John Wycliffe

(70)Under medeltiden hade den vanlige medborgaren inte tillgång till Bibeln på sitt eget språk. Då var det t.o.m. belagt med dödsstraff att äga en Bibel. Men John Wycliffe ändrade på detta i sitt hemland, England. Hans verksamhet och inflytande sträckte sig långt utanför landets gränser. rätt

(70)Före reformationen fanns det under vissa tider bara ytterst få exemplar av Bibeln. Men Gud hade inte tillåtit att hans Ord skulle helt utrotas. Dess sanning skulle inte för alltid vara dold. Han kunde lika lätt frigöra livets Ord som han kunde öppna fängelsedörrarna och låsa upp järnportarna för att befria sina tjänare. I många länder i Europa påverkades människor av Guds Ande att söka efter sanningen som efter dolda skatter. Guds försyn ledde dem tillbaka till Bibeln och de studerade dess sidor med stort intresse. De var villiga att vandra i ljuset, vad det än skulle kosta. Även om de inte förstod allt, kunde de ändå upptäcka många sanningar som länge hade varit dolda. De gick ut som himlens utsända budbärare och bröt sönder villfarelsens ochvidskeplighetens kedjor. De uppmanade dem som så länge hade varit slavar att stå upp och hävda sin frihet. rätt

(71)Om man undantar valdenserna, hade Guds ord under århundraden varit inlåst i ett enda språk, som inga andra än de utbildade förstod. Men tiden hade nu kommit då Bibeln skulle översättas och ges till folket i de olika länderna på deras eget språk. Världen hade passerat sin midnattstimma. Mörkret höll på att försvinna och i många länder såg man tecken på att en ny dag höll på att gry. rätt

(71)Under trettonhundratalet tändes ”reformationens morgonstjärna” i England. John Wycliffe var reformationens förelöpare inte bara i England utan inom hela kristenheten. Den kraftiga protest som det blev honom förunnat att rikta mot Rom skulle aldrig kunna nedtystas. Denna protest inledde den kamp som ledde till att enskilda människor, kyrkosamfund och nationer blev frigjorda. rätt

(71)Wycliffe fick en allsidig utbildning. För honom blev ”Herrens fruktan början tillvishet”. Vid universitetet blev han känd för sin brinnande fromhet, liksom för sin anmärkningsvärda begåvning och gedigna lärdom. I hans törst efter kunskap sökte han göra sig förtrogen med varje kunskapsområde. Han blev utbildad i skolastisk filosofi, i kyrkans lära och i civil lag, framför allt den som gällde hans eget land. I hans senare arbete såg man tydligt frukterna av den utbildning han fått i ungdomen. Hans grundliga kännedom om sin tids filosofi gjorde det möjligt för honom att avslöja dess villfarelse. Eftersom han genom sina studier hade skaffat sig kännedom om både borgerliga och kyrkliga lagar, var han utrustad att ta upp kampen för borgerlig och religiös frihet. Samtidigt som han kunde använda Andens svärd,var han också välförtrogen med de högre skolornas lärdom. Och han kände väl tillden vetenskapliga taktiken hos de högre utbildade. Hans stora begåvning, och omfattningen och grundligheten i hans kunskap, gjorde att han blev respekterad av både vänner och fiender. Hans anhängare såg med tillfredsställelse att deras lärare stod i främsta ledet bland nationens stora män. Hans fiender blev på det sättet hindrade att kasta förakt över reformationens sak genom att beskylla dess talesman för okunnighet eller svaghet. rätt

(71)Redan vid universitetet började Wycliffe studera Bibeln. På denna tid, då Bibeln bara fanns på de klassiska språken, kunde deutbildade finna vägen till sanningens källa, som var stängd för de outbildade. Vägen var således redan beredd för Wycliffes framtida arbete som reformator. Lärda män, som hade studerat Bibeln på grundspråken, hade funnit den stora sanningen om Guds fria nåd, som Bibeln uppenbarar. Genom sin undervisning hade de utbrett kunskapen om denna sanning och lett andra fram till det levande Ordet. rätt

(71)Då Wycliffes uppmärksamhet riktades mot Bibeln studerade han den på samma grundliga sätt som hade gjort det möjligt för honom att behärska de övriga vetenskaperna. Han hadefram till dess känt en stor saknad, som varken hans vetenskapliga studier eller kyrkans lära hade kunnat tillfredsställa. I Bibeln fann han det som han dittills förgäves hade sökt. Där såg han frälsningsplanen uppenbarad och Kristus framställd som människornas ende Frälsare. Han överlämnade sig själv i Kristi tjänst och beslöt sig för att förkunna de sanningar som han hade upptäckt. rätt

