| Den stora striden kapitel 23. Från sida 358 | ren sida tillbaka |
(358)Bibeln berättar om en magnifik byggnad, en helgedom, som blev byggd efter Guds anvisningar. På sin tid hade den stor betydelse, men för oss som lever idag är den ännu mer betydelsefull. Byggnaden, dess inredning och den tjänst som förrättades där hjälper oss att förstå Guds stora frälsningsplan. rätt (358)De ord i Bibeln som framför alla andra hade varit både grunden och den bärande pelaren i tron på ankomsten var: ”Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.” (Dan 8:14). För alla dem som trodde att Herrens ankomst var nära förestående, var dessa ord välbekanta. Tusentals människor hade låtit denna profetia upprepas som ett trons fältrop. Alla förstod att deras djupaste förväntningar och härligaste förhoppningar vilade på de händelser som där förutsades. Det hade fastslagits att dessa profetiska dagar skulle nå sitt slut hösten 1844. På samma sätt som den övriga kristenheten ansåg de som väntade Kristi ankomst vid denna tidpunkt att jorden, eller en del av den, måste vara helgedomen. De menade att orden att helgedomen skulle renas var detsamma som att jorden skulle renas genom eld på den yttersta dagen. De trodde att denna rening skulle inträffa när Kristus kom. Detta ledde fram till slutsatsen att Frälsaren skulle komma på hösten 1844. rätt (359)Tiden hade gått och Herren hade inte kommit. De troende visste att Guds ord inte kunde slå fel. De måste alltså ha feltolkat profetian. Men var låg felet. Det fanns många som obetänksamt högg av svårigheternas knut. De förnekade att de 2300 dygnen slutade år 1844. Det enda skäl de kunde ge för en sådan ståndpunkt var att Kristus inte kom vid den tidpunkt, då de hade väntat honom. De framhöll, att om de profetiska dagarna hade utlöpt år 1844, så skulle Kristus ha kommit för att rena helgedomen genom att rena jorden med eld vid den tidpunkten. Nu hade han inte kommit. Alltså kunde dagarna heller inte vara slut. rätt (359)Att acceptera en sådan slutsats var detsamma som att förkasta den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Det hade konstaterats att de 2300 dagarna började, då den befallning trädde i kraft som Artasasta utfärdade om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Detta skedde på hösten 457 f Kr. Med detta som utgångspunkt rådde fullkomlig överensstämmelse mellan alla de händelser som ängeln framställer i förklaringen över denna tidsberäkning i Dan 9:25-27. Sextionio veckor, eller de första 483 av dessa 2300 år, skulle leda fram till Messias, den Smorde Fursten. Kristi dop, då han smordes med den helige Ande år 27 e Kr, uppfyllde exakt denna del av profetian. I mitten av den 70:e veckan skulle Messias förgöras. Tre och ett halvt år efter sitt dop blev Kristus korsfäst på våren 31 e Kr. De 70 veckorna, eller 490 åren, var särskilt bestämda för judafolket. Då denna tidsperiod utlöpte, bekräftade detta folk att de förkastade Kristus genom att förfölja hans lärjungar. Apostlarna vände sig då till hedningarna år 34 e Kr. Då de första 490 åren av de 2300 alltså var slut, återstod alltjämt 1810 år. Från år 34 e Kr skulle dessa 1810 år nå fram till år 1844. ”... sedan”, sade ängeln, ”skall helgedomen renas.” Alla de föregående punkterna i profetian hade otvivelaktigt fullbordats vid den angivna tidpunkten. rätt (359)Förklaring skymtar (359)Gud hade emellertid lett sitt folk i den stora milleritiska rörelsen. Hans kraft och härlighet hade följt verket. Han skulle inte tillåta att rörelsen slutade i mörker och missräkning och blev föremål för hån, som en falsk och fanatisk företeelse. Han ville inte låta sitt Ord insvepas i tvivel och ovisshet. rätt (359)Många tog avstånd från sin tidigare beräkning av de profetiska tidsperioderna. De förnekade att rörelsen, som grundade sig på dessa tidsberäkningar, var den riktiga. Andra däremot var inte villiga att ta avstånd ifrån de trospunkter och