Tillägg - Allmänna kommentarer

(620)Revision som godkänts av E G White Trustees 19 nov 1956. De sidangivelser som ges här avser den sidonumrering som står inom parentes i boken (den engelska). rätt

(620)Sid 43. TITLAR. - I en paragraf som ingår i den romersk-katolska kyrkans kanoniska lag eller Corpus Juris Canonici, förklarar påven Innocentius III att påven är "ställföreträdaren på jorden, inte endast för en människa utan för den sanne Guden", och i en förklarande kommentar till den nämnda paragrafen förklaras det, att han är det på grund av att han är ställföreträdare för Kristus, som är "sann Gud och sann människa". Se Decretales Domini Gregorii Papae IX, liber 1, de translatione Episcoporum, title 7, kap 3; Corpus Juris Canonici (2:a Leipzig-utgåvan, 1881), col. 99; (Paris 1612) tom. 2 Decretales. col. 205. De dokument som ingick i dekretalerna samlades av Gratian, som undervisade vid universitetet i Bologna omkring år 1140. Hans arbete urvidgades och omarbetades av påven Gregorius IX i en edition av år 1234. Andra dokument kom till då och då under de följande åren, innefattande Extravagantes som tillades mot slutet av 1400-talet. Alla dessa tillsammans med Gratians Decretum publicerades som Corpus Juris Canonici år 1582. Påven Pius X auktoriserade kodifieringen i den kanoniska lagen år 1904. Den lagsamling, som blev resultatet därav, vann laga kraft år 1918. rätt

(620)I fråga om titeln "Herren Gud Påven", se kommentaren till påven Johannes XXII:s Extravagantes, title 14, kap 4, Declaramus. I en Antwerpen-utgåva av Extravagantes, daterad 1584 förekommer orden "Dominum Deum nostrum Papam" (Vår Herre Gud Påven) i kol. 153. I en Paris-edition, daterad 1612 förekommer de i kol. 140. I flera editioner, som publicerats efter 1612, har ordet "Deum" (Gud) tagits bort. rätt

(620)Sid 43. OFELBARHET. - Om ofelbarhetsläran, som den fastställdes av Vatikankonsiliet år 1870-1871, se Philip Schaff, The Creeds of Christendom, band 2, Dogmatic Decrees of the VaticanCouncil, sid 234-271, där både latinsk och engelsk text förekommer. För diskussion se när det gäller den romersk-katolska uppfattningen, The Catholic Encyclopedia, band 7, artikel "Ofelbarhet"av Patric J. Toner, sid 790 och följ.; James Cardinal Gibbons, The Faith of our Fathers (Baltimore: John Murphy Company, 110 editionen, 1917) kap 7 och 11. I fråga om den romersk-katolska oppositionen mot den påvliga ofelbarhetsdoktrinen, se Johann Joseph Ignaz von Döllinger (pseudonym "Janus") The Pope and the Council, (New York: Charles Schribner's Sons 1869), och rätt

(620)W. J. Sparrow Simpson, Roman Catholic Opposition to Papal Infallibility, (London: John Murray 1909). I fråga om den icke-katolska uppfattningen se George Salmon, Infallibility of the Church (London: John Murray, rev. ed. 1914). rätt

(621)Sid 52. BILDTILLBEDJAN. - Tillbedjan av bilder...var en av de fördärvliga seder som inom kristenheten försåtligt smög sig in i församlingarna, nästan utan att någon uppmärksammade det. Detta fördärvliga bruk uppstod inte plötsligt som andra villfarelser. I så fall skulle det ha mötts av klart uttalade förbud och tillrättavisning. I stället framträdde det under en förskönande förklädnad, så att den ena sedvänjan efter den andra kunde introduceras i samband med det, till dess att församlingen slutligen hade sjunkit ned i direkt avgudadyrkan, inte bara utan att någon effektiv opposition hördes, utan nästan utan några som helst protester. När slutligen ett försök gjordes att utrota det onda, visade det sig vara alltför fast etablerat, för att det skulle kunna avlägsnas... Detta måste spåras tillbaka till den tendens till avgudatillbedjan som ligger i människans sinne, och till hennes benägenhet att tillbe det skapade framför Skaparen. . . rätt

(621)Statyer och bilder introducerades till att börja med i församlingen, inte för att de skulle tillbes utan för att de i stället för böcker skulle instruera och undervisa dem som inte kunde läsa, eller för att stärka fromheten hos andra. I vilken utsträckning de någonsin motsvarade denna avsikt kan diskuteras, men även om man kunde garantera att så var förhållandet till en tid, upphörde snart denna funktion. Man fann att de statyer och bilder som fördes in i kyrkorna snarare förmörkade än upplyste de icke-läskunnigas sinnen. De minskade de tillbedjandes fromhet i stället för att öka den. Hur de än kan ha varit avsedda att rikta människors sinnen mor Gud, visade de sig emellertid slutligen komma att vända de tillbedjande bort från Gud, för att i stället komma dem att tillbe det skapade." - J. Mendham, The Seventh General Council, the Second of Nicaea, Förordet, sid III-VI. rätt

(621)Beträffande en redogörelse för de förhandlingar och beslut som fattades av det andra kyrkomötet i Nicaea, som sammankallades år 787 för att stadfästa tillbedjan av avbilder, se Baronius, Ecclesiastical Annals, band 9, sid 391 -407 (Antwerpen 1612); J. Mendham, The Seventh General Council, the Second of Nicaea; Ed. Stillingfleet, Defense of the Discourse Concerning the Idolatry Practiced in the Church of Rom (London 1686); A Select Library of Nicene and Post-Nicene Fathers, 2:a serien, band 14, sid 521-587, (New York 1900); Charles J. Hefele, A History of the Councils of the Church, From the Original Documents, band 18, kap 1, sec 332, 333; kap 2, sec 345-352 (T. and T. Clark, edition 1896), band 5, sid 260-304, 342-372. rätt

(622)Sid 45. KONSTANTINS SÖNDAGSLAG. - Den lag som stiftades av kejsar Konstantin, den sjunde mars år 321, beträffande en dag då man skall vila från arbetet lyder så: "Alla domare och stadsmänniskor och hantverkare skall vila på solens vördnadsbjudande dag. Stadsfolk får emellertid fritt delta i åkerbruket, eftersom det ofta händer att ingen annan dag är bättre lämpad för sådd på de plöjda fälten eller plantering av vinträd. Detta för att den fördel som ges av den himmelska försynen inte på grund av ett snabbt försvinnande tillfälle går förlorad." - Joseph Cullen Aver, A Source Book for Anczent Church History (New York: Charles Scribner's Sons 1913), div 2, per, 1, kap l, sec 59, g, sid 284, 285. rätt

