| Den stora striden kapitel 35. Från sida 484 | ren sida tillbaka |
(484)De krafter som förvanskar de kristna sanningarna verkar omärkligt i bakgrunden. När det gäller religionsfriheten är det bara ett fåtal bibeltroende som inser faran. Friheten att tjäna Gud efter sin övertygelse, som har kostat så många människoliv genom århundradena, kan snabbt tas ifrån oss. rätt (484)Protestanterna betraktar numera katolicismen med betydligt större välvilja än tidigare. I de länder där den romerska kyrkan inte har makten, och där katolikerna intar en mer försonlig inställning för att vinna inflytande, växer likgiltigheten för de läror som skiljer de protestantiska kyrkosamfunden från den romerska hierarkin. Det blir allt vanligare att man anser, att det på väsentliga punkter inte råder några större meningsskiljaktigheter som man tidigare menade. Om vi därför gjorde några mindre eftergifter, skulle det leda till bättre relationer med den katolska kyrkan. Det fanns en tid då protestanternahögt uppskattade den samvetsfrihetsom hade kostat dem så mycket. De lärde sina barn att avsky påvemakten. De menade att det skulle vara otrohet mot Gud att söka samförstånd med Rom. Hur mycket annorlunda är inte inställningen nu! rätt (485)Påvemaktens försvarare anser att kyrkan har nedsvärtats. Den protestantiska världen visar en benägenhet att ge dem rätt. Många menar att det är orätt att bedöma den katolska kyrkan i vår tid efter de avskyvärdheter och orimligheter som utmärkte dess sätt att styraunder okunnighetens och mörkrets århundraden. De ursäktar dess fruktansvärda grymheter med att det bara var ett utslag av den tidens barbarism. De påstår att kyrkans uppfattning har förändrats under inflytandet av vår tids civilisation. rätt (485)Har de som talar på detta sätt glömt det krav på ofelbarhet som denna övermodiga makt har gjort anspråk på under 800 år? Detta påstående har inte bara upprätthållits. Under 1800-talet (och fram till vår tid – anm.) har man understrukit det ännu kraftigare än någon gång tidigare. Hur skulle den romerska kyrkan kunna gå ifrån de principer som har bestämt dess uppträdande i tider som gått, när den själv påstår att ”kyrkan aldrig har tagit fel, och inte heller kommer den enligt Bibeln att någonsin ta fel?” (John L. von Mosheim, Institutes of Ecclesiastical History, bok 3, 11:e århundradet, del 2, kap 2, sekt 9, not 17). rätt (485)Den romerska kyrkan kommer aldrig att frångå sina anspråk på ofelbarhet. Alla dess förföljelser mot dem som förkastat kyrkans läror betraktar den som riktiga. Och skulle den inte upprepa samma handlingssätt, om den fick möjlighet till det? Om de hinder som borgerliga myndigheter nu lägger i vägen avlägsnades, och den romerska kyrkan fick tillbaka sin tidigare makt, skulle dess tyranni och förföljelse snabbt återupptas. rätt (485)Inte bara löst prat (485) ”Många är benägna att anse, att all fruktan för den romersk katolska kyrkan i Förenta staterna är löst prat eller religiös inskränkthet. De ser inte något i katolicismens väsen och inställning som står i strid med vår fria författning. Man finner inte heller något olycksbådande i dess tillväxt. Låt oss då först jämföra några av de grundläggande principerna i Förenta staternas författning med den katolska kyrkans. rätt (485) ”Förenta staternas konstitution garanterar samvetsfrihet. Ingenting är dyrbarare eller av mer grundläggande betydelse. I en rundskrivelse från den 15 augusti 1854 sade påven Pius IX: 'De meningslösa och vilseledande läror eller underligheter som försvarar samvetsfriheten är en högst skadlig villfarelse - en pest som ett land börfrukta mer än allt annat.' I sin rundskrivelse från den 8 december 1864 bannlyser samme påve 'dem som hävdar samvetets och den religiösa gudstjänstens frihet' och 'alla dem som påstår att kyrkan inte bör använda våld.' rätt (485) ”Den romerska kyrkans fredliga tongångar i Förenta staterna betyder inte en sinnesändring. Den är tolerant där den inte har makt. Som biskop O'Connor säger: 'Religionsfrihet tolereras bara till dess att det motsatta kan genomföras utan risk för den katolska världen.' ... Ärkebiskopen i S:t Louis sade en gång: 'Villoläror och otro är brott, och i