(71)Liksom de senare reformatorerna kunde inte heller Wycliffe i början förutse hur långt hans arbete skulle leda honom. Han satte sig inte medvetet i opposition mot Rom, men hans hängivenhet för sanningen kunde inte annat äninnebärakonflikt med villfarelsen för honom. Men efterhand som han allt tydligare förstod påvemaktens falska läror, framhöll han allt ivrigare Bibelns sanning. Han såg att den romerska kyrkan hade övergett Bibeln och tagit emot mänskliga traditioner. Utan fruktan beskyllde han prästerna för att ha bannlyst Bibeln och krävde av dem att de åter skulle låta folket få Bibeln och att dess auktoritet åter skulle respekteras inom kyrkan. Han var en kunnig och uppriktig lärare och en vältalig förkunnare. Hans dagliga liv var en demonstration av den sanning han förkunnade. Hans förtrogenhet med Bibeln, styrkan i hans argumentering, renheten i hans liv och hans orubbliga mod och integritet gjorde att man allmänt visade honom aktning och förtroende. Många människor hade blivit otillfredsställda med sin tidigare tro. De såg den orättfärdighet som härskade inom den romerska kyrkan och hälsade med uppenbar glädje de sanningar som nu framhölls av Wycliffe. Men de påvliga ledarna fylldes av vrede, när de upptäckte att denne reformator fick större inflytande än de själva hade. rätt

(72)Effektivt angrepp
Wycliffe var skickligatt upptäcka villfarelser. Han angrep utan fruktan många av de missbruk som den romerska kyrkan hade godkänt genom sin auktoritet. Under den tid han verkade som hovpredikant, tog han frimodigt ställning mot betalandet av den skatt som påven gjorde anspråk på av den engelske kungen. Han visade att den myndighet som påven gjorde anspråk på över världsliga regenter stred mot både förnuftet och Bibeln. De påvliga kraven hade väckt stark indignation och Wycliffes undervisning utövade ett starkt inflytande på nationens ledande män. Kungen och adeln enades om att motsätta sig påvemaktens krav på världslig myndighet och vägrade att betala skatten. Så riktades ett effektivt slag mot den påvliga överhögheten i England. rätt

(72)Ett annat missförhållande som denne reformator förde en lång och häftig kamp emot, var tiggarmunkarnas orden. Dessa tiggarmunkar översvämmade England, och de utövade ett olyckligt inflytande på nationens storhet och välstånd. Företagsamhet, utbildning, moral, allt påverkades av tiggarmunkarnas ödeläggande inflytande. Munkarnas lättjefulla liv och tiggeri tärde inte bara starkt på folkets inkomster, utan lärde också folket att betrakta allt arbete med förakt. Ungdomen blev fördärvad och förlorade all känsla för moral. Tiggarmunkarna övertalade många att gå i kloster och viga sig åt klosterlivets sysslor. Ofta skedde detta utan föräldrarnas samtycke och mot deras bestämda vägran och till och med utan att de visste om det. En av de första kyrkofäderna påstod att munklöftet stod över barnens plikt att älska och lyda sina föräldrar. Han sade: ”Även om din far skulle ligga och gråta vid din dörr och din mor skulle visa dig den kropp som burit dig och de bröst som gett dig di, skall du endast trampa på dem och gå vidare raka vägen till Kristus.” Genom denna ”monstruösa omänsklighet”, som Luther senare uttryckte det, som ”bättre passar en varg eller en tyrann än en kristen och en människa” gjordes barnens hjärtan okänsliga mot deras föräldrar. (Barnas Sears, The Life of Luther, s 70, 69). Så gjorde de påvliga ledarna Guds bud om intet för sina traditioners skull, på samma sätt som fariséerna tidigare. Hemmen övergavs och föräldrarna berövades sina söners och döttrars sällskap. rätt

(72)Också studenterna vid universiteten blev vilseledda av munkarnas falska framställningar och lät sig övertalas att gå in i deras ordnar. Många ångrade efteråt detta steg, då de såg att de hade förstört sitt liv och förorsakat sina föräldrar sorg. Men när de nu en gång var fångade i snaran var det omöjligt för dem att bli fria. Många föräldrar, som var rädda för munkarnas inflytande, vägrade att sända sina söner till universiteten. Antalet studenter vid de stora universiteten minskade kraftigt. Skolorna tynade bort och okunnigheten tog överhand. rätt

