| Den stora striden kapitel 21. Från sida 332 | ren sida tillbaka |
(332)Det är ett sorgligt faktum, att många inte vill höra talas om Jesu återkomst. Antingen undviker man att studera denna händelse, eller påstår man att den aldrig kommer att inträffa. rätt (332)Då William Miller och hans medarbetare förkunnade läran om Kristi andra ankomst var deras enda avsikt att väcka människornaatt bereda sig för domen. De försökte få de kristna att se församlingens sanna hopp och att inse att de behövde en djupare kristen erfarenhet. De sökte också leda de icke-kristna till ånger och omvändelse. ”De hade inga planer på att vinna människor för någon sekt eller något religiöst parti. De arbetade därför inom alla samhällsklasser och sekter utan att blanda sig i deras kyrkliga förhållanden eller religiösa organisation.” rätt (332) ”I allt mitt arbete”, säger Miller, ”tänkte jag aldrig på att organisera något eget samfund eller att ett samfund skulle byggas upp på de andras bekostnad. Jag försökte göra gott mot alla. Jag gick ut ifrån att alla kristna skulle glädja sig åt tanken på att Kristus skulle komma tillbaka, och att de som inte kunde acceptera samma synpunkter som jag inte skulle visa mindre kärlek till dem som tog emot denna lära. Jag trodde inte att det skulle behövas några särskilda möten. Allt jag tänkte på var att omvända människor till Gud, att varna världen för den kommande domen och att leda mina medmänniskor till en sann förberedelseav hjärtat, så att de skulle kunna möta Gud i frid. De allra flesta som blev omvända under min verksamhet anslöt sig till olika samfund som redan fanns.” (Bliss, sid 328). rätt (333)Eftersom hans arbete hade byggt upp församlingarna blev det till en tid ganska väl mottaget. Men snart började pastorer och religiösa ledare att vända sig mot läran om återkomsten. De bestämde sig för att motarbeta all verksamhet i denna riktning. De talade mot den från predikstolarna och förbjöd sina medlemmar att lyssna till predikningar om Kristi återkomst. Ja, de förbjöd dem även att tala om sitt hopp vid församlingens sammankomster. De troende kom därigenom i en ställning som medförde stora trosprov. De älskade sin församling och ville inte skiljasfrån den. Men när de såg att Guds ords undervisning undertrycktes och att de vägrades rätten att studera profetiorna, kände de att deras trohet mot Gud förbjöd dem att underordna sig. De som motarbetade Guds ords undervisning kunde inte betraktas som Guds församling, ”sanningens pelare och grundval” (1Tim 3:15). De troende kände därför att det var riktigt av dem att skilja sig från dem som de dittills hade haft gemenskap med. Sommaren 1844 var det ungefär 50 000 som lämnade de olika församlingarna. rätt (333)Inte ens skenbar tillväxt (333)Vid ett möte i det presbyterianska kyrkorådet i Philadelphia talade herr Barnes, som hade skrivit en mycket använd bibelkommentar och som var föreståndare för en av de största församlingarna i staden. Han sade att ”han hade varit predikant i 20 år, men han hade aldrig tidigare, med undantag av den senaste nattvardsgudstjänsten, delat ut nattvarden utan att nya medlemmar samtidigt hade upptagits i församlingen. Men nu förekommer inga väckelser, inga omvändelser, inte heller någon påtaglig tillväxt i nåden bland de kristna. Ingen kommer till hans kontor för att tala med honom om sin själs frälsning. Affärslivets tillväxt och de ljusa utsikterna för handel och industri gör världsligheten allt större. Så är det inom alla samfund.” (Congregational Journal, 23 maj 1844). rätt (333)I februari månad samma år sade professor Finney vid Oberlin College: ”Vi måste se förhållandet i ögonen, att de protestantiska församlingarna i vårt land i stort sett antingen är likgiltiga eller direkt fientligt inställda till de allra flesta av tidens moraliska reformer. Några undantag finns, men inte tillräckligt