kristna länder, som t.ex. Italien och Spanien, där alla människor är katoliker och där den katolska religionen utgör en väsentlig del av landets lag, straffas villoläror och otro som andra brott.' ... rätt (486) ”Varje kardinal, ärkebiskop och biskop i den katolska kyrkan avlägger en trohetsed till påven, där följande ord förekommer: 'Villolärare, splittrare och upprorsmakare mot vår nämnde herre (påven) eller mot hans tidigare nämnda efterföljare skall jag göra mitt yttersta för att förfölja och bekämpa.'” (Josiah Strong, Our Country, kap 5, par 2-4). rätt (486)Det är riktigt att det finns verkliga kristna i den romersk-katolska kyrkan. Tusentals tjänar Gud efter det bästa ljus de har. De har aldrig sett motsättningarna mellan en levande, andlig gudstjänst och genomförandet av en mängd former och ceremonier. Gud ser med medkännande mildhet på dem.De är ju undervisade i en tro som är vilseledande och otillfredsställande. Han vill låta ljusstrålar tränga igenom det mörker som omger dem. Han vill uppenbara sanningenför dem som den är i Jesus. Många kommer att ansluta sig till hans folk. rätt (486)Men den romersk-katolska religionen, som religionssystem betraktat, stämmer inte bättre överensmed Kristi evangelium nu än den någonsin har gjort. De protestantiska kyrkosamfunden befinner sig i stort mörker. Annars skulle de ha förstått tidens tecken. Den romerska kyrkan har långtgående planer och går ytterst omsorgsfullt tillväga. Den använder alla medel för att utvidga sitt inflytande och stärka sin makt. Samtidigt förbereder den sig för en intensiv och avgörande kamp för att återvinna herraväldet över världen, för att återupprätta förföljelsen och för att tillintetgöra allt det som protestantismen har uträttat. Katolicismen har framgång på alla fronter. Se de kyrkor och kapell som växer i antal i de protestantiska länderna. Lägg märke till dess populära universitet och seminarier i Amerika, som i så stor utsträckning besöks av protestanter. Lägg märke till ritualismens utveckling i England och alla de som går över till de katolska leden. Dessa förhållanden borde väcka bekymmer hos alla som sätter värde på evangeliets rena principer. rätt (486)Många protestanter har haft ett nära förhållandemed påvekyrkan och gynnat den. De har gjort kompromisser och eftergifter som förvånat till och med katolikerna och som dessa inte förstår. Människor blundar för katolicismens sanna karaktär och de faror som dess herraväldeför med sig. Människor behöver väckas för att kunna stå emot denne synnerligen framgångsrike fiende som hotar både den borgerliga och den religiösa friheten. rätt (486)Många protestanter tror att den katolska religionen inte är tilltalande för människorna och att dess gudsdyrkan består av tråkiga, meningslösa ceremonier. Men de har fel. Även om katolicismen är en villfarelse, är den inte ett grovt, klumpigt bedrägeri. Den romerska kyrkans gudstjänstär en mycketimponerande ceremoni. Dess lysande prakt och högtidliga riter fascinerar människors sinnen och får förnuftets och samvetets röst att tystna. Det yttre är mycket vackert. Praktfulla kyrkor, imponerande processioner, altare av guld, juvelbesatta helgonskrin, utsökta konstverk och skulpturer påverkar skönhetssinnet. Örat fängslas. Musiken är oöverträffad. Den rikt nyanserade musiken från välljudande orglar, blandad med sången från många röster som stiger upp mot de höga valven och pelarkolonnerna i dess storslagna katedraler,kan inte annat än göra intryck på sinnet och väcka respekt och vördnad. rätt (487)Yttre prakt otillfredsställande (487)Yttre prakt är inte nödvändigtvis ett bevis på rena och upphöjda tankar. Även människor som är materialistiska och njutningslystna visar sig ofta ha förfinad smak och stor förståelse för konst. Satan använder dem ofta som redskap för att få människor att glömma sitt andliga liv, förlora det eviga livet ur sikte, vända sig bort från sin gudomlige Hjälpare och att leva endast för världen. rätt (487)En yttre religion tilltalar den oomvända människan. Prakten och ceremonierna i den katolska gudstjänsten har en förförande, förtrollande makt som gör att många blir bedragna. De betraktar den romerska kyrkan som själva