| Den stora striden kapitel 20. Från sida 316 | ren sida tillbaka |
(316)Den första ängelns budskap i Uppenbarelseboken 14:6-7 talar om Guds dom och är en allvarlig varning till alla som lever i vår tid. rätt (316)Ett stort andligt uppvaknande under förkunnelsen om Kristi snara återkomst förutsades i profetian i den förste ängelns budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. Profeten såg en ängel som flög högt uppe på himlen. Denne ”hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag. Han sade med hög röst: 'Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.'” (Upp 14:6, 7). rätt (316)Det är betecknande att det sägs att en ängel skulle förkunna varningsbudskapet. Gud har i sin vishet funnit det lämpligt att framställa den upphöjda karaktär som detta budskap har och den kraft och härlighet som skulle följa det. Detta gjorde han genom den renhet, härlighet och kraft som kännetecknar de himmelska budbärarna. Och att en ängel flyger fram ”högst uppe på himlen”, att budskapet förkunnas ”med hög röst” och att det förkunnas bland dem ”som bor på jorden”, bland ”alla folk och stammar och språk och folkslag”, säger att budskapet snabbt skall spridas över hela världen. rätt (317)Budskapet sprider i sig självt också ljus över den tidpunkt då denna rörelse skall uppstå. Det förklaras vara en del av ”ett evigt evangelium”, och det förkunnar att domen har kommit. Evangelium har förkunnats under alla tider. Men den del av evangelium som detta budskap innehåller kunde inte förkunnas förrän under de sista dagarna. Först då skulle det nämligen vara sant att domens tid hade kommit. Profeten beskriver en rad händelser som följer efter varandra, ända fram till det att domen börjar. Detta är framför allt fallet i Daniels bok. Men den del av profetian som gäller den sista tiden bjöd Herren honom att dölja och försegla till ”ändens tid”. Före den tiden kunde budskapet om domen, som byggde på uppfyllelsen av dessa profetior, inte förkunnas. Men vid ”ändens tid” säger profeten att många skall komma att ”forska i den och kunskapen skall bli stor.” (Dan 12:4). rätt (317)Aposteln Paulus varnar församlingen och säger att den inte skall vänta Kristi ankomst på hans tid. Han sade att ”först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram”(2 Tess 2:3). Vi kan inte vänta Herrens ankomst förrän efter det stora avfallet och den långa tidsperioden då ”laglöshetens människa” skulle regera. ”Laglöshetens människa”, som också skulle kallas ”laglöshetens hemlighet”, ”fördärvets son” och den ”laglöse”, beskriver påvemakten. Den skulle enligt profetens upplysning härska i 1260 år. Denna tidsperiod slutade år 1798. Kristi andra ankomst kunde inte inträffa före den tidpunkten. I sin förmaning inbegriper Paulus hela den kristna tidsåldern ända fram till år 1798. Först efter den tiden skall budskapet om Kristi andra ankomst förkunnas. rätt (317)Under tidigare generationer har inte något sådant budskap förkunnats. Det förkunnades inte av Paulus, som vi redan sett. Han hänvisade sina bröder till en avlägsen framtid som tiden för Herrens återkomst. Reformatorerna förkunnade det inte heller. Martin Luther ansåg att domen skulle inträffa cirka 300 år efter hans tid. Men från år 1798 har förseglingen avlägsnats från Daniels bok. Kunskapen om profetiorna har blivit omfattande. Många har förkunnat det allvarliga budskapet att domens dag är nära. rätt (317)På samma sätt som den stora reformationen på 1500-talet uppstod adventrörelsen i olika kristna länder samtidigt. Både i Europa och i Amerika fanns fromma män som började studera profetiorna. De följde de inspirerade redogörelserna och såg övertygande bevis för att alltings slut närmade sig. I olika länder fanns enstaka grupper av kristna som enbart genom att studera Bibeln blev övertygade om att Frälsarens ankomst var nära. rätt (317)År 1821, tre år efter det att Miller hade kommit fram till slutsatsen att profetiorna utpekade tiden för domen, började doktor Joseph Wolff, världsmissionären, att förkunna att