erfarenheter som stödde sig på Bibeln och på Guds Andes ledning. De trodde att de hade följt sunda principer, då de tolkade de profetior som de hade studerat. De betraktade det som sin plikt att hålla fast vid de sanningar som de redan hade funnit. De fortsatte att följa samma metodik i sitt studium av Bibeln. Under allvarlig bön undersökte de på nytt sin ståndpunkt. De studerade Bibeln för att upptäcka sitt misstag. Då de inte kunde upptäcka några fel i sina beräkningar, började de att ännu noggrannare undersöka frågan om helgedomen. rätt (360)Undersökningen visade klart att det inte fanns något stöd i Bibeln för den allmänna uppfattningen att helgedomen skulle vara jorden. Däremot fann de i Bibeln en full förklaring på hela frågan om helgedomen, dess väsen, var den låg och dess offertjänst. I Hebréerbrevet säger aposteln Paulus: ”Det första förbundet hade alltså sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. I tabernaklet inreddes ett främre rum som kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden. Bakom den andra förlåten fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret och förbundsarken, som på alla sidor var överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat och förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen.” (Hebr 9:1-5). rätt (360)Den helgedom som Paulus hänvisar till var ett tabernakel som Mose på Guds befallning byggde som en jordisk boning för den Högste. ”De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” (2 Mos 25:8). Detta var det uppdrag som Mose fick, när han var uppe på berget hos Gud. Israel var på vandring genom vildmarken. Tabernaklet skulle byggas på ett sådant sätt att det kunde flyttas från plats till plats. Men samtidigt var det ett praktfullt byggnadsverk. Väggarna var gjorda av uppresta bräder som var överdragna med guld och hade fotstycken av silver. Taket var gjort av flera lager av tygvåder. Ytterst fanns dessutom ett överdrag av skinn. De innersta tygvåderna var av fint linne med invävda bilder av keruber. Förutom den yttre förgården, där brännoffersaltaret stod, hade tabernaklet två avdelningar som kallades det heliga och det allraheligaste. Dessa skildes från varandra av ett praktfullt förhänge, eller draperi. Ett liknande draperi täckte ingången till den första avdelningen. rätt (360)Avbilder i guld och konsthantverk (360)I det allraheligaste stod arken, som var en kista av dyrbart trä, överdragen med guld. I denna förvarades de två stentavlorna, på vilka Gud hade skrivit de tio buden. Ovanpå arken fanns nådastolen som lock, ett praktfullt konsthantverk. På denna stod keruber av massivt guld, en på vardera sidan om locket. I denna avdelning uppenbarade sig Gud i härlighetsmoln mellan keruberna. rätt (360)Efter det att judafolket hade slagit sig ned i Kanaan, ersattes tabernaklet av Salomos tempel. Detta byggdes med samma proportioner och inreddes på liknande sätt, även om det var en permanent byggnad och mycket större än tabernaklet. Om vi undantar de år som templet låg öde på Daniels tid, existerade helgedomen i denna form ända till dess att den ödelades av romarna år 70 e Kr. rätt (361)Detta är den enda helgedom på jorden som finns omtalad i Bibeln. Paulus förklarade att den var det första förbundets helgedom. Men finns det då ingen helgedom i det nya förbundet? rätt (361)De som sökte efter sanningen gick tillbaka till Hebréerbrevet och började studera det. De fann då att det existerade en andra, det nya förbundets, helgedom, vilket antyds i de ord från Paulus som redan citerats: ”Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.” (Hebr 9:1, 1917). Användandet av ordet ”också” visar att Paulus har omnämnt denna helgedom tidigare. Då de gick tillbaka till början av det åttonde kapitlet läste de: ”Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa.” (Hebr 8:1, 2). rätt (361)Här avslöjas det nya förbundets helgedom. Helgedomen i det gamla