| Den stora striden kapitel 40. Från sida 544 | ren sida tillbaka |
(544)Den dag är nära när de bibeltroendes situation kommer att verka mörk och fullständigt hopplös. Men då skall deras hopps ljus plötsligt uppenbara sig på himlen. Jesus skall komma tillbaka för att befria sitt folk och sätta en gräns för ondskan. rätt (544)När människors lagar inte längre skyddar dem som följer Guds lag, kommer det att i olika länder samtidigt uppstå rörelser som sätter som sitt mål att utplåna dem. När den tid som har bestämts i dekretet närmar sig, kommer människor att sammansvärja sig för att utrota den förhatliga sekten. De bestämmer att de en natt skall slå det avgörande slaget och för alltid tysta separatismens och tillrättavisningens röst. rätt (544)Guds folk - en del i fängelse, andra dolda på ensliga ställen i skogarna eller bergen - fortsätter att be om Guds beskydd. Samtidigt finns det på varje plats grupper av väpnade män som, inspirerade av onda änglar, förbereder sig för att döda Guds folk. Först nu, när detta befinner sig i den yttersta nöd, kommer Herren att gripa in och befria sina utvalda. Herren säger: ”Då skall ni sjunga som under en natt då man firar helig högtid, och era hjärtan skall glädja sig som när man ... tågar upp på HERRENS berg, upp till Israels klippa. Och HERREN skall låta sin majestätiska röst höras och visa hur hans arm drabbar i vrede och förbittring, med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar och hagelstenar.” (Jes 30:29, 30). rätt (545)Med segerrop, hån och förbannelser är onda människor redo att störta sig över sitt byte. Men plötsligt faller ett tätt mörker, svartare än nattens, över jorden. Himlen omspänns av en regnbåge som strålar av härlighet från Guds tron. Det ser ut som om den omger varje grupp som är samlad till bön. Den ursinniga människomassan stannar plötsligt. Deras hånande rop dör bort. De glömmer dem som var föremål för deras mordiska vrede. I fruktansvärd ångest för det som skall hända stirrar de på symbolen för Guds förbund och längtar efter attbli beskyddade från dess överväldigande klarhet. rätt (545)Då hör Guds folk en klar melodisk röst som säger: ”Se uppåt!”, och när de lyfter sin blick ser de löftets båge. De mörka, hotande molnen som täckte himlen, har delats. På samma sätt somStefanus ser de rakt in i himlen och ser Guds härlighet och Människosonen som sitter på sin tron. På hans gudomliga kropp ser de märkena från hans förnedring. De hör den önskan han uttalar inför sin Fader och de heliga änglarna: ”Jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig, vara med mig”. (Joh 17:24). Åter hörs en musikalisk och triumferande röst som säger: ”De kommer! De kommer! Heliga, oskyldiga och rena! De har bevarat mitt ord om tålamod.De skall vandra bland änglar!” Och från detrofastas bleka, skälvande läpparhörs ett segerrop. rätt (545)Det är vid midnatt som Gud uppenbarar sin makt för att befria sitt folk. Solen kommer fram och lyser i all sin glans. Tecken och under följer i snabb takt. De ogudaktiga betraktar scenen med skräck och häpnad, medan de rättfärdiga med högtidlig glädje ser tecknen på sin befrielse. Allt ute i naturen tycks ha rubbats. Floderna står stilla. Mörka, tunga moln kommer fram och kolliderar med varandra. Mitt på den mörka himlen finns en klar plats som lyser med obeskrivlig härlighet. Härifrån hörs Guds röstsom låter somom den kom frånstora vattenmassor: ”Det är gjort.” (Upp 16:17, 1917). rätt (545)Den rösten skakar himlarna och jorden. Det uppstår enfruktansvärd jordbävning, ”en sådan som inte har förekommit så länge det funnits människor på jorden, så väldig var den” (vers 17, 18).Himlavalvet tycks öppna sig och slutas igen. Härligheten från Guds tron tycks flamma igenom. Bergendarrar som vasstrån för vinden. Stora stenblock kastas åt alla håll. Det hörs ett dån som av en kommande storm. Havet piskas upp i raseri. Det hörs ett vrål från en orkan, som en röst från onda andar som är ute för att ödelägga. Hela jorden häver sig. Den rullar som havets vågor. Dess yta bryts sönder. Det ser ut som om själva grundvalarna sviktar. Bergskedjor sjunker. Bebodda öar försvinner. Hamnstäder