(622)Det latinska originalet finns i Codex Justiniani, lib 3, title 12, lex 3. Lagen, finns på latin och i engelsk översättning i Philip Schaffs Hitory of the Christian Church, band 3, 3:e period, kap 7, sec 75, sid 380, fotnot l; och i James A. Hesseys Bampton Lectures, Sunday, föreläsning 3, par 1, 3d ed., Murrays tryckning 1866, sid 58. Se. diskussion i Schaff som ovan refererats till; i Albert Henry Newman, A Manual of Church History (Philadelphia: The American Baptist Publication Society, tryckt 1933),. Rev ed, band l, sid 305-307; och LeRoy E Froom,The Prophetic Faith of Our Fathers (Washington DC: Review and HeraId Publishing Assn 1950), band l, sid 376-381. rätt

(622)Sid 46. PROFETISKA DATA. – En betydelsefull princip i profetisk tolkning i samband med tidsprofetior är ”år-dags-principen”. Enligt denna räknas en dag i profetisk tid som ett kalenderår i historisk tid. Innan israeliterna gick in i Kanaans land, sände de först tolv spejare för att undersöka landet. Dessa spejare var borta 40 dagar. När de återvände blev hebrèerna skrämda av deras rapport och vägrade att bryta upp och inta landet som lovats dem. Därför uttalade Herren en straffdom över dem: "Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder." - 4 Mos 14:34. Ett liknande sätt att räkna tid som ligger i framtiden, anges genom profeten Hesekiel. Fyrtio år av straff väntade Juda rike på grund av ogudaktighet. Herren sade genom profeten: Du skall "lägga dig på högra sidan och bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år." - Hes 4:6.Denna år-dags-princip har en betydelsefull tillämpning vid tolkning av tidselementet i profetian om "tvåtusentrehundra kvällar och morgnar" (Dan 8:14) och perioden av 1260-dagar, ibland angiven som "en tid och tider och en halv tid" (Dan 7:25) och de "fyrtiotvå månaderna" (Upp 11:2; 13:5) de "etttusen tvåhundrasextio dagarna" (Upp 11:3; 12:6) och de "tre och en halv dagarna" (Upp 11:9). rätt

(623)Sid 49. FÖRFALSKADE SKRIFTER. - Bland de dokument som i nutiden allmänt betraktas som förfalskningar är Konstantins donation och de pseudoisidoriska dekretalerna av primär betydelse. "Den 'konstantinska donationen' är det namn som traditionellt, allt sedan den senare medeltiden, getts åt ett dokument som Konstantin påståtts ha sänt till påven Sylvester I, vilket återfinns först i ett parisiskt manuskript (Codex lat, 2777) sannolikt från början av 800-talet. Sedan 1000-talet har det använts som ett kraftfullt argument för de påvliga anspråken och följaktligen sedan 1100-talet varit föremål för en häftig strid. Samtidigt har man genom att skapa förutsättningar för att betrakta påvedömet som mittperioden mellan det ursprungliga och det medeltida romerska riket, kunnat åstadkomma ett slags teoretisk bas för kontinuiteten och godtagandet av den romerska lagen under medeltiden. Detta har utövat ett inte ringa inflytande på 'den allmänna historien." – The New Schaff-Herzog, Encyclopedia of Religious Knowledge, band 3, art. "Donation of Constantine", s 484,485. rätt

(623)Den historiska teori som framläggs i "donationen" diskuteras utförligt i Henry E. Cardinal Mannings, The Temporal Power of the Vicar of Jesus Christ (London 1862). Argumentationen i "donationen" var av skolastiskt slag och möjligheten av en förfalskning nämns inte, förrän den historiska källkritiken utvecklades under 1400-talet. Nicholaus av Cues var den förste som kom fram till slutsatsen att Konstantin aldrig hade gjort någon sådan donation. Lorenzo Valla, Italien, gav en lysande framställning av dess ovederhäftighet år 1450. Se Christopher B. Colemans, Treatise of Lorenzo Valla on the Donation of Constantme (New York 1927). Under ytterligare ett århundrade hölls emellertid tron på äktheten i "donationen" och "de falska dekretalerna" vid liv. Luther godtog till att börja med dekretalerna, men han sade snart till Eck: "Jag ifrågasätter dessa dekretaler", och till Spalatin: "Han (påven) förnedrar och korsfäster Kristus, dvs sanningen i dessa dekretaler.” rätt

(624)Det anses fastslaget att "donationen" 1. är en förfalskning, 2. är ett verk av en man eller en period, 3. att förfalskaren har använt sig av gamla källor, 4. att förfalskningen måste ha utförts omkring 752 och 778. Vad katolikerna beträffar avstod de från att försvara dokumentens äkthet med Baronius, EcclesiasticaI Annals, år 1592. Konsultera ifråga om den bästa texten K. Zeumer i, Festgabe fur Rudolph von Gneist (Berlin 1888). Den finns översatt i Colemans Treatise, som hänvisats till ovan, och i Ernest F. Henderson, Select Historical Documents of the Middle Ages (New York 1892), s 319; Briefwechsel (Weimar-editionen), s 141, 161. Se också The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge (1950) band 3, s 484; F. Gregorovius, Rome in the Middle Ages, band 2, s 329; och Johann Joseph Ignaz von Döllinger, Fables Respecting the Popes of the Middle Ages (London 1871). rätt

(624)De "falska skrifter" som det hänvisas till i texten, innefattar också de pseudoisidoriska dekretalerna tillsammans med andra förfalskningar. De pseudoisidoriska dekretalerna är vissa fiktiva brev som tillskrivs tidiga påvar från Clemens Romanus (100 e Kr) till Gregorius I (600 e Kr). De ingår i en kollektion från 800-talet och vilken föreges ha sammanställts av Isidor Mercator. Benämningen "pseudoisidoriska dekretalerna" har använts sedan källkritikens uppkomst på 1400-talet. rätt

(624)Pseudo-Isidor använde som underlag för sin förfalskning en kolIeknon av äkta kanoniska urkunder kallade Hispana Gallica Augustodunensis och minskade därigenom risken för upptäckt, eftersom kompilationer av kanoniska skrifter vanligen gick till så, att man lade nya skrifter till gamla. Hans förfalsknmgar blev därigenom mindre framträdande, då de sammanfördes med äkta material. Ovederhäftigheten i Pseudo-Isidors förfalskningar är nu obestridligt erkänd, vilket har bevisats med inte bevis, källforskning, de metoder som använts och förhållandet att detta material var okänt före 852. Historikerna är överens om att 850 eller 851 är den mest sannolika tidpunkten för fullbordandet av denna kollektion, eftersom dokumentet först citeras i, Admonitio, i domkapitlet i Quiercy 857. rätt