Herrens ankomst var nära. Wolff föddes i Tyskland av hebreiska föräldrar. Hans far var judisk rabbin. Han blev övertygad om sanningen i den kristna religionen medan han ännu var helt ung. Han var vaken och vetgirig. Han lyssnade med djupt intresse till samtalen hemma, då gudfruktiga judar dagligen samlades för att tala om sitt folks hopp och förväntningar om den kommande Messias härlighet och återupprättelsen för Israel. En dag, när han hörde Jesus från Nasaret omtalas, frågade han vem denne var. ”En man med de allra största gåvor” blev svaret. ”Men då han gav sig ut för att vara Messias blev han dömd till döden av det judiska rådet.” ”Varför är Jerusalem ödelagt?”, frågade han vidare, ”och varför befinner vi oss i landsflykt?” ”Ack, ack”, svarade fadern, ”därför att judarna mördade profeterna”. Då kom pojken att tänka på en sak: ”Kanske Jesus av Nasaret också var en profet, och att judarna dödade honom fastän han var oskyldig.” (Travels and Adventures of the Rev. Joseph Wolff, band 1, sid 6).Denna tanke trängde sig så starkt på honom att han, trots att det var förbjudet för honom att gå in i en kristen kyrka, ofta stannade utanför för att lyssna till predikan. rätt (319)Undanhållen insikt (319)Den kunskap han sökte, undanhöll man honom omsorgsfullt i hans judiska hem. Då han endastvar elva år gammal, lämnade han hemmet för att dra ut i världen och få utbildning, välja sin religion och sin livsuppgift. En tid fick han bo hos släktingar. Han blev emellertid snart bortjagad som en avfälling. Ensam och utan pengar fick han nu försöka klara sig bland främlingar. Han gick från plats till plats, studerade ivrigt och uppehöll livet genom att undervisa i hebreiska. En katolsk lärare ledde honom in i den katolska tron. Wolff bestämde sig för att bli missionär bland sina egna landsmän. Med detta i tankarna reste han några år senare till universitetet för mission i Rom för att fortsätta sina studier. Här blev han beskylld för kätteri, eftersom han vant sig vid att tänka fritt och att tala öppet. Offentligt angrep han kyrkans missbruk och övergrepp och visade hur nödvändigt det var med en reform. I början behandlades han med särskild gunst av de romerska prelaterna. Men efter en tid sändes han bort från Rom. Han gick från plats till plats under kyrkans uppsyn, ända till dess att det blev klart att han inte böjde sig under det romerska oket. Han förklarades vara obotfärdig och fick lov att gå vart han ville. Han reste då till England. Eftersom han bekände sig till den protestantiska tron, förenade han sig med den engelska statskyrkan. Efter två års studier begav han sig 1821 ut i sin mission. rätt (319)Wolff tog emot den stora sanningen om Kristi första ankomst som ”en smärtornas man och förtrogen med lidande”. Han såg emellertid också att profetiorna lika klart framställde hans andra ankomst i makt och härlighet. Därför försökte han inte bara rikta sina landsmäns uppmärksamhet på Jesus från Nasaret som den Messias som hade lovats och på hans första ankomst i anspråkslöshet, som ett offer för deras synder. Han undervisade också om hans andra ankomst som kung och återlösare. rätt (320) ”Jesus från Nasaret, den sanne Messias”, sade han, ”vars händer och fötter genomborrades och som fördes bort lik ett lamm för att slaktas, han som var smärtornas man och förtrogen med lidande, han som, efter det att spiran hade vikit från Juda och härskarstaven från hans fötter, kom för första gången skall komma igen. Han skall komma för andra gången på himlens skyar, med överängelns röst och en Guds basun.” (Josef Wolff, Researches and Missionary Labors, sid 62).”Hans fötter skall stå på Oljeberget, och det herravälde över skapelsen som en gång gavs till Adam, och som denne förlorade (1 Mos 1:26, 3:17), skall ges åt Jesus. Han skall bli kung över hela jorden. Skapelsens suckan och klagan skall ta slut. Sång och tacksägelse skall ljuda. När Jesus kommer i sin Faders härlighet med alla de heliga änglarna, skall de troende döda först uppstå. (1 Tess 4:16, 1 Kor 15:32). Det är detta vi kristna kallar den första uppståndelsen. Då skall djurens natur förändras (Jes 11:6-9), och de skall underordnas Jesus. (Ps 8). Frid skall råda överallt.” (Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid 378, 379).”Herren skall åter se ned på jorden och säga: `Se, det är förträffligt på alla sätt.