som har blivit som Sodom i ogudaktighet uppslukas av de upprörda vattenmassorna. Gud kommer nu ihåg det stora Babylon och räcker det ”bägaren med sin stränga vredes vin” (Upp 16:19). Stora hagel, ”tunga som talenter” (Upp 16:21), utför sitt ödeläggande verk. Jordens stoltaste städer ödeläggs. Dyrbara palats, på vilka världens stora män har slösat sina rikedomar för att förhärliga sig själva,raseras till ruiner inför deras ögon. Fängelsemurar rämnar. Guds folk, som har hållits inspärrade för sin tro, befrias. rätt (546)De uppstår till evigt liv (546)Tunga moln täcker fortfarande himlen, men solen bryter igenom här och där och ser ut som Guds hämnande öga. Fruktansvärda blixtar flammar över himlen och omger jorden med ett eldhav. Över åskans fruktansvärda mullrande hörs mystiska, skräckinjagande röster, som förkunnar de ogudaktigas undergång. Det är inte alla som förstår orden, men de falska lärarna gör det. De som nyss var så hänsynslösa, så skrytsamma och utmanande, så triumferande i sin grymhet mot Guds laglydiga folk, är nu överväldigade av bestörtning och skälver av fruktan. Deras jämmerrop hörs över elementens dån. Onda andar erkänner Kristi gudom och skälver för hans makt, medan människor ber om nåd och fegt kryper omkring i föraktfull skräck. rätt (547)När forntidens profeter såg Herrens dag i helig syn sade de: ”Jämra er, ty HERRENS dag är nära. Som våld från den Allsmäktige kommer den.” (Jes 13:6). ”Fly in i klippan och göm dig i stoftet av fruktan för HERREN och hans höga majestät. Ty människornas stolta ögon skall förödmjukas, männens högmod skall bli nerböjt, och HERREN ensam skall vara upphöjd på den dagen. Ty HERREN Sebaots dag skall komma mot allt stolt och högmodigt, mot allt som är upphöjt, och det skall bli förödmjukat.” ”På den dagen skall människorna kasta bort till mullvadar och fladdermöss de avgudar av silver och de avgudar av guld som de har gjort åt sig för att tillbe. De skall fly in i klippskrevor och in i bergsklyftor av fruktan för Herren och hans höga majestät, när han reser sig för att förskräcka jorden.” (Jes2:10-12, 20, 21). rätt (547)Genom en öppning i molnen lyser en stjärna med fyrfaldig glans på grund av kontrasten motmörkret. Den talar om hopp och glädje för de trofasta, men om stränghet och vrede för den som har överträtt Guds lag. De som har offrat allt för Kristus är nu i säkerhet, omgivna av en Herrens skyddsvakt. De har prövats, och har inför världen och för dem som föraktat sanningen bevisat sin trohet mot honom som dog för dem. En underbar förändring har skett med dem som ansikte mot ansikte med döden höll fast vid sin trohet. Plötsligt har de befriats från det mörka och fruktansvärda tyranni som de utsattes för av människor, förvandlade till djävlar. Ansiktena som nyss var så bleka, bekymrade och härjade, lyser nu av förundran, tro och kärlek. De sjunger en triumferande segersång: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror.” (Ps 46:2-4). rätt (547)Medan dessa ord, som ger uttryck för en helig tillit, stiger upp till Gud, sveps molnen åt sidan ochGuds folk ser den stjärnklara himlen, obeskrivligt inbjudande i motsats till mörkret på båda sidor. Den himmelska stadens härlighet lyser från portarna som står på glänt. Då får man se en hand som håller två hopfällda stentavlor. Profeten säger: ”Himlarna förkunnar hans rättfärdighet, ty Gud är den som dömer.” (Ps 50:6). Den heliga lagen, Guds rättfärdighet, som i åska och eld förkunnades på Sinai för att människorna skulle lyda den, uppenbaras nu som en domens rättsnorm. Handen öppnar tavlorna. Man ser de tio buden, skrivna som med en penna av eld. Orden är så tydliga att alla kan läsa dem. Minnet vaknar. Vidskepelse och villfarelsens mörker sveps åt sidan. Guds tio bud, korta, omfattande och auktoritativa, visas klart för alla jordens invånare. rätt (548)Obotfärdighetens konsekvens (548)Guds lags fiender, från predikanten till den minste bland dem, får en ny uppfattning om sanning och plikt. För sent ser de, att det fjärde budets sabbat är den levande Gudens sigill. För sent förstår de den falska sabbatens rätta natur och den svaga grund de byggt