(625)Författaren till dessa förfalskningar är inte känd. Det är möjligt att de emanerar från det nya aggressiva kyrkopartiet som bildades i Reims, Frankrike, på 800-talet. Man är överens om att biskop Hinkmar av Reims använde dessa dekretaler då han avsatte Rothad av Soissons som förde dekretalerna till Rom år 864 och överlämnade dem till påven Nicolaus I. Bland dem som ifrågasatte deras äkthet var Nicholaus av Cues (1401-1464), Charles Dumoulin (1500-1566) och George Cassender (1513-1564). Det oemotsägliga beviset för förfalskningen framlades av David Blondel 1628. rätt

(625)En tidig edition förekommer i Migne Patrolgia Latina Cxxx. Det äldsta och bästa manuskriptet finns i P. Hinschius, Decretales Pseudo-lsidorianiae et capitula Angilramni (Leipzig 1863). Se även The New Schaff-Herzog, Encyc/opedia of Religious Knowledge (1950), band 9, s 343-345; H. H. Milman, Latin Christianity (9 band), band 3; Johann Joseph Ignaz von Döllinger, The Pope and the Council (1869); och Kenneth Scott Latourette, A History of the Expansion of Christianity (1939), band 3; The Catholic Encyclopedia, band 5, art. "False Decretals" och Fournier, "Etudes sure les Fausses Decretals", i Revue d'Historique Ecclesiastique (Louvain) , band 7 (1906) och band 8 (1907). rätt

(625)Sid 49. HILDEBRANDS DIKTAT. (Gregorius VII).- Beträffande den ursprungliga latinska versionen se Baronius, Annales Ecclesiastici, ann. 1076, band 17, s 405, 406, tryckt i Paris 1869; och, Monumenta Germaniae Historica Selecta, band 3 , s 17. Engelsk översättning, se Frederic A. Ogg, Source Book of Medieval History (New York: American Book Co. 1907), kap 16, seco 45, s 262-264; och Oliver J. Thatcher och EdgarH. McNeal, Source Book for Medieval History (New York: Charles Schribner's Sons, 1905), seco 3, item 65, s 136-139. rätt

(625)Beträffande en diskussion av diktatets bakgrund se James Bryce, The Holy Roman Empire, rev. ed., kap 10; och James W. Thompson och Edgar N. Johnson, An lntroduction to Medieval Europe, 300-1500, s 377-380. rätt

(625)Sid 50. SKÄRSELDEN. - Dr Joseph Faa Di Bruno definierar skärselden så: "Skärselden är ett tillstånd av lidande efter detta liv, i vilket de själar till en tid hålls kvar, vilka lämnat detta liv, efter det att deras dödsbringande synder har blivit försonade vad beträffar deras befläckande och skuld och ifråga om den eviga pina som skulle ha blivit deras lott, men som ifråga om dessa synder alltjämt har ett visst, timligt straff att utstå, liksom de själar som lämnar denna värld skyldiga endast till ursäktlig synd." Catholie Belief (1884 års edition, imprimatur Ärkebiskopen av New York), s 196. rätt

(626)Se också K. R. Hagenbach, Compendium of the History of Doctrins (T. and T. Clark ed.) band l, s 234-237, 405, 408; band 2, s 135-150, 308, 309; Charles Elliott, Delineation of Roman Catholieism, band 2, kap 12; The Catholie Encyelopedia, band 12, art. "Purgatory". rätt

(626)Sid 50. AVLAT. - Beträffande en detaljerad redogörelse för läran om avlaten se Mandell Creighton, A History of the Papacy From the Great Schism to the Sack of Rome (London: Longmans, Green and Co., 1911), band 5, s 56-64, 71; W. H. Kent, "Indulgences", The Catholie Encyclopedia, band 7 s 783-789; H. C. Lea, A History of Auricular Confession and Indulgenees in the Latin Church, (Philadelphia: Lea Brothers and Co., 1896); Thomas M. Lindsay, A History of the Reformation (New York: Charles Scribner's Sons, 1917), band 1, s 216-227: Albert Henry Newman, A Manual of Church History (Philadelphia: The Amencan Baptist Society 1953), band 2, s 53, 54, 62; Leopold Ranke, History of the Reformation in Germany (2:a London-editionen 1845) översatt av Sarah Austin, band 1, s 331, 335-337, 343-346; Preserved Smith, The Age of the Reformation (New York: Henry Holt and Company, 1920), s 23-25, 66. rätt

(626)Ifråga om den praktiska utformningen av läran om avlaten under reformationstiden, se en avhandling av dr H. C. Lea med titeln "Indulgences in Spain", publicerad i, Papers of the American Society of Chureh History, band 1, s 129-171 . Om värdet av denna historiska sidobelysning säger dr Lea i sin inledning: "Utan att låta sig störas av den lärostrid som rasade mellan Luther och dr Eck och Silvester Prierias fortsatte Spanien att lugnt följa den gamla, upptrampade stigen och förse oss med de obestridliga officiella dokument som gör det möjligt för oss att undersöka saken i historiens rena ljus." rätt

(626)Sid 51. MÄSSAN. – Beträffande läran om mässan som den utformades av kyrkomötet i Trent, se The Canons and Decrees of the Council of Trent i Philip Schaff, Creeds of Christendom, band 2, sid 126-139, där både den latinska och den engelska texten ges. Se också H. G. Schroeder, Canons and Decrees of the Council of Trent (St. Louis, Missouri: B. Herder, 1941). rätt

(627)En diskussion av mässan finns i The Catholie Encyclopedia, band 5, art. "Eucharist" av Joseph Pohle, s 572 ff.; Nikolaus Gihr, Holy Sacrifiee of the Mass, Dogmatieally, Liturgieally,Ascetieally Expldined, 12:e editionen (5t. Louis, Missouri: B. Herder, 1937); Josef Andreas Jungman, The Mass of the Roman Rite, Its Origins and Development, översatt från tyskan av Francis A. Brunner (New York: Benziger Bros., 1951). Ifråga om den icke-katolska uppfattningen se John Calvin, Institutes of the Christian Religion, band 4, kap 17, 18; och Edward Bouverie Pusey, The Doctrine of the Real Presence (Oxford, England: John H. Parker, 1855). rätt

