| Den stora striden kapitel 29. Från sida 426 | ren sida tillbaka |
(426)Varför existerar det onda, och hur uppstod det? Hur kunde själviskhet uppstå i en miljö där det endast fanns fullkomlig kärlek? - Hur kunde en ljusets ängel förvandlas till Djävulen? rätt (426)För många är syndens orsaker och skälen för dess existens en källa till stor förvirring. De ser det ondas verk med dess fruktansvärda resultat av lidande och förödelse. De frågar hur allt detta kan existera under en härskare som är oändlig i vishet, kärlek och makt. Detta är ett problem som de inte kan finna någon förklaring till. Deras ovisshet och tvivel gör dem blinda för de sanningar som tydligt framställs i Bibeln och som är av stor betydelse för frälsningen. Några som undersöker syndens existens försöker tränga in i det som Gud aldrig har uppenbarat. De finner därför heller inte någon lösning på problemen. De som har en benägenhet att tvivla och kritisera, använder detta som en ursäkt för att förkasta Bibeln. Det finns också några som av andra skäl inte finner någon tillfredsställande förklaring på det ondas stora problem. Tradition och felaktiga tolkningar har förmörkat Bibelns lära för dem beträffande Guds väsen, hans regerings natur och principerna för hans sätt att ta itu med synden. rätt (427)Det är omöjligt att ge en förklaring på syndens uppkomst och ett förnuftigt skäl för dess existens. Ändå kan vi förstå så mycket om dess uppkomst och slutliga utplånande, att Guds rättfärdighet och godhet i allt hans handlande med det onda blir fullt uppenbart. Det finns inte någonting i Bibeln som är tydligare framställt än detta, att Gud inte på något sätt är ansvarig för att synden kom in i världen. Guds nåd drogs inte godtyckligt tillbaka. Det fanns inte någon brist i den gudomliga regeringen som gav anledning till uppror. Synden hade objuden trängt sig in. Ingen kan ge någon tillfredsställande förklaring på att den existerar. Den är mystisk och oförklarlig. Att ursäkta vore att försvara den. Om det funnes en ursäkt för den, eller om man kunde påvisa någon orsak till att den borde existera, skulle den upphöra att vara synd. Den enda definition av synd som vi finner i Bibeln är: ”Synd är brott mot lagen.” (1 Joh 3:4). Den är resultatet av en princip som strider mot kärlekens stora lag, den lag som är underlaget för Guds regering. rätt (427)Innan det onda uppstod rådde frid och glädje i hela universum. Allt var i fullkomlig harmoni med Skaparens vilja. Kärleken till Gud var utan gräns och alla älskade varandra lika högt. Kristus, Ordet, Guds enfödde Son var ett med den evige Fadern - ett till väsen, natur och syfte - den enda varelse i hela universum som kunde få del av alla Guds planer och syften. Genom Kristus skapade Fadern alla himmelska väsen. ”I honom skapades allt i himlen och på jorden, ... både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden.” (Kol 1:16, 1917). Hela himlen visade Kristus samma trohet och lydnad som de visade Fadern. rätt (427)Eftersom kärlekens lag utgörgrunden för Guds regering, var alla skapades lycka beroende av att de helt följde dess stora, rättfärdiga principer. Gud vill att alla hans skapadevarelser skall tjäna honom av kärlek. Han vill ha en tillbedjan som grundar sig på en intelligent uppskattning av hans egenskaper. Han har inte någon glädje av en påtvingad lydnad. Han ger alla fri vilja, så att de kan tjäna honom av eget val. rätt (427)Men det fanns en som valde att missbruka sin frihet. Synden började hos den som, näst efter Kristus, hade blivit mest ärad av Gud och som stod högst i makt och ära bland himlens invånare. Före sitt fall var Lucifer den främste av de beskyddande keruberna, helig och obesmittad. ”Så säger Herren, HERREN: Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, var du, höljd i alla slags ädelstenar... Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.” (Hes 28:12-15). rätt (427)Lucifer kunde ha fortsatt attvara föremål förGuds ynnest, och varit älskad och hedrad av hela änglaskaran, och kunnat använda sina ädla krafter till välsignelse för andra och för att förhärliga sin Skapare. Men, säger profeten: ”Ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdompå grund av din prakt.” (Vers 17). Så småningom började han hysa en önskan att upphöja sig själv. ”Eftersom du i ditt hjärta tycker dig vara en gud”. ”Du sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.'” (Hes 28:6, 1917; Jes 14:13, 14). I stället för att söka göra Gud till den Högste i kärlek och lydnad inför hans skapade väsen, försökte Lucifer vinna deras tjänst och hyllning för sig själv. Denne änglarnas furste gjorde anspråk på den ära som den evige Fadern hade gett sin Son. Han sökte tillägna sig den makt som Kristus ensam hade rätt att utöva. rätt (428)Förebud om hotande olycka (428)Stoltheten över hans egen härlighet gav näring åt hans önskan att bli den störste. De stora hedersbevisningar som hade visats Lucifer uppskattades inte som en gåva från Gud och framkallade ingen känsla av tacksamhet till Skaparen. Han berömde sig av sin egen skönhet och upphöjelse och strävade efterattbli likställd med Gud. Han var älskad och uppskattad av de himmelska härskarorna. Med glädje utförde änglarna hans befallningar. I vishet och härlighet överglänste han dem alla. Guds Son var himlens erkände härskare, likställd med Fadern i auktoritet och makt. I alla Guds planer fick Kristus ta del. Lucifer däremot fick inte en sådan inblick i de gudomliga planerna. ”Varför”, frågade denne mäktige ängel, ”skall Kristus vara den störste? Varför skall han på detta sätt hedras mer än Lucifer?” rätt (429)Då Lucifer lämnade sin plats i Faderns omedelbara närhet, gick han ut för att sprida missnöje bland änglarna. Han arbetade i hemlighet och dolde en tid sin egentliga avsikt under sken av aktning för Gud. Så strävade han efter att väcka missnöje med de lagar som de himmelska varelserna lydde och antydde att de var onödiga restriktioner. Han menade att änglarna skulle följa sin egen vilja, eftersom deras natur var helig. Han försökte väcka sympati för sig själv och sade, att Gud handlade oriktigt mot honom, då han gav Kristus den högsta äran. Han påstod att när han strävade efter större makt och ära var det inte för att upphöja sig själv, utan för att han sökte skaffa himlens invånare frihet, så att de skulle kunna tillägna sig en högre existensnivå. rätt (429)I sin stora barmhärtighet hade Gud länge tålamod med Lucifer. Han blev inte omedelbart avlägsnad från sin höga ställning, när han först gav efter för missnöjets anda, eller ens när han började framställa sina falska anspråk för de lojala änglarna. Han fick länge tillåtelse att bli kvar i himlen. Gång på gång erbjöds han förlåtelse på villkor att han ångrade sig och blev lydig. Sådana ansträngningar som bara en oändlig kärlek och vishet kan tänka ut gjordes för att övertyga honom om hans misstag. En anda av missnöje hade aldrig tidigare förekommit i himlen. Till en början insåg inte Lucifer själv vart han var på väg. Han förstod inte sina känslors verkliga natur. Men när det blev tydligt att hans missnöje var helt utan grund, blev han överbevisad om att han hade tagit fel, och att de gudomliga kraven var rättfärdiga, och att han inför alla i himlen borde erkänna dem som sådana. Hade han gjort detta, kunde han ha räddat sig själv och många änglar. Vid denna tidpunkt hade han ännu inte helt förkastat sin trohet mot Gud. Visserligen hade han svikit sin uppgift som beskyddande kerub. Om han emellertid hade varit villig att omvända sig till Gud, och hade erkänt Skaparens vishet och nöjt sig med att fylla den plats som hade bestämts för honom i Guds stora plan, skulle han ha blivit återinsatt i sitt ämbete. Men stoltheten förbjöd honom att underordna sig. Han försvarade ihärdigt den kurs han valt och hävdade, att han inte behövde någon omvändelse och kastade sig helt in i den stora striden med sin Skapare. rätt (429)Intriger och bedrägeri (430)I sin vishet tillät Gud Satan att fortsätta, till dess att missnöjet utvecklade sig till öppet uppror. Hans planer måste få utvecklas helt, så att alla skulle kunna förstå deras sanna natur och vart de skulle komma att leda. Som den smorde keruben hade Lucifer varit högt ärad. Himlens änglar älskade