(73)Påven hade gett dessa tiggarmunkar rätt att meddela folket förlåtelse för synd, om de bekände sina synder för dem. Detta blev en källa till mycket ont. Tiggarmunkarnas benägenhet att öka sina inkomster gjorde att de blev så ivriga att skänka förlåtelse, att brottslingar av alla slag samlades kring dem. Som ett resultat därav ökade den grova brottsligheten snabbt. De sjuka och fattiga lämnades åt sitt öde. De gåvor som skulle ha lindrat deras nöd gick till munkarna, som med hotelser tilltvingat sig folkets gåvor, samtidigt som de fördömde folkets bristande fromhet som undanhöll gåvorna från deras ordnar. Trots att fattigdomen var en del av den livsstil fattigmunkarna bekände sig till, ökades deras välstånd ständigt. Deras storslagna byggnader och rikt dukade bord stod som stark motsats till nationens växande fattigdom. Medan de levde sitt liv i lyx och nöjeslystnad sände de i sitt ställe ut okunniga människor, som bara kunde berätta sällsamma berättelser, legender och anekdoter för att roa folket, så att de ändå lättare skulle låta sig bedras av munkarna. Trots detta kunde tiggarmunkarna fortsätta att behålla greppet över de vidskepliga massorna. De fick dem att tro, att om de bara erkände påvens herravälde, tillbad helgonen och skänkte munkarna gåvor, uppfyllde de alla sina religiösa plikter och kunde vara säkra på att få en plats i himlen. rätt

(74)Lärda och fromma män hade förgäves arbetat på att åstadkomma en reform inom munkarnas ordensväsen. Men Wycliffe hade en klarare uppfattning om problemet. Han angrep det onda vid roten. Han framhöll att själva systemet var falskt och att det borde avskaffas. Diskussioner uppstod och frågor väcktes. Medan munkarna reste genom landet och sålde påvens avlat, började många tvivla på att det verkligen var möjligt att köpa syndernas förlåtelse för pengar. De började undra om de inte hellre skulle söka förlåtelse hos Gud än hos påven i Rom.(Se ”Tillägg” om sid 59). Ganska många började bli oroliga över tiggarmunkarnas girighet. Deras begär var uppenbarligen omättligt. ”Roms munkar och präster”, sade de, ”tär på oss som en kräftsvulst. Gud måste befria oss, annars kommer folket att gå under”. (D'Aubigné, band 17, kap 7). För att dölja sin girighet påstod dessa munkar att de följde Frälsarens exempel när de tiggde. De förklarade att Kristus och hans apostlar levde på barmhärtighetsgåvor från folket. Men detta påstående skadade deras sak, eftersom den fick många att börja läsa Bibeln för att de själva skulle få veta vad som var sanning - ett resultat som minst av allt var vad Rom önskade. Människornas sinnen riktades mot källan till all sanning, den källa som det var Roms avsikt att hålla dold. rätt

(74)Wycliffe började skriva och ge ut småskrifter mot munkarna. I dessa försökte han inte så mycket att komma in i diskussioner med dem, utan han sökte leda människors tankar till Bibelns läraoch dess författare. Han visade att påven inte hade större makt att ge människor förlåtelse för synd eller att bannlysa dem, än vilken annan präst som helst. Ingen bannlysning kan vara giltig om inte personen ifråga själv har dragit över sig Guds fördömelse. Wycliffe kunde inte på något verksammare sätt ha försökt omstörta det omfattande andliga och världsliga herravälde som påven hade upprättat och som höll miljoner människor fångna både till kropp och själ. rätt

(74)Inblick bakom kulisserna
Åter fick Wycliffe tillfälle att försvara den engelska kronans rättigheter mot Roms övergrepp. Då han valdes till kunglig ambassadör, tillbringade han två år i Holland för att underhandla med påvens sändebud. Här blev han bekant med kyrkliga ämbetsmän från Italien, Frankrike och Spanien och fick tillfälle att se in bakom kulisserna och få kännedom om många saker som skulle ha förblivit dolda för honom, om han stannat kvar i England. Han fick veta mycket som kom att stärka hans senare verksamhet. Hos dessa representanter för det påvliga hovet kunde han se den romerska hierarkins sanna metoder och målsättning. Han återvände till England för att återuppta sin tidigare undervisning mera öppet och med större iver, och förklarade att girighet, stolthet och bedrägeri var Roms gudar. rätt

(74)I en av sina traktater, där han talar om påven och dem som samlar pengar åt honom, säger han: ”De drar de fattiga människornas livsuppehälle ur landet. Många tusen mark av kungens pengar används varje år till sakrament och andliga ting som är förkastligt kätteri och simoni (=köp och försäljning av kyrkliga ämbeten). De kommer därigenom hela kristenheten att stödja och upprätthålla detta kätteri. Ja, om vårt land hade en stor hög av guld, och inga andra människor tog något av det än dessa stolta, världsliga prästers penninginsamlare, skulle säkert hela den högen till sist bli förbrukad. Påven fortsätter nämligen att föra ut pengar ur landet och sänder inte något tillbaka annat än Guds förbannelse över hans simoni.” (John Lewis, History of the Life and Sufferings of J. Wiclif, s 37). rätt

(75)En kort tid efter det att han återvänt till England utnämnde kungen honom till rektor vid Lutterworth. Detta var ett bevis för att monarken inte hade blivit förolämpad av hans öppna deklarationer. Wycliffes inflytande gjorde sig gällande vid hovet genom de beslut som fattades, och folket påverkades i sin tro. rätt