(627)Sid 57. DE VALDENSISKA BIBELÖVERSÄTTNINGARNA. - I fråga om de senaste upptäckterna av valdensiska manuskript se M. Esposito, "Sur quelques manuscrits de l'an cienne litterature des Vaudois du Piemont", i Revue d'Historique Eeelesiastique (Louvain 1951) s 130 ff; F. Jostes, "Die Waldenserbibeln", i Historisches Jahrbuch, 1894; D. Lortsch, Histoire de la Bible en France (Paris 1910) kap 10. En klassiker skriven av en av de valdensiska "hättorna" är Jean Leger, Histoire Generale des Englises Evangeliques des Vallw de Piemont (Leyden 1669) vilken skrevs vid tiden för den stora förföljelsen och innehåller förstahandsinformation med teckningar. rätt

(627)Beträffande valdensiska texter se A. deStefano, Civilta Medioevale (1944) och, Riformatori ed eretici nel medioeve (Palermo 1938), J. D. Bounous, The Waldensian Patois of Pramol (Nashville 1936) och A. Dondaine, Arehivum Fratrum Praedieatorum (1946). rätt

(627)Några nutida pålitliga verk om valdensernas hisroria är: E. Comba, History of the Waldenses in ltaly (se senare italiensk edition publicerad i Torre Pellice 1934), E. Gebhart, Mystics and Heretics (Boston 1927), G. Gonnet, Il Valdismo Medioevale, Prolegomeni (Torre Pellice 1935) och Jalla, Histoire des Vaudois et leurs eolonies (Torre Pellice 1935). rätt

(627)Sid 57. SABBATEN BLAND VALDENSERNA. - Det finns författare som hävdar att valdenserna allmänt firade sjundedags-sabbaten. Denna uppfattning härrör från källor, vilka i den ursprungliga latinska texten anger att valdenserna firade dies dominicalis, eller Herrens dag (söndagen), men i vilka, genom en metodik som föreskriver sig till reformationen, ordet för ”söndag” har blivit översatt till ”sabbat”. rätt

(628)Det finns emellertid historiska bevis för att ett visst firande av sjundedags-sabbaten förekom bland valdenserna. En rapport finns från en inkvisition, inför vilken en del valdenser från Mähren i mitten på 1400-talet förhördes. I rapporten förklaras att det bland valdenserna förekom ”inte så få som verkligen firade judarnas sabbat” – Johann Ignaz von Döllinger, Beiträge zur Sektengeschichte des Mittelalters, Munchen 1890, 2d pt., s 661. Det är ställt utom allt tvivel att dessa källor antyder iakttagandet av sjundedags-sabbaten. rätt

(628)Sid 68. EDIKT MOT VALDENSERNA. - En avsevärd del av texten i den påvliga bannbulla som utfärdades av Innocentius VIII år 1487 mot valdenserna (originaltexten till denna finns i biblioteket i University of Cambridge) finns i engelsk översättning i John Dowlings, History of Romanism (1871 års edition) b. 6, ch. 5, sec 62. rätt

(628)Sid 75. WYCLlFFE. - Historikern upptäcker att namnet Wycliffe stavas på många olika sätt. I fråga om en fullständig utredning, se Dahmus, The Prosecution of John Wyclyf (New Haven: Yale University Press 1952) s 7. rätt

(628)Sid 75. OFELBARHET. - Se kommentar till s 50. Ifråga om originaltexten till de påvliga bannbullorna som riktades mot Wycliffe med engelsk översättning se J. Daumus, The Prosecution of John Wyclyf (New Haven: Yale University Press, 1952), s 35-49, samt John Foxe, Acts and Monuments of the Church (London: Pratt Townsend 1870), band 3, s 4-13. rätt

(628)Ett sammandrag av dessa bannbullor, som sändes till ärkebiskopen av Canterbury, till kung Edward och till kanslern vid universitetet i Oxford, finns i Merle d'Aubigne, The History of the Reformation in the Sixteenth Century (London: Blackie and Son, 1885, band 4, div. 7, s 93; August Neander, General History of the Christian Church (Boston: Crocker and Brester 1862) band 5, s 146, 147; George Sargeant, History of the Christian Church (Dallas: Frederick Publishing House 1948) s 323; Gotthard V. Lechler, John Wycliffe and His English Presursors (London: The Religious Tract Society 1878) s 162-164; Philip Schaff, History of the Christian Church (New York: Charles Scribner's Sons, 1915), band 5, pt 2, s 317. rätt

(629)Sid 93. KONSTANZKONSILlET. - En primär källa om Konstanzkonsiliet är Richendal Ulrich, Das Concilium so zu Constanz gehalten ist worden (Augsburg 1483, Incun.). Ett intressant nutida studium av denna text, grundad på "Aulendorf Codex", finns i Spencer-kollektionen i New Yorks Public Library, publicerad av Karl Kup, Ulrich van Richental's Cronicle of the Council of Constance (New York 1936). Se också H. Finke (ed.), Acta Concilii Constanciensis (1896), band 1; Hefele, Conciliengeschichte (9 band), band 6, 7; L. Mirbt, Quellen zur Geschichte des Papsttums (1934); Milman, Latin Christianity, band 7, s 426-524; Pastor, The History of the Poles (34 band), band 1, s 194 och följ. rätt

(629)Senare publikationer om konsiliet är K. Zähringer, Das Kardinal Kollegium auf dem Konstanzer Konzil (Munster 1935); Th. F. Grogau, The Conciliar Theory as It Manifested Itself at the Council of Constance (Washington 1949); Fred A. Kremple, CulturaI Aspects of the Council of Constance and Basel (Ann Arbor 1955); John Patric McGowan, d'Ailly and the Council of Comtance (Washington: Catholic University 1936). rätt

(629)Om Johan Hus, se John Hus, Letters, 1904; E. J. Kitts, Pope John XXIII and Master John Hus (London 1910); D. S. Schaff, John Hus (1915); Schwarze, John Hus (1915); Mattew Spinka, John Hus and the Czech Reform (1941). rätt

(629)Sid 207. JESUITISMEN. - Om ursprung, principer och syften ifråga om "Jesu sällskap", som de framställs av medlemmar av denna orden se, Conceming Jesuits, redaktör biskop John Gerard, J. S. och publicerat i London, 1902 av Catholic Truth Society. I detta verk sägs det: "Huvudkällan till hela organisationen inom denna orden är en anda av total lydnad: 'Lär var och en', skriver St. Ignatius, 'att övertyga sig själv om att de som lever under lydnad, bör låta sig påverkas och ledas av den gudomliga Försynen genom deras överordnade, precis som om de vore en död kropp, vilken låter sig föras bort vart som helst och låter sig behandlas på vilket som helst sätt eller som en gammal mans käpp, som låter honom hålla den på vilket som helst sätt han vill. rätt