på. De inser att de har kämpat mot Gud. Religiösa lärare förde människor i fördärvet medan de påstod att de förde dem till paradisets portar. Inte förrän på den sista räkenskapsdagen får man veta vilket stort ansvar som vilade på de människor som hade ett heligt ämbete, och vilka fruktansvärda följder deras otrohet ledde till. Bara i evigheten kan vi helt förstå, vad det betyder att en människa går förlorad. Ett fruktansvärt öde drabbar den människa till vilken Gud säger: ”Gå bort från mig, du onde tjänare.” rätt (548)Guds röst hörs nu från himlen. Han förkunnar dagen och stunden, då Jesus kommer för att bekräfta det eviga förbundet med Guds folk. Som dånet av det starkaste åskmuller rullar Herrens ord ut över hela jorden. Guds folk lyssnar med blicken vänd uppåt. Deras ansikten är upplysta av hans härlighet och lyser som Moses ansikte när han kom ned från Sinai. De ogudaktiga kan inte uthärda att se på dem. Och när välsignelsen uttalas över dem som har ärat Gud genom att hålla hans sabbat helig, hörs ett mäktigt segerrop. rätt (548)Snart ser man i öster ett litet svart moln, ungefär hälften så stort som en hand. Det är det moln som omger Frälsaren och som på det stora avståndet tycks vara insvept i mörker. Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. I högtidlig stillhet stirrar de på det, allteftersom det kommer närmare jorden och blir ljusare och härligare, tills det är ett stort vitt moln som till sin undre del liknar förtärande eld. Över det finns förbundets regnbåge. Jesus uppenbaras som en mäktig härskare. Nu kommer han inte som ”smärtornas man” för att dricka den bittra bägaren, full av skam och lidande, utan som himlens och jordens segerherre för att döma levande och döda. Han är ”trofast och sann”, och ”han dömer och strider i rättfärdighet”. ”De himmelska härarna följde honom.” (Upp 19:11, 14). En oräknelig skara av heliga änglar följer honom med himmelska lovsånger. Himlavalvet ser ut att vara fyllt av dessa lysande varelser – ”tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen”. Ingen mänsklig penna kan skildra denna scen. Ingen dödlig kan förställa sig dess storslagenhet. ”Hans härlighet övertäcker himlen, av hans lov är jorden full. Hans glans är som ljuset”. (Hab 3:3, 4). När det levande molnet kommer närmare, kan var och en se Livets furste. Ingen törnekrona vanställer nu hans heliga huvud. Härlighetens krona vilar i stället på hans heliga panna. Hans ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. ”Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: 'Konungarnas Konung och herrarnas Herre.'” (Upp 19:16). rätt (549)I hans närvaro ”har alla ansikten blivit... dödsbleka”, och den eviga förtvivlans skräck faller över dem som har förkastat Guds nåd. ”Modlösa hjärtan, vacklande knän... Alla ansikten är blossande röda.” (Jer 30:6,Nah 2:10). Darrande ropar de rättfärdiga: ”Vem kan bestå?” Änglarnas sång tystnar och följs av skrämmande tystnad. Men så hör de Jesu röst som säger: ”Min nåd är nog för dig.” (2 Kor 12:9). Detta fyller de rättfärdiga med glädje. Deras ansikten lyser upp. Och änglarna anslår en högre ton och sjunger på nytt, medan de kommer allt närmare jorden. rätt (549)Kungarnas Kung stiger ned på molnet som är omgivet av flammande eld. Jorden darrar inför honom. Himlarna rullas samman som en bokrulle, och alla berg och öar flyttas från sin plats. ”Vår Gud kommer, han skall ej tiga. Förtärande eld går framför honom och kring honom stormar det våldsamt. Han kallar på himlen där ovan och på jorden för att döma sitt folk”. (Ps 50:3, 4). rätt (549) ”Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor, och de sade till bergen och klipporna: `Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?