| Den stora striden kapitel 6. Från sida 86 | ren sida tillbaka |
(86)Hus och Hieronymus var två modiga gudsmän som trotsade hotet om både fängelse och död. Deras verksamhet lade grunden till reformationen. rätt (86)Så tidigt som under det nionde århundradet hade evangeliet kommit till Böhmen. Bibeln hade översatts. Offentliga gudstjänster hölls på folkets språk. Men efterhand som påvens makt ökade ställdes Bibeln i skuggan. Påven Gregorius VII, som hade gjort det till sin uppgift att förödmjuka högmodiga kungar, var inte mindre angelägen om att förslava folket. För att göra detta utsändes en bullasom förbjöd offentlig gudstjänst på böhmiska språket. Påven förklarade att ”det behagade den Allsmäktige att tillbedjan av honom skulle ske på ett okänt språk och att många onda ting och villfarelser hade sin orsak i att denna regel inte hade iakttagits”. (Wylie, History of the Reformation, band 3, kap 1). Detta påbud från romarkyrkan innebar att Bibelns ljus skulle utsläckas och folket insvepas i mörker. Men Gud hade sörjt för att andra redskap skulle bevara församlingen. Valdenser och albigenser, som hade jagats från sina hem i Frankrike och Italien på grund av förföljelser, kom till Böhmen. Även om de inte vågade undervisa öppet, arbetade de ivrigt i hemlighet. På detta sätt bevarades den sanna tron århundrade efter århundrade. rätt (87)Före Hus tid fanns det i Böhmen människor som öppet påtalade fördärvet inom kyrkan och folkets lastbarhet. Deras verksamhet väckte intresse vitt omkring. Prästerna blev uppskrämda. Förföljelse bröt lös över anhängarna till evangeliet. rätt (87)De fick tillbe Gud i skogarna och bland bergen. Där uppsöktes de av soldater. Många blev dödade. Senare bestämdes det att alla som avvek från romarkyrkans gudsdyrkan skulle brännas på bål. De kristna måste offra sina liv, men de såg fram mot den tid då deras sak skulle segra. En av dem som ”undervisade om att frälsning endast finns genom tron på den korsfäste Frälsaren” förklarade i sin dödsstund: ”Raseriet från sanningens fiender går nu ut över oss, men det skall inte alltid vara så. Ur folkets djupa led kommer det att uppstå en utan svärd och utan myndighet och över honom skall de inte kunna få överhand.” (Samma källa, band 3, kap 1). Luthers tid låg alltjämt långt in i framtiden. Men även vid denna tidpunkt framträdde en man som genom sitt vittnesbörd mot Rom skulle skaka om nationerna. rätt (87)Johan Hus var av låg härkomst och miste tidigt sin far. Hans gudfruktiga mor, som betraktade gudsfruktan som det mest värdefulla en människa kan äga, försökte ge sin son detta arv. Hus läste i en provinsskola och började därefter sina studier vid universitetet i Prag, där han fick en friplats. På resan till Prag följde hans mor med. Hon var en fattig änka och kunde inte ge sonen jordisk rikedom. Men då de närmade sig den stora staden, knäböjde hon vid sidan om sin unge son och bad sin himmelske Fader om att välsigna honom. Lite anade denna mor hur hennes bön skulle bli hörd och besvarad. rätt (87)Vid universitetet blev Hus snart uppmärksammad på grund av sin outtröttliga studiemöda och sina snabba framgångar. Samtidigt vann han allmän aktning för sitt vänliga, vinnande sätt och sitt oklanderliga liv. Han var en uppriktig anhängare av romarkyrkan och sökte ivrigt de andliga välsignelser som den gav sig ut för att kunna ge. Med anledning av ett jubileum gick han till skriftemål, betalade sina sista få mynt och anslöt sig till processionen för att få del av den förlåtelse för synden som hade utlovats. Då han hade fullbordat sina studier blev han präst. Han kom snart i förgrunden och blev senare knuten till kungens hov. Han blev också utnämnd till professor och senare till rektor vid det universitet, där han hade fått sin utbildning. Under loppet av några få år var den oansenlige friplatsstudenten sitt lands stolthet och hans namn blev känt över hela Europa. rätt (87)Men det var på ett annat område Hus började reformarbetet. Flera år efter sin ordination till prästämbetet utnämndes han till förkunnare i Betlehemskapellet. Grundläggaren av detta kapell hade kämpat för att Bibeln skulle förkunnas på folkets eget språk, något som han betraktade som av stor betydelse. Trots motstånd från påvekyrkan mot denna sed hade den aldrig helt upphört i Böhmen. Men det härskade stor okunnighet om Bibeln. De svåraste laster praktiserades inom alla samhällsskikt. Detta onda påtalade Hus utan förskoning och hänvisade till Bibeln för att inskärpa de sanningens och renhetens principer som han framhöll. rätt (87)En ung man från Prag, Hieronymus, som senare blev nära knuten till Hus, hade, då han kom hem från England, tagit med sig Wycliffes skrifter. Den engelska drottningen, som hade tagit emot Wycliffes lära, var en böhmisk prinsessa och genom hennes inflytande fick denne reformators böcker stor spridning i hennes hemland. Hus läste dessa skrifter med intresse. Han förstod att författaren måste vara en uppriktig kristen och han såg med välvilja på de reformer denne kämpade för. Utan att han själv visste det hade Hus kommit in på en väg som skulle föra honom långt bort ifrån Rom. rätt (88)Den