`” (Samma källa, sid 294). rätt (320)Förseglingen bruten (320)Om det populära sättet att tolka, eller snarare misstolka, Bibeln skriver Wolff: ”De flesta kristna församlingar har vänt sig bort från Bibelns tydliga undervisning till buddisternas overkliga system. De tror nämligen att människornas framtida lycka består i att fara omkring i luften. När de läser ordet judar skall det betyda hedningar, och när de läser Jerusalem betyder det för dem församlingen, och när det står jorden betyder det himlen, och Herrens återkomst skall betyda missionssällskapens framgång, och att gå uppför berget till Herrens hus betyder ett storslaget möte för metodister.” (Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid 96). rätt (320)Under de tjugofyra åren från 1821 till 1845 reste Wolff vitt omkring. Han besökte Egypten och Etiopien. I Asien reste han genom Palestina, Syrien, Persien, Bokhara och Indien. Han var också i USA. På sin resa dit predikade han på S:t Helena. Han kom till New York i augusti 1837. Efter det att han hade talat där, predikade han i Philadelphia och Baltimore och reste sedan till Washington. Om det besöket säger han: ”Enligt expresident John Quincy Adams förslag i kongressen blev det enhälligt beslutat att jag skulle hålla föredrag i kongressens mötessal. Detta höll jag en lördag. Mötet blev ärat genom att alla medlemmar av kongressen var närvarande tillsammans med biskopen av Virginia, prästerna i Washington och stadens borgare. Samma ära visades mig av regeringen i New Jersey och Pennsylvania. I deras närvaro höll jag föredrag om mina forskningar i Asien och dessutom om Jesu Kristi personliga övertagande av herraväldet.” (Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid 398, 399). rätt (321)Doktor Wolff reste i de mest ociviliserade länder utan skydd av någon europeisk myndighet. Påfrestningarna var stora och farorna många. Han blev slagen och han fick svälta. Han blev en gång såld som slav och tre gånger dömd till döden. Han blev jagad av rövare och var nära att omkomma av törst. En gång blev han berövad allt han ägde och måste gå flera hundra kilometer till fots genom bergen. Snön piskade honom i ansiktet och hans bara fötter blev stela av att gå på den frusna marken. rätt (321)När någon varnade Wolff för att gå bland vilda, fientliga stammar svarade han att han var ”försedd med vapen” - ”bön och iver för Kristus och förtröstan på hans hjälp”. ”I mitt hjärta är jag utrustad med kärlek till Gud och till min nästa, och Bibeln har jag i min hand.” (W. H. D. Adams: In PerilsOft, sid 192). Vart han gick hade han Bibeln på hebreiska och engelska med sig. Om en av sina senare resor säger han: ”Jag höll en öppen Bibel i min hand. Jag kände att min kraft låg i den boken och att dess styrka skulle hålla mig uppe.” (Samma källa, sid 201). rätt (322)Så fortsatte han med sitt arbete ända till dess att budskapet om domen hade förkunnats inom en stor del av den bebodda världen. Bland judar, turkar, perser, hinduer och många andra folkslag och stammarspred han Guds ord på dessa folks eget språk. Överallt förkunnade han Messias ankomst och regering. rätt (322)På sina resor i Bokhara fann han ett avlägset, isolerat folk som trodde på läran om Herrens snara återkomst. rätt (322)Han säger att araberna i Jemen ”har en bok som de kallar Seera som talar om Kristi återkomst och hans regering i härlighet. De väntar att stora händelser skall inträffa år 1840”. (Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid 377). ”I Jemen... tillbringade jag sex dagar med rechabiterna. De dricker inte vin, planterar inte vingårdar, sår inte säd, bor i tält och minns Jonadab, Rekabs son. Jag fann i deras sällskap Israels barn av Dans stam... som