`” (Upp 6:15-17). rätt (549)Obehagliga minnen väcks (550)De döda känner igen den röst som nu tränger igenom och når fram till deras öron. Hur ofta har inte denna milda röst manat dem till omvändelse. Hur ofta hade de inte hört den genom rörande vädjanden från en vän, en broder, en Frälsare. För dem som har förkastat hans nåd kunde ingen annan röst vara så full av fördömelse, så tung av förkastelsedom som den som så länge hade vädjat: ”Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö... ?” (Hes 33:11). Om det bara hade varit en främlings röst! Jesus säger: ”Ni vägrade lyssna när jag ropade och ingen brydde sig om att jag räckte ut min hand, ni förkastade alla mina råd och ville ej veta av mina varningar.” (Ords 1:24, 25). Denna röst väcker minnen som de helst ville utplåna –föraktade varningar, förkastade inbjudningar, åsidosatta förmåner. rätt (550)Där finns de som hånade Kristus i hans förnedring. Med fruktansvärd klarhet erinrar de sig Frälsarens ord, då han svarade översteprästen med denna högtidliga förklaring: ”Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.” (Matt 26:64). Nu ser de honom i hans härlighet. Snart skall deockså få se honom sitta på Maktens högra sida. rätt (550)De som hånade hans anspråk på att vara Guds Son står nu tysta. Där finns den högmodige Herodes, som log åt hans kungatitel och befallde de hånande soldaterna att kröna honom till kung. Där finns de män som med orena händer klädde honom i purpurmanteln, satte en krona av törnen på hans heliga huvud och gav honom en käpp som skulle föreställa en spira. Så böjde de sig i hädiskt hån inför honom. De män som misshandlade Livets furste och spottade på honom, vänder sig nu bort från hans genomträngande blick och söker fly frånden överväldigande härligheten i hans närvaro. De som drev spikarna genom hans händer, och soldaterna som genomborrade hans sida, ser sårmärkena med förfäran och sorg. rätt (550)Med fruktansvärd klarhet erinrar sig präster och ledare händelserna på Golgata. Skälvande av skräck tänker de på hur de skakade på huvudet med satanisk glädje,medan de ropade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär.” (Matt 27:42, 43). rätt (550)Frälsarens liknelse om vingårdsmännen som vägrade att ge sin herre vingårdens frukt, och som misshandladehans tjänare och slog ihjäl hans son står nu levande inför dem. De minns också den dom de uttalade över sig själva: ”Onda som de är, skall han låta dem få en ond död” (Matt21:41). I dessa otrogna människors synd och straff ser prästerna och de äldste en skildring av sitt eget uppförande och sin egen rättvisadom. Och nu hörs dödsångestens rop. Högre än ropet ”korsfäst honom! korsfäst honom!” (Matt 27:22, 23), som hördes på Jerusalems gator, stiger nu det fruktansvärt förtvivlade jämret: ”Han är Guds Son! Han är den verklige Messias!” De försöker nu fly undan ansiktet på kungarnas Kung. Förgäves försöker de gömma sig i jordens djupa hålor som harslitits sönder av elementens raseri. rätt (550)I alla sanningsförnekares liv kommer ögonblick då samvetet vaknar och minnet fyller tanken medbitter erinranom ett liv i hyckleri, och sinnet plågas av meningslös sorg. Men vad är detta jämfört med den sorg som de skall drabbas av den dag ”när förskräckelse kommer som ett oväder”, ”och olycka närmar sig som en storm” (Ords 1:27). De som velat döda Kristus och hans trofasta folk får nu se den härlighet som vilar över dessa. Mitt i sin skräck hör de de heligas röster som utbrister i glädjefull sång: ”Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss.” (Jes 25:9). rätt (551)Ett överväldigande segerrop (551)Alla kommer ut ur sina gravar med samma gestalt som när de lades i graven. Adam, som är med bland den uppståndna skaran, är imponerande reslig och majestätisk till utseendet. I kroppsstorlek är han endast något mindre än Guds Son. Han utgör en tydligmotsats till människorna från senare generationer. Genom detta kan man se mänsklighetens degeneration. Men alla uppstår med den eviga ungdomens friskhet och vitalitet. I begynnelsen skapades människan till Guds avbild, inte bara till sin karaktär, utan ocksåtill gestalt och utseende. Synden fördärvade och utplånade nästan helt den gudomliga bilden, men Kristus kom för att återupprätta det som var förlorat. Han kommer att förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. (Se Fil 3:21). Den dödliga, förgängliga kroppen, berövad sin skönhet, en gång orenad av synd, blir fullkomlig, skön och odödlig. Alla fel och missbildningar har lämnats i graven. De frälsta får nu åter tillgång till frukten på