avslöjande bilden (88)Detta var en predikan som väckte uppmärksamhet inom alla klasser. Stora människoskaror kom för att se bilderna. Alla förstod den moraliska lärdomen: Motsatsen mellan den ödmjukhet och enkelhet som präglade Kristus, å ena sidan, och den stolthet och arrogans som kom till uttryck hos påven, hans föregivne tjänare, å andra sidan, gjorde ett starkt intryck på många. Det blev stor uppståndelse i Prag. Efter en kort tid fann främlingarna att det med hänsyn till deras säkerhet var nödvändigt att de reste sin väg. Men det som de hade lärt folket skulle inte glömmas så snart. Bilderna gjorde ett djupt intryck på Hus och gjorde att han började studera Bibeln och Wycliffes skrifter med större iver. Även om han ännu inte var färdig att godta alla de reformer som Wycliffe propagerade för, kunde han på ett klarare sätt se påvedömets sanna väsen. Med desto större iver fördömde han det högmod, den äregirighet och det fördärvsom härskade bland prästerskapet. rätt (89)Från Böhmen spred sig ljuset till Tyskland, eftersom oroligheter vid universitetet i Prag gjorde att hundratals tyska studenter reste hem. Många av dessa hade fått sin första kunskap om Bibeln från Hus. Då de kom hem förkunnade de evangeliet i sitt eget land. rätt (89)Stad i interdikt (kyrkligt straff som innebär förbud mot att deltai gudstjänst) (89)Vid denna tid skapade en sådan dom alltid fruktan vitt omkring. De ceremonier som följde med en sådan handling var i hög grad avsedda att väcka skräck hos ett folk som trodde att påven representerade Gud själv. De ansåg att han hade nycklarna till himlen och helvetet samt makt att utdöma såväl materiella som andliga straffdomar. Folk trodde i allmänhet att himlens portar var stängda för den del av landet som lades i interdikt och att de döda var utestängda från de saligas boningar, till dess det behagade påven att upphäva bannlysningen. Som ett tecken på denna fruktansvärda olycka upphörde all religiös verksamhet. Kyrkorna stängdes. Vigslar utfördes ute på kyrkogården. De döda, som inte fick begravas i vigd jord, blev utan begravningsceremonier gravsatta i diken eller ute på fälten. Genom sådana saker, som gjorde intryck på människors fantasi, försökte den romerska kyrkan att härska över människors samveten. rätt (90)Tumult utbröt i Prag. En stor del av befolkningen fördömde Hus och anklagade honom för att vara orsak till alla olyckor. De krävde att han skulle utlämnas till den romerska kyrkan. För att stormen skulle lägga sig drog sig reformatorn tillfälligt tillbaka till sin födelseort. Till sina vänner som blev kvar i Prag skrev han: ”När jag har dragit mig tillbaka ifrån er, är det för att följa Jesu Kristi befallning och exempel. Onda människor skall inte få någon som helst möjlighet till att ådra sig evig fördömelse. Jag skall heller inte bli orsak till förföljelse och svårigheter för de fromma. Jag har också rest bort av fruktan för att ogudaktiga präster under längre tid alltjämt skulle kunna förbjuda förkunnandet av Guds ord bland er. Men jag har inte lämnat er för att förneka den gudomliga sanningen som jag med Guds hjälp är villig att dö för.” (Bonnechose, The Reformers before the Reformation, band 1, sid 87). Hus upphörde inte att arbeta utan reste omkring i trakterna och predikade för intresserade människoskaror. De förhållningsregler som påven tillgrep för att undertrycka evangeliet blev således ett medel till att det förkunnades i vidare kretsar. ”Ty inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen.” (2 Kor 13:8). rätt (90) ”Det ser ut som om Hus vid denna tidpunkt i sin karriär genomgick en allvarlig inte kris. Även om kyrkan försökte övervinna honom med sina bannstrålar förkastade han ännu inte dess auktoritet. För honom stod kyrkan alltjämt som Kristi brud. Påven var Guds representant och ställföreträdare. Det som Hus kämpade mot var maktmissbruket, inte själva principen. Detta medförde en fruktansvärd kamp mellan hans intellektuella överbevisning och samvetets röst. Om kyrkans auktoritet var rättfärdig och ofelbar, såsom han trodde att den var, hur kunde det då komma sig att han kände sig tvingad att sätta sig upp emot den? Han insåg att det skulle vara synd att lyda den. Men varför skulle lydnad mot en ofelbar kyrka medföra ett sådant resultat? Detta problem kunde han inte lösa. Detta tvivel plågade honom gång på gång. Den närmaste lösning han kunde komma fram till var att det som hände på Frälsarens tid måste ha inträffat på nytt. Prästerna inom kyrkan hade blivit ogudaktiga människor och använde sin lagliga myndighet till olagliga ändamål. Detta gjorde att han godtog följande princip för sig själv och sin förkunnelse: Samvetet skall ledas av Bibelns lära såsom vårt förstånd uppfattar den. Med andra ord kom han fram till, att den ende, ofelbare vägledaren är Bibeln och inte kyrkans uttalanden genom prästerskapet.” (Wylie, band 3, kap 2). rätt (91)När stämningen i Prag efter en tid hade lugnat sig, återvände Hus till Betlehemskapellet för att fortsätta förkunnandet av Guds ord med än större iver och frimodighet. Hans fiender var verksamma och mäktiga. Men drottningen och många bland adeln var hans