| Den stora striden kapitel 4. Från sida 54 | ren sida tillbaka |
(54)Valdenserna var ett enkelt och flitigt folk som levde i otillgängliga italienska alpdalar, skyddade från den etablerade kyrkans centralmakt i Rom. Detta folk älskade Gud och levde upp till Bibelns ideal. Det väcktepåvemaktens missnöje och den försökte utrota dem. rätt (54)I det mörker som sänktes över jorden under den långa tiden av påvlig dominans kunde sanningens ljus ändå inte helt utsläckas. Under varje tidsålder har det funnits vittnen för Gud - människor med tro på Kristus som den ende medlaren mellan Gud och människor. De betraktade Bibeln som den enda livsregeln. De helgade den bibliska vilodagen. Hur mycket världen är skyldig dessa människor kommer deras efterkommande aldrig att få veta. De brännmärktes som kättare. Deras motiv ifrågasattes. Deras karaktärer misstänkliggjordes. Deras skrifter undertrycktes, framställdes i ett falskt ljus eller förstördes. Ändå stod de fast, och bevarade från generation till generation renheten i tron som ett heligt arv. rätt (55)Guds folks historia genom de mörka tider som följde på den romerska kyrkans dominans har skrivits i himlen, men den har fått liten plats i de mänskliga arkiven. Utöver de beskyllningar som förföljarna framförde har vi inte mycket kvar av dessa berättelser. Allt som var kätterskt, vare sig det gällde människor eller skrifter, försökte kyrkan att förstöra. Uttalanden som gav uttryck för ovisshet eller tvivel beträffande påvliga läror var tillräckligt för att beröva människor livet, vare sig de var rika eller fattiga, höga eller låga. Den romerska kyrkan försökte utplåna varje berättelse om dess grymhet mot annorlunda troende. Kyrkoråden bestämde att böcker och skrifter som innehöll sådana berättelser skulle brännas. Innan boktryckarkonsten uppfanns, fanns det få böcker och de förelåg i en form som inte var lämplig att arkivera. Anhängarna av kyrkan hade därför ett lätt arbete att genomföra detta beslut. rätt (55)Ingen kyrka inom gränserna för den romersk katolska rättsskipningenfick tillfälle att under någon längre tid ostört få glädja sig åt samvetsfrihet. Så snart påvedömet fått makten sträckte den ut sina armar för att slå ned alla som vägrade att erkänna dess makt. Det ena kyrkosamfundet efter det andra böjde sig för dess välde. rätt (55)I England hade den ursprungliga kristendomen mycket tidigt funnit fotfäste. Britterna hade tagit emot evangeliet under de första århundradena, medan det ännu var opåverkat av den romerska kyrkans avfall. Förföljelser, som igångsattes av hedniska kejsare och sträckte sig även till dessa avlägsna kuster, var den enda gåva de första församlingarna i England fick från Rom. Många av de kristna som flydde från förföljelsen i England fann sin tillflykt i Skottland. Härifrån fördes sanningen vidare till Irland. I alla dessa länder togs den emot med glädje. rätt (55)När sachsarna erövrade England blev hedendomen åter dominerande. Erövrarna ville inte ta emot undervisning av sina slavar. De kristna måste därför söka sin tillflykt till bergen och de vilda vidderna. Ändå fortsatte ljuset att lysa under lång tid. I Skottland strålade det ännu hundra år senare med en klarhet som nådde till avlägsna länder. Från Irland kom den fromme Columba och hans medarbetare. Dessa samlade de spridda troende omkring sig på den ensamma ön Iona och gjorde denna till huvudsäte för sin missionsverksamhet. Bland dessa evangelister fanns det en som helighöll den bibliska sabbaten. Så infördes denna sanning bland folket. På Iona upprättades en skola som sände ut missionärer, inte bara till Skottland och England, utan till Tyskland, Schweiz och ända ned till Italien. rätt (55)Men Rom hade kastat sina blickar på England och bestämt sig för att föra det in under sitt välde. Under femhundratalet tog den romerska kyrkans missionärer itu med att