livets träd som fanns i det under så lång tid förlorade hemmet i Eden. De kommer nu att växa upp till människosläktets fulla storlek och återfå dess ursprungliga härlighet. De sista resterna av syndens förbannelse skall avlägsnas. De som varit trogna Kristus kommer att framträda i Herrens, vår Guds, härlighet, och i sinne, själ och kropp återspegla sin Herres fullkomliga avbild. O underbara frälsning! Den som man så länge talat om, så länge hoppats på, så länge tänkt på med ivrig förväntan, men aldrig fullt förstått, har nu förverkligats. rätt (551)Förvandlade, förhärligade (552)På varje sida av molnskyn finns vingar och under den finns levande hjul. Medan molnskyn stiger uppåt, ropar hjulen: ”Helig”,och medan vingarna rör sig, ropar de: ”Helig”. Och änglaskaran som följer ropar: ”Helig, helig, helig är Herren Gud den Allsmäktige.” Och de återlösta ropar: ”Halleluja!” medan molnskyn lyfts mot det nya Jerusalem. rätt (552)Innan de går in i Guds stad, ger Frälsaren sina efterföljare segerns tecken ochöverlämnar åt dem symbolerna på deras kungliga värdighet. I lysande kläder bildar de frälsta en fyrkant omkring sin Kung. Hans majestätiska gestalt når högt över de återlösta och änglarna. Hans ansikte strålar emot dem med innerlig kärlek. Hela den oräkneliga återlösta skaran låter sina blickar vila på honom. Alla ser hans härlighet. Hans utseende var en gång ”vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människobarns” (Jes 52:14, 1917). Med sin högra hand sätter Jesus härlighetens krona på segervinnarnas huvuden. För var och en av dem finns en krona som bär dennes eget nya namn (Upp 2:17) och inskriften ”Helgad åt Herren”. Var och en får också segerpalmen och en skinande harpa. När så de ledande änglarna anger tonen, spelar alla på harpans strängar med utsökt skicklighet. En ljuvlig musik med rika, melodiska toner väller fram. En obeskrivlig glädje strömmar igenom varje hjärta. Varje röst höjer sig i tacksam lovsång till ”honom som älskar oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter” (Upp 1:5, 6, 1917). rätt (553)Genom de öppna portarna (553)Nu uppfylls Frälsarens bön för sina lärjungar: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig” (Joh 17:24). ”Inför sin härlighet, fläckfria och jublande” (Jud vers 24) presenterar Kristus för Fadern dem som han köpt med sitt blod och förklarar: ”Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.” (Hebr 2:13). ”Dessa ... som du har anförtrott åt mig” ”bevarade jag ... i ditt namn.” (Joh 17:11-12, King James Bible). Vilket under av återlösande kärlek, vilken hänförande stund när den oändlige Fadern skall betrakta sin avbild, då han ser de återlösta! Syndens spår är avlägsnade, dess fördärv utplånat. Människan är åter igen i samförstånd med Gud. rätt (553)Med obeskrivlig kärlek välkomnar Jesus sina trogna att ta del av sin Herres glädje. Frälsarens glädje är att han i sin härlighets rike ser dem som blivit frälsta genom hans lidanden och förödmjukelse. De återlösta får del av denna glädje, när de bland de heliga ser dem som de har vunnit för Kristus genom sina böner, sitt arbete och sina kärleksfulla uppoffringar. En obeskrivlig glädje uppfyller deras hjärtan när de samlas kring den stora, vita tronen och där får se dem som de har fört till Kristus. De har vunnit andra, och dessa i sin tur har vunnit andra. Alla har gått in i vilans hamn, där de lägger ned sina kronorför Jesu fötter och kommer att prisahonom genom ändlösa evigheter. rätt (553)När de frälsta har välkomnats till Guds stad fylls luften av glädjerop under deras tillbedjan. Den förste och andre Adam skall nu mötas. Guds Son står med utsträckta armar för att ta emot människosläktets stamfader - han som skapades och som syndade mot sin Skapare. Synden var orsaken till att Frälsaren måste bära korsets märken på sin kropp. När Adam ser de fruktansvärda märkena efter spikarna slår han inte armarna om sin Herre utan kastar sig ödmjukt ned för hans fötter och ropar: ”Värdigt, värdigt är Lammet som blev slaktat!” Milt reser Frälsaren honom upp och inbjuder honom att än en gång betrakta hemmet i Eden, som han så länge varit skild ifrån. rätt (553)Efter det att Adam hade drivits ut från Eden, var hans liv på jorden fyllt av sorg. Varje vissnande blad, varje djur som offrades, varje skada pånaturens vackra ansikte, varje fläck på människans renhet, blev en ny påminnelse om hans synd. Han led fruktansvärt ångestfyllda samvetskval när han såg hur orättfärdigheten ökade och när han, som svar på sina varningar, hörde förebråelsen att det var han själv som var orsak till synden. Under närmare tusen år led Adam med tålig ödmjukhet syndens straff. Han ångrade uppriktigt sin synd. Han litade på den utlovade Frälsarens förtjänster. Han dog i hoppet om uppståndelse. Guds Son återlöste människorna från deras nederlag och fall, och nu blir Adam genom försoningsverket åter insatt i sitt första herravälde. rätt (554)Hänförd av glädje betraktar han träden som en gång gladde honom, samma träd som han plockade frukt ifrån under sin oskulds och glädjes dagar. Han ser vinrankorna som han med egna händer har odlat, samma blommor som han en gång gladde sig åt att vårda. Han förstår nu att detta är verklighet. Han förstår att detta verkligen är det återupprättade paradiset, och att det är vackrarenuän när han drevs ut ifrån det. Frälsaren för honom fram till livets träd, plockar den härliga frukten och bjuder honom att äta. Han ser sig omkring och upptäcker att en stor skara av hans familj är återlöst och står i Guds paradis. Då kastar han sin lysande krona för Jesu fötter och omfamnar Återlösaren. Han spelar på den gyllne harpan. Himlens valv ekar av den triumferande sången: ”Värdigt, värdigt, värdigt är Lammet som blev slaktat, men som lever igen!” Adams familj upprepar sången och kastar sina kronor för Frälsarens fötternär de böjer sig inför honom i tillbedjan. rätt (554)Återförening i evig glädje (554)På kristallhavet framför tronen, det glashav som ser ut som om det vore blandat med eld - så strålar det av Guds härlighet - samlas de som har ”vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal” (Upp 15:2). Där, på Sions berg tillsammans med Lammet, står de ett hundra fyrtiofyra tusen som har räddats ur mänskligheten och har ”Guds harpor i händerna”. Där hörs en röst som bruset av stora vatten och mullret av en stark åska, ”som när harpospelare spelar på sina harpor”. De sjunger ”en ny sång” inför tronen, en sång som ingen människa kan lära sig utom de ett hundra fyrtiofyra tusen. Det är Moses och Lammets sång - en befrielsens sång. Inga andra än de ett hundra fyrtiofyra tusen kan lära sig denna sång. Den är sången om deras erfarenhet, en erfarenhet som är så speciell att ingen annan grupp någonsin haft en sådan. ”Dessa följer Lammet vart det än går”. Av dem som har levt på jorden har dessa blivit förvandlade, de räknas som ”en förstlingsfrukt åt Gud och Lammet”. (Upp 15:2, 3; 14:1-5). ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden”. De har uthärdat en tid av nöd som aldrig tidigare har förekommit sedan världen blev till. De har genomlevt denångestfyllda tid somkallas”Jakobs nöd”. De har levt utan någon medlare, medan Guds sista plågor drabbade jorden. Men de har befriats därför att de har ”tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”. ”I deras mun har det inte funnits någon lögn”. ”De är fläckfria” inför Gud. ”Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem.” De har sett hur jorden ödelades genom hunger och pest, då solen hade makt att bränna människorna med stor hetta. De har själva gått igenom lidanden, törst och hunger, men ”de skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.” (Upp 14:5,7:14-17). rätt (554)Under alla tider har Frälsarens utvalda utbildats och fostrats i svårigheternas skola. De gick på smala stigar på jorden. De renades i lidandets ugn. För Jesu skull uthärdade de motstånd, hat och förtal. De följde honom genom den tunga striden. De uthärdade självförnekelse och bittra besvikelser. Genom sin egen smärtsamma erfarenhet lärde de känna syndens onda natur, dess makt, dess skuld, dess misär. Och de betraktar den med avsky. Tanken på det oändliga offer som måste offras för att läka syndens sår gör dem ödmjuka och fyller dem med en sådan tacksamhet och