| Den stora striden kapitel 7. Från sida 108 | ren sida tillbaka |
(108)Martin Luther var en trogen anhängare av påvemakten. Men när Guds Ord lyste upp hans förmörkade tankar blev han Guds mäktiga redskap att ge Bibeln till folket. rätt (108)Främst bland dem som kallades att leda den kristna kyrkan ut ur påvemaktens mörker och in i ljuset från en renare lära, stod Martin Luther. Han var ivrig, nitisk och hängiven Gud. Han stod främmande för all fruktan, hade en fast tro på Gud och erkände ingen annan grund för tron än Bibeln. Detta gjorde honom till en man för sin tid. Genom honom utförde Gud ett stort verk för att reformera kyrkan och upplysa världen. rätt (108)I likhet med de första förkunnarna av evangeliet kom Luther från de fattigas led. Sin barndom tillbringade han på en oansenlig, tysk bondgård. Hans far arbetade dagligen som gruvarbetare för att skaffa de nödvändiga medlen för sonens utbildning. Det var hans mening att sonen skulle bli jurist, men Gud ville göra honom till en byggmästare i det stora tempel som sakta byggdes upp under århundradenas lopp. Försakelser, umbäranden och hård disciplin var den skola i vilken Gud förberedde Luther för hans stora livsuppgift. rätt (109)Luthers far var en man med stark och aktiv läggning. Han hade stor karaktärsstyrka, var ärlig, handlingskraftig och rättfram. Han var trogen mot det som han betraktade som sin plikt, vilka följderna än skulle komma att bli. Hans klara, sunda förnuft kom honom att betrakta munkväsendet med misstro. Han blev därför starkt missnöjd då Luther utan hans medgivande gick i kloster. Det dröjde två år innan fadern försonade sig med sin son. Men hans åsikter var alltjämt oförändrade. rätt (109)Luthers föräldrar ägnade stor omsorg åt sina barns uppfostran och utbildning. De försökte undervisa dem i kunskapen om Gud och i utövandet av kristliga dygder. Fadern bad ofta, medan sonen hörde på, om att barnet skulle komma att tänka på Herrens namn och en gång vara med om att främja hans sanning. Varje tillfälle till moralisk och andlig utveckling som deras arbetsamma liv bjöd på blev påpassligt utnyttjat av dessa föräldrar. De försökte att allvarligt och uthålligt fostra sina barn till att leva ett fromt och nyttigt liv. På grund av sin fasthet och viljestyrka kanske de ibland var litet väl stränga. Men även om reformatorn insåg att de i vissa avseenden hade gått felaktigt fram, berömde han mer än han klandrade deras stränghet. rätt (109)Luther sändes tidigt till skolan. Där mötte han hårdhet och rent av våld. Hans föräldrar var fattiga. Då han reste hemifrån för att gå i skola i en annan stad, måste han till att börja med skaffa sig levebröd genom att gå från hus till hus och sjunga. Han fick ofta svälta. De dystra, vidskepliga föreställningar som människor på den tiden hade om religionen fyllde honom med fruktan. Han kunde lägga sig på kvällen med betryckt sinne. Framtiden såg mörk ut, därför att han ständigt tänkte sig Gud som en hård, obarmhärtig domare, en fruktansvärd tyrann i stället för som en kärleksfull Fader i himlen. rätt (109)Men fastän det var så mycket som verkade nedslående på honom, kämpade han sig tålmodigt fram till det höga moraliska och intellektuella ideal som hans själ längtade efter. Hans kunskapstörst såväl som hans allvar och sinne för det praktiska kom honom att söka efter det grundläggande och nyttiga i stället för det pråliga och ytliga. rätt (109)Då han vid arton års ålder började studera vid universitetet i Erfurt, var hans läge gynnsammare och hans utsikter mer lysande än under tidigare år. Genom sparsamhet och flit hade hans föräldrar skaffat sig ett någorlunda bra uppehälle och kunde nu ge honom all nödvändig hjälp. Dessutom hade förståndiga vänner genom sitt inflytande i viss utsträckning kunnat mildra de tråkiga verkningarna av hans tidigare uppfostran. Han ägnade sig nu åt studiet av utvalda författare, gjorde sitt bästa för att förstå deras viktigaste