porten till himlen. Inga andra än de som stadigt placerat sina fötter på sanningens grund, och som i sina sinnen är förnyade genom Guds Ande, är skyddade mot dess inflytande. Tusentals som inte känner Kristus av egen erfarenhet kommer att bli förförda och förledda att acceptera gudaktighetens form men sakna dess kraft. Det är just en sådan religion som massorna vill ha. rätt (487)Kyrkans anspråk på rätten att förlåta synd gör att katolikerna tycker att de har frihet att synda. Bikten, som är nödvändig för att man skall få förlåtelse, gör också sitt till för att främja det onda. Den som faller på knä för en syndig människa, och bekänner sitt hjärtas dolda tankar och föreställningar, minskar sitt människovärde och förnedrar alla ädla instinkter. När man avslöjar sina synder för en präst - en felande, syndig människa - sänker man normen för sin karaktär och tar skada till sin själ. Den biktandes uppfattning om Gud sänks till likhet med fallna människor, eftersom prästen står som representant för Gud. Denna nedvärderande bekännelse från människa till människa är den hemliga källan till mycket av det onda som fyller världen och som får den att mogna till sin slutliga förintelse. Men för den som gärna vill ge efter för det egna jaget är det behagligare att bekänna för en dödlig människa än att öppna sitt hjärta för Gud. För människonaturen är det lättare att göra bot än att avstå från synden. Det är lättare att ödmjuka kroppen i säck och askagenom törnen och tyngande kedjor än att korsfästa de syndiga begären. Det oomvända sinnet är villigt att bära ett tungt ok hellre än att böja sig under Kristi ok. rätt (489)Det finns en slående likhet mellan den romerska kyrkan och den judiska församlingen på Kristi tid. Medan judarna i hemlighet trampade varje princip i Guds lag under fötterna, var de i yttre avseende väldigt stränga med att hålla dess bud. De belastade Guds lag med föreskrifter och traditioner som gjorde lydnaden plågsam och betungande. På samma sätt som judarna bekände sig ära lagen, påstår anhängarna av romerska kyrkan att de ärar korset. De upphöjer symbolen på Kristi lidande, medan de i sitt liv förnekar honom som symbolen framställer…Överallt ser man korsets tecken. Överallt blir det hedrat och upphöjt. Men Kristi undervisning begravs under en mängd meningslösa traditioner, falska tolkningar och stränga föreskrifter. Frälsarens ord om de förblindade judarna gäller i ännu högre grad den romersk-katolska kyrkans ledare: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem.” (Matt 23:4). Samvetsgranna människor lever i ständig skräck, eftersom de är rädda för en förolämpad Guds vrede, medan många av kyrkans medlemmar som har höga positioner lever i lyx och vällust. rätt (489)Falsk framställning - falsk frihet (489)Satan anstränger sig ständigt för att ge en falsk framställning av Guds väsen, syndens natur och de verkliga frågor somstår på spel iden stora striden. Hans list försvagar förpliktelsen mot den gudomliga lagen och ger människorna frihet att synda. Samtidigt inger han dem falska föreställningar om Gud, så att de betraktar honom med fruktan och hat i stället för med kärlek. Grymheten i sin egen natur överför han till Skaparen. Den flätas in i olika religionssystem och kommer till uttryck i olika sätt att tillbe. Människors sinnen förblindas. Satanförsäkrar sig omatt de fungerar som hans redskap i kampen mot Gud. Förvanskade begrepp om Guds egenskaper fick hedniska nationer att tro att människooffer var nödvändiga om man skulle vinna gudomens välbehag. Fruktansvärda grymheter utfördes därför under de olika formerna av avgudadyrkan. rätt (490)Den romersk-katolska kyrkan, som förenar hedniska och kristna gudstjänstformer, och som i likhet med hedendomen framställer Gud i ett felaktigt ljus, har använt metoder som inte är mindre grymma och upprörande. Då den romerska kyrkan hade makten användes tortyr för att tvinga människor att acceptera dess läror. Bålet väntade dem som inte böjde sig för dess krav. Massakrer genomfördes i en utsträckning som inte kommer att bli känd förrän den avslöjas i domen. De som hade hög ställning inom kyrkan studerade under sin ledare Satan för att uppfinna medel