(75)De påvliga åsknedslagendrabbade honom snart. Tre bullor sändes till England – en till universitetet, en till kungen och en till prelaterna. I alla tre krävdes det att man ögonblickligen skulle vidta avgörande åtgärder för att tysta denne kätterske lärare. (Augustus Neander,General History of the Christian Religion and Church, punkt 6, sektion 2, pt. 1, paragraf 8.Se också “Tillägg”). Innan dessa bullor anlände hade emellertid biskoparna i sin iver kallatWycliffe att möta dem inför deras domstol för att förhöras. Men två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen, och folket omringade byggnaden och stormade in med sådan fart att domarna blev förskräckta och uppsköt processen till senare. Reformatorn fick gå sin väg i frid. Strax därefter dog Edvard III, som prelaterna på hans ålderdom hade försökt göra till motståndare mot reformatorn. Wycliffes tidigare beskyddare blev kung i riket. rätt

(75)Då påvens bullor kom, fick hela England en bestämd order om att gripa och fängsla kättaren. Dessa åtgärder pekade direkt mot bålet. Det föreföll nästan säkert att Wycliffe snart skulle falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som en gång sade till sina tjänare: ”'Frukta inte ... Jag är din sköld” (1 Mos 15:1) räckte ännu en gång ut sin hand och skyddade sin tjänare. Döden drabbade inte reformatorn, men den påve som hade planerat att röja honom ur vägen, Gregorius XI, dog, och det prästerliga råd som hade fått till uppgift att förhöra Wycliffe upplöstes. rätt

(75)Guds försyn styrde händelsernas gång så att reformationen kunde utvecklas. Efter Gregorius' död valdes två påvar som kämpade om ämbetet. De stridande parterna, som båda påstod att de var ofelbara, krävde lydnad.(Se ”Tillägg” om sid 50). Båda manade sina trogna att hjälpa honom att föra krig mot den andre, båda genomdrev sina krav genom fruktansvärda förkastelsedomar över motståndarna och löften om belöning i himlen för dem som stödde dem. Denna händelseutveckling försvagade i hög grad påvemaktens inflytande. De rivaliserande grupperna var fullt sysselsatta med att angripa varandra. Wycliffe fick en tids andrum. Beskyllningar och förbannelser flög från påve till påve. Blod flöt i strömmar i försöken att stödjade motstridiga anspråken. Brott och skandaler svepte som en flodvåg över kyrkan. Under tiden sådde reformatorn vid Lutterworth sanningens säd och riktade människornas blickar bort från de kämpande påvarna till Jesus, Fridsfursten. rätt

(75)Upplysning banar väg
Denna schism, med all den strid och det fördärv som den orsakade, beredde vägen för reformationen genom att den gjorde det möjligt för folket att förstå vad påvemakten egentligen var. I en traktat som Wycliffe publicerade, ”Om påvarnas strid”, uppmuntrade han folket att tänka över, om inte dessa två prelater, som så hårt fördömde varandra som antikrister, talade sanning. ”Gud”, sade han, ”tillåter inte den Onde att regera bara i den ene av sådana präster utan ... han har låtit striden uppstå mellan dem för att människorna i Kristi namn lättare skall kunna övervinna dem båda.” (R. Vaughan, Life and Opinions of John D. Wycliffe, band 2, sidan 6). rätt

(76)Wycliffe förkunnade, på samma sätt som sin Mästare, evangeliet för de fattiga. Han nöjde sig inte med att förkunna sanningen i de fattiga hemmen i Lutterworth, utan han bestämde sig för att den skulle förkunnas över hela England. För att göra detta sände han ut en grupp predikanter, enkla, fromma människor som älskade sanningen och längtade efter att förkunna den. Dessa män drog omkring överallt. På torg och gator i de större städerna, såväl som ute på landsbygden, undervisade defolket. De uppsökte de gamla, de sjuka och de fattiga och förkunnade för dem det glada budskapet om Guds nåd. rätt

(76)Som professor i teologi vid Oxford förkunnade Wycliffe Guds ord i universitetets lärosalar. Så samvetsgrant framhöll han sanningen för studenterna som han undervisade, att han fick titeln ”evangeliedoktorn”. Men hans livs största arbete skulle bli översättningen av Bibeln till engelska. I ett verk med titeln Bibelns sanning och innebörd uttryckte han sin avsikt att översätta Bibeln så att varje människa i England skulle kunna läsa om Guds verk på sitt eget språk. rätt