tillsammans med Rekabs barn väntade på Messias snara ankomst på himlens skyar.” (Samma källa, s 389). rätt (322)En annan missionär fann en liknande tro bland människor som bodde i Tartariet. En av tartarernas präster frågade missionären när Kristus skulle komma andra gången. Då missionären svarade, att han inte visste det, blev prästen högst förvånad över en sådan okunnighet hos en som påstod sig vara bibellärare. Han förklarade att han själv, enligt profetiorna, trodde att Kristus skulle komma omkring år 1844. rätt (322)Som ringar på vattnet (322)I Sydamerika, mitt ibland barbarism och prästpolitik, fann spanjoren Lacunza, som var jesuit, vägen till Bibeln och tog emot budskapet om Kristi snara återkomst. Han kände sig kallad att förkunna budskapet, men han ville undgå kritik från Rom. Därför lät han publicera sina synpunkter i en bok under författarnamnet Rabbi Ben-Ezra, där han utgav sig för att vara en omvänd jude. Lacunza levde på 1700-talet, men boken fann väg till London och blev översatt till engelska omkring år 1825. Då den kom ut ökade den intresset för Kristi andra ankomst, som redan hade väckts i England. rätt (323)I Tyskland förkunnades denna lära på 1700-talet av Bengel, en luthersk präst som var berömd bibelforskare och kritiker. Efter det att Bengel fullbordat sin utbildning hade han ”ägnat sig åt teologiska studier, för vilka hans allvarliga och religiösa läggning, som hade fördjupats av hans tidiga uppfostran och disciplin, på ett naturligt sättpåverkat honom. Som andra tänkande unga män, både före och efter honom, fick han kämpa med tvivel och svårigheter i religiösa frågor. Med djup känsla pekar Bengel på de många 'pilar som genomborrade hans stackars hjärta och gjorde hans ungdom till en tung börda.'” Då han blev medlem av kyrkorådet i Württemberg försvarade han religionsfriheten. ”Även om han höll fast vid kyrkans förmåner, talade han för religionsfrihet för dem som kände sig bundna av sitt samvete och som ville lämna kyrkan.” (Encyclopaedia Britannica, nionde utgåvan, artikel ”Bengel”) Den goda effekten av denna politik kan man ännu spåra i hans hemtrakt. rätt (323)Då Bengel en gång förberedde en predikan över Uppenbarelsebokens 21 kapitel, som han skulle hålla på adventssöndagen, lyste ljuset plötsligt in i hans sinne. Uppenbarelsebokens profetior blev så klara för honom, som de aldrig tidigare hade varit. Han blev så överväldigad av den enorma betydelsen och den oöverträffade härligheten i de scener som profeten beskrev, att han under en tid måste avstå från att fundera över ämnet. Då han stod i predikstolen kom det åter fram inför hans sinne i all sin klarhet och kraft. Från det ögonblicket tog han itu med att studera profetiorna, framför allt i Uppenbarelseboken. Han blev snart överbevisad om att de talade om att Kristi ankomst var nära. Den tidpunkt som han fastställde för Kristi andra ankomst skilde sig bara några få år från den tidpunkt som Miller senare förkunnade. rätt (323)Bengels skrifter har blivit spridda över hela kristenheten. Hans syn på profetiorna blev ganska allmänt accepterad i hans egen stat Württemberg, och i viss utsträckning också i andra delar av Tyskland. Rörelsen fortsatte efter hans död. Budskapet om Kristi ankomst hördes i Tyskland, samtidigt som det väckte uppmärksamhet i andra länder. Ganska snart reste några av de troende till Ryssland, där de bildade kolonier. Tron på Kristi snara återkomst finns alltjämt kvar i de tyska församlingarna i detta land. rätt (323)Punktljus tänds i Europa (323)Medan han fortsatte sin forskning i profetiorna blev han övertygad om att Kristi ankomst, enligt profetian, var väldigt nära förestående. Han förstod att denna sanning var allvarlig och viktig. Han ville att människor skulle få kännedom om den. Men det var inte lätt, eftersom människor i allmänhet ansåg att Daniels bok var en hemlighet som ingen kunde förstå. Till sist bestämde han sig för att börja med barnen. Det hade också Farel gjort, då han förkunnade evangeliet i Genève. Genom dem hoppades