| Den stora striden kapitel 22. Från sida 344 | ren sida tillbaka |
(344)Guds plan för människors frälsning är fullkomlig. Men ofta ser han i sin vishet, att det är bäst att tillåta motgångar i våra liv. Bibeln berättar om sådana prövningar. Somliga av dem skall inträffa i vår tid. rätt (344)De som i tro väntade på Herrens ankomst våren 1844 blev en tid fyllda av tvivel och ovisshet då tiden gick utan att han kom. Omvärlden menade att de hade lidit ett fullständigt nederlag och att de nu måste medge, att de hade låtit sig dras med av villfarelser. Men Guds ord var alltjämt en källa till tröst för dem. Många fortsatte att studera Bibeln. De undersökte på nytt bevisen för sin tro. De studerade noggrant profetiorna för att få mera ljus. Uttalandena i Bibeln som de hade grundat sin tro på, såg ut att vara klara och överbevisande. Tecken som de inte kunde ta fel på, visade att Kristi ankomst var nära. En särskild välsignelse från Gud hade visat sig både genom att syndare blev omvända och att det uppstod en ny andlig väckelse bland de kristna. Detta bekräftade att budskapet var från Gud. De troende kunde inte förklara sin missräkning. Men de var ändå säkra på att Gud hade lett dem i deras erfarenhet. rätt (345)Invävd i profetiorna om Kristi andra ankomst fann de undervisning som var avsedd för dem i deras situation av ovisshet och spänning. Dessa ord uppmuntrade dem att tåligt vänta i tro på att det som de nu inte förstod, så småningom skulle bli klart för dem. rätt (345)Bland dessa profetior var Habackuk 2:1-4: ”Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig i tornet. Jag vill spana för att se vad han skall tala till mig, vilket svar jag skall få på min klagan. Herren svarade mig och sade: Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli. Se, uppblåst och oärlig är hans själ i honom.Men den rättfärdige skall leva genom sin tro.” rätt (345)Så tidigt som år 1842 hade den befallning som profeten ger: Att skriva upp synen och ”rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas” föreslagits av Charles Fitch. Han föreslog nämligen att man skulle göra en profetisk karta över synerna i Daniels bok och Uppenbarelseboken. Utgivandet av denna karta betraktade man som en uppfyllelse av den befallning profeten gav. Men det fanns ingen som vid denna tid lade märke till att det i samma profetia fanns en försening, en väntetid omtalad. Efter missräkningen blev denna bibeltext meningsfull. ”Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli ... den rättfärdige skall leva genom sin tro.” rätt (345)Vad blir av profetsynerna? (345)De som väntade på Herren gladde sig i tron på att han som känner slutet från början hade sett ned genom tiderna. Herren förutsåg missräkningen bland dem och hade gett dem sina ord till uppmuntran och hopp. Om de inte hade funnit sådana uttalanden i Bibeln, en undervisning som gav dem förvissning om att de var på rätt väg, skulle deras tro ha sviktat i denna prövningens stund. rätt (345)Liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25:e kapitel framställer också det som de erfarit, som hade väntat på Kristus. I Matt 24:e kapitel svarar Kristus på lärjungarnas fråga om tecken på hans ankomst och världens ände. Han hade angett några av de viktigaste händelserna i världens och församlingens historia från sin första till sin andra ankomst. Bland dem var Jerusalems förstörelse, den stora hemsökelse som drabbade församlingen under de hedniska och påvliga förföljelserna, förmörkandet av solen och månen och stjärnfallet. Därefter talade han om att han skulle komma tillbaka och upprätta sitt rike. Han framställde då liknelsen om de två slags tjänare som väntar på hans ankomst. Det 25:e kapitlet börjar med orden: ”Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen.” Här omtalas den församling som lever på den sista tiden, samma församling som omnämns i slutet av det 24:e kapitlet. I liknelsen framställs den erfarenhet som de måste gå igenom med beskrivningen av en vigsel i Österlandet. rätt (346) ”Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: `Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom`.” rätt (346)Man menade att brudgummens ankomst framställde Kristi ankomst så som den tillkännagavs i den förste ängelns budskap. Den stora väckelsen på 1840-talet motsvarar jungfrurna som gick ut för att möta brudgummen. I denna liknelse såväl som i Matt 24:e kapitel framställs två klasser av människor. De hade allesammans tagit lampor med sig. Dessa representerade Bibeln, och i dess ljus hade de gått ut för att möta brudgummen. Men samtidigt som de oförståndiga tog sina lampor, men inte tog någon olja med sig, tog de förståndiga olja i sina kärl tillsammans med lamporna. De sistnämnda hade tagit emot Guds nåd, den helige Andes förnyande kraft, som gör hans ord till ”våra fötters lykta” och till ett ljus på vår väg. I ödmjukhet inför Gud hade de studerat Bibeln för att förstå sanningen. De hade allvarligt sökt renhet i tankar, ord och livsföring. De hade en personlig erfarenhet, en tro på Gud och hans Ord som inte kunde utplånas av missräkningar eller förseningar. De andra ”tog sina lampor men tog ingen olja med sig.” De handlade impulsivt. Det allvarliga budskapet skrämde dem. Men de hade litat på de andras tro. De var tillfredsställda med sina goda känslors fladdrande ljus. De förstod emellertid inte sanningen grundligt. Inte heller hade Gud fått utföra ett verkligt nådens verk i deras sinnen. De hade gått ut för att möta brudgummen, fulla av förhoppningar om att genast få sin lön. De var emellertid inte beredda på att uthärda missräkning och försening. Då provet kom sviktade deras tro, och deras ljus var på väg att slockna. rätt (347)Den skenbara förseningens effekt (347)Vid denna tid började en del fanatism göra sig gällande. Några som hade bekänt sig vara ivriga anhängare av budskapet förkastade Bibeln som den ende, ofelbare vägledaren. De påstod sig vara ledda av Anden, men de följde sina egna känslor, intryck och föreställningar. Andra var besjälade av en blind, skenhelig iver. De fördömde alla som inte ville följa dem. Deras fanatiska iver och sätt att arbeta vann ingen sympati bland dem som väntade på Kristus. Däremot bidrog de till att sanningens sak utsattes för förakt. rätt (347)Så försökte Satan hindra och omstörta Guds verk. Människor hade blivit påverkade av budskapet om Jesu ankomst. Syndare i tusental hade omvänts. Människor som var hängivna Gud hade tagit på sig uppgiften att förkunna sanningen också under väntetiden. Han som är det ondas furste förlorade undersåtar. För att dra vanrykte över sanningens sak bedrog han några som bekände sig tro och drev dem till ytterligheter. Så stod hans medhjälpare färdiga att påpeka varje villfarelse, varje fel, varje olämplig handling. Allt detta framhöll de för människorna i den mest överdrivna belysning. Avsikten var att framställa de förväntansfulla troende som fanatiker. Ju fler namnkristna, dess större framgång hade människors fiende. Han kunde sedan rikta uppmärksamheten på dessa som representanter för alla de troende. rätt (348)Satan är ”brödernas åklagare”. Det är hans anda som får människor att lägga märke till villfarelserna och bristerna bland Herrens folk och att rikta strålkastarljuset mot dessa, medan deras goda gärningar inte nämns med ett enda ord. Han är alltid i verksamhet samtidigt som Gud arbetar för att rädda människor. Då Guds söner kom för att inställa sig inför Herren kom också Satan bland dem (se Job 2 kapitel). I alla väckelser har han några som är oomvända och som uppför sig oklokt. När de har tagit emot något av sanningen, och får sin plats bland de troende, arbetar han genom dem för att föra in teorier som kommer att bedra de obetänksamma. Det är inte säkert att en människa är kristen därför att hon finns med bland Guds folk i kyrkan eller deltar i nattvarden. Satan är ofta närvarande vid de högtidligaste tillfällena, representerad av dem som han kan använda som sina redskap. rätt (348)Satan kämpar med Guds folk om varje fotsbredd mark under deras väg mot den himmelska staden. I hela den kristna kyrkans historia har ingen reformation genomförts utan att den har mött allvarliga hinder. Så var det också