förbundet restes av människor och uppfördes av Mose. Den himmelska helgedomen hade däremot uppförts av Herren och inte av någon människa. I den första utförde jordiska präster sin tjänst. I den senare gör Kristus, vår store överstepräst, tjänst vid Guds högra sida. Den ena helgedomen fanns på jorden, den andra finns i himlen. rätt (362)Det tabernakel som Mose byggde blev dessutom format efter en bild. Herren sade till honom: ”Tabernaklet och alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig.” Och åter gavs befallningen: ”Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats dig på berget.” (2 Mos 25:9, 40). Paulus säger att det första tabernaklet var ”en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs”. Han säger att dess heliga platser var ”avbilder av de himmelska tingen”, att prästerna som frambar gåvor enligt lagen tjänade ”som en avbild och en skugga av den himmelska” och att ”Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” (Hebr 9:9, 23; 8:5 (1917); 9:24). rätt (362)Helgedomen i himlen, där Jesus gör tjänst för oss, är den stora förebild som Mose kopierade, då han byggde helgedomen. Gud lät sin Ande vila över dem som byggde den jordiska helgedomen. Den konstnärliga skicklighet som kom till uttryck då den uppfördes var en uppenbarelse av gudomlig vishet. Väggarna såg ut som om de var av massivt guld. De reflekterade ljuset från de sju lamporna på den gyllene ljusstaken. Skådebrödsbordet och rökelsealtaret lyste som polerat guld. I de praktfulla tygvåder, som bildade det invändiga taket, fanns figurer av änglar, invävda i blått, purpur och scharlakan. Detta gjorde sitt till för att förhöja interiörens skönhet. Innanför det andra draperiet fanns det heliga shekinah, den synliga uppenbarelsen av Guds härlighet. Ingen annan än översteprästen kunde gå in dit utan att mista livet. rätt (362)Otvetydiga bevis (362)De heliga platserna i helgedomen i himlen framställdes genom de två avdelningarna i helgedomen på jorden. Då Johannes i en syn fick se Guds tempel i himlen, såg han ”sju facklor” som brann ”framför tronen”. (Upp 4:5). Han såg också en ängel som hade ”ett rökelsekar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen.” (Upp 8:3). Här tilläts profeten att få se den första avdelningen i helgedomen i himlen. Han såg ”sju facklor” och ”guldaltaret” som i den jordiska helgedomen framställdes genom den gyllene ljusstaken och rökelsealtaret. Vidare såg han att ”Guds tempel i himlen öppnades”. Han kunde nu se in innanför draperiet, in i det allraheligaste. Här såg han ”hans förbundsark” (Upp 11:19). Den heliga ark som tillverkades av Mose, och som innehöll Guds lag, var en kopia av denna ark i himlen. rätt (363)De som studerade detta ämne fann här otvetydiga bevis för att det finns en helgedom i himlen. Mose tillverkade det jordiska tabernaklet efter en bild som visades honom. Paulus säger att denna bild var den sanna helgedom som finns i himlen. Johannes vittnar att han såg den i himlen. rätt (363)I templet i himlen, Guds boning, är hans tron grundad på rättfärdighet och rätt. I det allraheligaste finns hans lag, den stora rättsnorm efter vilken hela mänskligheten skall prövas. Arken som innehåller lagens tavlor täcks av nådastolen, där Kristus hänvisar till sitt blod på syndarens vägnar. Så framställs föreningen mellan rättfärdighet och nåd i frälsningsplanen. Endast den Eviges vishet kunde åstadkomma en sådan förening. Endast den Allsmäktige kunde genomföra den. Det är en förening som fyller hela himlen med förundran och tillbedjan. Keruberna, som i den jordiska helgedomen med vördnad såg ned på nådastolen, var en framställning av de himmelska härskarornas intresse för återlösningsverket. Detta är det nådens mysterium som änglar längtar efter att få skåda in i, att Gud kan vara rättfärdig när han rättfärdiggör den ångrande syndaren och återupprättar sin förbindelse med den fallna mänskligheten, att Kristus