han efterhand att kunna intressera föräldrarna. rätt (324)Då han senare berättar om sitt tillvägagångssätt sade han: ”Jag vill att människor skall förstå, att när jag gjorde på detta sätt, var det inte därför att ämnet skulle ha lite betydelse. Tvärtom. Jag ville gärna bli hörd. Men jag var rädd för att det inte skulle lyckas, om jag gick direkt till de vuxna. Jag började därför med de yngre. Jag samlade en flock barn omkring mig. Om de lyssnade uppmärksamt och förstod ämnet, så att de efteråt skulle kunna förklara det, då skulle skaran växa. Så småningom skulle turen komma till de vuxna. De inser då att det lönar sig att sitta ned och studera. När så har skett är segern vunnen.” (L. Gaussen, Daniel the Prophet, band 2, förordet). rätt (324)Hans arbete kröntes med framgång. När han talade till barnen, kom också vuxna för att lyssna. Kyrkan blev full av uppmärksamma åhörare. Bland dem var framstående och lärda män och även utlänningar som besökte Genève. De förde budskapet till andra länder. rätt (325)Uppmuntrad av framgången publicerade Gaussen sina bibelstudier. Han hoppades att de skulle öka intresset för att studera de profetiska böckerna i de fransktalande församlingarna. ”Att publicera bibelstudier som har hållits för barn”, sade Gaussen, ”är detsamma som att säga till de vuxna, som ofta avvisar sådana böcker med ursäkten att de är för svåra att förstå: Hur skulle de kunna vara svåra att förstå när t o m era barn förstår dem?” ”Jag hade en stark önskan”, tillägger han, ”att om möjligt göra kunskap om profetiorna populär i våra församlingar.” ”Jag tycker inte att det finns något studium som är viktigare för vår tid.” ”Det är genom detta som vi blir förberedda för de svårigheter som väntar oss och lär oss att vaka och vänta på Jesus Kristus.” rätt (325)Även om Gaussen var en av de mest framstående och mest uppskattade fransktalande predikanterna, blev han ändå lite senare avsatt från sitt prästämbete. Huvudanklagelsen mot honom var att han använde Bibeln som lärobok för ungdom i stället för kyrkans katekes. Den var en tom och rationalistisk handbok, som nästan inte innehöll något av positiv tro. Senare blev han lärare i en teologisk skola, samtidigt som han på söndagarna fortsatte sin verksamhet för barn och undervisade dem i Bibeln. Hans skrifter om profetiorna väckte också stort intresse. I sin lärargärning, genom pressen och genom sin favoritsyssla som lärare för barn fortsatte han i många år att utöva stort inflytande. På grund av honom började många studera de profetior som visade att Herrens ankomst var nära. rätt (325)Roparnas budskap (325)Rörelsen omfattade huvudsakligast den enklare delen av befolkningen. De samlades i enkla arbetarhem för att lyssna till varningen. Dessa ”ropare” var själva oftast fattiga torparbarn. En del av dem var inte mer än sex eller åtta år gamla. Deras liv vittnade om att de älskade Frälsaren. De försökte leva i lydnad för Guds heliga bud. Men för övrigt visade de oftast inte att de hade mer förstånd eller förmågor än jämnåriga. Men när de talade till folket märkte man att de stod under ett högre inflytande, som gav dem övernaturliga gåvor. Rösten och uppförandet blev annorlunda. De förkunnade budskapet om domen med allvar och kraft. De använde Bibelns egna ord: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit.” De tillrättavisade folket för deras synder och fördömde omoral och last. Dessutom tillrättavisade de åhörarna för deras världslighet och avfall och förmanade dem att genast omvända sig, så att de skulle kunna undgå den kommande vreden. rätt (325)Folket lyssnade under bävan. Guds Ande överbevisade deras sinnen. Många studerade Bibeln med nytt och större intresse. Alkoholmissbrukare och djupt fallna människor blev omvända. Andra slutade att vara oärliga. Det arbete som utfördes var så påfallande att även prästerna blev tvungna att erkänna att Guds hand fanns i väckelsen. rätt (326)Gud ville att budskapet om Frälsarens ankomst skulle förkunnas i de skandinaviska länderna. Men då hans