tankar och göra de klokas vishet till sin egen. Trots sin förre lärares hårda disciplin hade han tidigt visat, att han kunde gå långt. Då han nu kom under gynnsammare förhållanden utvecklades hans intellekt snabbt. Ett gott minne, en livlig fantasi, en klar och stark tankeförmåga och en outtröttlig flit förde honom snart fram till första ledet bland hans kamrater. Intellektuell disciplin kom hans omdöme att mogna och gjorde hans intellekt aktivt och skänkte honom en skarp uppfattningsförmåga, som förberedde honom för livets konflikter. rätt (109)Luther hade en stark tro på Gud. Detta gjorde det möjligt för honom att vara uthållig i sina föresatser, och tron utvecklade hos honom en djup ödmjukhet inför Gud. Han insåg alltid sitt beroende av gudomlig hjälp. Han försummade inte att börja varje dag med bön,medan hans sinne hela tiden sände böner om vägledning och stöd upp till Gud. ”Att be mycket”, sade han ofta, ”är den bästa hälften av studierna”. (D' Aubigné, band 2, kap 2). rätt (110)Den gömda boken (110)En allvarlig önskan om att bli befriad från synd och att få frid med Gud fick honom till slut att gå i kloster och viga sig åt munklivet. Här fordrades det av honom att han skulle utföra de mest förnedrande plikter och gå från hus till hus och tigga. Han befann sig i den ålder då man allra ivrigast kräver respekt och uppskattning. Dessa simpla sysslor var väldigt förödmjukande för hans naturliga känslor. Han bar emellertid denna förödmjukelse med tålamod, eftersom han trodde att den var nödvändig på grund av hans synder. rätt (110)Varje ögonblick han kunde undvara från sina dagliga plikter använde han till att läsa. Han avstod från sin nattsömn. Han tog knappt tid till de enkla måltiderna. Hans största glädje var att läsa Bibeln. Han hade funnit en Bibel som var fastkedjad vid klostermuren. Dit gick han ofta. Efterhand som hans överbevisning om synd blev djupare, sökte han att uppnå förlåtelse och frid genom egna gärningar. Han förde ett hårt liv och försökteunderkuva sin onda natur genom att fasta, vaka och piska sin kropp. Han väjde inte för några offer, som skulle göra det möjligt för honom att vinna Guds välbehag. ”Jag var verkligen en from munk”, skrev han senare, ”och jag följde ordensreglerna strängare än jag kan beskriva. Om en munk någonsin kunnat komma till himlen med hjälp av munkgärningar, skulle jag utan tvivel varit berättigad till det. ... Hade jag fortsatt på detta sätt mycket längre till, skulle jag säkert ha plågat mig till döds.” (D' Aubigné, band 2, kap 3). rätt (111)Fåfäng kamp (111)Då det för Luther såg ut som om allt var förlorat, gav Gud honom en vän och hjälpare. Den fromme Staupitz öppnade Guds ord för hans själ. Han bad honom att se bort ifrån sig själv, sluta med att tänka på de eviga straffen för överträdelse av Guds lag och att se upp till Jesus, som var hans syndförlåtande Frälsare. ”Kasta dig i Frälsarens armar i stället för att plåga dig på grund av dina synder. Sätt din tillit till honom, till hans rättfärdiga liv och hans försoningsdöd. ... Hör på Guds Son. Han blev människa för att tillförsäkra dig Herrens välbehag.” ”Älska honom som först älskade dig.” (D' Aubigné, band 2, kap 4). Så talade denne nådens budbärare. Hans ord gjorde djupt intryck på Luther. Efter många sammandrabbningar med ingrodda villfarelser kunde han förstå sanningen. Hans bekymrade sinne fick frid. rätt (111)Luther ordinerades till präst och kallades från klostret till en professur vid Wittenbergs universitet. Här använde han tiden till att studera Bibeln på grundspråket. Han började hålla föreläsningar över Bibeln. Psalmerna, evangelierna och breven framhölls för de hänförda åhörarskarorna. Staupitz, hans vän och överordnade, rådde honom att stiga upp på predikstolen och förkunna Guds ord. Luther var tveksam. Han kände sig ovärdig att tala till folket i Kristi ställe. Först efter en långvarig strid gav han efter för sin väns påträngande