| Den stora striden kapitel 2. Från sida 32 | ren sida tillbaka |
(32)Många blev förföljda för sin tro. Här berättas om varför de blev förföljda och dödade. Vi kan också läsa om dem som överlevde dessa svårigheter. rätt (32)När Jesus avslöjade Jerusalems ödeoch de händelser som skulle ha samband med hans andra ankomstför sina lärjungar, förutsade han också de erfarenheter som hans folk skulle gå igenom från hans himmelsfärd och till hans återkomst i makt och härlighet för att befria dem. Från Oljeberget såg Frälsaren för sin inte blick de stormar som den apostoliska församlingen snart skulle utsättas för. Han lät sin blick tränga ännu längre in i framtiden till de våldsamma, förödande stormar som skulle drabba hans efterföljare under den kommande tidsåldern av mörker och förföljelse. I några få, korta, men mycket betydelsefulla satser förutsade han de prövningar som världens härskare skulle låta drabba Guds församling. (Matt 24:9, 21, 22). Kristi efterföljare skulle bli tvungna att gå samma förödmjukelsens, hånets och lidandets väg som deras Herre hade gått, och samma fiendskap som världens Frälsare utsattes för skulle alla de som kom till tro på hans namn också drabbas av. rätt (33)Den första kristna församlingens historia bekräftar också uppfyllelsen av Frälsarens ord. Världens och mörkrets makter samlade sig mot Kristus och förföljde hans anhängare. Den hedniska världen insåg att om evangeliet skulle segra, skulle hedendomens egna tempel och altaren förstöras. Därför samlade den sina krafter för att utrota kristendomen. Förföljelsens eld tändes. De kristna fråntogs sin egendom och jagades bort från sina hem. De fick ”utstå en hård kamp och mycket lidande”. (Heb 10:32). De fick utstå ”hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse”. (Heb 11:36). Ett stort antal av dem fick bekräfta sitt vittnesbörd med sitt blod. Adliga och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda, dödades utan förskoning. rätt (33)Dessa förföljelser som började under kejsar Nero, ungefär vid den tidpunkt då Paulus led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre våldsamhet under flera hundra år. Falska anklagelser för de mest fruktansvärda förbrytelser riktades mot de kristna. De blev beskyllda för att vara orsaken till stora olyckor, hungersnöd, jordbävningar och pest. När de blev föremål för folkets hat och misstanke, stod angivare färdiga att förråda de oskyldiga enbart för vinnings skull. De kristna dömdes som upprorsmän mot staten, som fiender till religionen och som en plåga för samhället. Stora skaror kastades för de vilda djuren eller brändes levande i amfiteatrarna. Somliga korsfästes, andra blev klädda i skinn från vilda djur och inkastade på arenan för att rivas sönder av hundar. Deras straff var ofta den mest uppskattade underhållningen vid offentliga fester. Stora människoskaror kom tillsammans för att njuta av denna syn och hälsade de döendes ångestrop med skratt och applåder. rätt (33)Jagade som vilda djur (33)Under de mest fruktansvärda förföljelser höll dessa Jesu vittnen fast vid sin tro. Varje form av bekvämlighet berövades dem. De var utestängda från solljuset och gömde sig i jordens mörka, men gästvänliga famn. Men de klagade inte. De talade tro, tålamod och hopp. De uppmuntrade varandra till att uthärda nöd och umbäranden. Även om de gick miste om allt som världen kunde ge, kunde ingen tvinga dem att förneka tron på Kristus. Prövningar och förföljelser förde dem bara närmare vilan och belöningen. rätt (34)På samma sätt som Guds tjänare i det förflutna lät sig många av dem torteras, ”och de vägrade att låta sig befrias för att få en bättre uppståndelse” (vers 35). De erinrade sig Herrens ord om att när de blev förföljda för Kristi skull, skulle de glädja sig och fröjda sig, därför att deras lön skulle bli stor i himlen. Så hade man ju förföljt profeterna förr i tiden. De gladde sig över att de ansågs värdiga att lida för sanningens skull. Mitt under de knastrande lågorna hördes deras segersånger. Med trons blick riktad uppåt såg de Kristus och änglarna, som betraktade dem från himlen med det största intresse och gladde sig över