(629)Denna absoluta underkastelse förädlas genom dess motiv och borde, fortsätter... grundaren, vara 'omedelbar, glädjefylld och uthållig...Den lydige utför med glädje det som hans överordnade har anförtrott honom för det allmännas bästa, övertygad om att han därigenom i sanning handlar efter den gudomliga viljan'." - The Comtesse R. de Courson, i Concerning Jesuits, s 6. rätt

(630)Se också L. E. Dupin, A Compendious History of the Church, cent. 16, ch. 33 (London 1713, band 4, s 132-135); Mosheim, Ecclesiastical History, cent. 16, sec. 3, pt. 1, ch 1, par. 10 (innefattande kommentarer); The Encyclopedia Britannica (9:e ed.), art. “Jesuits” ; C. Paroissen, The Principles of the Jesuits, Developed in a Collection of Extracts From Their Own Authors, (London 1860 - en tidigare edition kom ut 1839); W. C. Cartwright, The Jesuits, Their Constitution and Teaching (London 1876); E. L. Taunton, The History of the Jesuits in England, 1580-1773 (London 1901). rätt

(630)Se också H. Boehmer, The Jesuits (översättning från tyskan, Philadelphia, Castle Press, 1928); E. Goethein, Ignatius Loyola und das Gegenreformation (Halle 1895); T. Campbell, The Jesuits 1534-1921 (New York 1922); E. L. Taunton, The History of the Jesuits in England, 1580-1773 (London 1901). rätt

(630)Sid 209. INKVISITIONEN. - Om den katolska uppfattningen se The Catholic Encyclopedia, band 8, art. "Inquisirion" av Joseph Blötzer, sid 26 och följ. och E. Vancandard, The lnquisition: A Critical and Historical Study of the Coercive Power of the Church (New York: Longmans, Green and Company 1908). rätt

(630)Om en anglo-katolsk uppfattning se Hoffman Nickerson, The Inquisitionn: A Political and Military Study of its Establishment. Om en icke-katolsk uppfattning se Philip van Limborch, History of the Inquisition; Henry Charles Lea, A History of the Inquisition of the Middle Ages, 3 band; A History of the Inquisition of Spain, 4 band och The Inquisition in the Spanish Dependencies; och H. S. Turberville, Medieval Heresy and the Inquisition (London: C. Lockwood and Son, 1920 - en överbryggande synpunkt). rätt

(630)Sid 239. ORSAKER TILL FRANSKA REVOLUTIONEN. - Om de vittomfattande konsekvenserna av förkastandet av Bibeln och den bibliska religionen av det franska folket se H. von Sybel, History of the French Revolution, b 5, ch. 1, pars. 3-7; Henry Thomas Buckle, History of the Civilization in England, chs. 8, 12, 14 (New York 1895, band 1, s 364-366, 369-371, 437, 540, 541, 550) Blackwood's Magazine, vol. 34, No. 215 (november 1833), s 739; J. G. Lorimer, An Historical Sketch of the Protestant Church in France, ch. 8, pars. 6, 7. rätt

(630)Sid 240. FÖRSÖK ATT UNDERTRYCKA OCH FÖRSTÖRA BIBELN. - Kyrkomötet i Toulouse, som samlades ungefär vid tiden för korståget mot albigenserna, föreskrev: "Vi förbjuder lekmän att inneha exemplar av Gamla och Nya testamentet. …Vi förbjuder dem på det allvarligaste att ha ovannämnda böcker på modersmålet." "Distriktens herrar skall omsorgsfullt söka fram kättarna från deras bostäder, ruckel, skogar och till och med deras underjordiska gömställen skall fullständigt utplånas." Concil. Tolosanum, Pope Gregory IX Anno chr. 1229. Kanons 14 och 2. Detta konsilium var samlat under korståget mot albigenserna. rätt

(631) "Denna plåga (Bibeln) har fått en sådan omfattning att en del människor har utsett egna präster och även en del evangelister som förvrängt och ödelagt evangeliets sanning och gjort nya evangelier för sina egna syften... (de vet att) predikande och förklarande av Bibeln är absolut förbjudet för lekmän." – Acts of lnquisition, Philip van Limborch, History of the lnquisition, kap 8. Kyrkomötet i Tarragona år 1234 föreskrev att: "Ingen får äga Gamla och Nya testamentets böcker på romerska språket. Om någon innehar sådana måste han överlämna dem till den lokala biskopen inom åtta dagar efter ikraftträdandet av detta dekret, så att de kan brännas upp. I annat fall kommer han, vare sig han tillhör prästerskapet eller lekmännen, att bli misstänkt intill dess att han blir befriad från alla misstankar." - D. Lorrsch, Histoire de la Bible en France, 1910, s 14. rätt

(631)Vid Konstanzkonsiliet år 1415 blev Wycliffe postumt fördömd av Arundel, ärkebiskopen av Canterbury, som" detta fördärvbringande kräk, full av förkastligt kätteri som uppfann en ny översättning av Skrifterna på sitt eget modersmål". rätt

(631)Den romersk-katolska oppositionen mot Bibeln har fortsatt under århundradena och ökade påtagligt vid tiden för grundandet av bibelsällskapen. Den 8 dec 1866 utgav påven Pius IX i sin encyklika, Quanta cura, en lista av åttio villfarelser under tio olika rubriker. Under rubrik IV finner vi: "Socialism, kommunism, hemliga sällskap, bibelsällskap...Otyg av detta slag måste förstöras med alla tänkbara medel." rätt

(631)Sid 248. SKRÄCKVÄLDET. - För att få en tillförlitlig, kort introduktion till franska revolutionens historia se L. Gershoy, The French Revolution (1932); G. Lefebvre, The Coming of the French Revolution (Princeton 1937) och H. von Sybel, History of the French Revolution (1869), 4 band. Moniteur Officiel var regeringsorganet vid tiden för revolutionen och är därmed en primär källa, som innehåller faktiska redogörelser för de åtgärder som vidtogs av nationalförsamlingen, fullständiga dokumenttexter etc. Den har nytryckts. Se också A. Aulard, Christianity and the French Revolution (London 1927), i vilken redogörelsen sträcker sig fram till och med år 1802 - ett utmärkt studium; W. H. Jervis, The Gallican Church and the Revolution (London 1882), ett omsorgsfullt arbete av en anglikan som visar förkärlek för katolicismen. rätt