som kunde orsaka största möjliga tortyr utan att kosta offren livet. I många fall upprepades den djävulska processen till den yttersta gränsen för vad en människa kan uthärda, tills naturen gav upp kampen och den lidande hälsade döden som en välkommen befriare. rätt (490)Sådant var det öde som mötte den romerska kyrkans motståndare. Sinaegna anhängare kuvade den med piskning, svält och hårdhet mot kroppen i alla tänkbara, hjärtslitande former. För att tillförsäkra sig himlens ynnest överträdde de botfärdiga Guds lag genom att överträda naturens lagar. De fick lära sig att riva sönder de band som Gud avsett till välsignelse och glädje för människorna under deras jordiska liv. På kyrkogårdarna finns miljoner offer, som hela sitt liv förgäves ansträngde sig för att undertrycka sina naturliga känslor. De trängde tillbaka alla sympatiska känslor för sina medmänniskor eftersom de trodde att Gud ogillade sådana känslor. rätt (490)Om vi vill få en uppfattning om Satans medvetna grymhet under flera sekler, inte bland dem som aldrig hade hört talas om Gud, utan i själva kristenhetens centrum och så långt den sträcker sig, behöver vi bara se på den romerska kyrkans historia. Genom detta gigantiska bedrägeri fullföljer ondskans furste sin avsikt attförorsaka vanära över Gud och olycka över människorna. Och när vi ser hurhan lyckas maskera sig och utföra sitt verk genom kyrkans ledare, förstår vi bättre varför han hyser så stark motvilja mot Bibeln. Om denna bok hade blivit läst skulle Guds barmhärtighet och kärlek ha uppenbarats. Människor skulle ha insett att Gud inte lägger någon av dessa tunga bördor på människan. Allt han väntar är ett förkrossat och ångerfullt sinneoch en ödmjuk och lydig anda. rätt (490)Kristus ger inte i sitt liv något som helst exempel på att människor skall stänga in sig i kloster för att bli passande för himlen. Han har aldrig sagt att kärlek och medkänsla skall undertryckas. Frälsarens sinne flödade över av kärlek. Ju mer en människa närmar sig moralisk fullkomlighet, dess tydligare förstår hon synden, och dess djupare blir hennes medlidande med dem som lider. Påven påstår att han är Kristi ställföreträdare, men i vilket avseende tål hans karaktär en jämförelse med Frälsarens egenskaper? Har man någonsin hört att Kristus sände människor i fängelse eller lade dem på sträckbänk därför att de inte ville ära honom som himlens Kung? Har man någonsin hört honom uttala en dödsdom över dem som inte frågade efter honom?När befolkningen i en samaritisk by inte tog emot honom, blev aposteln Johannes mycketförargad och frågade: ”Herre, vill du att vi skall kalla ner eld från himlen som förtär dem?” (Luk 9:54). Jesus såg med medkänsla på sin lärjunge och tillrättavisade hans hårda sinnelag. I ett annat sammanhang säger Jesus: ”Jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen.” (Joh 12:47). Vilken helt annorlunda anda visade inte Kristus i jämförelse med sin så kallade ställföreträdare. rätt (491)Grundmotivet oförändrat (491)Påvemakten är exakt det som profetian förutsade att den skulle bli: De sista dagarnas avfall. (2 Tess 2:3, 4). Det är en del av dess taktik att förklä sig så att det bäst tjänar dess syften. Men under kameleontens skiftande utseende döljer sig ormens ondska. ”Man behöver inte infria sina löften när det gäller kättare eller personer som är misstänkta för kätteri”, anser påvemakten. (Lenfant, band 1, sid 516). Skall denna makt, som under tusen år har skrivit sin historia med de heligas blod, nu erkännas som en del av Kristi kyrka? rätt (492)Det är inte utan orsak som man i protestantiska länder har hävdat att katolicismen skiljer sig betydligt mindre från protestantismennu än under tider som gått. En förändring har inträtt. Men det är inte påvemakten som har förändrats. Katolicismen liknar verkligen protestantismen idag, eftersom protestantismen har förändrat sig sedan reformatorernas tid. rätt (492)Medan de protestantiska kyrkosamfunden har sökt vinna popularitet hos världen har en falsk tolerans förblindat dem. De menar att det är riktigt att tro gott om allt som är ont. Den ofrånkomliga följden blir att de till sist tror ont om allt som är gott. I stället för att