omvända de hedniska sachsarna. De blev mottagna med välvilja av de stolta barbarerna. Många övertalades att ta emot den romerska kyrkans lära. Efter hand som arbetet fortskred, träffade de påvliga missionärerna och deras anhängare de kristna. En slående motsatsvisade sig här. De sistnämnda utmärkte sig genom sin enkelhet och ödmjukhet. Deras karaktär, lära och liv överensstämde med Guds ord. De förstnämnda uppenbarade en vidskepelse, prakt och arroganssom var karakteristisk för påvedömet. Den romerska kyrkans sändebud krävde av dessa kristna församlingar att de skulle erkänna påvens överhöghet. Britterna svarade ödmjukt att de ville älska alla människor, men att påven inte hade någon rätt till överhöghet över kyrkan. De ville bara visa honom samma underdånighet som de var skyldiga varje Kristi lärjunge. Upprepade försök gjordes att vinna dem för den romerska kyrkan. Men dessa oansenliga kristna, som förundrade sig över den stolthet som behärskade kyrkans utsända, visade sig vara orubbliga. De svarade att de inte kände till någon annan Herre än Kristus. Nu kom påvedömets sanna anda i dagen. De romerska ledarna sade: ”Om ni inte vill ta emot bröder som kommer med frid till er, så skall ni få ta emot fiender som kommer med krig. Om ni inte vill sluta er till oss och visa sachsarna livets väg, skall ni få ta emot dödenfrån dem.” - J. H. Merle D' Aubigné, History of the Reformation of the Sixteenth Century, band 17, kap 2. Detta var inte tomma hotelser. Krig, intriger och svek användes mot dessa vittnen för den bibliska tron, till dess att församlingarna i England tillintetgjordes eller tvingades att underordna sig påvens myndighet. rätt (56)Frihetsälskande grupper (56)Bland dem som motsatte sig påvemaktens övergrepp stod valdenserna i första ledet. Just i det land där påvedömet hade upprättat sitt huvudsäte mötte dess villfarelser och förfall sitt starkaste motstånd. Under århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet, men tiden kom då den romerska kyrkan gjorde anspråk på att de skulle underordna sig. Efter att förgäves ha kämpat mot dess tyranni böjde sig dessa församlingars ledare motvilligt för denna makt, som hela världen tycktes hylla. Ändå fanns det en del som vägrade att erkänna påvens och prelaternas myndighet. De hade bestämt sig för att hålla fast vid sin trohet mot Gud och sin rena, enkla tro. En splittring inträffade. De som höll fast vidden gamla tron drog sig tillbaka. Några lämnade sina ursprungliga hem i Alperna och höjde sanningens fana i främmande länder. Andra sökte sin tillflykt till ensliga dalar och otillgängliga platser i bergen, där de alltjämt fritt kunde tillbe Gud. rätt (56)Den tro som de valdensiska kristna hållit fast vid och undervisat om under många hundra år skilde sig i mycket hög grad från de falska läror som förkunnades av den romerska kyrkan. Deras religiösa överbevisning var grundad på Guds skrivna ord, kristendomens sanna trosregel. Dessa enkla bönder ute i dessa ensliga trakter var emellertid avstängda från världen och arbetade med sina boskapshjordar och vingårdar. De hade inte av sig själva nått fram till den sanning som stod i opposition mot den avfallna kyrkans dogmer och villoläror. Deras tro var heller inte nyfunnen. Sin religiösa överbevisning hade de fått i arv från fäderna. De kämpade för den apostoliska kyrkans tro - ”den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga”. (Jud vers 3). ”Församlingen i öknen”, och inte den stolta hierarki som hade sitt säte i världens stora huvudstad, var Kristi sanna församling. De vaktade de sanningsskatter som Gud hade överlämnat åt sitt folk för att de skulle överlämnas till världen. rätt (57)Bland de framträdande orsakerna till att denna församling skilde sig från den romerska kyrkan var denna kyrkas fiendskap mot Bibelns sabbat. Som förutsagts i profetian slog påvemakten sanningen