(76)Men plötsligt stoppades hans arbete. Även om han ännu inte var 60 år gammal hade ett oavbrutet arbete, studier och fiendernas angrepp tagit så hårt på hans krafter, att han hade blivit gammal i förtid. Han angreps av en allvarlig sjukdom. Munkarna gladde sig då de fick höra om detta. De trodde att han nu bittert skulle ångra det onda som han hade gjort mot kyrkan. De skyndade sig till hans sjukrum för att han skulle kunna komma med sitt erkännande inför dem. Representanter för de fyra munkordnarna hade tillsammans med fyra av stadens ämbetsmän samlat sig omkring den man som enligt deras uppfattning låg för döden. rätt

(76)Döden är på dina läppar
”Döden är på dina läppar”, sade de. ”Betänk nu dina felsteg och ta i vår närvaro tillbaka allt det du har sagt för att skada oss.” Reformatorn lyssnade stilla tills de var färdiga. Då bad han tjänaren om hjälp så att han kunde sätta sig upp och luta sig mot kuddarna. Medan de stod där och väntade på hans bekännelse, fäste han sin skarpa blick på dem och sade med den starka, fasta röst som så ofta hade fått dem att darra: ”Jag skall inte dö utan leva och fortsätta att uppenbara munkarnas onda gärningar.” (D'Aubigné, band 17, kap 7). Överraskade och skamsna skyndade munkarna bort ifrån rummet. rätt

(77)Wycliffes ord gick i uppfyllelse. Han levde till dess att han fick ge sina landsmän Bibeln, det mäktigaste av alla vapen mot Rom, det medel som Gud hade valt för att upplysa folket om den sanna religionen och som gav dem frihet. Reformatorn var sjuklig och visste att han bara hade några få år kvar att arbeta. Han såg det motstånd han skulle komma att möta, men han blev uppmuntrad av löftena i Bibeln och fortsatte modigt sin verksamhet. Med klara tankar och rik erfarenhet hade han blivit bevarad och förberedd, genom Guds särskilda ingripande, för detta sitt livs största verk. Medan hela kristenheten befann sig i uppror, utförde Wycliffepå sin prästgård i Lutterworth det reformationsverk som han själv hade valt, utan att fråga efter stormen som rasade omkring honom. rätt

(77)Till slut var verket fullbordat, den första engelska översättningen av Bibeln hade sett dagens ljus. Guds ord hade öppnats för England. Nu fruktade reformatorn varken fängelse eller bål. Han hade gett det engelska folket ett ljus som aldrig skulle slockna. Då han gav sina landsmän Bibeln, hade han gjort mer för att krossa okunnighetens och lastens bojor och mer för att höja sitt fädernesland och ge det frihet, än någon människa kunde uppnå genom även de mest lysande segrar på slagfältet. rätt

(78)Boktryckarkonsten var ännu okänd, och därför var det ett långt och krävande arbete att få fler exemplar av Bibeln. Intresset för boken blev emellertid så stort att många med glädje tog del i att skriva av den. Men skrivarna kunde inte producera så många exemplar som folk ville ha. Några av de rikaste köparna beställde hela avskrifter av Bibeln för sig själva. Andra köpte delar av den. Ofta slog sig flera familjer samman för att köpa en avskrift. På det sättet fann Wycliffes Bibel snart vägen till många hem i England. rätt

(78)Människorna fick lära sig att använda sitt förnuft, så att de inte längre blint underkastade sig påvens läror. Wycliffe förkunnade nu klart protestantismens grundsatser: Frälsning enbart genom tro på Kristus och Bibelns ofelbarhet som det enda rättesnöret för tro och lära. De förkunnare han hade sänt ut spred Bibeln och reformatorns skrifter med sådan framgång, att nästan hälften av folket i England tog emot den nya läran. rätt

(78)Då Bibeln kom ut blev kyrkans myndigheter förskräckta. Nu hade de en motståndare att kämpa med som var starkare än Wycliffe, en motståndare som deras vapen inte kunde göra mycket emot. Vid denna tid fanns det ingen lag i England som förbjöd någon att läsa Bibeln, eftersom den aldrig tidigare hade utgetts på engelska. Men vid den här tiden utfärdades sådana lagar och de blev strängt genomdrivna. Ändå hade reformatorerna under en viss tid tillfälle att sprida Bibeln trots att prästerna försökte att hindra dem. rätt

(78)Åter började de påvliga ledarnas intriger för att tysta reformatorn. Tre gånger i följd blev han kalladtill olika undersökningsdomstolar, men utan att de kunde åstadkomma något. Först förklarade en synod av biskopar hans skrifter som kätterska. De fick den unge kungen Rikard II på sin sida. De lyckades få ett kungligt påbud som dömde alla som höll fast vid de fördömliga lärorna till fängelsestraff. rätt