på Paulus' tid. På varje plats där aposteln upprättade en församling, fanns det några som bekände sig att ta emot tron men som samtidigt förde in villfarelse. Om dessa blev accepterade skulle de släcka kärleken till sanningen. Luther kom ofta i stora svårigheter på grund av fanatiker. Dessa påstod att Gud hade talat direkt genom dem. Därför upphöjde de sina egna idéer och uppfattningar över Bibelns undervisning. Många som saknade tro och erfarenhet, men som hade stort självförtroende och som alltid ville höra eller berätta någonting nytt, drogs med i dessa nya läror. De slöt sig samman med Satans medhjälpare för att bryta ned det som Gud hade fått Luther att bygga upp. Bröderna Wesley och andra, som varit till stor välsignelse för världen genom sitt inflytande och sin tro, måste också hela tiden kämpa mot Satans snaror, när han drog allt för ivriga, obalanserade och icke helgade människor in i fanatism av alla slag. rätt (348)Fanatism, rykten och fördomar (349)Under reformationstiden blev de som ivrigast arbetade mot fanatismen beskyllda för allt det onda som fanatismen förde med sig. De som motarbetade dem som väntade på Kristus, använde en liknande metodik. De nöjde sig inte med att förvanska och överdriva villfarelserna hos extremister och fanatiker. De utbredde också de skamligaste rykten som inte hade någonting som helst med sanningen att göra. Hat och fördomar drev dessa människor. Deras sinnesfrid hade nämligen störts av budskapet om att Kristus snart skulle komma tillbaka. De var rädda för att det skulle kunna vara sant, men de hoppades att det inte var så. Detta var hemligheten i deras kamp mot dem som väntade Kristus och mot deras tro. rätt (349)Några få fanatiker arbetade sig in bland dem som väntade på Kristus. Men det gav ingen rätt till att tro att detta verk inte var av Gud. Det skulle vara lika fel som att förkasta Paulus' och Luthers arbete därför att det också på deras tid fanns fanatiker och bedragare i församlingen. Måtte Guds folk vakna upp till omvändelse och reformation på fullt allvar. De bör studera Bibeln och lära känna sanningen som den är i Jesus. När de överlämnar sig helt och fullt åt Gud, kommer vi också att få se hur Satan blir verksam och uppmärksam. Han kommer att visa sin makt genom alla slags bedrägerier och kommer att samla alla fallna änglar i sitt rike för att hjälpa honom. rätt (349)Det var inte budskapet om Kristi ankomst som orsakade fanatism och splittring. Sådana företeelser växte fram under sommaren 1844, då de som väntade på Kristus befann sig i ett läge av tvivel och förvirring i fråga om sitt verkliga läge. Den förste ängelns budskap och midnattsropet motarbetade just fanatism och splittring. De som tog del i dessa allvarliga rörelser arbetade harmoniskt. De älskade varandra och Jesus, som de väntade att de snart skulle få se. Samma tro och samma välsignade hopp lyfte dem upp över varje mänskligt inflytande och visade sig vara ett skydd mot Satans angrepp. rätt (349) ”Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: `Se brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.`Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor.” (Matt 25:5-7). Sommaren 1844, mitt emellan den tidpunkt då de först hade väntat att de 2300 dagarna skulle sluta och hösten samma år, den tidpunkt som de sedan fann att den angivna tidsperioden skulle sluta, förkunnades budskapet med själva Bibelns ord: ”Se, brudgummen kommer!” rätt (349)Det som föranledde denna rörelse var upptäckten av Artasastas` dekret om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Här fanns utgångspunkten för de 2300 dagarna. Befallningen trädde i kraft hösten 457 f Kr och inte i början av året som de först hade trott. När de så räknade från hösten 457 nådde de 2300 åren fram till hösten 1844. rätt (349)Även uttalanden i Gamla testamentet utpekar hösten som tidpunkten. Då skulle de händelser inträffasom symboliskt finns framställda genom uttrycket: ”Sedan skall helgedomen renas och återställas.” (Dan 8:14). Detta blev också fullt klart, då uppmärksamheten riktades mot det sätt på vilket avbilderna, som