Avfallet från tron

(42)Under 300 år förföljdes de kristna skoningslöst av kejsarna i Rom. Men efter 313 e. Kr. gav den nyblivne kejsar Konstantin religiös tolerans åt de kristna av politiska skäl. Detta fick som resultat fundamentala förändringar av den kristna tron. Steg för steg avvek de kristna från den rena läran. Kompromisser med hedendomen och anpassning till världen gjorde att församlingen växte, men också att förföljelse åter uppstod mot dem som stod fasta i tron. rätt

(42)Aposteln Paulus förutsade i sitt andra brev till Tessalonikerna det avfall som skulle leda till att påvemakten upprättades. Han skriver att innan Herrens dag kommer, måste först ”avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud”. Vidare talar han om för sina bröder att ”redan är ju laglöshetens hemlighet verksam”. (2 Tess 2:3, 4, 7). Redan vid denna tidiga tidpunkt såg han villfarelser smyga sig in i församlingen, vilka skulle bereda vägen för påvemaktens utveckling. rätt

(42)Steg för steg genomförde ”laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga, hädiska verk. Den arbetade till att börja medsmygande ochi tysthet men sedan alltmer öppet, efterhand som den växte till i styrka och vann insteg i människornas sinnen. Nästan omärkligt trängde hedniska seder in i den kristna församlingen. Så länge hedendomens våldsamma förföljelse mot den kristna församlingen pågick, hölls benägenheten att kompromissa och att vika av från den sanna tron tillbaka. Men när förföljelserna upphörde, och kristendomen fick tillträde till kungliga hov och palats, övergav man den ödmjuka enkelhet som Kristus och hans apostlar hade visat och föll offer för de hedniska prästernas och härskarnas prakt och stolthet. Guds krav ersattes av mänskliga teorier och traditioner. Kejsar Konstantins formella omvändelse i början av trehundratalet väckte stor glädje. Så vandrade världen, iklädd rättfärdighetens kappa, in i kyrkan. Nu ökade fördärvet snabbt. Hedendomen, som skenbart hade blivit besegrad, blev nu segraren. Dess anda behärskade kyrkan. Dess läror, ceremonier och vidskepelser införlivades med tron och gudstjänsten bland Kristi bekännande efterföljare. rätt

(43)Resultatet av detta samgående mellan hedendom och kristendom blev utvecklingen av den ”laglöshetens människa” som omtalas i profetian. Detta är den makt som sätter sig upp mot Gud och upphöjer sig över honom. Detta gigantiska system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt - ett monument över hans ansträngningar att själv sätta sig på tronen och härska över jorden efter sin egen vilja. rätt

(43)Satan gjorde en gång ett försök att komma överens med Kristus. Han kom till Guds Son ute i öknen och frestade honom. Efter det att han hade visat honom alla världens riken och deras härlighet, erbjöd han Kristus att han skulle överlåta allt detta till honom, om han bara ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillrättavisade emellertid den övermodige Frestaren och tvingade honom på flykt. Men Satan har större framgång när han framställer samma frestelser för människor. För att tillförsäkra sig världslig vinning och ära förleddes församlingen till att söka gunst och stöd hos världens stora män. Efter det att den på detta sätt förkastat Kristus, lät den sig övertalas att visa lydnad mot Satans representant - biskopen i Rom. rätt

(43)Det är en av den romerska kyrkans främstaläror, att påven är det synliga huvudet över den världsomfattande kristna församlingen. Han har fått sig tilldelad den högsta myndigheten över biskopar och präster i alla delar av världen. Påven har till och med tilldelats titlar som tillhör själva Gudomen. Han har kallats ”Herren Gud påven” (se ”Tillägg”) och har förklarats ofelbar. Han gör anspråk på hyllning från alla människor. Samma krav som Satan ställde i öknen framställer han fortfarande genom den romerska kyrkan, och stora skaror står färdiga att ge honom sin hyllning. rätt

(43)Men de som fruktar och ärar Gud möter denna hädiska förhävelse på samma sätt som Kristus mötte den listige fiendensvädjanden: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” (Luk 4:8). Gud har aldrig någonstans i sitt Ord antytt att han utsett någon människa att vara församlingens ledare. Läran om påvlig överhöghet står i direkt motsats till Bibelns undervisning. Påven kan inte ha någon makt över Kristi församling utom genom att olagligt tillägna sig den. rätt