(79)Wycliffe vädjade nu till parlamentet. Inför Nationsrådet lade han oförskräckt fram en anklagelse mot prästerskapet och krävde en reform beträffande kyrkans enorma maktmissbruk. Med överbevisande kraft skildrade han påvestolens övergrepp och förfall. Hans fiender blev förvirrade. Wycliffes vänner och hjälpare hade blivit tvingade att ge efter, och man var nu övertygad om att reformatorn själv på sin ålderdom, ensam och utan vänner, skulle böja sig för kungens och prästerskapets samlade myndighet. Men i stället insåg de påvliga att de hade besegrats. Parlamentet lät sig ledas av hans kraftfulla framställning. Påbudet om förföljelse återkallades. Reformatorn fick sin frihet tillbaka. rätt

(79)För tredje gången ställdes Wycliffe inför domstol och denna gång inför den högsta andliga domstolen i riket. Här skulle de inte komma att visa någon förskoning mot kättaren. Här skulle Rom sist och slutligen segra och reformatorns verk hejdas. Så trodde de påvliga. Kunde de bara genomföra sin föresats, skulle Wycliffe tvingas att avsvärja sig sina läror eller lämna domstolen endast för att bestiga bålet. rätt

(79)Men den gamle reformatorn avsvor sig ingenting. Han ville inte hyckla. Utan fruktan höll han fast vid sin lära och motbevisade anklagelserna från sina förföljare. Han glömde sig själv, sin ställning och sin omgivning, ställde sina åhörare inför Guds domstol och lade deras spetsfundigheter och bedrägerier på den eviga sanningens vågskål. Människor i rättssalen kunde känna den helige Andes närvaro. Guds kraft vilade över åhörarna. De var som fastnaglade vid sina platser. Reformatorns ord träffade dem som brinnande pilar från Herrens koger. Den anklagelse för kätteri som de hade riktat mot honom, vältrade han nu med överbevisande kraft över på dem själva. Han frågade allvarligt, hur de vågadeutbreda sina villfarelser? Han påvisade att de gjorde det för vinnings skull och för att driva handel med Guds nåd. rätt

(79) ”Med vem tror ni”, sade han slutligen, ”det är ni kämpar? Med en gammal man på gravens rand? Nej med sanningen - sanningen som är starkare än ni själva och som kommer att övervinna er”. (Wycliffe, band 2, kap 13). Därefter drog han sig tillbaka från församlingen och inte en enda av hans fiender gjorde något försök att hindra honom. rätt

(79)Wycliffes arbete var nästan fullbordat. Sanningens baner, som han så länge hade burit, skulle snart falla ur hans händer. Men ännu en gång skulle han vittna för evangeliet. Sanningen skulle till och med bli förkunnad i själva villfarelsens högborg. Wycliffe fick order om att försvara sitt kätteri inför påvens domstol i Rom, där de heligas blod så ofta hade blivit utgjutet. Han var inte omedveten om den fara som hotade honom. Han visste fullt väl att döden skulle bli hans lott om han rättade sig efter deras kallelse. Men detta höll honom inte tillbaka. Han skulle ha tagit emot utmaningen, om inte slaganfall hade gjort det omöjligt för honom att resa. Men även om hans röst inte kunde höras i Rom, kunde han tala på annat sätt. Han bestämde sig för att skriva. Från sitt hem skrev reformatorn ett brev till påven. Detta var avfattat i en respektfull ton och i kristlig anda, men innehöll samtidigt en skarp tillrättavisning för påvemaktens prakt och stolthet. rätt

(80)Maning till omvärdering
”Det gläder mig verkligen”, skrev han, ”att jag kan framhålla och vittna inför alla om den tro som jag har, och i synnerhet för biskopen i Rom. Och eftersom jag antar att han är sund i sin tro, kommer han säkert att villigt bekräfta min omnämnda tro eller rätta på den om den är felaktig. För det första förutsätter jag att Kristi evangelium är hela summan av Guds lag ... och jag förmodar att biskopen av Rom, eftersom han är Kristi ställföreträdare här på jorden, är skyldig att framför alla andra lyda denna evangeliets lag. Storheten bland Kristi lärjungar kom ju inte till uttryck i världslig värdighet och ära, utan i att de noga följde Kristus i hans liv och verksamhet ... Kristus var ju under sin vandring på jorden en fattig man, och han vände sig bort från all jordisk makt och ära ... Därför kan jag inte komma till någon annan slutsats än att ingen troende bör följa varken påven själv eller någon annan helig man längre än denne följer sin Herre Jesus Kristus. Petrus och Sebedeussönerna väckte ju förargelse, då de strävade efter världslig ära i stället för efter att följa Kristi exempel. Därför bör man inte följa dem i sådana villfarelser... rätt

(80)Påven borde överlåta allt världsligt välde till de världsliga myndigheterna och allvarligt förmana hela sitt andliga stånd till detta. Så gjorde ju Kristus, framförallt beträffande sina apostlar. Om jag har fel i detta, vill jag med största ödmjukhet ta emot tillrättavisning, ja, till och med döden om det är nödvändigt. Om jag kunde göra det jag själv önskar, skulle jag i sanning framträda inför biskopen i Rom. Men Herren har hindrat mig och har lärt mig att lyda Gud mer än människor." rätt