vänner, och en stor mängd av folket tog hans parti. Hans rena, upphöjda lära och hans helgade liv stod i motsats till de demoraliserande läror som anhängarna av romarkyrkan förkunnade. Den girighet och de utsvävningar som de gjorde sig skyldiga till kom många att betrakta det som en ära att stå på hans sida. rätt (92)Hittills hade Hus stått ensam i sin verksamhet, men nu slöt sig Hieronymus till reformationsarbetet. Han hade under sin vistelse i England tagit emot Wycliffes lära. Dessa två stod från och med nu tillsammans i livet. Inte heller i döden skulle de skiljas. Begåvning, vältalighet och lärdom, alltsammans något som vinner gehör hos folket, var egenskaper som Hieronymus ägde i framträdande grad. Men när det gällde egenskaper som utgör sann karaktärsstyrka var Hus den större. Hans lugna omdöme dämpade den intensive Hieronymus, som med sann ödmjukhet uppfattade hans värde och rättade sig efter hans råd. Under deras gemensamma ansträngningar gick reformverket framåt med större hastighet. rätt (92)Gud tillät stort ljus att lysa in i dessa utvalda mäns sinnen, och han uppenbarade för dem många av de villfarelser som härskade inom den romerska kyrkan. De fick emellertid inte del av allt det ljus som skulle ges till världen. Genom dessa sina tjänare arbetade Gud för att leda folket ut ur katolicismens mörker. Men de mötte många och stora hinder. Gud förde dem steg för steg framåt, efterhand som de kunde orka med det. De var inte beredda att kunna ta emot allt ljus på en gång. Det skulle bara ha fått dem att vända sig bort, såsom fallet är med dem som länge har varit i mörker, när solen i sin middagsglans lyser på dem. Därför uppenbarade Gud det för de ledande männen i små portioner, efterhand som folket kunde ta emot det. Ned genom århundradena skulle andra trofasta arbetare följa efter dem för att leda människorna ännu längre på reformationens väg. rätt (92)Klyftan vidgas (92)Åter tycktes staden Prag stå på randen av en blodig konflikt. På samma sätt som undertidsåldrar som gått blev Guds tjänare anklagade för att vara den ”som drar olycka över Israel”. (1 Kon 18:17). Åter drabbades staden av interdikt. Hus återvände till sin födelsetrakt. Den förkunnelse som han med sådan trohet hade framburit i sitt kära Betlehemskapell hade nått sitt slut. Han skulle tala från en högre tribun till hela kristenheten, innan han lade ned sitt liv som ett vittne för sanningen. rätt (92)För att råda bot på det onda som Europa led under inkallades ett allmänt kyrkomöte till Konstanz. Detta kyrkomöte blev efter kejsar Sigismunds önskan sammankallat av den ene av de tre rivaliserande påvarna, Johannes XXIII. Kravet på ett nytt kyrkomöte var allt annat än välkommet för påven Johannes. Hans karaktär och politik kunde illa tåla en undersökning även av prelater med en moral som stod så lågt som den gjorde bland kyrkans män på den tiden. Men han vågade inte sätta sig upp mot Sigismunds vilja. rätt (93)Huvuduppgiften för detta kyrkomöte var att få ett slut på splittringen inom kyrkan och att utrota kätteriet. De två motpåvarna blev därför anmodade att sammanträffa med den ledande förkämpen för de nya åsikterna, Johan Hus. De förstnämnda ställde inte upp personligen av hänsyn till sin säkerhet, utan lät sig representeras av sina sändebud. Påven Johannes, som formellt var den som hade sammankallat kyrkomötet, kom till platsen med onda aningar. Han misstänkte nämligen att kejsaren hemligt hade för avsikt att avsätta honom. Han fruktade också att han skulle bli ställd till svars för de laster genom vilka han hade vanärat den påvliga kronan såväl som för de förbrytelser som hade gjort det möjligt för honom att tillägna sig den. Ändå höll han sitt intåg i Konstanz med stor prakt, följd av de högsta kyrkliga ämbetsmännen och en skara hovmän. Samtliga stadens andliga och civila myndigheter gick ut för att möta honom och bjuda honom välkommen. Över hans huvud höll fyra av de högsta överhetspersonerna en gyllene tronhimmel. Hostian bars framför honom. Kardinalernas och de adligas praktfulla dräkter var ett imponerande skådespel. rätt (93)Resa med lejdbrev (93)I ett brev till sina vänner i Prag skrev han: ”Mina bröder ... jag reser med lejdbrev från kungen för att möta mina talrika dödsfiender ... Jag sätter hela min tillit till den allsmäktige Guden och till min Frälsare. Jag hoppas att han kommer att höra era innerliga böner och lägga sin klokhet och visdom i min mun så att jag kan stå emot. Jag hoppas också att han skall ge mig sin helige Ande till att styrka mig i sanningen, så att jag med fritt mod kan möta frestelser, fängelse och en grym död, om så skulle bli. Kristus led för sina älskade. Skall vi då vara förvånade över att han efterlämnat åt oss sitt exempel, för att vi själva med tålamod skall kunna genomgå allt för vår egen frälsning? Han är Gud. Vi är hans skapade varelser. Han är Herren. Vi är hans tjänare. Han är världens härskare. Vi är bara usla, dödliga människor, men ändå led han. Varför skulle då inte också vi lida, framförallt när lidandet renar oss? Därför mina älskade, om min död skall bidra till hans ära, be om att den skall få komma snart och att