(43)Den romerska kyrkans anhängare har envist fortsatt att anklaga protestanterna för kätteri och medvetenskilsmässa från den sanna församlingen. Dessa anklagelser gäller snarare dem själva. Det är de som har lämnat Kristi fana och avvikit från ”den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga” (Jud vers 3). rätt

(44)Avslöjat bedrägeri
Satan visste mycket väl att Bibeln skulle göra det möjligt för människorna att genomskåda hans bedrägeri och motstå hans makt. GenomGuds Ord hade även världens Frälsare motstått hans angrepp. Vid varje angrepp höll Kristus fram den eviga sanningens sköld genom att säga: ”Det står skrivet.” (Luk 4:1-13). Varje förslag från fiendens sida tillbakavisade han med Bibelns vishet och kraft. Om Satan skulle kunna upprätthålla sin dominans över människorna och befästa auktoriteten hos påven, som olagligt gjorde anspråk på tronen, måste han förhindra att de fick tillgång till Bibeln. Bibeln upphöjer ju Gud och sätter människan på hennes rätta plats. Därför måste dess heliga sanningar döljas och undertryckas. Denna logik tog den romerska kyrkan till sig. Under hundratals år var det förbjudet att sprida Bibeln. Människor fick inte tillåtelse att läsa den eller att ha den i sina hem. Samvetslösa präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina egna anspråk. Detta medförde att påven nästan överallt erkändes som Guds ställföreträdare på jorden och erkändes äga makt över både kyrka och stat. rätt

(44)Då det instrument som avslöjar villfarelse hade avlägsnats, kunde Satan genomföra sin egen vilja. Profetian hade sagt om påvemakten att den skulle ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar” (Dan 7:25). Detta dröjde den inte med att försökagöra. För att de som hade vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det sättet gynna deras skenbaramottagande av kristendomen, blev tillbedjan av bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Ett dekret som utfärdades av ett allmänt kyrkomöte befäste till slut detta hedniska system. (Se ”Tillägg”). För att fullborda sitt vanhelgande verk tog sig den romerska kyrkan friheten att utesluta det andra budet från Guds lag,det bud som förbjuder tillbedjan av avbilder. Dessutom deladedenna kyrka tionde budet i två, för att bevara antalet. (Se 2 Mos 20 kap). rätt

(44)Eftersom kyrkan var villig att göra eftergifter för hedendomen banades väg för ytterligare ett åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan, som arbetar genom ogudaktiga ledare inom kyrkan, förfalskade också det fjärde budet. Han försökte åsidosätta den urgamla sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Mos 2:2, 3), och i dess ställe upphöja den högtidsdag som firades av hedningarna som ”solens hedervärdadag”. Denna förändring gjordes till att börja med inte öppet. Under de första århundradena hade den sanna sabbaten firats av alla kristna. De var ivrigt angelägnaomatt ära Gud, och då de troddepå att hans lag var oföränderlig vakade de noga över de heliga buden. Men Satan arbetade med stor list genom sina redskap. För att folket skulle få sin uppmärksamhet riktad mot söndagen gjordes den till en högtidsdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänster på denna dag. Den blev också betraktad som en dag för vila och rekreation. Sabbaten hölls emellertidfortfarande helig. rätt

(44)För att bereda vägen för det verk Satan hade i sinnet att genomföra, förmådde han judarna att vid tiden för Kristi ankomst belasta sabbaten med de strängaste regler och föreskrifter. Det blev en börda att hålla den helig. Därefter utnyttjade han det falska ljus i vilket han förlett människorna att betrakta sabbaten för att göra den till en föraktad, judisk institution. Medan de kristna i allmänhet fortsatte att fira söndagen som en glädjedag, ledde Satan dem till att göra sabbaten till en fastedag, en glädjelös och dyster dag som uttryck för deras hat mot judendomen. rätt