honom. Hans inflytande över dem var stort. Guds regering omfattade inte bara himlens invånare, utan också alla de världar som han hade skapat. Satan trodde att om han fick himlens änglar med i upproret, skulle hankunna dra med sig också de andra världarna. Han framställde skickligt sin uppfattning i frågan och använde sig av lögn och bedrägeri för att nå sitt mål. Hans förmåga att bedra var mycket stor. Inte ens de trogna änglarna upptäckte helt hans avsikter eller förstod vart hans gärningar skulle leda. rätt (430)Satan hade varit så högt ärad, och alla hans handlingar så inhöljda i mystik, att det var svårt för änglarna att avslöja den sanna naturen i hans gärningar. Inte förrän synden fullt hade utvecklats, skulle den visa sigvara så ond som den verkligen var. Hittills hade den inte existerat i Guds universum. Heliga väsen hade ingen aning om dess natur eller hur elakartad den är. De kunde inte se de förskräckliga följderna av att åsidosätta Guds lag. I början dolde Satan sitt verk,medan han skenbart bekände sig för att vara trogen mot Gud. Han menade att han sökte främja Guds ära, befästa hans herravälde och göra allt till det bästa för himlens invånare. När han smög in missnöje i de änglars sinnen som stod under hans inflytande, hade han på ett skickligt sätt fått det att se ut som om han sökte avlägsna missbelåtenhet. När han argumenterade för förändringar i Guds styrelsesätt och i hans lagar, gjorde han det under förevändningen att sådana förändringar var nödvändiga för att friden i himlen skulle kunna bevaras. I sin kamp mot synden kunde Gud bara använda sig av rättfärdighet och sanning. Satan däremot kunde använda sig av det som Gud inte kunde - smicker och bedrägeri. Han förfalskade det som Gud sade och framställde hans regering i ett falskt ljus inför änglarna. Han påstod att Gud inte var rättfärdig när han utfärdade lagar och regler för himlens invånare. Han hävdade att när Gud krävde lydnad och underordnande av sina skapade väsen, var det bara för att upphöja sig själv. Därför måste Gud göra det klart för änglarna i himlen och för invånarna i alla skapade världar, att Guds regering var rättfärdig och att hans lag var fullkomlig. Satan framställde sig själv som universumsvälgörare. Alla måste därför få se upprorsmakarens sanna karaktär och verkliga avsikt. Han måste få tid att avslöja sig själv genom sina onda gärningar. rätt (431)Guds lag och styrelsesätt fick skulden för de motsättningar som hans eget beteende hade orsakat i himlen. Han förklarade att allt det onda var ett resultat av den gudomliga administrationen. Han hävdade att det var hans egen avsikt att förbättra Herrens lagar. Han måste därför få tillfälle att demonstrera vad han menade och visa resultaten när den gudomliga lagen blivit förändrad. Satan hade redan från början påstått att han inte var någon upprorsmakare. Hela universum måste få se bedragaren avslöjad. rätt (431)Insiktsfullt beslut (431)Satans uppror skulle bli en varning för universum under alla kommande tider, ett evigt vittnesmål om syndens natur och dess fruktansvärda följder. När Satans regler följdes, skulle deras verkanbåde på människor och änglar visa resultaten av att åsidosätta den gudomliga auktoriteten. Så skulle det visa sig att alla Guds skapade väsens välfärd står och faller med Guds regering och hans lag. Så skulle berättelsen om detta fruktansvärda upprorsexperiment för alltid skydda alla heliga, tänkandeväsen och förhindra att de skulle bli bedragnabeträffande överträdelsens natur och rädda dem från att begå synd och tvingas lida dess straff. rätt (431)Den store upprorsmakaren fortsatte att rättfärdiga sig själv, ända till dess att striden i himlen avslutades. Då det blev känt att han skulle kastas ut från lyckans boningar tillsammans med alla sina anhängare, uttalade upprorsledaren öppet sitt förakt för Skaparens lag. Han återupprepade sitt påstående att änglar inte behövde någon kontroll. De borde ges frihet att följa sin egen vilja, som alltid skulle komma att visa dem den rätta vägen. Han fördömde de gudomliga buden som en begränsning av deras frihet och förklarade att