hade samband med Kristi första ankomst, blev uppfyllda. rätt (350)Symboler för både händelse och tidpunkt (350)Dessa avbilder förverkligades inte bara när det gäller själva händelsen utan också med avseende på tiden. Under 1500 år hade påsklammet slaktats den fjortonde dagen i den första judiska månaden. Den dagen åt Kristus påsklammet med sina lärjungar. Samtidigt instiftade han nattvarden till minne av sin död som det ”Guds lamm som tar bort världens synd”. Samma natt greps han av ogudaktiga människor för att korsfästas och dödas. Och som viftofferskärvens motbild uppstod vår Herre från de döda på den tredje dagen. Han blev ”förstlingen av de insomnade”, en förebild på alla rättfärdiga som vid uppståndelsen skall få sin ”bräckliga kropp” förvandlad till att bli ”lik den kropp han har i sin härlighet”. (1 Kor 15:20, Fil 3:21). rätt (351)På samma sätt måste de avbilder som avser Kristi ankomst förverkligas vid den tidpunkt som har antytts i den symboliska tjänsten. Under det mosaiska systemet renades helgedomen på den stora försoningsdagen, den tionde dagen i det judiska årets sjunde månad. (3 Mos 16:29-34). Efter det att översteprästen hade utfört försoning för hela Israel och avlägsnat deras synder från helgedomen, kom han ut från det allraheligaste och välsignade folket. Så trodde de att Kristus, vår store överstepräst, skulle uppenbaras för att rena jorden genom att utplåna synd och syndare och för att välsigna sitt väntande folk med odödlighet. Den tionde dagen i den sjunde månaden, den stora försoningsdagen, tiden då helgedomen skulle renas, inträffade år 1844 den 22 oktober. Den dagen betraktades som tidpunkten för Herrens återkomst. Detta stämde överens med de bevis man hade för att de 2300 dagarna slutade på hösten. Och den slutsats de kom fram till tycktes vara oemotsäglig. rätt (351)I liknelsen i Matt 25:e kapitel talas det om en väntetid under vilken alla jungfrurna sov. Därefter kom brudgummen. Detta stämde överens med de omtalade bevisen från profetiorna och avbilderna. De hade en stark, överbevisande kraft och ”midnattsropet” förkunnades av många tusen troende. rätt (351)Som en flodvåg svepte denna rörelse över landet. Den gick från stad till stad, från samhälle till samhälle. Den nådde de mest avlägset liggande platserna i landet, ända till dess att Guds väntande folk hade blivit klarvakna. Fanatismen försvann för detta budskap som nattfrosten försvinner för den uppgående solen. De troende såg att deras tvivel och förvirring försvann. Hopp och mod upplivade deras sinnen. Detta verk var fritt från de ytterligheter som alltid uppstår när mänsklig entusiasm inte styrs av inflytande från Guds ord och Ande. Det var av samma karaktär som det som utfördes när det gamla Israel i ödmjukhet vände sig till Herren, efter det att de hade tillrättavisats av hans tjänare. Det hade alla de kännetecken som präglat Guds verk under alla tider. Det fanns inte mycket av extatisk glädje utan snarare en djup hjärterannsakan, bekännelse av synd och ett övergivande av denna världen. De hade en intensiv känsla av att de måste förbereda sig för att möta Herren. De var uthålliga i bönen och överlät sig utan förbehålltill Gud. rätt (351)Allvarsfylld väntan (351)En annan som var med i rörelsen vittnar: ”Överallt har den fått människor att rannsaka sina sinnen på det mest allvarligasätt. De har ödmjukat sig inför himlens höge Gud. Kärleken till världen har blivit mindre. Stridigheter och fiendskap har avlägsnats. Folk har bekänt sina fel, ödmjukat sig inför Gud och kommit inför honom med ångerfulla, ödmjuka böner om förlåtelse och nåd. En sådan självförnekelse och ett sådant ödmjukande har vi aldrig tidigare varit med om. Som Herren förutsade, genom profeten Joel, att det skulle ske när Herrens stora dag är nära, åstadkom väckelsen ett sönderrivande av hjärtat och inte av kläderna. Människor omvände sig till Gud under fasta, gråt och klagan. Som Gud säger genom Sakarja blev nådens och bönens ande utgjuten över hans barn. De såg upp till honom som de hade stungit. Stor sorg rådde i landet... och de som väntade på Herren