för att kunna ändra det allmänna intrycket. Ett annat förhållande som understryker detta är, att det nästan inte förekommer några väckelser i församlingarna. En andlig slöhet har trängt igenom nästan överallt. Och den går fruktansvärt djupt. Om detta vittnar den religiösa pressen över hela landet. ... Församlingsmedlemmarna blir mer och mer världsligt sinnade. De förenar sig med världen i fest, dans och underhållning. ... Men vi behöver inte tala mer om detta trista ämne. Det räcker med att säga att vi tydligare och tydligare ser att församlingarna i allmänhet på ett sorgligt sätt har gått tillbaka. De har vandratlångt bort från Herren och han har övergett dem.” rätt (334)En skribent skrev i ReligiousTelescope: ”Aldrig har vi varit vittne till ett så allmänt förfall som vi ser idag. Församlingen borde verkligen vakna upp och finna orsaken till förfallet, eftersom alla som älskar Sion måste se detta. När vi tänker på hur få som verkligen blir omvända, och lägger märke till syndarnas fräckhet och hårdhet, utbrister vi nästan oavsiktligt: 'Har Gud glömt att vara nådig? Eller är nådens dörr stängd?'” rätt (334)Ett sådant tillstånd uppstår inte utan att trossamfunden själva bär skulden. När andligt mörker kommer över nationer, över församlingar och över enskilda personer, är inte orsaken att Gud egenmäktigt stänger av nådens källor. Människorna själva försummar eller förkastar det gudomliga ljuset. Ett slående exempel på denna sanning ser vi i det judiska folkets historia på Kristi tid. Judarna hade blivit världsliga och hade glömt Gud och hans ord. Deras intellekt hade förmörkats. Deras sinnen hade blivit jordiska och sinnliga. Därför visste de heller inte någonting om Messias ankomst. I sin otro och stolthet förkastade de Återlösaren. Ändåavstängde inte Gud vid det tillfället den judiska nationen från kunskapen om frälsningens välsignelser eller från att få del av den. Men de som förkastade sanningen förlorade allt intresse för Guds gåva. De hade ”gjort mörkret till ljus och ljuset till mörker” ända till dess att det ljus som fanns i dem hade blivit mörker. Och hur stort var då inte mörkret! rätt (334)När människor behåller en formell religion men saknar sann gudsfruktan, förverkligar de Satans plan. Efter det att judarna hade förkastat evangeliet, höll de krampaktigt fast vid de gamla ceremonierna. De höll strängt på sin nationella isolering, även om de inte kunde annat än erkänna, att Guds närvaro inte längreuppenbarades ibland dem. Profetiorna i Daniels bok utpekade så exakt tiden för Messias ankomst, och förutsade hans död så klart och tydligt, att de avrådde från alla studier i den. Till sist uttalade rabbinerna en förbannelse över dem som försökte beräkna tiden för Kristi första ankomst. Under de följande århundradena har Israels folk stått som en allvarlig och fruktansvärd varning för den fara som hotar, om ljuset från Gud förkastas. I andlig blindhet föraktade de frälsningens kärleksfulla erbjudande. rätt (334)Överallt där samma förhållanden råder, blir resultaten desamma. Den som medvetet vägrar att följa sitt samvetes överbevisning, därför att plikten går emot det som han föredrar, kommer till sist att förlora förmågan att skilja mellan sanning och villfarelse. Intellektetförmörkas. Samvetet sover. Hjärtat blir hårt och människan skiljs från Gud. Överallt där den gudomliga sanningen föraktas eller avvisas, kommer församlingen att insvepas i mörker. Tron och kärleken kallnar. Oenighet och splittring får inträde. Församlingsmedlemmar blir helt upptagna av världsliga sysselsättningar. Syndare blir förhärdade i sin obotfärdighet. rätt (334)Uppgörelsens tid (335)Om Guds bekännande folk tar emot ljuset, efterhand som det lyser från hans ord, kommer de fram till den enhet som Kristus bad om. Aposteln beskrev denna ”Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop”. (Ef 