(81)Till slut sade han: ”Låt oss be vår Gud att han må väcka vår påve Urbanus VI, såsom han har börjat, att han med sitt prästerskap må följa Herren Jesus Kristus i liv och vandel, och att de må undervisa folket grundligt, så att också de troget kan följa dem på samma väg.” (John Foxe, Acts and Monuments, band 3, sidan 49, 50). rätt

(81)Så framställde Wycliffe Kristi ödmjukhet och mildhet för både påven och hans kardinaler. Han avslöjade inte bara för dem själva utan för hela kristenheten den stora motsatsen mellan dem och den Mästare, vars representanter de bekände sig vara. rätt

(81)Wycliffe väntade sig inte något annat än att hans liv skulle bli priset för hans trohet. Kungen, påven och biskoparna hade förenat sig för att röja honom ur vägen. Det föreföll ofrånkomligt att det i bästa fall skulle dröja endast några månader innan han fördes till bålet. Hans mod var emellertid orubbligt. ”Varför talar du om att söka martyrkronan långt borta?” sade han. ”Predika Kristi evangelium för de högmodiga prästerna och du kommer inte att kunna undgå att bli martyr. Skulle jag tiga och få leva? ... Aldrig! Låt slaget drabba. Jag väntar det.” (D'Aubigné, band 17, kap 8). rätt

(81)Men Guds försyn beskyddade honom alltjämt. Den man som hela sin livstid så modigt hade försvarat sanningen och dagligen satt sitt liv på spel skulle inte falla offer för sina fiender. Wycliffe hade aldrig försökt skydda sig själv. Herren hade varit hans beskyddare. Och nu, då hans fiender var säkra på sitt byte, drog Gud honom undan deras makt. Medan han höll på att dela ut nattvarden till sin församling i Lutterworth fick han ett nytt slaganfall och dog snart därefter. rätt

(81)Gud hade gett Wycliffe en uppgift. Han hade lagt sanningens ord i hans mun. Han hade satt en vakt omkring honom så att hans ord skulle kunna nå ut till folket. Hans liv skyddades och hans arbete fortsatte, tills dess grunden för reformationens stora verk hade lagts. rätt

(82)Han inledde ett nytt tidsskede
Wycliffe trädde fram ur medeltidens mörker. Det fanns ingen som hade gått före honom, eftervilken han kunde bygga upp sitt reformsystem. I likhet med Johannes döparen kallades han till att utföra ett särskilt verk. Han inledde ett nytt tidsskede. Men det fanns en harmoni och fullkomlighet i det system och i den sanning han förkunnade som inte utvidgades av de reformatorer som kom efter honom och som några inte ens nådde upp till hundra år senare. Grunden var bred och djup. Byggnaden hade gjorts så fast och så fullkomlig att de som kom efter honom inte behövde bygga om den. rätt

(82)Den rörelse som påbörjades av Wycliffe skulle leda fram till samvets- och tankefrihet och befria folket från Roms triumfvagn, som de så länge hade varit bundna vid. Rörelsen hade sitt ursprung i Bibeln. Där låg källan till den ström av välsignelse, som liksom livets vatten hade flutit igenom tiden, ända sedan trettonhundratalet. Wycliffe tog emot Bibeln oförbehållsamt som en fullkomlig uppenbarelse av Guds vilja, en sann regel för tro och liv. Han blev uppfostrad till att tro att den romerska kyrkan hade gudomlig och orubblig auktoritet. Han hade lärt sig att med stor vördnad ta emot de lärdomar och seder som en gång hade godtagits och som var över tusen år gamla. Men han vände sig bort från allt detta för att låta sig undervisas från Guds heliga ord. Detta var den auktoritet som han uppmanade folket att godkänna. I stället för att kyrkan skulle tala genom påven, förklarade han att den enda sanna auktoriteten var Guds röst som talade till oss genom Bibeln. Och han lärde inte bara att Bibeln är en fullkomlig uppenbarelse av Guds vilja, utan att den helige Ande är Bibelns ende uttolkare. Varje människa bör studera den och lära känna sin plikt ifrågaom sig själv. Han vände människornas hjärtan bort från påven och den romerska kyrkan till Bibeln. rätt

(82)Wycliffe var en av de största reformatorerna. Få av hans efterföljare kan mäta sig med honom när det gäller insikt och klar tankegång. Han hade ett orubbligt grepp om sanningen och mod att försvara den. Ett helgat liv, oförtröttlig möda i studier och arbete, en orubblig uppriktighet och en kristen kärlek och trohet i ämbetet var kännetecken på denne förste reformator. Så stod han mitt i det andliga mörker och det moraliska fördärv som rådde under den tid han levde. rätt