(45)Under den första delen av trehundratalet utfärdade kejsar Konstantin en lag som gjorde söndagen till en offentlig högtidsdag i det romerska riket. (Se ”Tillägg”). Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsaren hade satt som mål att förena de motstridande intressena inom hedendomen och kristendomen. Han påverkades av kyrkans biskopar till att göra detta. I sin äregirighet och isin strävan efter makt insåg de, att om både de kristna och hedningarna firade samma dag, skulle det bli lättare för hedningarna att ta emot kristendomen. Kyrkans makt och härlighet skulle förstärkas. Många gudfruktiga kristna började efter hand att tillskriva söndagen en viss grad av helighet, men de betraktade alltjämt den bibliska sabbaten som Herrens heliga dag och firade den i lydnad för det fjärde budet. rätt

(45)Den störste bedragaren hade emellertid inte fullbordat sitt verk. Hans målsättning var att samla kristenheten undersin fana. Han ville utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolte överstepräst som gjorde anspråk på att vara Kristi representant. Med hjälp av halvomvända hedningar, äregiriga prelater och världsligt sinnade människor inom kyrkan nådde han sitt mål. Då och då hölls stora kyrkomöten, till vilka höga ämbetsmän inom kyrkan från alla delar av världen samlades. I nästan varje sådant kyrkomöte blev sabbaten som Gud hade instiftat nedvärderad, medan söndagen i motsvarande grad upphöjdes. Så blev den hedniska högtidsdagen till slut hedrad som en gudomlig institution. Bibelns sabbat blev däremot förklarad vara en kvarleva från judendomen. Förbannelse uttalades över dem som firade den. rätt

(46)Övermodiga maktanspråk
Den store avfällingen hade lyckats upphöja sig själv ”över allt som kallas gud eller heligt” (2 Tess 2:4). Han hade vågat förändra det enda bud i Guds lag som otvetydigt visar hela människosläktet till den sanne och levande Guden. I det fjärde budet framställs Gud som himlens och jordens Skapare och därigenom upphöjd över alla falska gudar. (Se 2 Mos 20:8-11).Som ett minne av skaparverket blev den sjunde dagen helgad som vilodag för människorna. Den skulle alltid påminna dem om den levande Guden som källan till allt liv och som den som de skulle ära och tillbe. Satan anstränger sig för att dra människorna bort från deras trohet mot Gud och från att visa lydnad mot hans lag. Därför riktar han sina angrepp framförallt mot det bud som betecknar Gud som Skaparen. rätt

(46)Protestanter hävdar nu att Kristi uppståndelse på en söndag gjorde denna dag till de kristnas vilodag. Men det finns inte något bibliskt underlag för detta påstående. Varken Kristus eller hans apostlar tillskrev dagen en sådan ära. Firandet av söndagen som en kristen institution hade sitt upphov i ”laglöshetens hemlighet” (2 Tess 2:7) som redan hade börjat sitt verk på Paulus tid. Var och när godkändeHerren denna avkommafrån påvemakten? Vilket giltigt skäl kan man ge för att göra en sådan förändring som Bibeln inte godkänner? rätt

(46)Genomfört tronskifte
Under femhundratalet blev påvemakten fullt etablerad. Dess huvudsäte blev kejsarstaden (Rom). Den romerske biskopen förklarades vara hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade gett plats för påvedömet. ”Draken” hade gett vilddjuret ”sin makt och sin tron och stor myndighet”. (Upp 13:2). (Se ”Tillägg”). Och nu började de 1260 åren av påvligt förtryck som hade förutsagts i Daniels boks och Uppenbarelsebokens profetior. (Dan 7:25, Upp 13:5-7). De kristna blev tvungna att välja. Antingen måste de ge upp sin trohet och följa de påvliga ceremonierna i sin gudstjänst eller omkomma i fängelsehålor, lida döden på sträckbänken, bålet eller i galgen. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: ”Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” (Luk 21:16, 17). Förföljelsen bröt lös över de trogna med större raseri än någon gång tidigare ochvärlden blev ett enda stort slagfält. Under många hundra år tog Kristi församling sin tillflykt till isolerade och okända platser. Profeten säger: ”Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar.” (Upp 12:6). rätt