det var hans avsikt att se till att alla lagar avskaffades. När de himmelska härskarorna blev fria från lagens krav, skulle de gå in i en mer upphöjd och härlig tillvaro. rätt (431)I full enighet kastade Satan och hans härskara hela skulden för sitt uppror på Kristus. De hävdade att om de inte hade blivit tillrättavisade, skulle de aldrig ha gjort uppror. De var hårdnackadeoch utmanande i sitt uppror och sökte förgäves kasta Guds regering över ända. Ändå menade de hädiskt att de var oskyldiga offer för en förtryckande makt. Till slut utkastades den högste rebellen och alla de som sympatiserade med honom från himlen. rätt (432)Samma anda som orsakade upproret i himlen inspirerar alltjämt till uppror på jorden. Satanföljer samma plan bland människorna som han följdebland änglarna. Hans anda regerar nu i olydnadens barn. På samma sätt som han söker också de riva ned Guds lags barriärer och lovar människorna frihet, om de överträder hans bud. Tillrättavisning för synd väcker alltjämt samma anda av hat och motstånd. När Guds varnande budskap tränger in i samvetet, intalar Satan människorna att rättfärdiga sig själva och att söka stöd hos andra i sina synder. I stället för att rätta sina fel hatar de dem som påtalar synden, som om de var den enda orsaken till svårigheterna. Ända sedan den rättfärdige Abels tid och fram till våra dagar är det samma anda som har mött dem som vågat fördöma synden. rätt (432)Genom samma falska framställning av Guds väsen som Satan använde i himlen, där han fick andra att betrakta Herren som en sträng och tyrannisk herre, förmådde han människorna att synda. Då han hade nått så långt, förklarade han att det var Guds orättfärdiga bud som hadeförorsakatmänniskans fall, liksom de hade förorsakat hans eget uppror. rätt (432)Men den evige Guden förkunnar själv sitt väsen: ”'HERREN! HERREN! - en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad”. (2 Mos 34:6, 7). rätt (432)Bevisade sin kärlek (432)I försoningen uppenbaras Guds väsen. Korsets mäktiga argument demonstrerar för hela universum att Guds regering inte i något avseende är ansvarig för den syndens väg som Lucifer hade valt. rätt (432)I striden mellan Kristus och Satan, under vår Frälsares verksamhet på jorden, blev den store bedragarens karaktär avslöjad. Ingenting kunde så fullständigt tillintetgöra universums sympati för honom som hans fruktansvärda kamp mot världens Återlösare. I fräck hädelse krävde han att Kristus skulle tillbe honom. Med utmanande djärvhet förde han honom upp på bergets topp och på templets tinnar och avslöjade sin onda avsikt, då han ivrigt uppmanade honom till att kasta sig ned från den svindlande höjden. Med outtröttlig ondska förföljde han Jesus från plats till plats och ingav präster och folk att förkasta hans kärlek och att slutligen ropa: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” - Allt detta väckte universums häpnad och upprördhet. rätt (432)Det var Satan som fick världen att förkasta Kristus. Mörkrets furste använde all sin makt och list för att döda honom. Han såg att Frälsarens kärlek och nåd, hans medlidande och ömma medkänsla, var en framställning av Guds väsen inför världen. Satan ifrågasatte varje anspråk som Guds Son gjorde och utnyttjade människor som sina redskap för att fylla Frälsarens liv med lidande och sorg. Det listigt uttänkta bedrägeri med vilket han sökte hindra Jesu verksamhet, det hat som olydnadens barn visade, hans grymma anklagelser mot honom vars liv var ett exempel på ojämförlig godhet, allt hade sitt ursprung i en intensiv önskan om hämnd. All denna uppdämda eld av avundsjuka och ondska, hat och hämndlystnad, bröt lös över Golgata mot Guds Son, medan hela himlen betraktade scenen under skräckslagen tystnad. rätt (433)När det stora offret var fullbordat,for Kristus upp i höjden. Men han ville inte ta emot änglarnas tillbedjan förrän han hade bett: ”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig”. Då kom svaret tillbaka från Faderns tron med outsäglig kärlek och kraft: ”Alla Guds änglar skall tillbe honom.” (Joh 17:24,Heb 1:6). Jesus var utan fläck. Hans förödmjukelse var slut, hans