4:3-5). rätt (335)De som tog emot adventbudskapet fick sådana andliga erfarenheter. De kom från olika kyrkosamfund, och de sekteriska barriärer som skilde dem bröts ned. Religiösa stridsfrågor upplöstes. Den obibliska läran om ett jordiskt tusenårsrike avskaffades. Felaktiga uppfattningar om Kristi andra ankomst rättades till. Stolthet och världslighet avlägsnades. De som hade handlat fel bekände och omvände sig. Människor knöts samman i den närmaste gemenskap. Kärlek och glädje härskade. När denna lära utförde allt detta för de få som tog emot den, skulle den också ha uträttat detsamma om alla hade tagit emot den. rätt (335)Men de flesta församlingar förkastade varningen. Pastorerna som skulle ha varit väktare ”för Israels hus” borde ha varit de första att se tecknen på Jesu återkomst. Men de misslyckades med att lära känna sanningen från profeternas uttalanden eller från tidens tecken. Materiella ambitioner fyllde deras sinnen. Kärleken till Gud hade kallnat. Tron på hans ord hade försvunnit. När de fick höra läran om Kristi återkomst, åstadkom den bara fördomar och otro. Att budskapet förkunnades av lekmän användes som en invändning mot det. På samma sätt som i gamla tider mötte budskapet från Guds ord frågan: ”Finns det någon i Stora rådet eller bland fariséerna som har trott på honom? ” (Joh 7:48). Och då de inte kunde motbevisa det som profetiorna förutsade, var det många som avrådde folket från att studera profetiorna. De hävdade att de profetiska böckerna var förseglade och därför inte kunde förstås. Stora skaror av människor litade blint på sina pastorer. De vägrade därför att lyssna till budskapet. Andra som blev överbevisade om sanningen vågade inte bekänna den. De var rädda för att ”uteslutas ur synagogan” (Joh 9:22). Det budskap som Gud sände för att pröva och rena församlingen uppenbarade tydligt hur många det var som älskade världen mer än Kristus. De band som knöt dem till jorden var starkare än de som drog dem mot himlen. De valde att lyssna till mänskligvishet. De vände sig bort från sanningens rannsakande budskap. rätt (336)När de förkastade den förste ängelns varning, förkastade de det medel som Gud hade avsett för deras frälsning. De avvisade den nådefulle budbärare som skulle ha undanröjt det onda, som skilde dem från Gud. Med större iver än tidigare sökte de vänskap med världen. Detta var orsaken till den förfärande världslighet, det avfall och den andliga död som kännetecknade församlingarna år 1844. rätt (336)Förkastandets konsekvenser (336)I Bibeln är den helgade, eviga föreningen mellan Kristus och hans församling framställd under bilden av ett äktenskap. Han lovar att vara deras Gud och de lovar att vara hans och endast hans. Han säger: ”Jag skall trolova dig med mig för evig tid, ja, jag skall trolova dig med mig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och barmhärtighet.” (Hos 2:19). Och återigen säger han: ”Jag är er rätte herre.” (Jer 3:14). Paulus använder samma bild i Nya testamentet, där han säger: ”Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus.” (2 Kor 11:2). rätt (336)Den otro som församlingen visade mot Kristus, då den vände sin kärlek och tillförsikt bort från honom och lät kärlek till materiella ting fylla sinnet, jämförs med att bryta ett äktenskapslöfte. Israeliternas synd, då de lämnade Herren, framställs på detta sätt. Guds underbara kärlek, som de på det sättet föraktade, är livfullt skildrad. ”Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren, HERREN, och du blev min.” ”Du blev mycket, mycket vacker och nådde en drottnings värdighet. Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade satt på dig,... Men du förlitade dig på din skönhet och använde din ryktbarhet till att bedriva hor”. ”Men som när en hustru är otrogen mot sin man, så har ni, Israels hus, varit otrogna mot mig, säger HERREN.” ”Du var som en äktenskapsbryterska, som tar främmande män i stället för sin äkta man.” (Hes 16:8, 13-15, 32; Jer 3:20). rätt (337)I Nya testamentet används ett liknande uttryckssätt om bekännande kristna som söker världens vänskap framför Guds ynnest. Aposteln Jakob säger: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” (Jak 4:4). rätt (337)Kvinnan (Babylon) i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel var ”klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt.På hennes panna var skrivet ett namn,en hemlighet:'Det stora Babylon, modern till skökorna'.” Profeten säger: ”Och jag såg att kvinnan vara berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod.” (Upp 17:4-6). Babylon sägs vidare vara ”den stora staden, som regerar över kungarna på jorden” (Vers 18). Den makt som i så många århundraden härskade som en tyrann över kristenhetens kungar, är Rom. Purpur och scharlakan, guld, ädelstenar och pärlor som kvinnan var prydd med beskriver målande den storhet och kungliga makt som det romerska prästerskapet omgav sig med. Inte om någon annan makt kunde man med så stor sanning säga att den var ”berusad av de heligas blod”. Detta passade bara in på den församling som så fruktansvärt hade förföljt Kristi efterföljare. Babylon beskylldes också för att ha otillbörlig förbindelse med ”kungarna på jorden”. Då den judiska församlingen övergav Gud och slog sig samman med hedningarna, blev den en sköka. Samma dom drabbar Rom därför att den blev moraliskt fördärvad när den sökte stöd hos världsliga makter. rätt (338)Babylon sägs vara ”modern till skökorna”. Hennes döttrar måste då vara sådana församlingar som håller fast vid hennes läror och traditioner. De följer hennes exempel och offrar sanningen och Guds välbehag för att ingå ett otillbörligt förhållande med världen. Det budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel som förkunnar Babylons fall bör kunna tillämpas på sådana församlingar som en gång har varit rena men som nu har blivit förfallna. Eftersom detta budskap följer efter budskapet om domen, måste det bli förkunnat under den sista tiden. Därför kan det inte vara avsett enbart för den katolska kyrkan, eftersom den har befunnit sig i ett fallet tillstånd under många hundra år. Dessutom innehåller Uppenbarelsebokens artonde kapitel en kallelse till Guds folk att gå ut från Babylon. Enligt denna bibeltext måste många av Guds folk alltjämt finnas i Babylon. Och i vilka religiösa samfund finner vi de flesta av Kristi efterföljare i vår tid? Utan tvivel i de olika församlingar som bekänner sig till den protestantiska tron. Då dessa församlingar bildades, intog de en ädel ståndpunkt för Gud och sanningen. Hans välsignelse vilade över dem. Även den icke-kristna världen måste erkänna de fördelaktiga resultat som uppnåddes när människor tog emot evangeliets grundprinciper. Man kunde säga som profeten sade till Israel: ”Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader jag hade satt på dig, säger Herren, HERREN.” Men de föll på grund av samma begär som blev till förbannelse och ödeläggelse för Israel –begäretatt efterlikna de ogudaktigas seder och bruk och att tillförsäkra sig deras vänskap. ”Du förlitade dig på din skönhet och använde din ryktbarhet till att bedriva hor.” (Hes 16:14, 15). rätt (338)Kollisionskurs (338)Förutom denna syndigaförening med världen liknar de församlingar som har skilt sig från Rom denna kyrka också i andra avseenden. Ett romerskt katolskt verk påstår att ”om den katolska kyrkan någonsin har varit skyldig till avguderi med tanke på helgonen, är dess dotter, statskyrkan i England, också skyldig till samma synd, för den har tio kyrkor som är invigda till Maria för varje kyrka som är invigd till Kristus.” (Richard Challoner, The Catholic Christian Instructed, Förordet, sid 21, 22). rätt (338)Och doktor Hopkins förklarar i