till jorden. Guds lag förkastades, medan mänskliga traditioner och seder upphöjdes. De församlingar som stod under påvekyrkans herradöme tvingades tidigt att hålla söndagen helig som vilodag. Under den villfarelse och otro som härskade var det många, till och med bland Guds sanna tillbedjare, som blev så förvillade, att de avstod från att arbeta på söndagen. Samtidigt firade de också sabbaten. Men detta räckte inte för att tillfredsställa de påvliga ledarna. De fordrade inte bara att de skulle hålla söndagen helig utan också att de skulle överträda sabbaten. De fördömde med de starkaste uttryck alla som vågade hålla denna dag helig. Bara när de kunde fly bort från den romerska kyrkans makt kunde de lyda Guds lag ostört. rätt (57)Valdenserna var bland de första i Europa som fick en översättning av Bibeln. (Se ”Tillägg”). Flera hundra år före reformationen hade de Bibeln handskriven på sitt eget språk. De hade sanningen oförfalskad. Därför blev de särskilt hatade och förföljda. De hävdade att den romerska kyrkan var det fallna Babylon som omtalas i Uppenbarelseboken. Med fara för sina liv reste de sig för att bekämpa dess förfall. Medan några av dem under trycket av långvarig förföljelse kompromissade med sin övertygelse, och efter hand förnekade de utmärkandegrundsanningarna i sin tro, fanns det andra som höll fast vid sanningen. Under långa tider av mörker och avfall förnekade valdenserna den romerska kyrkans överhöghet, förkastade tillbedjan av helgonbilder och höll den bibliska sabbaten helig. Under det våldsammaste motstånd höll de fast vid sin tro. Även om de blev offer för savojernas spjut och brända på de romerska bålen stod de ändå som orubbliga försvarare av Guds ord och hans ära. rätt (57)Från alpdalar och fjälltoppar (57)Gud hade försett sitt folk med en helgedom av vördnadsvärd storslagenhet, en lämplig tillflyktsort för de upphöjda sanningar som överlåtits i deras vård. Bergen var för dessa trofasta landsflyktiga en symbol på Herrens oföränderliga rättfärdighet. De visade sina barn de höjder som tornade upp sig över dem i oföränderligt majestät. De talade med dem om honom hos vilken ingen skugga av förändringfinns, honom vilkens ord är lika beständigt som de eviga klipporna. Gud hade grundat bergen och skänkt dem styrka. Bara den Allsmäktiges hand kunde flytta dem. På samma sätt hade han grundat sin lag, underlaget för hans regering i himlen och på jorden. En människa kunde väl räcka ut sin arm mot sina medmänniskor och ta deras liv. Men samma arm kunde lika gärna försöka rycka bort bergenfrån deras grundvalar och kasta dem i havet, som den kunde förändra ett enda bud i Herrens lag eller utplåna ett enda av hans löften till dem som gör hans vilja. I sin trohet mot denna gudomliga lag skulle Herrens tjänare vara lika fasta som de orubbliga bergen. rätt (58)Bergen som omgav dessa människors enkla hem var en ständig påminnelse om Guds skaparmakt och en aldrig sviktande försäkran om hans beskydd och omsorg. Dessa pilgrimer lärde sig älska de tysta symbolerna på Herrens närvaro. De klagade inte över sin tunga lott. De var aldrig ensamma i isoleringen därute bland de öde bergen. De tackade Gud för att han hade gett dem en fristad undan människors grymhet och hat. De gladde sig över friheten att kunna tillbe honom. När de blev förföljda av sina fiender, var dessa bergfästen ofta ett säkert skydd. Från höga fjälltoppar sjöng de Gudslovtill Gudsära, och Roms härar kunde inte få denna lovsång att tystna. rätt (58)Fostrade för strapatser (58)Föräldrarna, som var milda och kärleksfulla, var trots sin kärlek till barnen kloka nog att inte skämma bort dem. Framför dem låg ett liv fyllt av prövningar och svårigheter, ja, kanske martyrdöd. Från barndomen fick de lära sig att uthärda motgångar och att visa lydnad men samtidigt att tänka och handla på egen hand. Mycket tidigt lärde