försvara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga, ber de faktiskt den romerska kyrkan om ursäkt för sin tidigare inställning, och ber om förlåtelse för sin religiösa inskränkthet. rätt (492)Många, till och med inom den grupp som inte har mycket till övers för katolicismen, fattar inte hur farlig dess makt och inflytande är. De anser att det moraliska och andliga mörker som rådde under medeltiden gynnade utbredandet av dess läror, vidskepelse och förtryck. Den större upplysningen i vår tid, den högre kunskapsnivån och den ökande religiösa liberalismen hindraren upprepning av gångna tiders ofördragsamhet och religiösa förföljelser. Enbart tanken att något sådant skulle kunna inträffa i vår upplysta tid förlöjligas. Det är sant att stort ljus, intellektuellt, moraliskt och religiöst, lyser över denna generation. Från de uppslagna sidorna i Bibeln lyser ljus från himlen ut över världen. Men vi får inte glömma att ju större ljuset är, dess större blir mörkret hos dem som feltolkar och förkastar det. rätt (492)Ett studium av Bibeln under bön skulle visa protestanter påvemaktens verkliga natur och skulle få dem att i avsky vända sig bortfrån den. Men många är så säkra i sin egen klokhet, att de inte känner något behov av att ödmjuka sig och be Gud om att få inblick i hans frälsning. Även om de berömmer sig av sin kunskapär de okunniga om Bibeln och Guds kraft. De måste ha något att lugna samvetet med och söker därför efter det som är minst andligt och minst förödmjukande. De vill glömma Gud, men på ett sådant sätt att det utåt ser ut som om de kommer ihåg honom. Katolicismen är väl anpassad till att tillgodose dessas önskemål. Den är utformad för två grupper inom mänskligheten, som sträcker sig över nästan hela världen - de som vill bli frälsta genom sina egna gärningar, och de som vill bli frälsta i sina synder. Här ligger nyckeln till dess makt. rätt (492)Hävdande av mänskliga traditioner (493)I de rörelser som nu håller på att utvecklas i Förenta staterna för att tillförsäkra kyrkans institutioner och läror stöd från statens sida, följer protestanter i katolikers fotspår. Eller, kanske mer än så, de öppnar dörrarna för katolska kyrkan, så att den i det protestantiska Amerika kan återvinna den överhöghet som den har förlorat i den gamla världen. Det som ger denna rörelse ökad betydelse är förhållandet att huvudavsikten är att tvinga fram helighållande av söndagen, en sed som har sitt ursprung i den romerska kyrkan och som den åberopar sig av som tecknet på sin auktoritet. Denna anda av likhet med världsliga seder och större aktning för mänskliga traditioner än för Guds bud är påvemaktens anda. Det är denna anda som genomsyrar de protestantiska kyrkosamfunden och får dem att upphöja söndagen på samma sätt som påvemakten tidigare har gjort. rätt (493)Om läsaren vill ha inblick i vilka medel som kommer att användas i den strid som snart kommer, behöver han bara studera redogörelserna för hur den romerska kyrkan gick fram för att nå samma mål under tider som gått. Om han vill veta hur katoliker och protestanter tillsammans kommer att behandla dem som förkastar deras läror, behöver han bara betrakta den anda som den romerska kyrkan visade när det gäller den bibliska vilodagen och dess försvarare. rätt (493)Kungliga påbud, allmänna kyrkomöten och kyrkliga förordningar som genomdrevs med hjälp av borgerlig makt var den väg som förde den hedniska högtidsdagen till dess hedrade position inom den kristna världen. Den första offentliga åtgärd som med maktmedel drev igenomsöndagsfirande var den lag som stiftades av den romerske kejsaren Konstantin den store. (År 321, se ”Tillägg”). Denna lag föreskrev att städernas befolkning skulle vila på ”solens hedervärda dag”, men tillät folket på landsbygden att utföra sitt jordbruksarbete. Bestämmelsen var i själva verket ett hedniskt påbud. Det drevs emellertid igenom av kejsaren, efter det att han hade tagit emot kristendomen till namnet. rätt (493)Det visade sig emellertid att den kejserliga befallningen inte blev en tillräcklig ersättning för Guds auktoritet. Eusebius, en biskop som sökte vinna furstarnas gunst och som var Konstantins särskilde vän och