deras ståndaktighet. Från Guds tron hörde de en röst som sade: ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.” (Upp 2:10). rätt (34)Satans försök att utplåna Kristi församling med våld misslyckades. Den stora strid som kostat Jesu lärjungar livet upphörde inte, när dessa trofasta fanbärare föll på sin post. De vände nederlaget till seger. Guds arbetare blev ihjälslagna, men hans verk gick fortfarande framåt. Evangeliet vann allt större utbredning och dess anhängare växte i antal. Det trängde in på platser som var otillgängliga, ja, in i själva hjärtat av Rom. En kristen som tillrättavisade de hedniska ämbetsmän som ivrigt påskyndade förföljelsen sade: Ni kan ”döda och plåga oss, fördöma oss ... er orättfärdighet är bara ett bevis på vår oskuld ... inte heller kommer er grymhet att hjälpa er något”. Den gjorde bara sitt till så att ännu fler blev överbevisade. ”Ju oftare vi blir nedmejade, dess mer växer vi i antal. De kristnas blod är ett utsäde.” (Tertullianus, Apologeticum, paragraf 50). rätt (35)Tusentals fängslades och dödades, men andra trädde fram och fyllde deras platser. De som blev martyrer för sin tro var nu trygga i Kristus och betraktades av honom som segervinnare. De hade kämpat den goda kampen. De skulle få härlighetens krona vid Kristi återkomst. De lidanden som de kristna fick utstå förde dem närmare varandra och närmare Frälsaren. Genom sitt exemplariska liv och sitt vittnesmål, när de dog för honom, vittnade de ständigt för sanningen. Där man minst väntade det, lämnade Satans undersåtar hans tjänst och ställde sig under Kristi fana. rätt (35)Satantänkte därför ut en mer effektiv plan mot Guds regering genom att resa sin fana i självaden kristna församlingen. Om Kristi efterföljare kunde förledas till att väcka Guds missnöje, skulle deras styrka, trygghet och fasthet svikta och de skulle bli ett lättare byte för honom. rätt (35)Falska läror, vidskepliga riter (36)Här befann sig församlingen i en fruktansvärd fara. Fängelse, tortyr, eld och svärd var välsignelser i jämförelse med dessa förhållanden. En del av de kristna stod fasta och ville inte gå med på någon kompromiss. Andra var benägna att ge efter i vissa avseenden beträffande sin tro för att kunna ansluta sig till dem som hade tagit emot en del av den kristna tron. De påstod nämligen, att detta kanske kunde bli ett medel till en fullständig omvändelse för dessa andra. Det blev en orons tid för de trofasta kristna. Fienden hade klätt sig i kristendomens kappa. Han smög sig in i församlingen för att fördärva de kristnas tro och föra deras sinnen bort från sanningen. rätt (36)Till sist gick flertalet med på att sänka kraven. En förening mellan kristendomen och hedendomen kom till stånd. Men även om avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och anslöt sig till församlingen höll de fast vid sitt avguderi. De förändrade bara föremålet för sin avgudadyrkan genom att tillbe bilder av Jesus, ja, till och med av Maria och ”helgonen”. Avguderiets orena surdeg infördes i församlingen och fortsatte sitt ödeläggelseverk. Falska läror, vidskepliga riter och hedniska ceremonier införlivades med den kristna tron och gudstjänsten. När Kristi efterföljare förenade sig med avgudadyrkarna, blev den kristna tron fördärvad och församlingen förlorade sin renhet och kraft. Ändå fanns det några som inte vilseleddes av dessa bedrägerier. De fortsatte att vara trogna mot honom som är sanningens ursprung och tillbad endast Gud. rätt (36)Det har alltid funnits två grupper bland dem som bekänt sig vara Kristi efterföIjare. Den ena gruppen har studerat Frälsarens liv och uppriktigt sökt rätta till sina brister och bli lika förebilden. Den andra gruppen har tagit avstånd från de klara, praktiska sanningar som avslöjar deras villfarelser och fel. Inte ens i sitt allra bästa tillstånd bestod församlingen uteslutande av sanna, rena och uppriktiga människor. Vår frälsare förklarade att de som med avsikt ger efter för synden inte borde tas in i församlingen. Men ändå knöt han ju till sig människor som hade en bristfällig karaktär. Han gav dem tillfälle att dra nytta av hans lära och exempel, för att