ödmjukade sig inför honom.” (Bliss, i Advent Shield and Review, band 1, sid 271,jan 1845). rätt (352)Bland alla de stora religiösa väckelser som förekommit sedan apostlarnas tid har ingen varit mer fri från mänskliga ofullkomligheter och Satans snaror än väckelsen på hösten 1844. Även nu, sedan många år har gått, känner alla som tog del i den, och som har stått fasta på sanningens grund, en helig påverkan av detta verk. De vittnar att det var av Gud. rätt (352)Då ropet hördes: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, vaknade de väntande och ”gjorde i ordning sina lampor.” De studerade Bibeln med ett intensivt intresse som man tidigare aldrig känt till. Änglar sändes från himlen för att väcka dem som blivit modlösa och göra dem förberedda på att ta emot budskapet. Detta verk byggde inte på mänsklig vishet och kunskap utan på Guds kraft. Det var inte de mest begåvade, utan de mest ödmjuka och hängivna som var de första att lyssna på och lyda kallelsen. Bönderna lämnade sina skördar stående kvar ute på fälten. Hantverkarna lade ned sina redskap och gick med glädjetårar ut för att förkunna budskapet. De som tidigare hade lett rörelsen var bland de sista att ansluta sig. Kyrkorna stängde i allmänhet sina dörrar för budskapet. Och en stor skara av dem som tog emot det lämnade sina församlingar. Genom Guds försyn förenade sig detta budskap med den andra ängelns budskap och gav det kraft. rätt (352)Budskapet ”Se, brudgummen kommer!” var inte i första hand byggt på argument, även om bevisen i Bibeln var klara och avgörande. En tvingande kraft som grep sinnena åtföljde det. Det förekom inga tvivel, inga frågor. Då Jesus gjorde sitt intåg i Jerusalem hade människor kommit från alla delar av landet för att hålla högtid. De samlade sig vid Oljeberget. Där slöt de sig till dem som följde Jesus. De greps av ögonblickets inspiration och hjälpte till att förstärka ropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” (Matt 21:9). Något liknande upplevde de icke-kristna människor som kom till den milleritiska rörelsens möten, några av nyfikenhet, andra endast för att håna dem. De kände den överbevisande kraft som åtföljde budskapet: ”Se, brudgummen kommer!” rätt (352)Vid denna tidpunkt var det tron som medförde svar på bön - en tro som bevarade den ”frimodighet som ger stor lön”. Som regn på den törstande jorden föll nådens Ande över de uppriktiga. De som väntade sig att snart stå ansikte mot ansikte med sin Återlösare, kände en högtidlig, obeskrivlig glädje. Den helige Andes uppmjukande, mildrande kraft påverkade människors sinnen. Hans välsignelser kom i rikt mått de uppriktiga och troende till del. rätt (352)De som hade tagit emot budskapet gick högtidligt och med djupt allvar mot den tid då de hoppades få möta sin Herre. Varje morgon kände de att deras första plikt var att få visshet om att Gud hade godtagit dem. De slöt sig tätt till varandra och bad mycket för och med varandra. De samlades ofta på enskilda platser för att ha gemenskap med Gud. Deras böner steg upp till himlen från hagar och skogsdungar. Förvissningen att deras Frälsare såg med välbehagpå dem var viktigare för dem än deras dagliga bröd. Om någon sky förmörkade deras sinnen slog de sig inte till ro förrän den var avlägsnad. Samtidigt som de i sina sinnen fick förvissning om Guds förlåtande nåd, längtade de efter att få se honom som deras själ älskade. rätt (353)Den stora besvikelsen (353)En känsla av respektfylld fruktan, en oro för att budskapet kunde vara sant hade under en tid tyglat den icke-troende världen. Då tidpunkten nu hade passerats försvann inte denna fruktan omedelbart. Man vågade inte genast triumfera över dem som hade blivit besvikna. Men när de inte såg några tecken på Guds vrede, övervann de sin fruktan och började håna och göra narr av dem som trodde. En stor del av dem som hade bekänt sig tro på Herrens snara återkomst gav upp sin tro. Några som hade varit starkt övertygade kände sig så djupt sårade i sin stolthet, att de hade lust att fly bort från världen. Liksom Jona klagade de över Gud och valde döden hellre än livet. rätt (353)De som hade byggt sin tro på andras uppfattning, och inte på Bibeln, var nu genast färdiga att ändra ståndpunkt. Hånarna vann de svaga och modlösa över på sin sida. Alla dessa slog sig samman. De förklarade att det nu inte längre kunde vara fråga om fruktan eller väntan. Tiden var förbi. Herren hade inte kommit. Världen kunde förblidensamma som den varit i flera tusen år. rätt (355)De uppriktiga, allvarliga troende hade lämnat allt för Kristus och glatt sig över hans närvaro mer än någon gång tidigare. De trodde att de hade förkunnat den sista varningen för världen. Eftersom de väntade att snart bli upptagna för att bo hos sin gudomlige Mästare och de heliga änglarna, hade de till stor del dragit sig undan från den icke-kristna mängden. Med innerlig längtan hade de bett: ”Kom, Herre Jesus, kom snart!” Men han hade inte kommit. Skulle de nu åter få ta upp den tunga börda som livets bekymmer och svårigheter förde med sig och uthärda hån och förakt från en hånande värld? Det var verkligen en fruktansvärd påfrestning för deras tro och tålamod. rätt (355)Ändå var denna missräkning inte så stor som den som lärjungarna måste gå igenom vid Kristi första ankomst. Då Jesus segrande red in i Jerusalem trodde hans lärjungar att han nu skulle stiga upp på Davids tron och frälsa Israel från deras förtryckare. Fulla av hopp och förväntningar försökte de överglänsa varandra i ärebetygelser för sin kung. Många bredde ut sina kläder som en matta över hans väg och strödde palmblad framför honom. I sin hänförelse ropade de glädjestrålande: ”Hosianna Davids son.” Då fariséerna blev irriterade och vredgades över dessa glädjeutbrott, och krävde att Jesus skulle tillrättavisa lärjungarna, svarade han dem: ”Om de tiger, kommer stenarna att ropa.” (Luk 19:40). Profetiorna måste uppfyllas. Lärjungarna fullföljde Guds avsikter. Ändå var de tvungna att gå igenom en så bitter missräkning. Bara några få dagar senare fick de bevittna Frälsarens smärtfyllda död och begravning. Deras förväntningar hade inte uppfyllts på en enda punkt, och deras hopp dog med Jesus. Inte förrän deras Herre segerrikt stod upp från de döda kunde de förstå att allt detta hade förutsagts av profeterna, och att ”Messias måste lida och uppstå från de döda” (Apg 17:3). rätt (355)500 år tidigare hade Herren vittnat genom profeten Sakarja: ”Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” (Sak 9:9). Om lärjungarna hade vetat att Jesus var på väg mot dom och död, kunde de inte ha uppfyllt denna profetia. rätt (355)På samma sätt uppfyllde Miller och hans medarbetare profetiorna och förkunnade ett budskap som, enligt Bibeln, skulle förkunnas för världen. Men de skulle inte ha kunnat förkunna detta, om de helt hade förstått de profetior som förutsade deras missräkning, och som talade om ett annat budskap som också skulle förkunnas för alla folkslag innan Herren kommer. Den första och den andra ängelns budskap förkunnades i rätt tid och utförde det som Gud hade bestämt sig för att uträtta genom dem. rätt (355)Orubblig tillförsikt (356)Det är sant att de hade tagit fel när det gällde den händelse som skulle inträffa. Men inte ens detta kunde rubba deras tro på Guds ord. Då Jona gick genom gatorna i Nineve och förkunnade att staden skulle ödeläggas om fyrtio dagar, godtog Herren den ånger och ödmjukhet som folket i Nineve visade. Han förlängde deras prövningstid. Ändå förkunnade Jona ett budskap från Gud. Nineve blev prövat i överensstämmelse med hans vilja. De som väntade på Herren, trodde att Gud på liknande sätt hade lett dem till att förkunna budskapet om domen. De sade: ”Budskapet har prövat deras hjärtan som hörde det. Antingen har det väckt kärlek till Herrens uppenbarelse, eller så har det väckt hat till hans ankomst. Hatet har inte alltid varit lika uppenbart. Men Gud känner varje hjärta. En skiljelinje har dragits, så att de som vill rannsaka sina egna sinnen kan veta vilken sida de skulle ha stått på, om Herren hade kommit vid denna tidpunkt. De kan veta om de skulle ha sagt: 'Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss', eller om de skulle ha