han skall göra det möjligt för mig att bära alla mina lidanden med uthållighet. Men är det bättre att jag vänder tillbaka till er, låt oss be Gud om att jag må vända tillbaka utan fläck, dvs. att jag inte må dölja en enda detalj av evangeliets sanning utan efterlämna åt mina bröder ett gott exempel som de kan följa. Det är därför sannolikt att ni aldrig mer kommer att få se mitt ansikte i Prag. Men skulle det vara den Allsmäktiges vilja att jag skall aktas värdig att få komma tillbaka till er, låt oss gå fram fastare och starkare i kunskapen om hans lag och kärleken till den.” (Bonnechose, band 1, sid 147, 148). rätt (93)I ett annat brev, som skrevs till en präst som hade blivit anhängare av evangeliet, skriver Hus med stor ödmjukhet om sina egna felsteg. Han anklagar sig själv för att ha ”känt välbehag av att använda fina kläder och för att ha kastat bort tid med intetsägande sysslor”. Till detta fogar han dessa rörande förmaningsord: ”Må Guds ära och människors frälsning uppta ditt sinne och inte tankar om prästämbete och lantegendomar. Ta dig i akt för att smycka ditt hus mer än din själ och var framförallt angelägen om den andliga uppbyggelsen. Var gudfruktig och ödmjuk mot de fattiga och slösa inte vid gästabud. Om du inte förbättrar ditt liv och avstår från överflödiga ting, fruktar jag för att du skall bli hårt tillrättavisad, såsom också jag själv blir ... Du känner min lära, för du har tagit emot min undervisning från barndomen. Därför är det till ingen nytta att skriva mer till dig. Men jag besvär dig vid Herrens barmhärtighet att du inte efterliknar mig i någon av de fåfängligheter som du har sett hos mig.” Utanpå brevet skrev han: ”Jag uppmanar dig allvarligt min vän att du inte bryter denna försegling förrän du har visshet om att jag är död.” (Bonnechose, band 1, sid 148-149). rätt (94)Under sin resa fick Hus överallt bevis på hur hans lära hade blivit utbredd och på den välvilja med vilken människor hade omfattat hans sak. De strömmade till för att träffa honom. I några städer följde myndigheterna honom genom gatorna. rätt (94)Kejserligt löfte bryts (95)Fastän påven hade gjort sig skyldig till större förbrytelser än Hus någon gång hade beskyllt prästerna för, och som han krävde en reform emot, gick samma kyrkomöte, som hade degraderat påven, nu till verket för att krossa reformatorn. Fängslandet av Hus väckte stor vrede i Böhmen. Mäktiga adelsmän inlämnade allvarliga protester till kyrkomötet mot denna våldshandling. Kejsaren, som inte gärna ville tillåta brott mot en lejd, satte sig emot att kyrkomötet skulle behandla Hus' sak. Men reformatorns fiender var både illasinnade och ihärdiga. De sökte påverka kejsaren genom hans fördomar, hans fruktan och hans iver för kyrkan. De kom med långdragna argument för att bevisa att ”man inte bör hålla löften som har getts till kättare eller till personer som är misstänkta för kätteri, även om de har lejdbrev från kejsare eller från kungar”. (Jacques Lenfant: History of the Council of Constance, band 1 ,sid 516).Till slut lyckades de. rätt (95)Då Hus inställdes inför kyrkomötet var han försvagad av sjukdom och den långa fängelsevistelsen. Den fuktiga, dåliga luften i cellen hade orsakat en feber som nästan hade tagit hans liv. I tunga kedjor stod han framför kejsaren som hade gett sitt hedersord på att skydda honom. Under de långvariga förhandlingarna höll han oryggligt fast vid sanningen. Medan de församlade myndigheterna från kyrka och stat lyssnade, framförde han en högtidlig protest mot fördärvet inom prästståndet. Då han ställdes inför valet mellan att avsvärja sig sin lära eller lida döden valde han martyrens öde. rätt (95)Guds nåd höll honom uppe. Under de veckor han måste lida, innan den slutliga domen föll, var hans själ full av himlens frid. ”Detta skriver jag i fängelset och med min kedjade hand, medan jag väntar min dödsdom i morgon”, skrev han till en vän. ”... När vi med Jesu Kristi hjälp möts igen i det kommande livet med dess härliga frid, kommer du att få veta hur barmhärtig Gud har varit mot mig och hur kraftfullt han har hjälpt mig i mina frestelser och prövningar.” (Bonnechose, band 2, sid 67). rätt (95)Från sin mörka fängelsecell förutsåg Hus hur den sanna tron skulle segra. I sina drömmar vände han tillbaka till kapellet i Prag, där han hade förkunnat evangeliet. Han såg att påven och hans biskopar höll på att utplåna de bilder av Kristus som han hade målat på väggen. Denna syn plågade honom, men nästa dag såg han många målare ivrigt upptagna med att framställa dessa bilder i större antal och klarare färger. Så snart arbetet var färdigt sade målarna som omgavs av en väldig människoskara: ”Låt nu påven och biskoparna komma. De kommer aldrig att kunna utplåna dem mer.” Då reformatorn omtalade denna dröm sade han: ”Jag är säker på att Kristi bild aldrig skall bli utplånad. De har önskat ödelägga den, men den kommer att målas igen i allas hjärtan av predikanter som är mycket bättre än jag.” (D' Aubigné, band 1, kap 6). rätt (96)För sista gången blev nu Hus ställd inför kyrkomötet. Det var en stor, lysande församling - kejsaren, rikets furstar, de furstliga