lovsång, att de som aldrig har syndat inte kan förstå det. De älskar mycket, därför att mycket har blivit dem förlåtet. De har tagit del i Kristi lidanden, och därför är de passande att ta del med honom av hans härlighet. rätt (555)Guds arvingar har kommit från vindsrum och dåligaskjul, från fängelsehålor och avrättningsplatser, från berg och öknar, från jordens hålor och öarna i havet. På jorden ”led de brist, blev plågade och misshandlade” (Hebr 11:37). Miljoner gick vanärade i graven, därför att de ståndaktigt vägrat att ge efter för Satans bedrägerier. Jordiska domstolar dömde dem som de värsta förbrytare, men nu är ”Gud den som skipar rätt” (Ps 50:6, 1917). Människors beslut vänds nu tillmotsatsen. ”Sitt (HERRENS) folks vanära skall han ta bort från hela jorden” (Jes 25:8). ”Man skall kalla dem 'det heliga folket', 'HERRENS återlösta'.” (Jes 62:12). Han har bestämt att de skall ”få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande” (Jes 61:3). De är inte längre svaga, lidande, förskingrade och förtryckta. Härefter skall de alltid vara hos Herren. De står inför tronen klädda i härligare kläder än de mest ärade människor på jorden någonsin har haft. De är krönta med härligare kronor än de som någon gång suttit på en jordisk kungs huvud. Smärtans och tårarnas dagar är förbi för evigt. Härlighetens Kung har torkat bort alla tårar från deras ansikten. All orsak till sorg har avlägsnats. Här i fridens rike sjunger de en lovsång till Guds ära, tydlig,skönoch melodisk. Alla stämmer in i sången tills den fyller himlens valv: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” Och alla himlens invånare stämmer in och säger: ”Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evigheter.” (Upp 7:10, 12). rätt (555)Den återlösande kärlekens under (555)Kristi kors skall bli de återlöstas vetenskap och ämnet för deras sång genom alla evigheter. I den förhärligade Kristus kommer de att se den korsfäste Kristus. De kommer aldrig att glömma att han, som genom sin makt skapade och uppehöllde oräkneliga världarna i dettaenorma universum - Guds enfödde Son, himlens Majestät, han som keruber och lysande serafer fröjdade sig åt att få tillbe, ödmjukade sig själv för att återupprätta den fallna människan. De kommer aldrig att glömma att han bar syndens skam och skuld och uthärdade att Fadern dolde sitt ansikte för honom, tills en förlorad världs olycka fick hans hjärta att brista och tog hans liv på Golgata kors. De skall heller aldrig glömma att alla världars Skapare och alla människors Domareavstod från sin härlighet och förnedrade sig själv av kärlek till människorna. Detta kommer alltid att väcka universums förundran och tillbedjan. När den frälsta skaran ser sin Återlösare, och betraktar Faderns eviga härlighet som lyser från hans ansikte, när de ser hans tron, som består från evighet till evighet, och vet att det aldrig skall bli något slut på hans kungarike, utbrister de i den hänryckande sången: ”Värdigt, värdigt är Lammet som var slaktat och som har återlöst oss till Gud med sitt eget dyrbara blod!” rätt (556)Korsets hemlighet förklarar alla andra hemligheter. I det ljus som lyser från Golgata, kommer de av Guds egenskaper som har fyllt oss med fruktan och bävan att visa sig vackra och tilldragande. Barmhärtighet, ömhet och faderlig kärlek blandas med helighet, rättvisa och makt. Medan vi betraktar hans trons majestät, högt och upphöjt, ser vi också hans karaktär såsom den uppenbarar sig i nåden. Då förstår vi bättre än någon gång tidigare betydelsen av det passande uttrycket ”vår Fader”. rätt (557)Det kommer att visa sig att han, som är oändlig i vishet, inte kunde finna någon annan lösning för att frälsa oss än genom att offra sin Son. Lönen för detta offer är glädjen över att kunna befolka jorden med återlösta människor som är heliga, lyckliga och odödliga. Resultatet av vår Frälsares strid mot mörkrets makter är glädjen hos de återlösta, som i evighet ärar Gud. Och så stort är människans värde att Fadern är nöjd med det pris han betalade för återlösningen. Och när Kristus själv betraktar frukten av sitt stora offer är också han tillfredsställd. rätt |