smickrare, påstod då att Kristus hade överfört sabbatens helighet till söndagen. Inte ett enda uttalande från Bibeln lades fram som bevis för den nya läran. Utan att veta det erkände Eusebius själv att den var falsk och nämnde också dem som gjort förändringen. Han säger: ”Allt som var vår plikt att göra på sabbaten har vi överfört till Herrens dag.” (Robert Cox, SabbathLaws and SabbathDuties, sid 538). Även om detta argument för söndagen var värdelöst, gav det människor frimodighet att förtrampa Herrens sabbat. Alla som ville bli hedrade av världen accepterade den populära högtidsdagen. rätt (493)Med övertalning och våld (494)Underverk utnyttjades också. Bland andra underverk sades det att en bonde som plöjde sin åker på en söndag, och då skrapade plogen ren med ett järn, fann att järnet fastnade i handen på honom. I två år bar han det med sig vart han gick ”till sin ytterst stora plåga och skam.” (Francis West, Historical and Practical Discourse on the Lord's Day, sid 174). rätt (494)Senare utfärdade påven föreskrifter om att församlingsprästerna skulle tillrättavisadem som överträdde söndagenoch försöka få dem att gå till kyrkan. Där skulle de läsa sina böner så att de inte skulle dra någon stor olycka över sig själva och sina grannar. Ett råd som bestod av präster påstod att eftersom några hade drabbats av blixten medan de arbetade på en söndag, måste den vara sabbat. ”Detta visar”, sade prelaterna, ”i hur hög grad det har väckt Guds missnöje att de försummat denna dag.” Vidare riktades en framställning till präster, ministrar, kungar och furstar att tillsammans med alla trogna människor ”göra den största möjliga ansträngning för att dagen åter skulle kunna bli hedrad. Och till kristendomens bästa bör den i framtidenhärefterhållas helig med större hängivenhet”. (Thomas Morer, Discourse in Six Dialogues on the Name, Notion, and Observation of the Lord's Day, sid 271). rätt (494)Då det visade sig att kyrkomötenspåbud inte räckte till, ombads de världsliga myndigheterna att utfärda ett påbud som skulle sätta skräck i befolkningen och tvinga dem att upphöra med att arbeta på söndagen. På en synod i Rom blev alla tidigare beslut på nytt bekräftade med större kraft och allvar. De infördes dessutom i den andliga lagen och drevs igenom av de borgerliga myndigheterna över nästan hela kristenheten. (Se Heylyn, Historyof the Sabbath, del 2, kap 5, sekt 7). rätt (495)Frånvaron av bibliskt stöd för söndagsfirandet väckte ändå en inte obetydlig förvirring. Människor ifrågasatte om deras lärare hade rätt att upphäva Guds uttryckliga bud: ”Den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat” (2 Mos 20:10) för att få dem att hedra solens dag. För att ersätta bristen på bibliska bevis måste de söka finna något annat. En ivrig förkämpe för söndagen, som besökte församlingarna i England vid slutet av 1100-talet, mötte motstånd hos trofasta sanningsvittnen. Hans ansträngningar blev så resultatlösa att han till en tid lämnade landet. Hela tiden funderade han över hur han skulle driva igenom sin lära. Då han kom tillbaka var bristen undanröjd och hans senare verksamhet bar mer frukt. Han hade med sig ett dokument som han påstod kom från Gud själv. Det innehöll den nödvändiga befallningen angående helighållandet av söndagen och dessutom fruktansvärda hotelser för att skrämma de olydiga. Man sade att detta dyrbara dokument - ett falskt dokument, en lika simpel förfalskning som den institution som det skulle stödja - hade fallit ned från himlen och hade hittats i Jerusalem på Simons altare på Golgata. Men det kom från det påvliga palatset i Rom. Bedrägerier och förfalskningar för att öka kyrkans makt och framgång har under alla tider betraktats som lagliga medel inom den påvliga hierarkin. rätt (495)Dokumentet förbjöd arbete från den nionde timmen, kl tre lördag eftermiddag, till soluppgången måndag morgon. Dess auktoritetbekräftades av berättelser om många underverk. Det berättades att människor som arbetat över den bestämda tiden hade drabbats av förlamning. En mjölnare som försökte mala sitt korn såg, att i stället för mjöl kom det ut en ström av blod. Kvarnhjulet stod stilla, trots den starka vattenströmmen. En kvinna