en avhandling om tusenårsriket: ”Det finns inte någon anledning att tro att Antikrists anda och verk är begränsat till den romersk-katolska kyrkan. De protestantiska samfunden har mycket av Antikrist i sig och är långt ifrån att vara fullständigt reformerade från ... fördärv och ogudaktighet.” (Samuel Hopkins, Works, band 2, sid 328). rätt (338)Om den presbyterianska kyrkans separation från Rom skrev doktor Guthrie: ”För trehundra år sedan marscherade vår kyrka ut genom Roms portar med en öppen Bibel på sin fana och detta valspråk i sitt vapen: 'Studera Bibeln'.” Så ställer han frågan: ”Kom den ut ren från Babylon?” (Thomas Guthrie, The Gospel in Ezekiel, sid 237). rätt (339) ”Den engelska statskyrkan”, säger Spurgeon, ”ser ut att vara fullständigt genomsyrad avformalism, men de frikyrkliga tycks vara lika mycket upptagna av filosofisk otro. De människor som vi trodde bättre om vände sig bort, en efter en, från trons grundläggande sanningar. Jag tror att hela England är undergrävt av en otro, som är fräck nog att träda fram på predikstolarna och kalla sig kristen.” rätt (339)Hur uppstod egentligen detta stora avfall? Hur avlägsnade sig kyrkan ursprungligen från den evangeliska enkelheten? Genom att efterlikna hedningarnas seder och underlätta hedningarnas omvändelse till kristendomen. Aposteln Paulus sade redan på sin tid: ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam”. (2 Tess 2:7). Så länge aposteln levde var församlingarna jämförelsevis rena. Men ”mot senare delen av andra århundradet antogde flesta församlingarna ny form. Den ursprungliga enkelheten försvann. Obemärkt, efterhand som de gamla lärjungarna gick i graven, kom deras barn tillsammans med de nyomvända ... och gav rörelsen en ny form.” (Robert Robinson: ”EcclesiasticalResearches”, kap 6, par 17, sid 51). För att tillförsäkra sig fler anhängare blev den upphöjda normen för den kristna tron sänkt. Resultatet blev ”att en hednisk ström flöt in i församlingarna och införde hedningarnas seder, vanor och avgudar”. (Gavazzi, Lectures, sid 278). Efterhand som den kristna religionen blev gynnad och understödd av de världsliga härskarna, blev den formellt accepterad av ett stort antal människor. Men även om de i yttre avseende var kristna, fortsatte många ”att huvudsakligen vara hedningar och tillbad i hemlighet sina avgudar”. (Samma källa, s 278). rätt (339)Har inte detsamma skett i nästan varje församling som kallar sig protestantisk? När dess grundare, som behärskades av en sann kristlig anda, dog, kom deras efterföljare fram och ”omskapade rörelsen”. Fastän reformatorernas barn blint höll fast vid sina fäders trosbekännelse och förkastade varje sanning som inte fäderna antagit, följde de inte föregångarnas exempel när det gällde ödmjukhet, självförnekelse och avståndstagande från världen. Därför ”försvann den ursprungliga enkelheten”. En världslig ström som flöt in i församlingen ”förde hedningarnas seder, vanor och avgudar med sig”. rätt (339)I vilken enorm omfattning har inte denna vänskap med världen, som är ”fiendskap mot Gud”, praktiserats bland kristna i våra dagar! Hur långt har inte de stora samfunden inom kristenheten avlägsnat sig från Bibelns regel när det gäller ödmjuk självförnekelse, enkelhet och gudsfruktan! När John Wesley talar om att använda pengarna rätt, säger han: ”Använd inte något av en så dyrbar gåva bara för att tillfredsställa ögonens lystnad, till överflödiga och dyrbara kläder och till onödiga smycken. Använd inte något av dem till överdrivna prydnader för era hem, till onödiga och dyrbara möbler, till dyrbara tavlor, målningar och förgyllda ting... Använd inte pengar för att tillfredsställa livets fåfänga och för att vinna beröm och beundran bland människor. 