(47)Den romerska kyrkans maktställning utgjorde början till den mörka tidsåldern. Efter hand som dess makt växte blev mörkret större. Tron flyttades över från Kristus, dess sanna grund, till påven i Rom. I stället för att lita på Guds Son och söka förlåtelse för synd och evig frälsning hos honom, började människorna att se upp till påven och till de präster och prelater till vilka han överlämnat myndighet. Människorna fick lära sig att påven var deras jordiske medlare och att ingen kunde närma sig Gud utom genom honom. Dessutom fick de lära sig att han stod i Guds ställeför dem och därför måste påven vara föremål för ovillkorlig lydnad. En avvikelse från hans bud var tillräckligt för att döma överträdare till de hårdaste straff, både till kropp och själ. Människornas tankar vändes bort från Gud till felande, vilsegångna, grymma människor, ja, till själva mörkrets furste, som utövade sin makt genom dessa. Synden uppträdde i helighetens kappa. När Bibeln undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi bara vänta oss svek, bedrägeri och en förödande ogudaktighet. Med upphöjandet av mänskliga lagar och traditioner befästes det fördärv som alltid följer av att Guds lag åsidosätts. rätt

(48)En farofylld tid
Detta var en farlig tid för Kristi församling. De trogna fanbärarna var verkligen få. Även om sanningen aldrig var utan vittnen, fanns det tider då villfarelse och otro tycktes få fullständig överhand, och den sanna kristendomen såg ut att vara utrotad från jorden. Evangelietförlorades ur sikte. Religiösa former ökade och människorna nedtrycktes av stränga påbud. rätt

(48)De fick inte bara lära sig att betrakta påven som sin medlare utan ocksåatt lita på sina egna gärningar som ett försoningsmedel för synd. Långa pilgrimsresor, botgöring, reliktillbedjan, byggande av kyrkor, helgedomar och altaren, stora penninggåvor till kyrkan, detta och mycket annat påbjöds för att stilla Guds vrede och vinna hans gunst. Som om Gud skulle vara lik en människa och kunna bli vred över småsaker eller kunna tillfredsställas genom gåvor och botövningar! rätt

(48)Den romerska kyrkans inflytande tycktes ständigt växa, trots att lastbarhet var förhärskande till och med bland dess ledare. Omkring slutet av sjuhundratalet framhöll katolikerna att kyrkans biskopar i Rom under församlingens första tid hade haft samma andliga makt som de nu tillägnat sig. För att bekräfta detta måste kyrkan finna något sätt att ge den sken av auktoritet. Lögnens fader kom villigt med förslag i denna riktning. Munkar förfalskade antika skrifter. Man upptäckte dittills okända dekretsom hade utfärdats av kyrkomöten och vilka fastslog påvens överhöghet från den allra första tiden. En kyrka som hade förkastat sanningen togbegärligt emot dessa bedrägerier. (Se ”Tillägg”). rätt

(49)De få som alltjämt troget byggde på den sanna grunden (1 Kor 3:10, 11) förvirrades och hindrades av den mängd falska läror somstod i vägen för arbetet. På samma sätt som bland arbetarna som byggde upp Jerusalems murar på Nehemjas tid, fanns det också nu några som var benägna att säga: ”Bärarnas krafter sviker, för tyngden av sten och grus. Vi orkar ej mer på muren bygga.” (Neh 4:10). De var trötta av den ständiga kampen mot förföljelse, svek, ogudaktighet och allt som Satan kunde hitta på för att hindra deras framgång. En del av dem som hade varit trogna arbetare blev modlösa. För fridens skull, och för att trygga både sin egendom och sina liv, vände de sig bort ifrån den sanna grunden. Andra sade modigt och opåverkade av fiendens motstånd: ”Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde.” (Neh 4:14). Och de fortsatte med arbetet, var och en med sitt svärd vid bältet. (Ef 6:17). rätt

(49)Samma hatets och motståndets anda mot sanningen har inspirerat Guds fiender under alla generationer, och samma vaksamhet och trohet har krävts från Guds tjänares sida. Kristi ord till de första lärjungarna gäller hans efterföljare till tidens slut: ”Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!” (Mark 13:37). rätt