uppmaningar. Redan nu var han synnerligen bibelkunnig. Guds nåd vilade över honom. Hans vältalighet drog åhörarna med sig. Den klarhet och kraft med vilken han framhöll sanningen överbevisade dem. Hans innerlighet rörde deras sinnen. rätt (111)Luther var alltjämt en trogen anhängare av påvekyrkan. Han hade ingen som helst tanke på att någonsin bli något annat. Genom försynens ledning kom han att avlägga ett besök i Rom. Resan företog han till fots. Han bodde i klostren på vägen dit. I ett kloster i Italien blev han full av förundran över den rikedom, lyx och prakt han såg. Munkarna hade furstliga inkomster. De bodde i praktfulla rum. De var klädda i fina, dyrbara dräkter. De åt vid överdådiga bord. Med smärtande känslor jämförde Luther detta med sitt eget mödosamma och självförnekande liv. Han började bli något förvirrad och osäker. rätt (111)Snart kunde han på avstånd se staden på de sju kullarna. Djupt rörd kastade han sig ned på jorden och utbrast: ”Heliga Rom, jag hälsar dig.” (D' Aubigné, band 2, kap 6). Han gick in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de förunderliga berättelser som prästerna och munkarna berättade. Han utförde alla ceremonier som krävdes. Överallt fick han se sådant som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg den ogudaktighet som härskade inom alla klasser av prästerskapet. Han fick höra oanständiga vitsar från prelaterna. Han blev förskräckt över de fruktansvärda hädelser som de kom med även under mässan. I sitt umgänge med munkarna och stadens borgare fick han bevittna utsvävningar och ett vilt liv. Var han än kom på denna heliga plats mötte han vanvördighet. ”Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga handlingar som begås i Rom”, skrev han. ”Man måste se och höra det för att kunna tro det. De säger t ex: 'Om det finns ett helvete, är Rom byggt ovanpå det. Det är en avgrund från vilken allt slags synd strömmar ut.'” (D' Aubigné, band 2, kap 6). rätt (112)I ett påbud som nyligen hade sänts ut, hade påven lovat avlat åt alla som på sina knän ville gå upp för ”Pilatustrappan”. Man påstod att Frälsaren gick ned för den då han lämnade den romerska rättssalen. På något mirakulöst sätt skulle den ha förts från Jerusalem till Rom. I andaktsfull stämning kröp Luther en dag uppför dessa trappsteg. Plötsligt var det som om en åskliknande röst sade till honom: ”Den rättfärdige skall leva av tro.” (Rom 1:17). Han reste sig upp. Skamsen och skräckslagen skyndade han sig bort ifrån platsen. Detta skriftställe förlorade aldrig sin kraft i hans sinne. Från den stunden såg han klarare än någonsin tidigare vilken villfarelse det var att lita på mänskliga gärningar för att vinna frälsning. Han insåg hur nödvändigt det alltid är att tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats. De skulle aldrig någonsin mer kunna bortse från påvemaktens bedrägeri. Då han vände blicken bort från Rom hade han också vänt sinnet bort ifrån det. Efter denna tid blev brytningen allt tydligare. Till slut bröt han varje förbindelse med påvekyrkan. rätt (113)Efter det att Luther hade kommit tillbaka från Rom fick han den teologiska doktorsgraden vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han tillfälle såsom aldrig tidigare att studera Bibeln som han älskade så högt. Han hade avgett ett heligt löfte att studera Guds ord omsorgsfullt, att med trohet förkunna det så länge han levde och att inte längre rätta sig efter påvens ord och läror. Han var inte längre bara munk eller professor. Han kände sig ha fått en kallelse att med auktoritet förkunna Bibeln. Han hade kallats som en herde att vaka över Guds hjord som hungrade och törstade efter sanningen. Han framhöll klart och tydligt att de kristna inte skulle godkänna andra läror än de som grundade sig på Bibelns auktoritet. Detta innebar ett slag riktat mot själva grunden för den påvliga överhögheten. Det var med andra ord, själva livsprincipen i reformationen. rätt (113)Luther insåg hur farligt det var att upphöja mänskliga teorier över Guds ord. Utan fruktan angrep han teologernas spekulativa otro. Han bekämpade den filosofi och teologi som så länge hade utövat ett avgörande inflytande över folket. Han fördömde sådana studier som inte bara värdelösa utan skadliga. Han försökte leda sina lyssnares tankar bort från filosofers och teologers spetsfundigheter och över till de eviga sanningar som framhölls av profeter och apostlar. Budskapet blev värdefullt för den ivriga skara som begärligt lyssnade till hans ord. Aldrig tidigare hade de fått lyssna till en sådan undervisning. Glädjebudskapet om Frälsarens kärlek och försäkringen om förlåtelse och frid på grund av hans försonande blod gladde deras sinnen. Det väckte hos dem ett levande hopp. I Wittenberg tändes ett ljus. Strålarna från detta skulle nå ut till jordens avlägsnaste trakter och öka i klarhet till tidens slut. rätt (113)Ingen förlikning möjlig (113)Den romerska kyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Penningväxlarnas bord (Matt 21:12) ställdes upp vid sidan av altarna. Luften genljöd av rop från köpare och säljare. Under förevändning att man samlade pengar för byggandet av S:t Peterskyrkan i Rom erbjöds avlat offentligt till försäljning med bemyndigande av påven. För de pengar detta brott inbringade skulle ett tempel byggas för tillbedjan av Gud. Hörnstenen skulle läggas med inkomsten från ogudaktighet. Men just det medel man valt för att förhärliga Rom gav anledning till det dödligaste slaget mot dess makt och storhet. Det var detta som väckte påvemaktens mest avgjorda och framgångsrika fiender. Det ledde till den strid som skakade påvens tron och riktade ett slag mot den tredubbla kronan på hans huvud. rätt (114)Den ämbetsman, Tetzel, som hade utnämnts att leda avlatshandeln i Tyskland, blev känd för att ha gjort sig skyldig till de grövsta förbrytelser mot samhället och mot Guds lag. Men han undgick det straff som han hade förtjänat för sina förbrytelser. Han sattes i stället att främja påvens samvetslösa handelsprojekt. Med stor fräckhet återgav han de mest skriande lögner. Han berättade de mest fantastiska historier för att vilseleda ett okunnigt, lättroget och vidskepligt folk. Hade de haft Guds ord skulle de inte så lätt ha låtit sig bedras. Men Bibeln undanhölls dem för att de skulle hållas kvar i påvemaktens våld och bidra till att öka dess äregiriga ledares makt och rikedom. (Se John C. L. Gieseler, A Compendium of Ecclesiastical History, punkt 4, sektion 1, paragraf 5). rätt (114)När myntets klang... (114)När trollkarlen Simon erbjöd apostlarna pengar för att få gåvan att utföra underverk, svarade Petrus honom: ”Må dina pengar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar.” (Apg 8:20). Men tusentals människor tog begärligt emot Tetzels erbjudande. Hans penningskrin fylldes med guld och silver. En frälsning som kunde köpas för pengar var lättare att uppnå än den som kräver omvändelse, tro och flitig strävan för att motstå och övervinna synden (Se ”Tillägg” på sid 59). rätt (114)Lärda och fromma män inom katolska kyrkan hade motarbetat läran om avlaten. Det fanns många som inte trodde på dessa anspråk som i så hög grad stred mot både förnuftet och Bibeln. Men ingen prelat vågade höja sin röst mot denna skändliga trafik. Bland folket däremot fanns det några som började bli oroliga och villrådiga. Många frågade om inte Gud på ett eller annat sätt skulle gripa in för att rena sin församling. rätt (114)Även om Luther alltjämt var en sträng katolik fylldes han med förfäran över avlatshandlarnas hädiska anspråk. Många av hans egna församlingsmedlemmar hade köpt avlatsbrev. De började snart gå till prästen för att bekänna sina synder och väntade sig att få absolution. Inte därför att de ångrade sig och ville omvända sig utan därför att de hade köpt avlat. Luther vägrade dem absolution. Han talade om för dem att om de inte