'Så länge det går dig väl, kommer människorna att tala väl om dig.' Så länge du är 'klädd i dyrbara kläder, fint linne', och lever 'överdådigt och i glädje varje dag', kommer många utan tvivel att berömma dig för din utmärkta smak, din givmildhet och gästfrihet. Men köp inte deras gunst så dyrt. Var hellre tillfreds med den ära som kommer från Gud.” (Wesley, Works, predikan 50, ”The Useof Money”). I många församlingar i vår tid förkastas en sådan lära. rätt (340)I världen betraktas det nu som fint att kallas kristen. Det händer att regeringsöverhuvuden, politiker, advokater, läkare och köpmän ansluter sig till församlingen för att tillförsäkra sig förtroende och aktning från samhällets sida för att främja sina egna intressen. Därigenom söker de dölja sina orättfärdiga handlingar under religionens täckmantel. De olika religiösa samfunden känner sig styrkta genom den rikedom och det inflytande dessa världsligt sinnade församlingsmedlemmar har. Därför gör de ännu större ansträngningar för att vinna ära och gunst från världens sida. De bygger praktfulla kyrkor, fint utstyrda och vid de finaste gatorna. Medlemmarna klär sig dyrbart och efter sista modet. Om predikanten kan samla många åhörare och underhålla dem, får han större lön. Hans predikningar får inte fördöma de synder som grasserar. De måste vara vänliga och behagliga för dessa förnäma människor. Så kan rika syndare skrivas in i kyrkoböckerna. Populära synder kan döljas under fromhetens kappa. rätt (340)Anpassning och eftergifter (340)Howard Crosby säger: ”Det är sorgligt att se att Kristi församling i så liten utsträckning uppfyller Herrens önskan. Precis som forntidens judar tillät att deras sinnen leddes bort från Gud genom förtroligt umgänge med avgudadyrkare ... Jesu församling i vår tid avstår från de gudomliga principerna genom att stå i ett otillbörligt förhållande till en icke-kristen värld. Samtidigt som den följer en gudlös världs tilltalande men farliga seder, använder den argument och kommer till slutsatser som är helt främmande för Guds ord och som direkt motarbetar all andlig tillväxt.” (The Healthy Christian: An Appealto the Church, sid 141, 142). rätt (340)I denna ström av världslighet och njutningslystnad har självförnekelse och uppoffring för Kristi skull nästan helt försvunnit. ”Några av de människor som nu är ivrigt sysselsatta i våra församlingar blev som barn uppfostrade till att offra för och kunna ge eller utföra något för Kristus.” Men ”om man vill samla pengar ... bör ingen tala om att ge. Nej, hållhellreen basar, en utställning, ge en teaterföreställning, en påhittad rättegång, sälj någonting som går att äta - vad som helst som roar folk”. rätt (340)Guvernör Washburn i Wisconsin sade i sitt nyårsbudskap den 9 januari 1873: ”Det tycks vara nödvändigt med lagstiftning för att komma tillrätta med hasardspelet. Spelhålor finns överallt. Till och med kyrkorna går då och då - oavsiktligt - Djävulens ärenden. Kyrkobasarer, festliga tillställningar med belöningar, tärningsspel, vinstpaket med mera arrangeras, ibland med religiösa och välgörande syften, men ofta med lägre mål för ögonen. Detta är endast åtgärder för att skaffa pengar utan att ge full valuta för dem. Det finns inte någonting annat som i så hög grad ödelägger moralen och berusar sinnet, och då särskilt hos de unga, som att skaffa sig pengar och värdesaker utan arbete. När aktningsvärda människor låter engagera sig och lugnar sitt samvete med tanken att pengarna skall gå till ett gott ändamål, är det inte så underligt att våra unga ofta får vanor som skapas av hasardspelets spänning.” rätt (341)En anda av likformighet med världen tränger in i församlingarna i hela kristenheten. Robert Atkins framställer en mörk bild av det andliga förfall som härskar i England i en predikan som han höll i London. ”Antalet av de rättfärdiga sjunker på jorden. Ingen frågar efter det. De kristna i varje församling i vår tid älskar världen, söker att efterlikna världen, älskar