de sig att ta ansvar, att vara försiktiga med allt de sade och att förstå betydelsen av att kunna tiga. Yttrandet av ett enda obetänksamt i ord i fienders närvaro kunde ju vara livsfarligt, inte bara för dem själva utan för hundratals av deras trossyskon. Som vargar jagar sitt byte förföljde sanningens fiender dem som vågade göra anspråk på trosfrihet. rätt (59)Valdenserna hade offrat allt materiellt välstånd för sanningens skull, och med ihärdigt tålamod arbetade de flitigt för det dagliga brödet. Varje liten dyrbar fläck av jord i bergen utnyttjades omsorgsfullt. Likaså uppodlades dalarna och de mindre fruktbara bergssluttningarna. Sparsamhet och sträng självdisciplin var en del av deras uppfostran. Det var det enda arv deras barn fick. De undervisades om att livet i överensstämmelse med Guds plan skulle vara en lärotid. Bara genom personligt arbete, omtanke, påpasslighet och tro kunde de skaffa sig det som de behövde. Uppgiften var tung och tröttande, men den var hälsosam. Den var just vad människor behöver, den skola som Gud har föreskrivit för människans utbildning och utveckling. Även om de unga fick vänja sig vid hårt arbete, försummades inte deras intellektuella utveckling. De unga lärde sig förstå att alla deras förmågor och krafter tillhörde Gud och att dessa måste utvecklas och användas i hans tjänst. rätt (59)De valdensiska församlingarna liknade i sin renhet och enkelhet den apostoliska församlingen. De förkastade påvens överhöghet. Bibeln var den enda avgörande och ofelbara auktoriteten. I motsats till de förnäma romerska prästerna följde deras präster Hans exempel som inte kom ”för att bli tjänad utan för att tjäna” (Matt 20:28). De vakade över Guds hjord och förde den till de gröna betesmarkerna och de levande källorna i hans heliga Ord. Borta från alla minnesmärken över mänsklig prakt och stolthet samlades folket, inte i praktfulla kyrkor eller mäktiga katedraler utan i skuggan av alpdalarnas berg eller, i farliga tider, i en eller annan bergsfästning. De lyssnade där till sanningens ord från Kristi tjänare. Prästerna förkunnade inte enbart evangeliet. De besökte också de sjuka, undervisade barnen, förmanade de felande och arbetade för att lösa tvister och främja förståelse och broderlig kärlek. I fredstid fick prästerna sin försörjning genom frivilliga gåvor från folket. Men på samma sätt som tältmakaren Paulus lärde sig var och en av dem ett eller annat hantverk eller ett arbete som han om nödvändigt skulle kunna livnära sig på. rätt (60)Ungdomen fick undervisning av sina präster. Men även om de undervisades i allmän kunskap var bibelkunskapen huvudämnet. De lärde sig Matteus och Johannes evangelier utantill och dessutom flera av breven i Nya testamentet. De sattes också till att skriva av Bibeln. Några manuskript innehöll hela Bibeln, andra bara korta utdrag. De som hade förmåga att förklara Bibeln tillfogade några enkla kommentarer till texten. På det sättet riktade de uppmärksamheten på de sanningens skatter som så länge hade varit dolda av dem som sökte upphöja sig över Gud. rätt (60)Genom tålmodigt, outtröttligt arbete, ibland nere i djupa, mörka hålor i jorden som var upplyst av facklor, skrev de av Bibeln, vers för vers, kapitel för kapitel. Så gick arbetet framåtoch Guds uppenbarade vilja lyste som rent guld. Hur mycket klarare och kraftigare Guds ord sände ut sina strålar som följd av de prövningar de måste genomgå för dess skull, förstod bara de som tog del i detta arbete. Änglar från himlen omgav dessa trogna arbetare. rätt (60)Satan hade förmått påvedömets präster och prelater att begrava sanningens Ord under falska läror och otro, men på ett underbart sätt blev det bevarat ofördärvat genom alla de mörka århundradena. Det bar inte människors stämpel utan Guds sigill. Människor hade varit outtröttliga i sina försök att förmörka Bibelns enkla, rättframma