omvände sig och levde ett annat liv än tidigare, skulle de komma att gå förlorade. Folk blev väldigt förvirrade. De gick till Tetzel och klagade över att deras skriftefader hade vägrat att godkänna hans avlatsbrev. Några var modiga nog att begära sina pengar tillbaka. Munken blev rasande. Han uttalade de fruktansvärdaste förbannelser, tände bål på torgen och förklarade att han ”hade fått en befallningfrån påven att bränna alla kättare som vågade sätta sig upp mot hans heliga avlat”. (D' Aubigné, band 3, kap 4). rätt (115)Luther gick nu modigt in i sitt arbete som en oförskräckt försvarare av sanningen. Från predikstolen hördes hans innerliga, allvarliga varningar. Han framhöll för lyssnarna syndens onda väsen. Han sade dem att det var omöjligt för någon människa att genom egna gärningar minska syndens skuld eller att undgå dess straff. Ingenting annat än ånger inför Gud och tro på Kristus kunde frälsa syndaren. Kristi nåd kan inte i köpas. Den är en fri gåva. Han rådde folket att inte köpa avlat. De skulle i stället med tro se upp till den korsfäste Frälsaren. Han berättade om sina egna plågsamma försök att vinna frälsning med hjälp av botgärningar och förödmjukelser. Han försäkrade dem att det bara var genom tro på Kristus och genom att se bort ifrån sig själv som man kunde finna frid och glädje. rätt (115)Tetzel fortsatte emellertid med sin trafik och sina hädiska anspråk. Luther beslöt då att komma med en ändå mer effektiv protest mot detta skriande missbruk. Ett tillfälle yppade sig snart. Slottskyrkan i Wittenberg ägde många reliker. På särskilt heliga dagar visades dessa för folket. Man gav också full förlåtelse för synden åt alla som då besökte kyrkan och biktade sig. Därför kom det stora skaror till kyrkan dessa dagar. En av de betydelsefullaste av dessa dagar, Alla helgons dag, närmade sig. Dagen före slöt sig Luther till de skaror som redan var på väg till kyrkan. På kyrkdörren spikade han upp ett plakat som innehöll 95 punkter mot avlatsläran. Han förklarade sig villig att försvara dessa teser på universitetet nästa dag inför vem som helst som ville angripa dem. rätt (115)Vidskepelse avslöjad (116)Luthers teser var en uppmaning till diskussion. Ingen vågade emellertid ta emot utmaningen. De frågor som han framställde hade under loppet av några få dagar spritt sig över hela Tyskland. Då några veckor hade gått hade de nått ut över hela kristenheten. Många uppriktiga katoliker hade insett och beklagat den fruktansvärda ogudaktighet som härskade inom kyrkan. De hade emellertid inte vetat hur de skulle kunna hejda detta onda. De läste teserna med stor glädje och uppfattade dem som Guds röst. De kände att Herren i sin nåd hade räckt ut sin hand för att stoppa det fördärv som likt en flodvåg vällde fram från den heliga stolen i Rom. Furstar och myndigheter gladde sig i hemlighet över att man nu skulle kunna bromsa den övermodiga makt som vägrade all rätt till omprövning av dess beslut. rätt (117)Den vidskepliga allmänheten, som älskade synden, blev förskräckt över att de spetsfundigheter som hade lugnat deras fruktan nu fördömdes. Listiga, kyrkliga ämbetsmän hade i handling understött synden. Nu insåg de att deras inkomstbringande verksamhet var i fara. De samlade sig för att skydda sina anspråk. Reformatorn fick bittra motståndare. Några beskyllde honom för att ha handlat överilat och av impuls. Andra anklagade honom för övermod. De hävdade att han inte var ledd av Gud utan uppträdde högmodigt och framfusigt. På detta svarade han: ”Vem vet inte, att om någon kommer med en ny uppfattning, ges den ofta sken av högmod. Han beskylls för att vilja väcka strid ... Varför blev Kristus och alla martyrerna dödade? Därför att de ansågs vara högmodiga. Man menade att de föraktade tidens vishet. De kom ju med nya läror utan att först rådgöra med dem som försvarade de gamla åsikterna.” rätt (117)Åter förklarade han: ”Vad jag än gör kommer det inte att förverkligas