bekvämlighet och jagar efter ära. De har kallats att lida med Kristus men de viker undan för allt hån. Avfall, avfall, avfall är skrivet över ingången till kyrkorna. Och om de visste det och kände det skulle det finnas hopp, men ack, de ropar: 'Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting.' (Upp 3:17).” (Second Advent Library, traktat nr 39). rätt (341)Den stora synd som Babylon anklagas för är, att den ”har gett alla folkatt dricka av sin otukts vredesvin” (Upp 14:8). Den berusande dryck som skökan bjuder världen på symboliserar den falska lära som hon har tagit emot som följd av sitt otillbörliga förhållande till de mäktiga männen på jorden. Vänskapen med världen fördärvar hennes tro. Från sin sida utövar hon ett nedbrytande inflytande på världen. Honförkunnar nämligen en lära som går emot Bibelns klara undervisning. rätt (341)Missriktad känslighet (342)När trofasta bibeltolkare förklarar Guds ord, kommer lärda män och pastorer fram och ger sig ut för att förstå Bibeln. De fördömer den sunda läran som kätteri och leder dem som söker efter sanning in på villospår. Om världen inte var så berusad av Babylons vin, skulle många människor bli överbevisade och omvända genom Guds ords klara och genomträngande sanningar. Men den religiösa tron tycks vara så förvirrad och motstridig, att människor inte vet vad de skall tro eller acceptera som sanning. Den kristna församlingen bär en stor del av skulden till att världen inte tar emot evangeliet. rätt (342)Likgiltighet för avgörande sanningar (343)Bibeln säger, att innan Herrens dag kommer, skall Satan verka ”med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar”. De som ”inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta”, skall lämnas att bli offer för ”en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen”. (2 Tess 2:9-11). Babylons fall blir inte fullständigt förrän detta tillstånd har uppnåtts och församlingarnas förening med världen har blivit fullständig överallt inom kristenheten. Denna förändring sker gradvis. Den fullständiga uppfyllelsen av Upp 14:8 hör ännu framtiden till. rätt (343)Trots det andliga mörker och det främlingskap för Gud som gör sig gällande inom de församlingar som Babylon består av, finns alltjämt det stora flertalet av Kristi sanna efterföljare inom deras gemenskap. Det finns många av dessa som ännu aldrig har förstått de särskilda sanningarna för vår tid. Det är inte få som är otillfredsställda med sitt nuvarande tillstånd och som längtar efter klarare ljus. De söker förgäves efter Kristi avbild i de kyrkor till vilka de är anknutna. Dessa församlingar avlägsnar sig efter hand mer och mer från sanningen. De knyter sig allt fastare till världen. Därmed kommer skillnaden mellan de två klasserna att vidgas. Slutligen kommer detta att resultera i total åtskillnad. Den tid skall komma då de som älskar Gud över allt annat inte längre kan stanna kvar i gemenskapen med dem som ”älskar njutning i stället för Gud” och som har ”ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft.” (2 Tim 3:1-5). rätt (343)Upp 18:e kapitel visar framåt till den tid då de kristna samfunden, på grund av att de har förkastat det trefaldiga budskapet i Upp 14:6-12, helt och hållet har nått det tillstånd som har förutsagts av den andre ängeln. Och det Guds folk som fortfarande finns i Babylon kommer att kallas att skilja sig från dess gemenskap. Detta budskap är det sista som någonsin kommer att ges till världen. Det kommer att fullfölja sitt verk. De som ”inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten” (2 Tess 2:12) skall överlämnas åt kraftig villfarelse och åt att tro på lögnen. Då kommer sanningens ljus att lysa in i alla deras sinnen som är öppna för att ta emot det. Alla Herrens barn som då finns kvar i Babylon kommer att lyssna till kallelsen: ”Gå ut från henne, mitt folk”. (Upp 18:4). rätt |