innebördoch få de bibliska skrifterna att motsäga sitt eget budskap. Men Guds ord red ut stormarna på samma sätt som arken på flodens upprörda vågor. En gruva kan ha rika guld- och silverådror dolda under jordens yta, så att alla måste gräva till dess att de finner de dyrbara skatterna. Så har också Bibeln sanningsskatter som bara den uppriktige, ödmjuke, bedjande sökaren kan finna. Guds plan var att Bibeln skulle vara en lärobok för alla människor, under barndomen, ungdomen och vuxenåldern och att den skulle bli läst och granskad i alla tider. Han gav sitt ord till människorna som en uppenbarelse av sig själv. Varje ny sanning som upptäcks är en ny uppenbarelse av dens väsen som har gett oss Bibeln. Studiet av Bibeln är det medel Gud har avsett att föra människorna in i en nära förening med deras Skapare och ge dem en klarare förståelse av hans vilja. Den är förbindelselänken mellan Gud och människan. rätt (61)Valdenserna betraktade Herrens fruktan som ”början till vishet”. De var ändå inte blinda för betydelsen av att komma i kontakt med världen, skaffa sig människokännedom och att leva ett verksamt liv. Detta hjälpte dem att vidga sin intellektuella horisont och skärpa sinnena och iakttagelseförmågan. Från skolorna uppe i bergen sändes några av de unga till läroinstitutioner i franska och italienska städer. Där var förutsättningarna för studier större och tillfällena rikare att utveckla tanke och omdömesförmåga än i deras hemtrakter i bergen. De unga som på detta sätt sändes ut mötte många frestelser. De fick bevittna synd och möta fiendens listiga redskap, som försökte påverka dem med de mest bedrägliga villfarelser och de farligaste förförelser. Men den karaktärsuppfostran de hade fått under barndomen hade förberett dem för allt detta. rätt (62)Dyrbara handskrifter i mantelvecken (62)Kristi anda är en missionsanda. Den allra första impulsen hos den nyomvände är att försöka leda andra till Frälsaren. En sådan anda var de valdensiska kristna uppfyllda av. De insåg att Gud krävde mer av dem än att de bara skulle bevara sanningen ren i sina egna församlingar och att ett högtidligt ansvar vilade på dem att låta ljuset lysa för dem som vandrade i mörker. Genom Guds ords mäktiga kraft sökte de bryta de band genom vilka den romerska kyrkan hade insnärjt människorna. De valdensiska predikanterna var utbildade till missionärer. Av alla som planerade att ägna sig åt predikantverksamhetfordrade man, att de först skulle ha en del erfarenhet som evangelister. Var och en av dem måste arbeta tre år på ett eller annat missionsfält, innan han kunde få överta ledningen för en församling hemma. Detta arbete, som redan från första början krävde självförnekelse och uppoffringar, utgjorde en lämplig introduktion till det arbete en själavårdare måste ta på sig i dessa farliga tider. De unga män som ordinerades för detta heliga ämbete väntade sig inte någon jordisk rikedom eller ära utan såg framför sig ett slitsamt, farofyllt liv och kanske en martyrs öde. Missionärerna sändes ut två och två, precis som Jesus sände ut sina lärjungar. En ung man sändes oftast ut tillsammans med en äldre och mer erfaren. Den yngre stod då under sin äldre kamrats ledning och denne var ansvarig för hans uppfostran och den undervisning han fick. Dessa två medarbetare var inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att be och samtala för att styrka varandra i tron. rätt (63)Att avslöja avsikten med sin mission skulle ha varit detsamma som nederlag. Därför dolde de omsorgsfullt dess verkliga karaktär. Predikanterna hade en viss utbildning inom ett eller annat hantverk eller yrke, och missionärerna utförde sin uppgift under förklädnad av ett sådant hantverk. I allmänhet valde de att uppträda som köpmän eller resande handelsmän. ”De förde med sig sidenvaror, juveler och andra artiklar, som på den tiden var