ropat till bergen och klipporna, att de skulle falla över dem och dölja dem för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Så tror vi att Gud har prövat sitt folk. Han har prövat deras tro. Han har sett om de i prövningens stund skulle ge efter i den situation som det behagade honom att försätta dem i. Han vissteom de skulle släppa sitt grepp om denna värld och lita på Guds ord av hela sitt hjärta.” (The Advent Herald and Signs of the Times Reporter, band 8, nr 14. Den 13 nov 1844). rätt (356)De känslor som ledde dem som trodde att Gud hade lett dem i deras erfarenhet kommer till uttryck i William Millers ord: ”Om jag skulle få leva om mitt liv och få samma bevis som förra gången, så skulle jag handla exakt så som jag gjort för att kunna vara ärlig mot Gud och mot mina medmänniskor.” ”Jag hoppas att ingen ogudaktigs blod skall utkrävas av min hand. (Se Hes 33:8, 9). Jag känner att jag, så långt som det stod i min makt, har gjort mig fri från all skuldmed tanke på deras undergång.” ”Fastän jag två gånger blivit besviken”, skrev denne gudsman, ”är jag ändå inte nedtryckt eller modlös.” ”Mitt hopp om att Kristus skall komma är starkare än någonsin tidigare. Jag har bara gjort vad jag efter flera års allvarligt övervägande kände, att det var min plikt att göra. Om jag har tagit fel, så har jag tagit fel på kärlekens sida - kärlek till mina medmänniskor och överbevisningen om mina plikter mot Gud.” ”En sak vet jag: Jag har inte förkunnat något annat än det jag själv har trott. Och Gud har varit med mig. Hans kraft har visat sig i verket. Mycket gott har uträttats.” ”Så långt det är möjligt för människor att se, har många tusen letts till att studera Bibeln, därför att vi har förkunnat en bestämd tid. Genom tron och bestänkandet med Kristi blod har de blivit försonade med Gud.” (Bliss, sid 256, 255, 277, 280, 281). ”Jag har aldrig sökt de stoltas gunst, aldrig vacklat när världen visat sig vred. Inte heller skall jag nu köpa världens gunst eller göra mer än min plikt för att väcka världens hat. Aldrig skall jag be dem skona mitt liv. Inte heller skall jag, hoppas jag, dra mig undan från att mista livet om Gud i sin försyn styr det så.” (J White: Life of William Miller, sid 315). rätt (357)Om någon drar sig undan... (357)Att denna förmaning riktas till församlingen under den sista tiden ser vi klart av de ord som visar att Herrens ankomst är nära: ”Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.” Här har vi en tydlig anvisning om att Herren tycks dröja. Denna undervisning passar framförallt in på deras situation som väntade Kristus vid denna tid. De människor han talar till här stod i fara att lida skeppsbrott i tron. De hade gjort Guds vilja, då de följde hans ord och hans Andes ledning. Men de kunde inte förstå hans avsikt med deras tidigare erfarenhet. Inte heller kunde de se vägen framför sig. De blev frestade att tvivla på att Gud verkligen hade lett dem. Vid denna tidpunkt var framförallt dessa ord på sin plats: ”Min rättfärdige skall leva av tro.” Midnattsropets klara ljus hade lyst på deras väg. De hade sett hur sigillet hade tagits bort från profetiorna och hur de tecken som vittnade om att Kristi ankomst var nära snabbt hade uppfyllts. De hade i visst avseende sett det förverkligat. Men då de nu var nedtryckta av grusade förhoppningar, kunde de bara stå fasta i tron på Gud och hans ord. Världen hade hånat dem och sagt: ”Ni har blivit bedragna. Ge upp er tro. Säg att detta budskap var från Satan.” Men Guds ord förklarade: ”Om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom.” Att kasta bort sin frimodighet och att förneka den helige Andes kraft, som hade åtföljt budskapet, skulle vara att dra sig undan till sin egen undergång. De blev uppmuntrade av Paulus' ord: ”Kasta därför inte bort er frimodighet”. ”Ni behöver uthållighet”, ”ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.” Den enda väg de utan risk kunde gå var att behålla det ljus som de redan hade fått från Gud och att hålla fast vid löftet, fortsätta att studera Bibeln och tålmodigt vänta till dess att de fick mer ljus. rätt |