(82)Wycliffes liv blev ett vittnesbörd om den kraft som finns i Bibeln till att fostra och omskapa en människa. Bibeln gjorde honom till det han var. De ansträngningar människor gör för att förstå Bibelns stora sanningar ger ny styrka åt alla själens förmågor. De utvecklar sinnet, skärper iakttagelseförmågan och kommer omdömet att mogna. Inte något annat studium kan på det sättet förädla varje tanke, känsla och avsikt som bibelstudier. Bibeln ger fasthet, mod, tålamod och kraft. Den förädlar livsföringen och helgar själen. Ett flitigt, allvarligt studium av Bibeln, där den studerande kommer i direkt kontakt med den Eviges tankar, kommer att skänka världen människor med bättre förståndsförmågor och ädlare principer än den mänskliga filosofins grundligaste skolor har kunnat åstadkomma. ”När dina ord öppnas”, säger psalmisten, ”ger de ljus och skänker förstånd”. (Ps 119:130). rätt

(82)Lollarderna
Den lära som Wycliffe hade förkunnat fortsatte att utbreda sig. Hans anhängare, som blev kända under namnet Wycliffeiter eller lollarder, reste inte bara över hela England utan också i andra länder. Överallt tog de kunskapen om evangeliet med sig. När nu deras ledare var borta, arbetade förkunnarna med större iver än tidigare. Stora skaror samlades omkring dem för att lyssna till deras undervisning. Några av adeln, ja, till och med drottningen själv, hade blivit omvända. På många platser kunde man tydligt märka en förändring i folkets beteende. Den romerska kyrkans avgudabilder togs bort från kyrkorna. Men snart bröt förföljelsens obarmhärtiga storm lös över dem som hade vågat ta Bibeln som sin vägledare. Den engelske monarken, som ville stärka sin makt genom att tillförsäkra sig stöd från Rom, tvekade inte att offra reformatorerna. För första gången i Englands historia bestämdes det att anhängarna till evangeliet skulle mista livet på bålet. Den ene martyren efter den andre föll. Sanningens försvarare bannlystes och plågades och kunde bara ropa ut sin smärta inför Guds öron. De förföljda reformatorerna fann sin tillflykt så gott de kunde ibland de lägre klasserna. De predikade på hemliga platser och gömde sig till och med i jordhålor och bergsgrottor. rätt

(83)Trots den häftiga förföljelsen kom under flera års tid en stilla, from, inträngande och tålmodig protest att göra sig gällande mot den rådande förvanskningen av den kristna läran. De kristna hade under denna tid endast en högst begränsad kunskap om sanningen. De hade emellertid lärt sig att älska Bibeln och att tro på den. Därför uthärdade de också lidandet. Liksom lärjungarna på apostlarnas tid avstod många från sina jordiska ägodelar för att främja Kristi sak. De som fick tillåtelse att bo kvar i sina hem tog gärna emot de bannlysta. När de själva blev förvisade, delade de med glädje de utstöttas öde. Det är sant att tusentals som fruktade för förföljarnas raseri vann frihet genom att avsvärja sig sin tro. De kom ut från fängelserna klädda i botkläder, som tillkännagav att de hade avsvurit sig sin tro. Men det fanns många, bland dem en del adliga liksom många fattiga, som vittnade om sanningen innanför tjocka fängelsemurar och ”lollardtorn”. På sträckbänken och bålet gladde de sig över att anses värdiga attfå ta del avKristi lidanden. rätt

(84)Papisterna hade inte lyckats få sin vilja igenom beträffandeWycliffe under hans livstid. Deras hat kunde inte tillfredsställas så länge hans kropp vilade i fred i graven. Efter en order som utsändes från kyrkomötet i Konstanz mer än 40 år efter hans död, grävdes hans ben upp och brändes offentligt. Askan kastades i en bäck i närheten. ”Den bäcken”, säger en gammal författare, ”förde hans aska till Avon, Avon förde den till Severn, Severn till den lilla sjön och därifrån fördes den till havet. Så blev Wycliffes aska en bild av hans lära, som nu spreds över hela världen.” (T. Fuller, Church Historyof Britain, band 4, sek. 2, par. 54). Hans fiender förstod lite av den symboliska betydelse som deras ondskefulla gärning fick. rätt

(85)Det var genom att läsa Wycliffes skrifter som Johan Hus i Böhmen leddes till att förkasta många av de romerska villfarelserna och börja sitt reformationsverk. På det sättet blev sanningens säd utsådd i dessa två länder som låg så långt ifrån varandra. Från Böhmen sträckte sig verket till andra länder. Människors tankar vändes mot Gud som så länge hade varit glömd. En gudomlig hand förberedde vägen för den stora reformationen. rätt

nästa kapitel