svåra att få tillgång till ute på isolerade platser. De bjöds välkomna som handelsmän på platser där de skulle ha blivit avvisade som missionärer.” - Wylie, band 1, kap 7. Hela tiden bad de i sina hjärtan till Gud om vishet att kunna presentera den skatt som var mer dyrbar än guld och ädelstenar. De hade med sig gömda exemplar av Bibeln eller delar av den. Så snart de fick tillfälle talade de med sina kunder om dessa manuskript. På det sättet kunde de ofta väcka intresse för läsning av Guds ord, och ett eller annat stycke av Bibeln överlämnades med glädje till dem som ville ta emot det. rätt (63)Dessa missionärer började sitt arbete på slätterna och i dalarna, vid foten av de bergstrakter där de uppehöll sig, men de vandrade också långt utanför dessa gränser. Barfota och klädda i enkla kläder, på samma sätt som sin Herre, gick de igenom de stora städerna och arbetade sig fram till avlägsna länder. Överallt sådde de den dyrbara säden. Församlingar växte upp och martyrers blod vittnade för sanningen. Herrens dag kommer att avslöja en rik skörd av människor som vunnits genom dessa trofasta människors arbete. Hemligt och tyst banade Guds ord sig väg genom kristenheten och togs emot med glädje i människors hem och sinnen. rätt (63)För valdenserna var Bibeln inte bara en berättelse om Guds handlingssätt med människor i tider som gått och en uppenbarelse av nutidens ansvar och plikter, utan också en uppenbarelse av faror och härlighet i framtiden. De trodde att alltings slut inte var långt borta. När de under bön och tårar läste Bibeln, fick de ett starkt intryck av dess dyrbara ord att det var deras plikt att undervisa andra om dess frälsande sanningar. De såg frälsningsplanen klart uppenbarad i den heliga boken och fann tröst, hopp och frid i tron på Jesus. När sanningen upplyste deras förstånd och gladde deras sinne, längtade de efter att låta dess strålar lysa över dem som befann sig i de påvliga villfarelsernas mörker. rätt (63)Förödmjukande självplågeri (64)Valdenserna längtade efter att få bryta livets bröd med dessa utsvultna människor. De ville förkunna för dem budskapet om frid genom Guds löften och hänvisa dem till Kristus som deras enda hopp om frälsning. Läran att goda gärningar kan försona överträdelse av Guds lag betraktade de som falsk. Tillit till mänskliga förtjänster dolde Kristi outsägliga kärlek. Jesus dog som ett offer för människorna, eftersom det fallna människosläktet inte kunde göra någonting för att bli godtaget av Gud. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster är grunden för den kristnes tro. Människans beroende av Kristus måste vara lika verklig, och hennes förening med honom måste vara lika påtaglig, som lemmarnas förening med kroppen eller grenens förening med vinstocken. rätt (64)Påvars och prästers undervisning hade kommit människor att betrakta Gud, och till och med Kristus, som sträng, rannsakande och motbjudande. Frälsaren framställdes som så helt utan medlidande med människorna i deras fallna tillstånd, att de behövde hjälp av präster och helgon. De som fått sina sinnen upplysta av Guds ord längtade efter att visa dessa människor till Jesus som den medkännande, kärleksfulle Frälsaren, som stod med utsträckta armar och inbjöd alla att komma till honom med sin syndbörda, sin sorg och trötthet. De längtade efter att få undanröja alla de hinder som Satan staplat upp framför människorna för att de inte skulle se löftena och gå direkt till Gud för att bekänna sina synder och få förlåtelse och frid. rätt (64)Med stor iver förklarade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande människor. Försiktigt tog de fram de omsorgsfullt avskrivnadelarna av Bibeln. Deras största glädje var att förmedla hopp till de samvetsgranna, syndtyngda människor som bara kunde se Gud som en hämndens Gud, som väntade på att få skipa rättvisa. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöll de för sina bröder de dyrbara löften som uppenbarar syndarens enda hopp. Så trängde sanningens ljus in i många förmörkade sinnen. Molnen drevs undan och rättfärdighetens sol lyste in i sinnet med läkedom under sina vingar. Ofta hände det att en eller annan del av Bibeln lästes gång på gång för att åhörarna ville att den skulle upprepas. Det var som om de ville vara alldeles säkra på att de hade hört rätt. Särskilt önskade de att dessa ord ofta upprepades: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh 1:7). ”Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14, 15). rätt (64)Sanningen kan göra oss fria (66)Förvissningen om Frälsarens kärlek tycktes vara mer än vad en del av dessa enkla människor kunde fatta. Så stor var den lindring den gav dem, och så starkt var det flöde av ljus som omstrålade dem, att de kände sig som om de var i himlen. Förtroendefullt lade de sina händer i Kristi hand och deras fötter fick fotfäste på den eviga klippan. All fruktan för döden försvann. Nu kunde de villigt utstå både fängelse och bål, om de bara kunde förhärliga sin Återlösares namn. rätt (66)På hemliga platser togs Guds ord fram och lästes, ibland för ensamma människor, ibland för en liten grupp som längtade efter sanning och ljus. Så tillbringade de ofta hela natten. Åhörarna var så gripna, att evangeliets förkunnare ibland tvingades att upphöra med läsningen till dess att deras lyssnare kunde fatta frälsningens budskap. Ofta frågade man: ”Vill Gud verkligen ta emot mittoffer? Kommerhan att le mot mig? Villhange mig förlåtelse? Och så lästes svaret: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” (Matt 11:28). rätt (66)Tron grep tag i löftet och det glada svaret hördes: ”Inga fler långa pilgrimsfärder, inga plågsamma resor till heliga platser. Jag kan komma till Jesus som jag är, syndig och utan helighet, och han kommer inte att förakta den ångrandes bön: 'Dina synder är dig förlåtna.' Mina, ja, också mina kan han förlåta!” rätt (67)En ström av helig glädje fyllde hjärtat och Jesu namn upphöjdes under tack och lovprisning. Lyckliga gick de tillbaka till sina hem för att förkunna ljuset, för att berätta för andra så gott de kunde om sin nya erfarenhet, att de hade funnit den sanna och levande vägen. Det fanns en egendomlig och högtidlig kraft i Bibelns ord. Det talade direkt till dem som längtade efter sanningen. Det var Guds röst och den förde med sig överbevisning till dem som lyssnade. rätt (67)Sanningens budbärare fortsatte sin väg, men hans ödmjuka beteende, hans uppriktighet, hans allvar och djupa innerlighet blev ofta föremål för kommentarer. I många fall hade lyssnarna inte frågat varifrån han kom eller vart han skulle gå. De hade blivit så överväldigade, först av förvåning och därefter av tacksamhet och glädje, att de inte tänkte på att fråga honom. När de ivrigt hade bett honom om att följa dem till deras hem, hade han svarat, att han måste besöka de förlorade fåren i hjorden. Var han en ängel från himlen, undrade de. rätt (67)Ofta fick de aldrig mer se sanningens budbärare. Han hade rest till andra länder, eller kanske han fick tillbringa resten av sitt liv i en eller annan fängelsehåla. Eller kanske hans ben låg kvar på den plats där han hade vittnat för sanningen. Men de ord som han hade lämnat efter sig kunde inte utplånas. De utförde sitt verk i människors sinnen. Resultatet kommer emellertid att bli känt först på den stora dagen. rätt (67)Valdensernas missionärer angrep Satans rike och mörkrets makter väcktes till större aktivitet. Varje försök att främja sanningens sak övervakades av mörkrets furste och han förstärkte sina tjänares fruktan. I dessa oansenliga kringvandrares verksamhet såg påvekyrkans ledare ett förebud om att deras sak var i fara. Om sanningens ljus skulle få lov att lysa obehindrat, skulle det jaga