kunde stiga ned för att lyfta otaliga skaror upp ur fördärvets avgrund och klä dem i sin egen fläckfria rättfärdighets klädnad, så att de kunde umgås med änglar, som aldrig har fallit, och bo i Guds närhet genom alla evigheter. rätt (363)Kristi verk som medlare för människorna omtalas i Sakarjas vackra profetia om honom som kallas ”Telningen”. Profeten säger: ”Han som skall bygga HERRENS tempel. Han skall vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. En präst skall han vara på sin tron, och frid skall råda mellan båda.” (Sak 6:12, 13). rätt (363) ”Han… skall bygga HERRENS tempel.” Genom sitt offer och sin medlartjänst är Kristus både grunden och byggmästaren till Guds församling. Aposteln Paulus talar om honom som ”hörnstenen... Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.” (Ef2:20-22). rätt (363)Han skall ”vinna härlighet”. Äran för den fallna mänsklighetens återlösning tillhör Kristus. Under evigheterna kommer de återlöstas sång att lyda: ”Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod... honom tillhör äran och makten i evigheternas evigheter.” (Upp 1:5, 6). rätt (363)Han skall ”sitta på sin tron och regera. En präst skall han vara på sin tron”. Inte ”på sin härlighets tron”, eftersom härlighetens rike ännu inte har upprättats. Först när hans medlartjänst har avslutats kommer Gud att ”ge honom hans fader Davids tron”, och ”hans rike skall aldrig få något slut”. Som präst har Kristus nu satt sig med sin Fader på hans tron. Han sitter tillsammans med den Evige, den självexisterande. Det var ”våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig”. Han var ”en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd”. Detta gjorde han för att kunna ”hjälpa dem som frestas”. ”Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern.” (Luk 1:32, 33; Upp 3:21; Jes 53:4; Hebr 4:15; 2:18; 1 Joh 2:1). Som medlare visar han fram en genomstungen och sargad kropp och ett fläckfritt liv. De sårade händerna, den genomstungna sidan och de genomborrade fötterna talar för den fallna människan, vilkens frälsning har kostat ett så oändligt högt pris. rätt (364)Fridens rådslag (364)Frågan vad som är helgedomen besvaras klart i Bibeln. Termen ”helgedomen” betecknar i första hand, då den används i Bibeln, det tabernakel som byggdes av Mose som en avbild av något som finns i himlen. För det andra avser den det ”sanna tabernaklet” i himlen, till vilket den jordiska helgedomen hänvisade. Vid Kristi död upphörde den symboliska tjänsten. Det ”sanna tabernaklet” i himlen är det nya förbundets helgedom. Och eftersom förutsägelsen i Dan 8:14 uppfylls i nutiden, måste den helgedom som förutsägelsen hänvisar till vara det nya förbundets helgedom. När de 2300 dagarna nådde sitt slut 1844 hade det i många hundra år inte funnits någon helgedom på jorden. Denna profetia: ”'Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas” måste därför utan tvivel avse helgedomen i himlen. rätt (364)Men den viktigaste frågan har ännu inte besvarats: Vad menas med att helgedomen renas? Att det fanns en sådan tjänst i samband med den jordiska helgedomen framgår av Gamla testamentet. Men kan det finnas någonting i himlen som skall renas? I Hebr 9:e kapitel talas tydligt om en rening både i den jordiska och i den himmelska helgedomen. ”Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. Alltså måste avbilderna av de himmelska tingen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än de medlen” (Hebr 9:22, 23), nämligen genom Kristi dyrbara blod. rätt (364)Både i den avbildande och i den verkliga tempeltjänsten måste reningen ske med blod. I den förstnämnda skedde det genom blodet från djur. I den sistnämnda med Kristi blod. Som ett skäl till att denna rening måste ske med blod säger Paulus, att utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. Reningen består alltså i att synden avlägsnas. Men på vilket sätt har synden knutits till