(631)När det gäller relationen kyrka-stat i Frankrike under franska revolutionen se Henry H. Walsh, The Concordate of 1801: A Study of Nationalism in relation to Church and State (New York 1933); Charles Ledre, L 'Englise de France sous la Revolution (Paris 1949). rätt

(632)En del samtida studier av den religiösa betydelsen av revolutionen är G. Chais de Sourcesol, Le Livre des Manifestes (Avignon 1800), i vilken författaren försöker fastställa orsakerna till upproret och dess religiösa betydelse etc.; James Bicheno, The Signs of the Times (London 1794); James Winthrop, A Systematic Arrangement of Several Scripture Prophecies Relating to Antichrist; With Their Application to the Course of History (Boston 1795); och Lathrop, The Prophecy of Daniel Relating to the Time of the End (Springfield, Massachusetts 1811). rätt

(632)Om kyrkan under revolutionen se W. M. Sloan, The French Revolution and Religious Reform (1901); P. F. La Gorce, Histoire Religieuse de la Revolution (Paris 1909). rätt

(632)Beträffande relationerna till påvedömet se G. Bourgin, La France et Rome de 1788-1797 (Paris 1808), baserad på hemliga dokument i Vatikanen; A. Latreille, L 'Eglise Catholique et la Revolution (Paris 1950) särskilt intressant ifråga om Pius VI och de religiösa kriserna 1775-1799. rätt

(632)Om protestanter under revolutionen se Pressense (ed.), The Reign of Terror (Cincinnati 1869). rätt

(632)Sid 252. MÄSSAN OCH DE PRIVILEGIERADE KLASSERNA. - Om de sociala förhållanden som rådde i Frankrike före revolutionsperioden se H. von Holst, Lowell Lectures on the French Revolution, lecture 1; samt Taine, Ancien Régime och A. Young, Travels in France. rätt

(632)Sid 255. VEDERGÄLLNINGEN. - Beträffande ytterligare detaljer om den vedergällande funktionen i franska revolutionen se Thos. H. Gill, The Papal Drama, b. 10; Edmond de Pressensé, The Church and the French Revolution, b. 3, ch. l. rätt

(632)Sid 255. SKRÄCKVÄLDETS SKÄNDLIGHETER. - Se M.A. Thiers, History of the French Revolution, band 3, s 42-44, 62-74, 106 (New York 1890 översatt av F. Shoberl); F. A. Mignet, History of the French Revolution, kap 9, par. l (Bohn 1894); A. Alison, History of Europe, 1789-1815, band l, kap 14 (New York 1872, band 1, s 293-312). rätt

(633)Sid 258. BIBELNS SPRIDNING. - Enligt William Canton vid British and Foreign Bible Society beräknades år 1804 "alla biblar, tillgängliga i världen i manuskript eller i tryck innefattande alla utgåvor i alla länder, till inte mer än fyra miljoner... De olika språk på vilka dessa fyra miljoner var skrivna innefattade sådana föråldrade språk som meso-gotiska i Wulfilas bibelöversättning och anglosaxiska i Bedes, vilka till antalet uppgick till omkring 50." - What is the Bible Society? rev. ed. 1904, s 23. rätt

(633)Det amerikanska bibelsällskapet rapporterar en distribution från 1816 till och med 1955 av 481.149.365 biblar, testamenten och delar av testamenten. Till detta kan läggas 600 miljoner biblar eller delar av Bibeln som distribuerats av British and Foreign Bible Society. Enbart under 1955 distribuerade Amerikanska bibelsällskapet totalt 23.819.733 biblar, testamenten och delar av testamenten över hela världen. rätt

(633)I dec 1955 var Bibeln eller delar av Bibeln tryckt på 1092 språk och nya språk tilläggs ständigt. rätt

(633)Sid 258. UTlANDSMISSION. - Missionsverksamheten i den tidiga kristna församlingen har inte mött sin motsvarighet förrän i modern tid. Den hade i själva verket dött ut omkring år 1000. Då efterträddes den av de militära korstågen. Under reformationstiden förekom mycket litet utlandsmission, med undantag för de tidiga jesuiternas del. Under den pietistiska väckelsen uppstod en del missionärer. Den mähriska kyrkans verksamhet under 1700-talet var anmärkningsvärd. Flera missionssällskap grundades också i England för verksamhet i de brittiska kolonierna i Nordamerika. Men det stora återuppvaknandet av utlandsmissionen började omkring år 1800 vid "ändens tid". Dan 12:4. År 1792 grundades baptistiska missionssällskapet, som sände Carey till Indien. År 1795 grundades Londons missionssällskap och ytterligare ett sällskap år 1799 som år 1812 blev Kyrkans missionssällskap. Snart därefter grundades Wesleys missionssällskap. I USA bildades år 1812 Board of Commissioners for Foreign Missions och Adoniram Judson sändes det året till Kalkutta. Han slog sig följande år ned i Burma. År 1814 bildades American Baptist Missionary Union. The Presbyterian Board of Foreign Missions bildades år 1837. rätt

(634)År 1800…var den överväldigande majoriteten av de kristna avkommor till dem som hade vunnits före år 1500.... Nu, under 1800-talet, uppstod en ytterligare expansion av kristenheten. Men då större länder och kontinenter nåddes första gången av kristendomen redan under de föregående tre århundradena var det inte många områden kvar. Redan före 1800 hade kristendomen introducerats inom alla större landområden och inom alla tätbefolkade områden med högre civilisation med undantag för Australien. Vad som nu hände var att man skaffade sig nytt fotfäste inom områden dit kristendomen redan nått, en expansion av hittills oöverträffad omfattning, både från nya baser och från redan upprättade. Samtidigt infördes kristendomen inom länder, öar, folk och stammar som man tidigare inte hade nått... rätt

(634)Spridningen av kristendomen under 1800-talet berodde i första hand på ett frambrytande nytt kristet liv som utgick från den kristna impulsen...Aldrig under någon motsvarande tidsperiod har den kristna impulsen gett upphov till så många nya rörelser. Aldrig tidigare har den haft så kraftig effekt på de västeuropeiska folken. Det var från denna överflödande livaktighet som de missionsföretag utgick, som under 1800-talet så utvidgade kristendomens både numerära styrka och dess inflytande. - Kenneth Scott Latourette, A History of the Expansion of Christianity, band IV, The Great Century A. D. 1800-A. D. 1914 (New York: Harper & Brothers 1941) s 2-4. rätt