undan villfarelsens tunga moln som folket var insvept i. Det skulle leda människornas tankar och sinnen direkt till Gud och skulle till sist göra Roms överhöghet om intet. rätt (67)Stillsamt folk väcker hat och förföljelse (67)Ingen kunde rikta anklagelser mot dessa fredlösa människors livsföring. Till och med deras fiender erkände att de var ett fredligt, stillsamt och fromt folk. Deras stora synd var att de inte ville tillbe Gud efter påvens föreskrifter. På grund av denna förbrytelse utsattes de för all den förödmjukelse, allt det hån och all den tortyr som människor eller demoner kunde tänka ut. rätt (68)När den romerska kyrkan bestämde sig för att utplåna denna förhatliga sekt, utsände påven en bulla, i vilken de betecknades som kättare och dömdes till att dödas. (Se ”Tillägg”). De anklagades inte för att vara lata eller ohederliga eller ordningsstörande, men man hävdade att de hade ett sken av gudsfruktan och fromhet som förde ”fåren i den sanna hjorden” på villovägar. Därför bestämde påven att ”denna onda och avskyvärda sekt av illvilliga människor” skulle ”krossas som giftiga ormar” om de vägrade att ”avstå från sin tro”. - Wylie, band 16, kap 1. Väntade sig denne övermodige härskare att en gång få höra dessa ord på nytt? Visste han att de blev nedskrivna i himlens böcker och att han skulle komma att konfronteras med dem på domens dag? ”Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Matt 25:40, Reformationsbibeln). rätt (68)Denna bullakrävde av alla kyrkans medlemmar att de skulle ta del i kampen mot kättarna. Som en sporre för att ta del i denna grymma aktion, lovades deltagarna att bli fritagna ”från alla kyrkliga böter och straff, både allmänneliga och särskilda. Den löste alla som slöt sig till korståget från varje ed som de kunde ha avlagt. Den gav deltagarna laglig rätt till all egendom som de kunde ha tillägnat sig på olovligt sätt. Man lovade förlåtelse för synd åt var och en som dödade en kättare. Den gjorde alla kontrakt som ingåtts till valdensernas förmån ogiltiga, gav deras tjänstefolk order att lämna dem, förbjöd alla människor att ge dem hjälp av något som helst slag och gav alla myndigheter order att ta deras egendom i beslag.” (Wylie, band 16, kap 1). Detta dokument avslöjar fullständigt den mästarhand som arbetade bakom kulisserna. Det är drakens rytande och inte Kristi röst som hörs i det. rätt (69)De påvliga ledarna ville inte rätta sig efter den stora, gudomliga normen, Guds lag. De upprättade en norm som passade dem och bestämde sig för att tvinga alla att rätta sig efter den, eftersom Rom ville ha det så. De mest fruktansvärda tragedier inträffade. Fördärvade, hädiska präster och påvar utförde allt som onda makter ingav dem. I deras natur fanns ingen plats för barmhärtighet. Samma anda som drev judarna att korsfästa Kristus och mörda apostlarna, samma anda som drev den blodtörstige Nero att förfölja och döda de trofasta på hans tid, var nu i verksamhet för att utplåna dem som älskades av Gud. rätt (69)De förföljelser som under många århundraden riktades mot dessa gudfruktiga människor bar de med ett tålamod och en uthållighet, som ständigt förhärligade deras Frälsare. Trots det korståg som fördes mot dem och de omänskliga mordgärningar som de utsattes för, fortsatte de att sända ut sina missionärer och utbreda den dyrbara sanningen. De jagades i döden. Deras blod vattnade emellertid det utsäde som såtts. Och frukten uteblev inte. Så vittnade valdenserna för Gud århundraden innan Luther föddes. Överallt i de många länder där de var spridda sådde de den säd som ledde till den reformation som började på Wycliffes tid. Den växte sig djupare och starkare på Luthers tid. Och den skall fortsätta att gå framåt till tidens slut genom deras händer, som är villiga att lida allt för ”Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”. (Upp 1:9). rätt |