som bakade fann att brödet inte hade gräddats då hon tog ut det ur ugnen, trots att den hade varit glödande het. En annan person som hade deg färdig för bakning vid den nionde timmen, men bestämde sig för att sätta undan den till måndag, fann följande dag att den hade formats till bröd och bakats genom gudomlig kraft. En man som hade bakat bröd efter den nionde timmen på en lördag fann då han skar upp det följande morgon att det kom ut blod från det. Med hjälp av sådana orimliga och vidskepliga lögner försökte söndagsfirandets försvarare att grundlägga dess helighet. (Se Roger de Hoveden, Annals, band 2, sid 528-530). rätt (496)Både i Skottland och England skapade man större respekt för söndagen genom att delvis knyta den till den forntida sabbaten. Men tiden för dess helighållande varierade. Ett påbud från kungen i Skottland förklarade att ”lördagen från kl 12 på middagen bör betraktas som helig”, och att ingen från denna tidpunkt till måndag morgonborde utföra någon världslig angelägenhet. (Morer, sid 290, 291) rätt (496)Bortglömd kyrka betydelsefull (496)Ett slående exempel på hur påvemakten behandlade dem som inte var överens meddenna kyrka visade sig i den långa, blodiga förföljelsen av valdenserna. Bland dem fanns det några som höll den bibliska sabbaten helig. Andra led på liknande sätt för sin trohet mot sabbatsbudet. Särskilt betydelsefull är församlingens historia i Etiopien. Under den mörka tidsåldern glömde världen de kristna i Centralafrika. Under många århundraden hade de frihet att utöva sin tro. Men till slut fick den romerska kyrkan kännedom om deras existens. Kejsaren i Etiopien lockades snart till att erkänna påven som Kristi ställföreträdare. Andra medgivanden följde.Ett påbud utfärdades som under det strängaste straff förbjöd någon att hålla den bibliska sabbaten helig. (Se Michael Geddes, Church HistoryofEthiopia, sid 311, 312). Men det påvliga tyranniet blev snart ett så tyngande ok att etiopierna bestämde sig för att kasta av det. Efter en fruktansvärd kamp blev katolikerna fråntagna sin makt och den gamla tron återinfördes. Församlingarna gladde sig åt sin frihet och glömde aldrig vad de hade lärt sig beträffande den romerska kyrkans bedrägeri, fanatism och diktatoriska makt. De var nöjda med att leva för sig själva i sitt land, okända för den övriga kristenheten. rätt (496)Fientlig mot sanningens försvarare (496)Dessa redogörelser från tider som gått avslöjar tydligt den romerska kyrkans fientlighet mot den sanna vilodagen och mot dem som försvarade den. Historien visar också vilka medel man använder för att upphöja den institution som man själv hade skapat. Bibeln säger att detta skall upprepas när protestanter och katoliker förenar sig för att upphöja söndagen. rätt (497)Profetian i Upp 13:e kapitel berättar att den makt som framställs genom djuret med horn som liknar ett lamms, skall förmå ”jorden och dess invånare” att tillbe påvemakten - symboliserad av djuret som ”liknade en leopard”. Djuret med de två hornen skall också förmå ”jordens invånare att göra en bild åt vilddjuret” och dessutom befalla alla, ”små och stora, rika och fattiga, fria och slavar”, att ta emot vilddjurets märke. (Upp 13:2, 11-16). Som tidigare visats är Förenta staterna den makt som framställs genom djuret med lammhornen. Denna profetia kommer, som tidigare sagts, att uppfyllas när Förenta staterna driver igenom firandet av söndagen, som den romerska kyrkan påstår vara det speciella erkännande av dess överhöghet. Men Förenta staterna blir inte ensamma om denna hyllning till påvemakten. Den romerska kyrkans inflytande i de länder som en gång erkände dess herravälde är ännu långt ifrån tillintetgjort. Och profetian förutsäger att denna makt skall återupprättas. ”Ett av dess huvuden såg ut som om det hade blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Hela jorden förundrade sig över vilddjuret”. (Vers 3). Detta dödliga sår syftar på påvemaktens fall år 1798. Men profetian säger att ”dess dödliga sår hade läkts. Hela jorden förundrade sig över vilddjuret”. Paulus förklarar tydligt att ”laglöshetens människa” skall fortsätta ända fram till Kristi andra ankomst. (2 Tess 2:3-8). Ända fram