deputerade, kardinaler, biskopar och präster. Dessutom en stor skara åskådare. Från alla platser inom kristenheten hade människor kommit för att se det första offret i den långa kamp som skulle leda till seger för samvetsfriden. rätt (96)Då Hus uppmanades att ge sitt sista avgörande svar, förklarade han att han inte kunde återkalla någonting. Medan han riktade sin genomborrande blick på kejsaren, som så skamligt hade brutit sitt löfte, förklarade han: ”Av egen fri vilja bestämde jag mig för att komma inför kyrkomötet under offentligt beskydd på tro och heder från kejsaren som är närvarande här.” (Bonnechose, band 2, sid 84). Sigismund rodnade kraftigt då alla i församlingen riktade blicken mot honom. rätt (96)Till bålet (96)Medan han stod klädd på detta sätt sade prästerna: ”Nu överlämnar vi din själ åt Djävulen.” ”Och jag”, sade Johan Hus medan han vände sin blick mot himlen, ”befaller min ande i dina händer, o Herre Jesus, för du har återlöst mig”. (Wylie, band 3, kap 7). rätt (96)Han överlämnades nu till de världsliga myndigheterna och fördes till avrättning. En stor skara människor följde honom: Hundratals väpnade män, präster och biskopar i sina dyrbara kläder och Konstanz invånare. Då han hade bundits vid pålen och allt var färdigt, så att elden kunde tändas, uppmanades martyren än en gång att rädda sitt liv och ta avstånd ifrån sina villfarelser. ”Vilka villfarelser”, sade Hus, ”skall jag ta avstånd ifrån? Jag vet inte att jag är skyldig till något. Jag kallar Gud till vittne på att allt vad jag har skrivit och talat har varit med avsikt att frälsa människor från synd och från fördärv. Därför skall jag med största glädje med mitt blod bekräfta den sanning som jag har skrivit om och förkunnat.” (Wylie, band 3, kap 7). Då elden flammade upp omkring honom började han sjunga: ”Jesus, du Davids son, förbarma dig över mig.” Och så höll han på till dess att hans röst för evigt tystnade. rätt (96)Till och med hans fiender slogs av hans hjältemodiga uppträdande. En ivrig katolik som berättade om Hus martyrdöd och om Hieronymus, som en kort tid senare följde efter, säger: ”Båda bevarade sin själsstyrka då deras sista stund närmade sig. De förberedde sig för elden som om de skulle till bröllopsfest. De gav inte ifrån sig något skrik av smärta. När flammorna steg upp började de att sjunga psalmer och eldens häftighet kunde knappt hejda deras sång.” (Samma källa, band 3, kap 7). rätt (97)Då Hus kropp var helt förtärd, samlades askan och den jord den låg på och ströddes ut i Rhen och fördes vidare ut mot havet. Förgäves sökte hans förföljare att inbilla sig att de hade utrotat de sanningar han förkunnade. Lite drömde de om att askan, som den dagen fördes bort till havet, skulle bli som frön som spreds till alla länder på jorden. I länder som på den tiden var okända, skulle den bära rik frukt i form av vittnen för sanningen. Rösten som hade talat i rådsalen i Konstanz efterlämnade ett eko som skulle höras ned genom alla kommande tidsåldrar. Hus fanns inte mer, men de sanningar som han dog för kunde aldrig förgås. Hans exempel på tro och uthållighet skulle uppmuntra skaror av människor att stå fasta för sanningen, trots tortyr och död. Avrättandet av Hus hade ställt Roms trolösa grymhet i strålkastarljus för hela världen. Sanningens fiender hade utan att veta det gynnat den sak som de förgäves försökte tillintetgöra. rätt (97)Ytterligare ett bål skulle komma att tändas i Konstanz. Ytterligare en människas blod måste vittna för sanningen. Då Hieronymus sade farväl till Hus vid hans avresa till kyrkorådet förmanade han denne att vara frimodig och fast. Han förklarade samtidigt att han skulle skynda sig att komma Hus till undsättning, om han skulle bli utsatt för någon fara. Då denne trofaste lärjunge fick besked om att reformatorn hade satts i fängelse gjorde han sig ögonblickligen beredd att infria sitt löfte. Utan lejd och med bara en enda följeslagare gav han sig iväg till Konstanz. Då han kom dit förstod han att han bara hade utsatt sig själv för fara utan att ha någon möjlighet att kunna göra någonting för att befria Hus. Han flydde bort från staden, men arresterades på hemresan och fördes tillbaka i kedjor under bevakning av ett kompani soldater. Då han första gången fördes fram inför kyrkomötet och försökte svara på de beskyllningar som riktades mot honom, möttes han av ropet: ”På bålet med honom, på bålet!” (Bonnechose, band 1, sid 234). Han sattes nu i en fängelsecell och kedjades fast i en sådan ställning att han måste utstå svåra lidanden och han fick bara vatten och bröd. Efter några månaders väldigt plågsam fängelsevistelse ådrog sig Hieronymus en sjukdom som hotade att ta hans liv. Hans fiender, som nu blev rädda för att han skulle slippa undan, behandlade honom med större mildhet, men han måste ändå tillbringa ett helt år i fängelset. rätt (98)Hus död hade inte haft den inverkan de påvliga hade väntat. Att hans lejd hade brutits hade väckt en storm av förbittring. Rådet bestämde därför att i stället för att bränna Hieronymus på bål, skulle det vara klokare om man tvingade honom att frånsäga sig sitt kätteri, om det var möjligt. Han fördes inför