(49)Mörkret tycktes öka. Tillbedjan av bilder blev alltmera vanligt. Brinnande ljus ställdes framför bilderna och böner sändes upp till dem. De mest otroliga, vidskepliga seder tog överhand. Människors sinnen behärskades fullständigt av vidskepelse. Förnuftet tycktes ha satts ur spel. När präster och biskopar själva var nöjeslystna, sinnliga och demoraliserade, kunde man inte vänta annat än att de människor för vilka de var vägledare skulle sjunka ned i okunnighet och lastbarhet. rätt

(49)Ett nytt steg framåt i den påvliga självupphöjelsen togs av påven Gregorius VII (1073-1085), då han förklarade att den romerska kyrkan var fullkomlig. En av de punkter han framhöll var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Bibeln heller aldrig skulle komma att ta fel. Men detta påstående hade inte något stöd i Bibeln. Den stolte påven påstod också att han hade makt att avsätta kejsare. Han förklarade att ingen kunde förändra ett domsutslag som han hade avkunnat, utan att det var hans rätt att ändra alla andras beslut. (Se ”Tillägg”). rätt

(49)Maktfullkomlighet och tyranni
Ett slående exempel som belyser den tyranniska karaktären hos denne ofelbarhetens förkämpe visades genom den behandling den tyske kejsaren Henrik IV utsattes för. Kejsaren tog sig friheten att sätta sig över påvens myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Han blev förskräckt över hotelserna från sina egna furstar som svek honom och som uppmuntrades till uppror mot honom genom det påvliga påbudet. Henrik insåg därför att det var nödvändigt för honom att förlika sig med Rom. Tillsammans med sin hustru och en trofast tjänare reste han mitt i vintern över Alperna för att ödmjuka sig inför påven. Då han kom till den borg där Gregorius hade dragit sig tillbaka, blev han utan sin egen vakt införd på den yttre borggården. Mitt i vintern, barhuvad och barfota och klädd i en usel dräkt, väntade han där på påvens tillåtelse att få audiens. Först efter tre dagars fasta och bekännelse nedlät sig påven till att bevilja honom förlåtelse. Men till och med då skedde det endast på villkor att kejsaren skulle vänta på påvens godkännande innan han återigen kunde återta sina insignier och utöva sin kejserliga makt. Uppblåst av sin seger skröt påven Gregorius över att det var hans plikt att göra kungars högmodtill intet. rätt

(50)Hur slående är inte motsatsen mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet ochKristi ödmjukhet och mildhet.Kristus framställde sig som den som står och klappar på hjärtats dörr för att komma in och meddelaförlåtelse och frid. Han lärde sina lärjungar: ”Den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.” (Matt 20:27). rätt

(50)Under de århundraden som följde införde den romerska kyrkan ständigt fler villfarelser i sin lära. Till och med innan påvedömet hade upprättats hade hedniska filosofersläror väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i församlingen. Många av dem som påstod sig vara omvända höll fast vid sina hedniska uppfattningar. De fortsatte inte bara själva att studera dessa, utan framhöll dem också för andra som ett medel till att vinna större inflytande bland hedningarna. Detta gjorde att allvarliga villfarelser trängde in i den kristna tron. Framträdande bland dessa var läran att människan i sig självhar medfödd odödlighet och fortsätter en medveten tillvaro efter döden. På denna grund byggde den romerska kyrkan läran om bön till helgonen och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grund vilar också den falska läran om evigt lidande för de slutgiltigt ogudaktiga, som tidigtblev en del av den påvliga läran. rätt

(50)Nu var vägen öppen för införande av ytterligare en hednisk uppfinning, som Rom gav namnet skärselden. Den användes för att ingjuta skräck hos de lättrogna och vidskepliga folkmassorna. Denna villfarelse stärkte tron på att det finns en tortyrplats där deras själar, som inte har förtjänat evigt straff, skall få lida straffet för sina synder tills de har blivit renade och får tillträde till himlen. (Se ”Tillägg”). rätt