helgedomen, vare sig det nu gäller den i himlen eller den på jorden? Svaret på detta finner vi genom att hänvisa till den avbildande tjänsten. De präster som tjänstgjorde på jorden tjänade ”som en avbild och en skugga av den himmelska”. (Hebr 8:5, 1917). rätt (364)Tjänsten i den jordiska helgedomen skedde i två avsnitt. Prästerna utförde en daglig tjänst i det heliga. Översteprästen utförde en gång om året ett särskilt försoningsverk i det allraheligaste för att rena helgedomen. Dag efter dag förde den ångerfulle syndaren sitt offer till tabernaklets dörr, där han lade sin hand på offerdjurets huvud och bekände sina synder. Genom denna handling överförde han synden symboliskt från sig själv till det oskyldiga offret. Djuret blev därefter slaktat. ”Utan att blodutgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebr 9:22), säger aposteln. ”Ty kroppens liv är i blodet.” (3 Mos 17:11). Guds lag som blivit överträdd krävde överträdarens liv. Blodet framställde syndarens förspillda liv. Offerdjuret bar hans skuld. Prästen gick in i det heliga med blodet och stänkte det framför draperiet. Bakom detta draperi stod arken, som innehöll den lag som syndaren hade överträtt. Genom denna ceremoni överfördes synden genom blodet symboliskt till helgedomen. I några fall fördes blodet inte in i det heliga. Köttet åts då av prästen, såsom Moses bjöd Arons söner, då han sade: Gud ”har gett er det för att ni skall ta bort menighetens skuld” (3 Mos 10:17). Båda ceremonierna symboliserar på samma sätt överförandet av synden från den ångerfulle till helgedomen. rätt (365)Betydelsefullt sammanhang (365)En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick översteprästen in i det allraheligaste för att rena helgedomen. Det verk som utfördes där var avslutningen av den årliga tjänsten i tabernaklet. På försoningsdagen blev två bockar förda fram till tabernaklets dörr, och man kastade lott om dem, ”en lott för Herren och en lott för Asasel” (3 Mos 16:8, 1917). Den bock på vilken lotten för Herren föll skulle slaktas som ett syndoffer för folket. Prästen skulle bära blodet av den innanför draperiet och stänka det på nådastolen och framför nådastolen. Blodet skulle också stänkas på rökelsealtaret som stod framför draperiet. rätt (366) ”Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken.” (3 Mos 16:21, 22). Denna bock kom aldrig mer in i Israels läger. Mannen som förde bort den måste tvätta sig och sina kläder med vatten, innan han fick gå in i lägret igen. rätt (366)Hela denna ceremoni skulle visa Israel Guds helighet och hans avsky för synd. Det skulle också visa att de inte kunde komma i beröring med synd utan att bli besmittade. Det krävdes av var och en att han skulle ödmjuka sig, medan detta försoningsverk pågick. Allt arbete lades åt sidan. Hela Israel skulle tillbringa dagen i bön, fasta och djup självrannsakan. rätt (366)Betydelsefulla sanningar om försoningen framställs i den symboliska tempeltjänsten. En ställföreträdare godkändes i syndarens ställe. Synden utplånades emellertid inte genom blodet från offerdjuret. Det blev ett medel genom vilket den överfördes till helgedomen. När syndaren offrade blod erkände han lagens auktoritet. Han bekände sig också skyldig till överträdelse och gav uttryck för sin önskan om att få förlåtelse genom tro på den kommande Frälsaren. Men han hade ännu inte blivit helt befriad från syndens förbannelse. Efter det att översteprästen hade tagit emot ett offer från församlingen, gick han på försoningsdagen in i det allraheligaste med blodet av detta offer. Han stänkte det på nådastolen alldeles ovanför lagtavlorna för att tillfredsställa lagens krav. I sin egenskap av medlare tog han därefter Israels synder på sig själv och bar dem ut ur helgedomen. När han lade sina händer på syndbockens huvud, bekände han över denne alla dessa synder och överförde dem på det sättet symboliskt från sig själv till denne bock. Bocken