kyrkomötet och fick välja mellan att frånsäga sig sin kätterska tro eller att dö på bålet. I början av fängelsevistelsen skulle döden ha varit en barmhärtighetsgärning i jämförelse med de fruktansvärda lidanden som han hade fått genomgå. Men nu var Hieronymus mod knäckt på grund av sjukdom och vistelsen i det hårda fängelset. Han hade skilts från sina vänner och levde i ångest och spänning och var dessutom modlös på grund av Hus död. Hans själsstyrka sviktade och han gick med på att underordna sig kyrkomötet. Han lovade att hålla sig till den katolska tron och att godkänna kyrkomötets beslut om att fördöma Wycliffes och Hus lära, visserligen med undantag av de ”heliga sanningar” som de hade framhållit. (Bonnechose, band 2, sid 141). rätt (98)Farlig balansgång (98)Det dröjde inte länge förrän han åter fördes inför kyrkomötet. Domarna var inte nöjda med hans trosavsvärjelse. Deras blodtörst hade väckts genom Hus död. Nu krävde de nya offer. Bara genom att helt och hållet uppge sanningen kunde Hieronymus rädda sitt liv. Men han hade bestämt sig för att stå fast vid sin tro och att följa i sin martyrbroders spår till bålet. rätt (98)Han återtog nu sin tidigare avsvärjelse. Som en man som snart skulle dö kom han med ett inträngande krav på att få tillfälle att försvara sig inför dem. De var rädda för verkan av hans ord och krävde bara att han skulle bekräfta eller förneka de beskyllningar som hade riktats mot honom. Men Hieronymus protesterade mot en sådan grymhet och orättfärdighet. ”Ni har hållit mig inspärrad i 340 dagar i ett fruktansvärt fängelse”, sade han, ”omgiven av smuts, i en osund omgivning och stank och utsatt mig för den yttersta brist på allting. Så ställer ni mig fram inför ert kyrkomöte och vägrar att höra på mig samtidigt som ni lyssnar till mina dödsfiender. ... Om ni verkligen är förståndiga människor och om ni är världens ljus, ta er i akt så att ni inte syndar mot rättfärdigheten. Vad mig angår är jag bara en skröplig människa. Mitt liv har lite värde. När jag förmanar er att inte uttala en orättfärdig dom, talar jag mindre för mig själv än för er.” (Bonnechose, band 2, sid 146, 147). rätt (99)Till sist gick man med på hans krav. I domarnas närvaro knäböjde han och bad om att Guds Ande skulle leda hans tankar och hans ord, så att han inte skulle komma att säga något som stod i strid med sanningen eller som kunde vanära hans Mästare. Guds löfte till Jesu lärjungar uppfylldes: ”Ni ska också bli anklagade inför landshövdingar och kungar för min skull. ... Men när ni blir arresterade behöver ni inte oroa er för vad ni ska säga vid rättegången, för ni ska få de rätta orden vid den rätta tidpunkten. Och ni behöver inte tala själva - er himmelske Fars Ande ska tala genom er.” (Matt 10:18-20, Levande Bibeln). rätt (99)Orättfärdig dom (99)Då Hieronymus tidigare hade frånsagt sig sin tro hade han medgett att domen över Hus var rättfärdig. Men nu förklarade han att han ångrade detta och han vittnade om martyrens helighet och oskuld. ”Jag kände honom från barndomen”, sade han. ”Han var en utmärkt människa, rättfärdig och helgad, men trots sin oskuld blev han ändå dömd. ... jag är också beredd att dö. Jag vill inte vika för den plåga som mina fiender och falska vittnen har i beredskap för mig. Den dag kommer då de måste avlägga räkenskap för sitt hyckleri inför den store Guden som ingen kan föra bakom ljuset.” (Bonnechose, band 2, sid 151). rätt (99)Nu anklagade Hieronymus sig själv för att han hade förnekat sanningen och sade vidare: ”Av alla de synder som jag har begått sedan jag var ung är det inte någon som i så hög grad trycker mitt sinne, och som jag ångrar så bittert, som den jag begick här på detta ödesdigra ställe, då jag samtyckte till den förkastelsedom som uttalades över Wycliffe och mot den helige martyren Johan Hus, min mästare och min vän. Ja, jag bekänner av hela mitt hjärta och säger med ånger att jag handlade av fruktan för döden, då jag fördömde deras lära. Därför bönfaller jag ... den allsmäktige Guden om att förlåta mig mina synder, och då framförallt denna enda, den mest avskyvärda av dem alla.” Så pekade han på sina domare och sade med fast stämma: ”Ni dömde Wycliffe och Johan Hus, inte därför att de hade omstörtat kyrkans lära, utan helt enkelt därför att dessa fördömde de skandaler som hade sitt ursprung hos det andliga ståndet, dess prakt, dess stolthet och alla prelaternas och prästernas laster. Allt det som dessa två män har framhållit och som är uppenbart, tror och hävdar också jag.” rätt (99)Han blev avbruten i sitt tal. Prelaterna som darrade av raseri, ropade: ”Vad behöver vi ytterligare för bevis? Här ser vi med våra egna ögon den värste av alla kättare.” rätt (100)Utan att låta sig störas av denna storm fortsatte Hieronymus: ”Vad! Tror ni att jag är rädd för att dö? Under ett helt år har ni hållit mig i ett fruktansvärt fängelse som är ändå mer skrämmande än själva döden. Ni har behandlat mig med större grymhet än en turk, en jude eller en hedning, och köttet har bokstavligen ruttnat bort på mina ben, medan jag ännu lever. Ändå kom jag inte med några klagomål, eftersom det inte passar för en man