(50)Ytterligare en förfalskning var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna använda sig av sina anhängares fruktan och laster. Detta uppnådde man genom läran om avlat. Full befrielse från synd i det förflutna, i nutiden och i framtiden, och befrielse från alla de plågor och straff dessa skulle ha medfört, utlovades. Villkoret var att de skulle ta del i påvens krig för att utvidga hans världsliga välde, straffa hans fiender eller utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet. Folket fick också lära sig, att de genom att ge pengar till kyrkan kunde befria sig från synd och också befria sina döda vänners själar som plågades i lågorna. Med sådana medel fyllde den romerska kyrkan sina skattkamrar och kunde upprätthålla en prakt, lyx och last som de kunde hänge sig åt. Ändå påstodde sig vara representanter för honom som inte hade någon plats där han kunde vila sitt huvud. (Se ”Tillägg”). rätt

(50)Herrens nattvard, som är en biblisk förordning, hade ersatts av det avgudiska mässoffret. De påvliga prästerna gjorde anspråk på att de genom sitt meningslösa mummel kunde förvandla det enkla brödet och vinet till att verkligen vara ”Kristi lekamen och blod”. (Kardinal Wiseman,The Real Presence of the Body and Blood of our Lord Jesus Christ in the Blessed Eucharist, Proved From Scripture, lec. 8, sec. 3, par. 26).Med hädiskt övermod påstod de öppet att de hade makt att skapa Gud, Skaparen av allting. Man krävde att kristna under hot om dödsstraff skulle bekänna sin tro på denna fruktansvärda, falska lärasom förolämpade himlen. Stora skaror som vägrade att göra detta överlämnades åt bålet.(Se ”Tillägg”). rätt

(51)Inkvisitionen
Under tolvhundratalet togs det mest fruktansvärda av alla påvemaktens redskap, inkvisitionen, i bruk. Mörkrets furste samarbetade med de ledande männen i den påvliga hierarkin. Under deras hemliga rådslag behärskade Satan och hans änglar onda människors sinnen. Men osynlig för dem fanns i deras mitt en Guds ängel som skrev ned den fruktansvärda berättelsen om detta ogudaktiga påbud och beskrev handlingar som är för avskyvärda för att ses av människor. ”Det stora Babylon” var ”berusad av de heligas blod”. (Upp 17:5,6). Från miljoner martyrers lemlästade kroppar steg ropet upp till Gud om hämnd över denna avfallna makt. rätt

(52)Påvemakten hade blivit denna världs förtryckare. Kungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens dekret. Människors öde både för tid och evighet tycktes ligga i hans hand. Under århundraden hade den romerska kyrkans läror tagits emot oförbehållsamt och i vidaste utsträckning. Dess ritualer följdes med vördnad och dess högtidsdagar firades överallt. Aldrig sedan den tiden har påvemakten uppnått en sådan värdighet, härlighet och makt. rätt

(52)Men ”påvemaktens middagstid var världens midnatt”. (J. A. Wylie, The History of Protestantism, band 1, kap. 4).Bibeln var nästan okänd, inte bara bland folket utan också bland prästerna. Liksom fariséerna tidigare hatade påvekyrkans ledande män det ljus som avslöjade deras synder. Eftersom Guds lag, normen för rättfärdighet, hade satts ur spel, kunde de utöva en obegränsad makt och tygellöst hänge sig åt lastbarhet. Bedrägeri, begär och slösaktighet härskade. Människorna vek inte tillbaka för någon förbrytelse som kunde skaffa dem vinning eller inflytande. I påvars och prelaters palats försiggick de vildaste utsvävningar. Vissa påvar gjorde sig skyldiga till så upprörande brott, att jordiska härskare försökte avsätta dessa kyrkans stormän, som var monster och alltför brottsliga för att kunna tolereras. Under århundraden gjorde Europa inte några framsteg i upplysning, konst eller civilisation. En moralisk och intellektuell förlamning hade drabbat kristenheten. rätt

(52)Tillståndet i världen under den romerska kyrkans makt var en fruktansvärd och påtaglig uppfyllelse av profetens ord: ”Mitt folk går under i brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskap, skall också jag förkasta dig ... Du glömde din Guds undervisning, därför skall också jag glömma dina barn.” ”Eftersom ingen sanning och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Man svär och ljuger, mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott. Man far våldsamt fram, och blodsdåd följer på blodsdåd.” (Hos 4:6, 1, 2). Sådan blev följden av att förkasta Guds ord. rätt

nästa kapitel