till tidens slut skall han fortsätta att utföra sinabedrägerier. Och Johannes avser också påvemakten då han säger: ”Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok”. (Upp 13:8). I både den gamla och den nya världen kommer påvemakten att hyllas genom den ära som människor visar söndagen, den vilodag som uteslutande vilar på den romerska kyrkans auktoritet. rätt (498)Sedan mitten av 1800-talet har de som studerat Bibelns profetior förkunnat detta för världen. Det som nu sker vittnar om att vi snabbt närmar oss uppfyllelsen av det som förutsagts. Protestantiska förkunnare hävdar att de har gudomlig auktoritet att hålla söndagen helig, men de kan inte lägga fram några bibliska bevis för detta. I själva verket befinner de sig i samma situation som de katolska ledare, som berättade om påhittade underverk som ersättning för en befallning från Gud. Påståenden om att Guds straff skall drabba människorna för att de överträder söndagen som vilodag kommer att upprepas. Vi märker det redan. En rörelse för att driva igenom helighållandet av söndagen vinner snabbt framgång. rätt (498)Den romerska kyrkans list och skarpsinne är häpnadsväckande. Den ser vad som kommer. Tåligt väntar den på sitt tillfälle. Den ser att de protestantiska kyrkosamfunden hyllar den katolska kyrkan genom att erkänna den falska vilodagen. De protestantiska samfunden förbereder sig för att driva igenom firandet av den med hjälp av samma medel som katolska kyrkan själv använde i tider som gått. De som förkastar sanningens ljus kommer att söka hjälp hos den makt som kallar sig ofelbar för att upphöja den vilodag som denna makt själv har infört. Det är lätt att förstå hur villigt den kommer att hjälpa protestanterna med detta. Vem förstår väl bättre än katolicismens ledare hur man skall behandla dem somär olydiga mot kyrkan? rätt (498)Den romersk-katolska kyrkan är, med alla sina förgreningar över hela världen, en vitt utgrenad organisation som styrs av påvestolen och är avsedd att tjäna dess intressen. Miljoner medlemmar i varje enskilt land på jorden lärs att se sig som förpliktade att visa påven trohet. Vilken nationalitet eller regering de än tillhör, skall de sätta kyrkans auktoritet över all annan auktoritet. Även om de avlägger trohetsed mot staten, går löftet om lydnad mot den romerska kyrkan före denna och löser dem från varje plikt som är oförenlig med dess intressen. rätt (498)Historien bekräftar (499)Och kom dessutom ihåg: Den romerska kyrkan berömmer sig av att den aldrig förändras. Gregorius VII:s och Innocentius III:s principer är fortfarande den romersk-katolska kyrkans principer. Om den bara hade makten, skulle den tillämpa dessa lika ivrigt nu som under århundraden som gått. Protestanter förstår inte vad de gör när deavser att ta emot stöd från den romerska kyrkan i arbetet för att upphöja söndagen. Medanprotestanter är upptagna med att genomföra sin plan, inriktar sig den romerska kyrkan på att återupprätta sin makt och återvinna sitt förlorade herravälde. Låt bara principen få fotfäste i Förenta staterna, att kyrkan kan använda sig av eller härska över statsmakten, att religiösa seder och bruk kan inskärpas genom borgerliga lagar, kort sagt att kyrkans och statens myndighet skall härska över samvetet, så har den romerska kyrkan tillförsäkrat sig segern i detta land. rätt (499)Bibeln har varnat för den annalkande faran. Om den protestantiska världen inte ger akt på denna, kommer man att upptäcka den romerska kyrkans verkliga avsikter först när det redan är för sent. Den växer i stillhet till i makt. Dess läror utövar sitt inflytande i laggivande församlingar, i kyrkosamfunden och i människornas sinnen. Den uppför sina höga, massiva byggnader. I deras hemliga rum kommer dess tidigare förföljelser att återupptas. Smygande och obemärkt, och utan att väcka misstänksamhet, stärker den sina styrkor för att främja sina egna avsikter när tiden kommer då den kan slå till. Allt den önskar är ett fördelaktigt utgångsläge. Detta håller den redan på att få. Vi kommer snart att både få se och erfara vad dess målsättning och avsikter är. Var och en som tror och lyder Bibeln kommer att utsättas för anklagelser och förföljelse. rätt |