med mod och kraft. Men jag kan inte låta bli att ge uttryck för min förvåning över ett så barbariskt uppträdande inför en kristen.” (Bonnechose, band 2, sid 151-153). rätt (100)Försök till övertalning (100) ”Om man från Bibeln kan visa mig att jag far vilse”, sade han, ”skall jag avstå från villfarelsen”. rätt (100) ”Bibeln!”, ropade en av hans frestare, ”skall allting dömas utifrån den? Vem kan förstå Bibeln innan kyrkan har förklarat den?” rätt (100) ”Är mänskliga tolkningar mer att lita på än Frälsarens evangelium?” svarade Hieronymus. ”Paulus uppmanade inte dem han skrev till att lyssna på människors förklaringar utan sade: 'Sök i Skriften'.” rätt (100) ”Kättare”, blev svaret, ”jag ångrar att jag har talat med dig så länge. Jag inser att du låter dig drivas av djävulen.” (Wylie, band 3, kap 10). rätt (100)Det dröjde inte länge förrän dödsdomen lästes upp för honom. Han fördes till samma plats där Hus gav sitt liv. Medan han gick vägen fram, sjöng han. Ansiktet var upplyst av glädje och frid. Hans blick var riktad mot Kristus. Han hade inte den minsta rädsla för döden. Då bödeln, som skulle tända bålet, gick bakom honom ropade martyren: ”Fatta mod och kom fram, framför mig. Tänd elden så att jag ser det. Om jag hade varit rädd skulle jag inte ha varit här.” rätt (100)De sista ord han uttalade medan flammorna slickade hans kropp var en bön: ”Herre, allsmäktige Fader”, ropade han, ”förbarma dig över mig och förlåt mig mina synder, för du vet att jag alltid har älskat din sanning”. (Bonnechose, band 2, sid 168). Hans röst tystnade men hans läppar fortsatte att röra sig i bön. Då elden hade utfört sitt verk blev martyrens aska och den jord som den låg på insamlad och kastad i Rhen, vilket man också hade gjort med Hus aska. rätt (100)Så omkom Guds trofasta ljusbärare. Men ljuset av de sanningar som de hade förkunnat, ljuset av deras hjältemodiga exempel, kunde inte utsläckas. Människorna kunde lika gärna ha försökt att få solen att gå tillbaka på sin bana, som de kunde hindra den gryning som redan höll på att bryta fram över världen. rätt (100)Avrättandet av Hus hade väckt en eld av vrede och avsky i Böhmen. Hela nationen hade känslan av att Hus hade fallit offer för prästernas ondska och kejsarens trolöshet. Hus förklarades ha varit en trofast förkunnare av sanningen. Kyrkomötet som hade utfärdat hans dödsdom anklagades för mord. Hans lära väckte nu större uppmärksamhet än någon gång tidigare. I påvliga påbud hade Wycliffes skrifter dömts till att brännas. De som hade kommit undan förstörelsen togs nu fram från sina gömställen och lästes tillsammans med Bibeln eller delar av den som folket kunde få tag i. Många blev på det sättet ledda till att ta emot reformatorernas tro. rätt (101)Hus mördare blev inte stående overksamma för att se hur hans sak segrade. Påven och kejsaren slog sig samman för att undertrycka rörelsen och Sigismunds härar sändes in i Böhmen. rätt (101)Men nu uppstod en befriare. Ziska, som strax efter det att kriget hade brutit ut blev helt blind, men som var en av samtidens skickligaste härförare, var böhmarnas ledare. I tillit till Guds hjälp och sin rättfärdiga sak stod detta folk fast mot de mäktigaste härar som kunde sändas emot dem. Gång på gång samlade kejsaren nya arméer och gjorde infall i Böhmen endast för att lida skamliga nederlag. Husiterna stod höjda över all fruktan för döden. Ingenting kunde stå dem emot. Några få år efter det att kriget hade börjat dog den modige Ziska och efterföljdes av Procopius. Han var en lika modig och duktig härförare och i vissa avseenden en mer framstående ledare. rätt (101)Böhmens fiender, som visste att den blinde krigaren var död, ansåg nu att tillfället var gynnsamt att försöka vinna tillbaka det som de hade förlorat. Påven förklarade nu ett korståg mot husiterna. Återigen sändes en stark här in i Böhmen. Men den led ett fruktansvärt nederlag. Ett nytt korståg kungjordes. I alla katolska länder i Europa samlades soldater, pengar och vapen. Folket anmälde sig i skaror under den påvliga fanan, säkra på att man nu äntligen skulle kunna göra slut på de husitiska kättarna. Segerrusiga marscherade de väldiga styrkorna in i Böhmen. Befolkningen samlade sig för att slå angriparna tillbaka. De två härarna närmade sig varandra, så att de till slut bara hade en flod mellan sig. ”Korstågshärarna var absolut de starkaste. Men i stället för att skynda sig över floden och inleda ett slag med husiterna, som de hade rest så lång väg för att möta, blev de stående stilla och stirrade på dessa krigare:” (Wylie, band 13, kap 17). En hemlighetsfull fruktan hade plötsligt gripit denna här. Utan att ett enda svärdsslag utdelades upplöstes den väldiga hären. Det var som om den hade blivit splittrad och utspridd av en osynlig makt. En hel del av dem dödades av den husitiska styrkan som förföljde de flyende. Ett väldigt byte föll i segerherrarnas händer, så att kriget blev ett medel till att böhmarna blev rikare i stället för fattigare. rätt (101)Några få år senare kungjordes under en ny påve ett nytt korståg mot dem. Som tidigare blev också denna gång soldater värvade från alla katolska länder i