bar dem därefter bort, och de betraktades som skilda från folket för alltid. rätt (367)Men den tjänst som utfördes i tabernaklet var ”en avbild och en skugga av den himmelska” (Hebr 8:5, 1917). Det som symboliskt gjordes i tjänsten i den jordiska helgedomen har sin verklighet i tjänsten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår Frälsare sitt verk som vår överstepräst. Aposteln säger: ”Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” (Hebr 9:24). rätt (367)En säker förankring (367)Kristi lärjungars tro följde honom, då han vid sin himmelsfärd togs bort ifrån deras blickar. Detta var tyngdpunkten i deras hopp. ”I detta hopp”, säger aposteln Paulus, ”har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus för vår skull gick och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.” (Hebr 6:19, 20).”Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för allaträtt in i helgedomenoch vunnit befrielse åt oss för evigt.” (Hebr 9:12, Bibel 2000). rätt (367)I 1800 år fortsatte denna tjänst i den första avdelningen i helgedomen. Kristi blod, som hänvisades till för ångerfulla troende, tillförsäkrade dem förlåtelse för synd och godkännande hos Fadern. Trots det stod deras synder ännu kvar i himlens böcker. På samma sätt som det i den symboliska helgedomstjänsten utfördes ett försoningsverk vid årets slut, såutförs det också ett försoningsverk för att avlägsna synden från den himmelska helgedomen innan Kristus har avslutat sitt återlösningsverk för människorna. Det är den tjänsten som började då de 2300 dagarna utlöpte. I överensstämmelse med profeten Daniels förutsägelse gick vår överstepräst vid den tidpunkten in i det allraheligaste för att utföra den sista delen av sin högtidliga gärning - att rena helgedomen. rätt (367)I forntiden överfördes folkets synderpå syndoffret genom tron. Genom dess blod överfördes synderna symboliskt till den jordiska helgedomen. Så blir i det nya förbundet de ångrandes synder genom tron lagda på Kristus och i verklig mening överförda till den himmelska helgedomen. Den symboliska reningen av den jordiska helgedomen gjordes genom att de synder som orenat den, avlägsnades. Så kommer den verkliga reningen av den himmelska helgedomen att utföras genom att de synder som finns upptecknade där avlägsnas, eller utplånas. Innan detta kan ske måste det försiggå en undersökning av böckerna för att konstatera vem som genom omvändelse från synd och genom tro på Kristus får del av hans försoning. Reningen av helgedomen förutsätter därför en undersökning - ett domsverk. Detta verk måste ske innan Kristus kommer tillbaka för att återlösa sitt folk. När han kommer har han ju sin lön med sig ”för att ge var och en efter hans gärningar” (Upp 22:12). rätt (368)De som följde ljuset i det profetiska ordet såg nu, att i stället för att komma tillbaka till jorden vid slutet av de 2300 dagarna år 1844, gick Kristus in i det allraheligaste i den himmelska helgedomen för att där utföra sin avslutande tjänst som en förberedelse för sin återkomst. rätt (368)De förstod att syndoffret pekade fram mot Kristus som ett offer, och att översteprästen var en framställning av Kristus som medlaren. De förstod också att den levande bocken var en bild på Satan, syndens upphovsman. Han måste till sist stå till svars för de synder som han har förfört de ångrande troende att begå. När översteprästen i kraft av syndoffrets blod avlägsnade synden från helgedomen lade han dem på bocken. I kraft av sitt eget blod tar Kristus bort sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid avslutningen av sin tjänst. Satan får det slutliga straffet när domen blir verkställd. Den levande bocken sändes bort till ett öde land för att aldrig mer komma in i Israels församling. På samma sätt kommer Satan att för evigt bli utstött från Gud och hans folk. I det slutliga utplånandet av synd och syndare kommer han att bli utplånad för evigt. rätt |