Då försökte motståndarna hindra att någon undersökte saken genom att förklara att profetian var förseglad. Därmed följde protestanterna i katolikernas fotspår. Medan påvekyrkan undanhöll Bibeln för folket, påstod de protestantiska kyrkorna att den viktiga del av Bibeln som innehåller särskilda sanningar för vår tid inte kunde förstås. rätt

(305)Inget mysterium
Predikanter och andra förklarade att profetiorna i Daniels bok och i Uppenbarelseboken var en samling hemligheter som ingen kunde förstå eller förklara. Men Kristus själv hänvisade lärjungarna till profeten Daniels ord om händelser som inträffade på deras tid och sade: ”Den som läser detta bör noga lägga märke till det”. (Matt 24:15). Påståendet att Uppenbarelseboken är ett mysterium, något som vi människor inte kan förstå, motsägs av själva titeln på boken: ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. ... Salig är den som läser upp denna profetians ord och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den. Ty tiden är nära.” (Upp 1:1-3). rätt

(305)Profeten säger: ”Salig är den som läser upp” - det finns alltså några som inte vill läsa. De får alltså inte välsignelsen. ”... och saliga är de som lyssnar” - det finns också några som vägrar attlyssna på någonting beträffande profetiorna. Välsignelsen är inte heller för denna grupp av människor. ”... och tar vara på det som är skrivet i den” - många vägrar att ta vara på de varningar och den undervisning som Uppenbarelseboken innehåller. Ingen av dessa kan göra anspråk på den utlovade välsignelsen. Alla som hånar innehållet i profetiorna och föraktar de symboler som här högtidligt har getts, och alla som vägrar att omvända sig och förbereda sig för Guds Sons ankomst, kommer att gå miste om välsignelsen. rätt

(305)Hur vågar människor mot det inspirerade Ordets vittnesbörd framhålla att Uppenbarelseboken är ett mysterium, som är utom räckhåll för mänsklig möjlighet att förstå? Den är en uppenbarad hemlighet, en öppnad bok. Studiet av Uppenbarelseboken leder tanken till profetiorna i Daniels bok, och båda innehåller ytterst viktig undervisning. Denna har Gud gett människorna beträffande de händelser som skall inträffa vid tidens slut. rätt

(305)För Johannes uppenbarades scener av djupt och hänförande intresse när det gäller församlingens öden. Han såg Guds folks ställning, farorna, kampen och den slutliga befrielsen. Han beskriver det sista budskap som skall få jordens skörd att mogna, antingen till kärvar för den himmelska ladan eller till halm för de sista, förtärande lågorna. Väldigt betydelsefulla händelser uppenbarades för honom, framför allt när det gäller den sista församlingen. De som vill vända sig bort ifrån villfarelse till sanning kan där få undervisning om de faror och den kamp som väntar dem. Ingen behöver vandra i mörker beträffande det som skall komma över jorden. rätt

(305)Varför är det då så många som är okunniga om denna viktiga del av Bibeln? Varför finns denna allmänna motvilja mot att undersöka vad den innehåller? Det är resultatet av en listigt uttänkt ansträngning från mörkrets furste att dölja det för människornasom avslöjar hans bedrägeri. Kristus förutsåg den strid som skulle förasmot studiet av Uppenbarelseboken. Därför uttalade han, som själv gett Uppenbarelseboken, en välsignelse över alla dem som läser, hör och tar vara på det profetiska ordet. rätt

nästa kapitel