(634)Sid 294, 296. PROFETISK DATERING. - Enligt den judiska tidräkningen inföll den femte månaden (Ab) i sjunde året av Artasastas regering från den 23 juli till den 21 augusti 457 f Kr. Efter det att Esra hade anlänt till Jerusalem på hösten det året, fick konungens dekret laga kraft. För tillförlitligheten av dateringen 457 f Kr som Artaxerxes sjunde regeringsår se S. Horn och L. Wood, The Chronology of Ezra 7 (WashIngton. DC: Review and Herald Publishing Assn. 1953); E. G. Kraeling, The Brooklyn Museum Aramaic Papyri (New Haven or London 1953), s 191-193; The Seventhday Adventist Bible Commentary (Washington DC: Review and Herald Publishing Assn. 1954), band 3, s 97-110. rätt

(634)Sid 300. DET OTTOMANSKA RIKETS UNDERGÅNG. - Det muslimska Turkiets effekt på Europa efter Konstantinopels fall 1453 var lika allvarlig som de muslimska saracenernas katastrofala seger över östromerska riket under de 150 åren efter Mohammeds död. Under reformationstiden var Turkiet ett ständigt hot mot den europeiska kristendomens östra portar och reformatorernas skrifter var fulla av fördömanden över det ottomanska riket. Kristna skribenter har sedan dess varit bekymrade för Turkiets roll i framtida världshändelser och profetiornas kommentatorer har sett den turkiska makten och dess undergång förutsagd i Bibeln. rätt

(635)För den senare händelseutvecklingen under ”timme, dag, månad, år” -profetian, som en del av den sjätte basunen, arbetade Josia Litch ut en tillämpning av tidsprofetia, enligt vilken det turkiska oberoendet skulle upphöra i augusti 1840. Litchs synpunkter finns fullt utvecklade i hans, The Probability of the Second Coming of Christ About A. D. 1843, (publicerad i juni 1838); An Address to the Clergy (publicerad våren 1840; en extra edition med historiska data som stöd för exaktheten i tidigare beräkningar av den profetiska tidsperioden som sträcker sig fram till det ottomanska rikets fall publicerades 1841) och en artikel i Signs of the Times and Expositor ofProphecy, den 1 aug 1840. Se också artikel i Signs of the Times and Expositor of Prophecy, 1 feb 1841 och J. N. Loughborough, The Great Advent Movement (1905 års edition) s 129-132. En bok av Uriah Smith, Thoughts on Daniel and the Revelation, rev. ed. 1944 diskuterar den profetiska tidsberäkningen av denna profetia på s 506-517. rätt

(635)Om det ottomanska rikets tidigare historia och nedgång i den turkiska makten, se också William Miller, The Ottoman Enpire and Its Successors 1801-1927 (Cambridge, England: University Press 1936); George G. S. L. Eversley, The Turkish Empire From 1288 to 1914 (London: T. Fisher Unwin, Ltd., 2d ed. 1923); Joseph von Hammer-Purgstall. Geschichte des Osmannischen Reiches (Pest: C. A. Hartleben, 2d ed., 1834-1836), 4 band; Herbert A. Gibbons, Foundation of the Ottoman Empire. 1300-1403 (Oxford: University Press, 1916); Arnold J. Toynbee and Kenneth B. Kirkwood, Turkey (London 1926). rätt

(635)Sid 305. UNDANHALLANDET AV BIBELN FRÅN FOLKET. - Om den katolska kyrkans inställning till spridning av Bibeln på de lokala språken bland lekmän se, The Catholic Encyclopedia, art."Bible" och även. G. P. Fisher, The Reformation, kap 15, par. 16 (1873 års edition, s 530-532); J. Cardinal Gibbons, The Faith of Our Fathers, kap 8, (49 ed. 1897) s 98-117; John Dowling, History of Romanism, b. 7, ch. 2, sec. 14; och b. 9, ch. 3, secs. 24-27 (1871 års edition, s 491-496, 621-625); L. F. Bungener, History of the Council of Trent, s 101-110 (2d Edinburgh ed. 1853, översatt av D. D. Scott); G. H. Putnam, Books and Their Makers During the Middle Ages, band l, pt. 2, ch. 2, pars. 49,54-56. rätt

(636)Se också William Muir, The Arrested Reformation (Morgan and Scott 1912), s 37-43; Harold Grimm, The Reformation Era (Macmillan 1954), s 285; Index of Prohibited Books, (Vatican Polyglot Press 1930) s ix, x; Timothy Hurley, A Commentary on the Present Index Legislation (New York: Benziger Brothers 1908) s 71; Translation of the Great Encyclical Letters of Leo XIII (New York: Benziger Brothers 1903), s 413. rätt

(636)Sid 330. HIMMELSFÄRDSDRÄKTER. - Uppgifterna att de milleriter som väntade Kristi återkomst sydde dräkter i vilka de skulle fara upp "för att möta Herren i luften" var en uppfinning av dem som ville skada förkunnelsen av ankomsten. Dessa rykten spreds så flitigt att många trodde dem. En omsorgsfull forskning har emellertid visat att uppgifterna är falska. Under många år erbjöds en avsevärd belöning åt den som kunde bevisa att en enda sådan händelse inträffat, men inga sådana bevis har framlagts. Ingen av dem som älskade Frälsaren var så okunnig om Bibelns undervisning att han skulle tro att några dräkter, som de kunde sy, skulle vara nödvändiga vid det tillfället. Den enda dräkt som de rättfärdiga behöver för att kunna möta Herren är Kristi rättfärdighets klädnad. Se Jes 61:10; Upp 19:8. rätt

(636)För ett grundligt tillbakavisande av legenden om himmelsfärdsdräkterna se Francis D. Nichol, Midnight Cry (Washington DC: Review and Herald Publ. Assn. 1944), kap 25-27 och Appendices H-J. Se också LeRoy Edwin Froom, The Prophetic Faith of Dur Fathers (Washington DC: Review and Herald Publishing Assn. 1954), band 4, s 822-826. rätt