de skulle kunna inse sina fel och rätta till dem. En av de tolv apostlarna var en förrädare. Judas blev inte godkänd därför att det fanns brister i hans karaktär utan trots dessa brister. Han upptogsbland lärjungarna för att han genom Kristi lära, undervisning och exempel skulle förstå vad en kristen karaktär är. Så skulle han lära sig inse sina fel och omvända sig och genom Guds nåds hjälp rena sin själ ”genom att lyda sanningen” (1 Petr 1:22). Men Judas följde inte det ljus som Gud så kärleksfullt lät lysa för honom. Han gav efter för synd och öppnade på det sättet vägen för Satans frestelser. Hans dåliga karaktärsdrag blev framträdande. Han lät sig ledas av mörkrets makter, och han blev förargad då hans fel påtalades. På detta sätt förleddes han till att begå den fruktansvärda synden att förråda sin Herre. Alla som ger näring åt det onda, medan de bekänner sig älska Gud, kommer att hata dem som stör deras sinnesfrid genom att påpeka deras syndiga liv. När ett gynnsamt tillfälle ges kommer de, liksom Judas, att förråda dem som har strävat efteratttillrättavisa dem. rätt (37)Apostlarna upptäckte i församlingen människor som bekände sig vara goda kristna, medan de i det fördolda gav efter för synden. Ananias och Safira spelade bedragarnas roll. De låtsadesatt de förde fram ett helt offer till Gud, medan de på grund av girighet behöll en del för eget bruk. Sanningens Ande avslöjade för apostlarna den sanna karaktären hos dessa hycklare. Guds straffdomar renade församlingen från denna fula fläck på dess renhet. Detta synliga bevis på att Kristi Ande genomskådade församlingen blev till varning för hycklare och syndare. Dessa kunde inte längre vara tillsammans med dem somgenom sina vanor och sinnelag beständigtvar Kristi representanter. När Kristi anhängare utsattes för prövningar och förföljelser var det bara de som var villiga att offra allt för sanningens skull som ville bli hans lärjungar. Så länge förföljelserna pågick höllsig församlingen därför jämförelsevis ren. Men när förföljelserna upphörde upptogs som medlemmar sådana som var mindre uppriktiga och mindre hängivna Gud. Nu stod vägen öppen för Satan att få fotfäste. rätt (37)Ofrånkomligkonfrontation (37)Det krävdes en desperat kamp av dem som ville vara trogna och fasta mot de villfarelser och styggelser, som under helig förklädnad presenterades i församlingen. Bibeln accepterades inte som trons norm. Läran om religiös frihet betraktades som kätteri. De som försvarade den blev hatade och dömdasom fredlösa. rätt (37)Efter en lång och hård kamp bestämde sig de få kvarvarande trofasta för att bryta all kontakt med den fallna församlingen, om denna fortfarande vägrade att frigöra sig från lögn och avguderi. De insåg att en brytning var absolut nödvändig, om de skulle kunna lyda Guds ord. De vågade inte gå med på villfarelsersom var en dödlig fara för själen och ge ett exempel som skulle innebära en fara för deras barns och barnbarns tro. För att bevara frid och enighet var de villiga att göra varje eftergift som troheten mot Gud tillät. Men de insåg att till och med friden skulle bli för dyrköpt om de skulle ge upp sina principer. Om enighet kunde uppnås bara genom att kompromissa med sanning och rättfärdighet, dåbör det hellre råda oenighet, ja, till och med krig. rätt (37)Det skulle vara väl för både den kristna kyrkan och för världen, om de principer som kännetecknade dessa trofasta kristna återupplivades hos dem som i vår tid bekänner sig vara Guds efterföljare. Det råder en oroväckande likgiltighet inför den kristna trons grundläggande läror. Man lutar alltmer åt uppfattningen, att när allt kommer omkring har dessa principer inte någon väsentlig betydelse. Denna tillbakagång spelar Satans redskap i händerna genom att falska teorier och ödesdigra villfarelser vinner insteg, vilka de trofasta under tider som gått satte livet på spel för att bekämpa och avslöja. Dessa villfarelser accepteras nu av tusentals människor som påstår sigfölja Kristus. rätt (38)De första kristna var verkligen ett specielltfolk. Deras fläckfria liv och orubbliga tro var en ständig tillrättavisning som störde de icke-kristnas