offer fullbordat och han fick ett namn som är över alla namn. rätt (433)Nu visade det sig att Satans synd var utan ursäkt. Han hade avslöjatsitt verkliga väsen som en lögnare och mördare. Det blev tydligt att samma andasom han styrde människorna med, skulle han ha uppenbarat, om han hade fått tillåtelse att härska över himlens invånare. Han hade påstått att överträdelse av Guds lag skulle ge frihet och upphöjelse, men man kunde se att resultatet blev slaveri och förnedring. rätt (433)Satans beskyllningar mot Guds väsen och herravälde visade sig i sitt rätta ljus. Han hade anklagat Gud för att kräva lydnad och underkastelse hos sina skapade väsen endast för att upphöja sig själv. Han hade förklarat, att samtidigt som Skaparen krävde självförnekelse av alla andra, visade han själv ingen vilja varken till självförnekelse eller offer. Men universums furste hade framburit det största offer som kärleken kunde frambära för det fallna och syndiga människosläktetsfrälsning, ty ”det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv” (2 Kor 5:19, 1917).Det blev också tydligt att Lucifer, genom att sträva efter ära och överhöghet, hade öppnat dörren för synden, medan Kristus för att tillintetgöra synden hade ödmjukat sig själv och blivit lydig intill döden. rätt (434)Gud hade visat sin avsky för upprorets principer. Hela himlen såg hans rättfärdighet uppenbarad genom domen över Satan och genom människornas återlösning. Lucifer hade förklarat, att om Guds lag var oföränderlig och dess straff inte kunde efterskänkas, måste varje överträdare för alltid bli avskuren från Skaparens nåd. Han hade påstått att det syndiga människosläktetinte skulle kunna frälsas och att det därför var hans rättmätiga byte. Men Kristi död var ett argument till människans förmån, som inte kunde kullkastas. Lagens straff föll på honom som var jämställd med Gud. Människan var fri att ta emot Kristi rättfärdighet och att genom ett liv i ånger och ödmjukhet triumfera på samma sätt som Guds Son hade triumferat över Satans makt. Gudär alltsårättvis,men ändå rättfärdiggör han alla som tror på Jesus. rätt (434)Avsikter och målsättning klarlagda (435)I det slutligaverkställandet av domen kommer det att bli klart, att det inte finns någon ursäkt för synd. När hela världens domare en gång kommer att ställa denna frågatill Satan: ”Varför gjorde du uppror mot mig ochberövade mig mitt rikes undersåtar?” kommer upphovsmannen till det onda inte att kunna framföra någon som helst ursäkt. Varje mun skall tystas, och hela upprorsskaran stå mållös. rätt (435)Golgata kors, som vittnar om att lagen är oföränderlig, förkunnar också inför universum att syndens lön är döden. Med Frälsarens rop i dödsögonblicket: ”Det är fullbordat!” (Joh 19:30), ringde dödsklockan för Satan. Den stora strid som så länge hade utkämpats var nu avgjord,och det slutliga utrotandet av det onda var säkrat. Guds Son hade gått igenom dödens portar ”för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen” (Heb 2:14). Lucifers egoistiska begär efter makt fick honom att säga: ”Ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. ... Jag skall ... göra mig lik den Högste.” Gud förklarar: ”Jag gjorde dig till aska på marken... Du fick ett fasanfullt slut och du skall inte mer finnas till.” (Jes 14:13, 14; Hes 28:18, 19).”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.” (Mal 4:1). rätt (435)Då skall hela universum vara vittne till syndens natur och följder. Syndens fullständiga utrotande, som i början skulle ha väckt fruktan hos änglarna och dragit vanära över Gud, bevisar nu hans kärlek. Hans ära är återupprättad inför alla skapade väsen i universum som med glädje gör hans vilja och som har hans lag i sitt hjärta. Aldrig mer skall det uppstå något ont. Bibeln säger: ”Nöden skall inte komma två gånger.” (Nah 1:9). Guds lag, som Satan harbeskyllt för att vara ett träldomsok, kommer att hedras som frihetens lag. Skapelsen har bestått sitt prov och kommer aldrig mer att avvika från lydnaden mot Gud. Hans karaktär har blivit fullständigt uppenbarad för dem som en ofattbar kärlek och en oändlig vishet. rätt |