tjänares röster tystades, sände han sin Ande över barn, så att verket skulle kunna utföras. Då Jesus red in i Jerusalem följdes han av en jublande folkskara. De svängde palmkvistar framför honom. Med segerrop förkunnade de att han var Davids son. De avundsjuka fariséerna däremot bad honom att säga till dem att de skulle tiga. Jesus svarade emellertid att allt detta var en uppfyllelse av profetian. Om folket skulle tiga, skulle stenarna ropa. Folket blev emellertid rädda för hotet från prästerna och de judiska ledarna. Jublet tystnade när de gick in genom Jerusalems portar. Men barnen i templets förgård upprepade folkets rop. Medan de svängde palmkvistarna ropade de: ”Hosianna Davids son.” (Matt 21:8-16). Då blev fariséerna förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst: `Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig`?” På samma sätt som Gud verkade genom barn vid Kristi första ankomst, använde han också dem då budskapet förkunnades om hans andra ankomst. Guds ord måste uppfyllas. Budskapet om Frälsarens andra ankomst skulle förkunnas för alla stammar och tungomål och folk. rätt (326)William Miller och hans medarbetare fick i uppdrag att förkunna budskapet i Amerika. Detta land blev medelpunkten för den omfattande förkunnelsen om Kristi återkomst. Här blev profetian om den förste ängelns budskap mest fullständigt uppfylld. Miller och hans medarbetares skrifter spreds till avlägsna länder. Det glada budskapet om att Kristus snart skulle komma tillbaka sändes ut till alla de delar av världen, där missionärer hade kunnat tränga in. Överallt hördes det eviga evangeliet: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit.” (Upp 14:7). rätt (326)Profetiornas uttalanden, som tycktes förutsäga Kristi ankomst till våren 1844, gjorde ett djupt intryck på människor. Överallt där budskapet förkunnades, väckte det stort intresse. Många blev överbevisade om att uträkningarna av de profetiska tidsperioderna var riktiga. De tog emot budskapet med glädje och utan att fråga efter vad det kostade dem. Några pastorer lade sina sekteriska uppfattningar åt sidan, lämnade sina församlingar och sin lön och slöt sig till dem som förkunnade budskapet om Jesu ankomst. Men det var jämförelsevis få pastorer som tog emot budskapet. Därför överläts en stor del av förkunnelsen till enkla lekmän. Bönder lämnade åkrarna, hantverkarna verkstaden, handelsmän sina affärer och lärda män sina ämbeten. Men antalet var litet i förhållande till det stora arbete som skulle utföras. Det fördärvliga tillståndet i församlingarna och den ogudaktighet i vilken världen hade sjunkitned i vilade som en börda på dessa sanna väktare. De uthärdade svårigheter, brist och lidande för att leda människor till omvändelse och frälsning. Satan försökte hindra verket, men det växte ändå stadigt. Sanningen om Kristi andra ankomst togs emot av många tusen. rätt (326)Folkväckelse över hel kontinent (327)Gråtande frågade syndare: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” De oärliga började göra det som var rätt. Alla som fann frid i Kristus längtade efter att andra skulle få samma välsignelse. Föräldrarnas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till föräldrarna. Hinder som stolthet och tillbakadragenhet undanröjdes. Ärliga bekännelser avlades och i hemmen arbetade man för att frälsa sina närmaste. Överallt fanns det människor som i sin nöd ropade till Gud. Många kämpade hela nätter i bön för att få visshet om förlåtelse för sina synder och om sina släktingars och grannars omvändelse. rätt (327)Folk från alla samhällsklasser kom till sammankomsterna. Rika och fattiga, höga och låga var av olika skäl ivriga att själva få höra undervisningen om Kristi andra ankomst. Herren höll motståndarna i tyglar, medan hans tjänare lade fram argumenten för sin tro. Ibland var redskapen svaga. Men Guds Ande gav budskapet kraft. Man märkte att heliga änglar var närvarande i folkskarorna. Många omvändes dagligen. När bevisen för Kristi snara återkomst presenterades, lyssnade