(636)Sid 330. PROFETIORNAS KRONOLOGI. - Dr George Bush, professor i hebreiska och orientaliska språk vid New York City University, gjorde en del intressanta medgivanden i ett brev till William Miller ifråga om dennes beräkning av profetiska tider. Miller publicerade detta brev i Advent Herald and Signs of the Times Reporter, Boston, den 6 och 13 mars 1844. Dr Bush skrev: "Inte heller finns det, så långt jag förstår, anledning att invända mot att ni själv och era vänner har använt så mycket tid och möda för att studera profetiornas kronologi och har arbetat mycket för att fastställa de pågående och avslutade dateringarna i dess stora tidsperioder. Om dessa tidsperioder verkligen har getts av den helige Ande i de profetiska böckerna, har det utan tvivel skett för att de skulle studeras och kanske till slut bli fullständigt förstådda. Ingen människa skall anklagas för förmäten dårskap som vördnadsfullt söker göra detta...Att betrakta en dag som den profetiska termen för ett år anser jag stöds av den sundaste exegetik, liksom det också styrks av stora namn som Mede, sir Isaac Newton, Kirby, Scott, Keith och en stor skara andra som för länge sedan har kommit till exakt er egen slutsats i denna fråga. De är alla överens om att de ledande perioder som nämns av profeterna Daniel och Johannes verkligen når sitt slut ungefär vid denna tid av världens historia, och att det vore en underlig logik att döma er för kätteri därför att ni hävdar exakt samma synpunkter som framhålls så framträdande i dessa framstående bibelforskares skrifter." "Era forskningsresultat förefaller mig inte vara så avvikande, att de på något sätt skulle påverka några av sanningens eller pliktens stora intressen." "Ert misstag ligger, som jag uppfattar det, inom ett annat område än er kronologi." "Ni har fullständigt tagit miste ifråga om de händelsers natur som skall inträffa när dessa tidsperioder når sitt slut. Detta är huvudpunkten och det väsentliga i er tolkningsförsyndelse." Se också LeRoy Edwin Froom, The Prophetic Faith of Our Fathers (Washington DC: Review and Herald Publishing Assn., 1950) band l, kap 1,2. rätt

(637)Sid 380. ETT TREFALDIGT BUDSKAP. - Upp 14: 6, 7 omtalar förkunnandet av den första ängelns budskap. Därefter fortsätter profeten: "Ännu en annan ängel följde efter, och han sade: 'Fallet, fallet är det stora Babylon...' En annan ängel, den tredje, följde dem." Det ord som här översatts med "följde" betyder att "gå tillsammans med". "att åtfölja någon", att "gå med honom". Se Henry George Little och Robert Scott, Greek English Lexicon (Oxford: Clarendon Press, 1940), band l, s 52. Det betyder också "att göra sällskap med". Se George Abbott-Smith, A Manuel Greek Lexicon of the New Testament (Edinburgh: T. and T. Clark, 1950), s 17. Det är samma ord som används i Mark 5:24: "Då gick Jesus med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom." Det används också av de återlösta ett hundra fyrtio fyra tusen i Upp 14:4 där det sägs: ”De är jungfrur, dessa som följer Lammet, vart det än går." I båda dessa texter är det uppenbart att det som avses är att några "går tillsammans med” eller ”i sällskap med”. Ordet används också i 1 Kor 10:4 där det står om Israels barn att "alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem". Av detta kan vi dra slutsatsen att tanken i Upp 14:8,9 inte bara är att den andra och tredje ängeln följde den första ifråga om tidpunkterna, utan att de åtföljde honom. De tre budskapen är i själva verket ett enda trefaldigt budskap. De är tre endast i fråga om den ordning i vilken de började förkunnas. Men när de börjat förkunnas åtföljs de och är oskiljaktiga. rätt

(638)Sid 388. DEN ROMERSKE BISKOPENS ÖVERHÖGHET -. Ifråga om de främsta omständigheterna kring den romerske biskopens anspråk på överhöghet, se Robert Francis Cardinal Bellarmine, Power of the Popes in Temporal Affairs (en engelsk översättning finns i Library of Congress, Washington DC); Henry Edward Cardinal Manning, The Temporal Power of the Vicar of Jesus Christ (London: Burns and Lambert, 2d ed. 1862) och James Cardinal Gibbons. The Faith of Our Fathers (Baltimore: John Murphy Co, 11O:th ed 1917) kap 5, 9, 10, 11. Ifråga om protestantiska författare se Trevor Gervase Jalland, The church and the Papacy (London: Society for Promoting Christian Knowledge 1944, a Bamton Lecture) och Richard Frederick Littledale, Petrine Claims (London: Society for Promoting Christian Knowledge, 1899). Ifråga om källor från de första århundradena av den petrinska teorin, se James T. Shotwell och Louise Ropes Loomis, The See of Peter (New York: Columbia University Press 1927). Ifråga om den falska ”konstantinska donationen”, se Christopher B. Coleman, The Treatise of Lorenzo Valla on the Donation of Constamine (New York 1914), vilken ger den fullständiga latinska texten och översättningen och en fullständig kritik av dokumentet och dess lära. rätt

(638)Sid 499. DEN ETIOPISKA KYRKAN OCH SJUNDEDAGSSABBATEN. - Ända fram till de allra senaste åren har den koptiska kyrkan i Etiopien firat sjundedagssabbaten. Etiopierna firade också söndagen, veckans första dag, under hela sin kristna historia som ett kristet folk. Dessa dagar utmärktes genom särskilda gudstjänster i kyrkorna. Iakttagandet av sjundedagssabbaten har emellertid i själva verket upphört i det moderna Etiopien. Ifråga om ögonvittnesskildringar av religiösa dagar i Etiopien, se Pero Gomes de Teixeira, The Discovery of Abyssinia by the Portuguese in 1520 (översatt till engelska i London: British Museum 1938), s 79. Father Francisco Alverez, Narrative of the Portuguese Embassy to Abyssinia During the Years 1520-1527 i protokollen i Hakluyt Society (London 1881), band 64, s 22-49; Michael RusseIl, Nubia and Abyssinia (citerad Father Lobo, Catholic missionary in Ethiopia in 1622) (New York: Harper & Brothers 1837), s 226-229. S. Giacomo Baratti, Late Travels Into the Remote Countries of Abyssinia (London: Benjamin Billinsley 1670), s.134-137. Job Ludolphus, A New History for Ethiopia (London: S. Smith 1682), s 234-357; Samuel Gobat, Journal of Three Years Residence in Abyssinia (New York: ed. of 1850), s 55-58, 83-98. Ifråga om andra aspekter på frågan se Peter Heylyn, History of the Sabbath, 2d ed 1636, band 2, s 198-200; Arthur P. Stanley, Lecture on the History of the Eastern Church (New York: Charles Scribner's Sons 1882), lecture 1, par. 1; C. F. Rey, Romance of the Portuguese in Abyssinia (London F. H. och G. Witherley 1929), s 59, 253-297. rätt

nästa kapitel