Europa. Stora löften gavs dem som var villiga att ta del i detta farliga korståg. Varje korsfarare försäkrades om full förlåtelse för de avskyvärdaste brott. Alla som föll i kriget fick löfte om rik lön i himlen. De överlevande skulle skörda rikedom och heder på slagfältet. Också nu samlades en stor här som gick över gränsen och gjorde infall i Böhmen. De husitiska styrkorna vek tillbaka för angriparna och drog fienden längre och längre in i landet till dess att katolikerna ansåg segern vunnen. Men då gjorde Procopius armé halt, vände sig mot fienden och gick fram, klar till kamp. Korstågshären, som nu upptäckte sitt fel, låg i läger och väntade på angreppet. Då de hörde ljudet från de marscherande styrkorna, och innan de ännu kunde se husiterna, greps korstågshären av panik. Furstar, generaler och meniga soldater kastade sina vapen och flydde i alla riktningar. Förgäves sökte det påvligasändebudet, som var ledare för angreppet, att samla sina skräckslagna och upplösta styrkor. Trots sina yttersta ansträngningar blev han själv dragen med i den flyende folkhopen. Nederlaget var fullständigt. Åter föll ett väldigt byte i segerherrarnas händer. rätt (104)För andra gången flydde en väldig här av modiga krigare. Det hjälpte inte att de var utbildade och rustade för kamp. Soldater från de mäktigaste länderna i Europa led här nederlag inför en hittills liten och svag nation. Här såg man gudomlig makt uppenbarad. Angriparna greps av en övernaturlig fruktan. Den Gud som tillintetgjorde Faraos härar i Röda havet, och som drev midjaniternas härskaror på flykt framför Gideon och hans 300 man, och som på en natt utrotade den stolta assyriska hären, hade ännu en gång räckt ut sin hand för att förlama förtryckarens makt. ”Där grips de av förfäran men ingenting finns att frukta, ty Gud skingrar deras ben när de lägrar sig mot dig. Du låter dem komma på skam, ty Gud har förkastat dem.” (Ps 53:6). rätt (105)Försåtlig överenskommelse (105)En hel del av folket i Böhmen, som insåg att deras frihet var såld, kunde inte samtycka till den överenskommelse som ingåtts. Det uppstod oenighet och splittring som förde till inbördeskrig och blodsutgjutelse. I denna strid föll den ädle Procopius och därmed var det slut på böhmarnas frihet. rätt (105)Sigismund, som hade förrått Hus och Hieronymus, blev nu kung i Böhmen. Utan hänsyn till att han genom ed hade förpliktat sig till att försvara böhmarnas rättigheter började han genast att stödja påvedömet. Men han fick inte mycket glädje av att vara vasall åt Rom. Under 20 år hade hans liv varit fyllt av möda och faror. Hans härar hade försvagats. Hans medel hade utsugits under en lång och fruktlös kamp. Efter att ha härskat i ett år dog han och efterlämnade riket på gränsen till inbördeskrig. Hans namn har inför eftervärlden blivit ett namn som har varit brännmärkt av vanära. rätt (105)Förvirring, strid och blodsutgjutelse fortsatte under lång tid. Återigen gjorde främmande härar intrång i Böhmen. inte stridigheter fortsatte att plåga landet. De som troget höll sig till evangeliet utsattes för blodig förföljelse. Då deras tidigare trosfränder hade undertecknat en överenskommelse med Rom, tillägnade de sig den romerska kyrkans villfarelser. De som höll fast vid den gamla tron slöt sig samman i en särskild församling som fick namnet ”Brödraförsamlingen” eller Herrnhutarna. På det sättet utsatte de sig för förbannelser från alla håll. Men de stod fasta. De tvingades att söka sin tillflykt till skogar och bergshålor, men de fortsatte att samlas för att läsa Bibeln och hålla gudstjänst. rätt (105)I hemlighet sände de ut missionärer till olika länder. Dessa fick veta att det fanns ”spridda anhängare av sanningen, några få i en stad och några få i en annan, allesammans liksom de själva utsatta för förföljelse. Vidare fick de veta att det i Alperna fanns en gammal församling som byggde på Bibelns grund och protesterade mot den romerska kyrkans avgudiska fördärv.” (Wylie, band 3, kap 19). Denna nyhet togs emot med stor glädje och en brevväxling började med de valdensiska kristna. rätt (106)Genom förföljelsens natt höll böhmarna med stor uthållighet fast vid evangeliet. Under den mörkaste tiden riktade de alltjämt blicken mot horisonten, likt människor som väntar på morgonen. ”De levde i en ond tid ... men de kom ihåg de ord som först hade uttalats av Hus, och upprepats av Hieronymus, att det måste gå hundra år innan dagen skulle gry. Dessa ord var för taboriterna, dvs husiterna, vad Josefs ord var för stammarna i fångenskapen: 'Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet' [1 Mos 50:24]”. (Wylie, band 3, kap 19). ”Den senare delen av fjortonhundratalet fick bevittna brödraförsamlingens långsamma men säkra tillväxt. Fastän de långt ifrån fick vara ostörda levde de under jämförelsevis fredliga förhållanden. Vid början av femtonhundratalet hade de tvåhundra församlingar i Böhmen och Mähren.” (Ezra Hall Gillett, Life and Time of Johan Hus,band 2, sid 570). ”Så pass talrik var den skara som undgick den våldsamma ödeläggelsen genom eld och svärd. De fick se den gryende dag som Hus hade förutsagt.” (Wylie, band 3, kap 19). rätt |