stora skaror i andlös stillhet. Himmel och jord tycktes närma sig varandra. Både unga och gamla kände Guds kraft. Människor återvände hem glada i sinnet. Lovsång fyllde nattens stilla timmar. Ingen som var närvarande vid dessa möten kunde någonsin glömma dessa förunderliga erfarenheter. rätt (328)Budskapet om en bestämd tid för Kristi andra ankomst väckte stort motstånd hos människor inom alla samhällsklasser, från Ordets förkunnare till de fräckaste gudsförnekare. Profetians ord uppfylldes: ”I de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: `Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse.`” (2 Petr 3:3, 4). Många som bekände sig älska Frälsaren förklarade, att de inte hade något emot att förkunna hans ankomst. Men de kunde inte förmå sig till att någonsin nämna någon bestämd tidpunkt. Men Guds allseende öga genomskådade deras sinnen. De ville inte höra att Kristus skulle komma för att döma världen med rättfärdighet. De hade varit otrogna tjänare. Deras gärningar tålde inte att bli undersökta av den Gud som rannsakar sinnena. De var rädda för att möta sin Herre. På samma sättsom judarna vid Kristi första ankomst var de inte beredda att bjuda Jesus välkommen. De inte bara vägrade att lyssna till de klara argumenten från Bibeln, utan förlöjligade också dem som väntade på Herrens ankomst. Satan och hans änglar gladde sig över att de som kallade sig Guds barn hade så lite kärlek till honom, att de inte ville att han skulle komma. rätt (328) ”Men om den dagen eller stunden vet ingen något”, var det argument som oftast användes av dem som förkastade läran om Kristi återkomst. Bibelns ord lyder: ”Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Matt 24:36). De som väntade på Herren gav en klar och sammanhängande förklaring av denna text. De visade att deras motståndare missbrukade uttalandet. Kristus sade detta vid det minnesvärda samtalet med lärjungarna på Oljeberget, efter det att han för sista gången hade lämnat templet. De hade frågat: ”När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” Jesus förklarade tecknen för dem och sade: ”När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står för dörren.” (Matt 24:3, 33). Frälsaren motsäger inte sig själv. Även om inte någon människa vet dagen eller stunden då Kristus skall komma, förväntar han sig ändå att vi enligt hans undervisning skall veta, när den tiden är nära och han står för dörren. Han säger oss också att om vi visar likgiltighet för hans varningar, och avstår ifrån eller försummar att söka kunskap om tiden för hans ankomst, kan det bli lika ödesdigert för oss som det var för dem som levde på Noas tid. De förkastade upplysningarna om tiden för floden. Liknelsen i samma kapitel, som framställer den trogne och den otrogne tjänaren, visar hur det skall gå med den tjänare som säger i sitt hjärta: ”Min herre dröjer.” Liknelsen visar hur Kristus, när han kommer, skall bedöma och belöna dem som vakade och förkunnade hans ankomst och dem som inte gjorde det. ”Var därför vaksamma”, säger han. ... ”salig är den tjänaren, om hans herre finner honom göra så, när han kommer”. (Matt 24:42, 46).”Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig.” (Upp 3:3). rätt (328)Paulus talar om en klass över vilken Herrens dag skall komma oväntat. ”Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: 'Fred och trygghet', då drabbas de av undergång... och de slipper inte undan.” Men om dem som har gett akt på Frälsarens varningar tillägger han: ”Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.” (1 Tess 5:2-5). rätt (329)Många svek sin uppgift (329)Det var de ödmjuka och mest hängivna i församlingarna som vanligtvis var de första att ta emot budskapet. De som studerade Bibeln för sig själva kunde inte undgå att se hur obiblisk den populära uppfattningen om profetiorna var. På platser där folket inte hindrades av pastorernas försök att framställa tron i ett falskt ljus, studerade de Guds ord för sig själva. När de så jämförde läran om återkomsten med Bibeln, fann de