frid. Även om de var få, utan rikedom, anseende eller höga ämbeten, var de ändå en skräck för de icke-kristna överallt, där deras karaktär och deras lära blev känd. Därför blev de också hatade av de icke-kristna, på samma sätt som Abel blev hatad av den ogudaktige Kain. Av samma anledning som Kain slog ihjälAbel, dödade de som sökte frigöra sig från den helige Andes hämmande band Guds folk. Av samma skäl korsfäste och förkastade judarna Frälsaren. Hans rena och heliga liv var en ständig tillrättavisning för deras själviskhet och fördärv. Från Kristi tid och ända till våra dagar har hans trofasta efterföljare väckt hat och motstånd hos dem som älskar syndens väg och som vandrar på den. rätt (38)Hur kan då evangeliet kallas ett fridens budskap? Då Jesaja förutsade Kristi födelse gav han honom beteckningen ”Fridsfurste” (Jes 9:6). När änglarna förkunnade för herdarna att Kristus var född, sjöng de därute över Betlehems ängar: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag.” (Luk 2:14). Det tycks föreligga en motsägelse mellan dessa profetiska uttalanden och dessa Kristi ord: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” (Matt 10:34). Men förstår man dem på rätt sätt råder fullkomlig överensstämmelse mellan dessa uttalanden. Evangeliet är ett budskap om frid. Kristendomen är ett religionssystem som vill skapa frid, harmoni och lycka överallt på jorden, om det tas emot och efterlevs. Kristi religion knyter alla demtillsammans till en nära syskongemenskap som tar emot dess läror. Jesu uppgift var att förlika människorna med Gud och på så sätt med varandra. Men världen som helhet behärskas av Satan, som är Kristi bittraste motståndare. Evangeliet framhåller livsprinciper som står fullständigt i strid med människors vanor och önskemål. Därför sätter de sig upp emot dessa. De hatar den renhet som avslöjar och fördömer deras synder. De förföljer och fördärvar dem som framhåller dess rättfärdiga och heliga krav för dem. I denna bemärkelse - därför att de upphöjda sanningar evangeliet framställer leder till hat och strid -kallas evangeliet ett svärd. rätt (39)Frestat förtroende (41) ”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte.” (2 Petr 3:9). Han varken glömmer eller försummar sitt folk. Han tillåter bara de onda att avslöja sin sanna karaktär, för att ingen som vill göra hans vilja skall föras bakom ljuset i fråga om dem. Dessutom blir de rättfärdiga införda i svårigheternas eldsugn för att själva bli renade, och för att deras exempel skall kunna överbevisa andra om att tro och gudsfruktan är verkligheter. Deras rättfärdiga liv skall fördöma de ogudaktiga och otroende. rätt (41)Gud tillåter att de onda får framgång och får uppenbara sin fiendskap mot honom. Avsikten är att alla skall se hans rättfärdighet och barmhärtighet i den fullständiga förintelse som kommer att drabba dem, när de har fyllt sin ogudaktighets mått. Hämndens dag närmar sig snabbt. Då skall alla som har överträtt hans lag och förtryckt hans folk få ett rättviststraff för sina gärningar. Varje grym, orättfärdig handling mot Guds trofasta folk kommer då att bestraffas som om den hade utförts mot Kristus själv. rätt (41)Det finns emellertid en annan och viktigare fråga som borde fånga de kristna samfundens uppmärksamhet i vår tid. Paulus säger: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12). Vad är då orsaken till att förföljelsen till stor del tycks ha upphört? Svaret är att den kristna kyrkan har inrättat sig efter världens seder och bruk. Därför väcker den inte längre motstånd. Den populära kristendomen i vår tid har inte den rena och helgade karaktär som utmärkte den kristna tron på Jesu och apostlarnas tid. När kristendomen skenbart njuter så stort anseende från världens sida är det endast och enbart därför att det finns en så stor benägenhet att kompromissa med synden. Det beror på att Guds ord behandlas så likgiltigt och att det finns så lite levande gudsfruktan i församlingen. Men låt den första kristna församlingens tro och kraft vakna till liv på nytt, så kommer förföljelsens anda att bli återuppväckt och förföljelsens flammor blir tända pånytt. rätt |