att det stämde. rätt (329)Många förföljdes av sina icke-troende bröder. Några valde att vara tysta med sitt hopp för att behålla sin ställning i församlingen. Andra kände att deras uppriktighet mot Gud inte tillät dem att dölja de sanningar som hade anförtrotts dem. Det var inte få som blev utestängda från församlingen, därför att de vittnade om sin tro på Kristi återkomst. De som blev prövade på detta sätt tog sin tillflykt till profetens ord: ”Era bröder som hatar er och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: 'Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädje.' Men de skall komma på skam.” (Jes 66:5). rätt (329)Med djupaste intresse vakade Guds änglar över budskapets resultat. När församlingarna förkastade budskapet, vände änglarna sig bedrövade bort. Men många hade ännu inte prövats när det gällerbudskapet om Kristi återkomst. Andra vilsefördes av sina män, hustrur, föräldrar eller barn och blev övertalade att tro att det även var synd att lyssna på villoläran om Kristi återkomst. Änglarna fick befallning om att vaka över dessa människor, så att ännu mer ljus skulle lysa för dem från Guds tron. rätt (329)De som hade tagit emot budskapet väntade på att Frälsaren skulle komma med en längtan som inte kan uttryckas i ord. Tiden var nära då de väntade att få möta honom. De gjorde sig beredda för denna stund med lugnt allvar. De hade frid genom en innerlig gemenskap med Gud. Denna frid var för dem en garanti på den vila, som de skulle få njuta av i den eviga härligheten. Ingen som hade detta hopp och denna tillit kunde glömma de dyrbara timmar då de väntade Kristus. Några veckor före den bestämda tiden lades alla materiella sysselsättningar till största delen åt sidan. De troende granskade omsorgsfullt varje tanke och känsla i sina sinnen, som om de låg på sitt yttersta och om några få timmar skulle sluta sina ögon för alla jordiska scener. Några ”himmelsfärdsdräkter” förekom inte. Alla kände att de behövde en inte överbevisning om, att de var beredda att möta Frälsaren. Deras vita kläder var själens renhet, en karaktär renad från synd genom Kristi försonande blod. Hur väl hade det inte varit om samma villighet att rannsaka sinnet, samma allvarliga och fasta tro alltjämthade funnits bland dem som bekänner sig vara Guds folk. Om de hade fortsatt att ödmjuka sig inför Herren och att tränga fram till nådens tron med sina böner, skulle de ha fått en långt rikare andlig erfarenhet än de nu har. Det är alltför lite bön, alltför lite djup överbevisning om synd. Brist på levande tro gör att många saknar den nåd, som vår Återlösare så rikligt har berett för oss. rätt (330)Gud ville pröva sitt folk. Hans hand dolde ett fel i beräkningarna av de profetiska tidsperioderna. De som väntade på Kristus upptäckte inte felet. Det blev heller inte upptäckt av den lärdaste av deras motståndare. De sade: ”Deras beräkning av de profetiska tidsperioderna är riktig. Det är någon stor händelsesom skall inträffa, men det är inte den som Miller förutsäger. Det är världens omvändelse och inte Kristi andra ankomst.” (Se ”Tillägg”). rätt (330)Den fastställda tiden kom och gick. Kristus kom emellertid inte för att frälsa sitt folk. De som med uppriktig tro och kärlek hade väntat på Frälsaren blev bittert besvikna. Men Herrens plan genomfördes. Han hade prövat dem som bekände sig vänta på hans ankomst. Många av dem hade drivits enbart av fruktan. Deras trosbekännelse hade inte påverkat deras livsföring. Då händelsen som de väntade påinte inträffade, förklarade de att de inte blev besvikna. De hade aldrig trott att Kristus skulle komma. De var bland de första som gjorde narr av de sanna troendes sorg. rätt (331)Men Jesus och hela den himmelska härskaran såg med kärlek och medkänsla på dem som hade blivit prövade och hade visat trohet, men som hade blivit besvikna. Om den slöja som skiljer den synliga världen från den osynliga hade dragits åt sidan, skulle de ha sett änglar komma till dessa uppriktiga människor och skydda dem mot Satans angrepp. rätt |