genom mänsklig klokhet utan genom Guds råd. Om verket är av Gud, vem kan då hindra det? Om inte, vem kan då främja det? Ske inte min vilja, inte heller deras och inte heller vår, utan din vilja, o helige Fader, du som är i himlen.” (D' Aubigné, band 3, kap 6). rätt (117)Även om Luther hade letts av den helige Ande att börja sitt verk kunde han inte genomföra det utan allvarlig kamp. Hans fiender hånade honom. De förvrängde hans avsikter. Deras orättfärdiga och ondskefulla angrepp på hans karaktär och motiv vällde in över honom som en överväldigande flodvåg. Angreppen blev inte utan effekt. Han hade varit övertygad om att folkets ledare både inom kyrkan och skolorna med glädje skulle ansluta sig till honom i hans reformverk. Uppmuntran från män i höga positioner hade fyllt honom med hopp och mod. I sitt sinne hade han redan sett en ljusare dag gry för kyrkan. Men uppmuntran hade vänts i klander och fördömande. Många framstående personer både inom kyrkan och i statsförvaltningen var övertygade om att han hade rätt i sina teser. Men de insåg snart att det skulle ske stora förändringar, om dessa sanningar skulle bli godkända. Att upplysa och reformera folket skulle faktiskt bli detsamma som att undergräva den romerska kyrkans auktoritet. Det skulle stoppa tusentals av de strömmar av pengar som nu flöt in i dess skattkammare. Det skulle i hög grad begränsa de påvliga ledarnas överdåd och lyx. Om man lärde folket att tänka och handla som ansvariga människor som såg upp endast till Kristus för att få frälsning, skulle detta dessutom störta påvens tron och eventuellt frånhända dem deras egen auktoritet. Därför förkastade de den kunskap som Gud erbjöd dem. De tog ståndpunkt emot Kristus och sanningen genom att sätta sig upp mot den man som han hade sänt för att skänka dem ljus. rätt (117)Ensam mot övermakten (118)Till en av reformationens vänner skrev Luther: ”Vi kan inte tillägna oss en förståelse av Bibeln vare sig genom studier eller med hjälp av vårt intellekt. Din första plikt är att börja be. Anropa Herren om att han i sin stora nåd skall ge dig sann förståelse av sitt ord. Det finns ingen annan som kan förklara Guds ord än detta ords författare. Detta säger han själv: 'De skall alla ha blivit undervisade av Gud.' Hoppas ingenting av ditt eget arbete eller av din egen möjlighet att förstå. Lita endast på Gud och på inflytandet av hans Ande. Tro detta på en mans ord som har erfarenhet.” (Samma källa, band 3, kap 7). Detta är en undervisning av allra största betydelse för dem som menar, att Gud har kallat dem till att för andra förkunna de allvarliga sanningarna för vår egen tid. Dessa sanningar kommer att väcka såväl Satans fiendskap samt de människors, som älskar de fabler han har lanserat. Det krävs något mer än stor begåvning och mänsklig kunskap i striden mot ondskans makter. rätt (118)När motståndarna åberopade seder och traditioner eller påvens auktoritet och påståenden, mötte Luther dem med Bibeln, endast med Bibeln. Här stötte de på argument som de inte kunde motbevisa. De var slavar under formalism och vidskepelse. De krävde därför hans blod på samma sätt som judarna hade krävt Jesu blod. ”Han är en kättare”, ropade de katolska ivrarna. ”Det är högförräderi mot kyrkan att tillåta att en så fruktansvärd kättare får leva en enda timme längre. Res ögonblickligen en galge åt honom.” (D' Aubigné, band 3, kap 9). Men Luther föll inte offer för deras raseri. Gud hade ett arbete som han skulle utföra. Änglar från himlen sändes för att skydda honom. Många hade tagit emot det dyrbara ljuset från Luther. Dessa blev föremål för Satans vrede och led utan fruktan tortyr och död för sanningens skull. rätt (118)Luthers lära tilldrog sig tänkande människors uppmärksamhet över hela Tyskland. Från hans predikningar och skrifter gick det ut ljusstrålar som väckte och upplyste tusentals människor. En levande tro ersatte den döda formalism i vilken kyrkan så länge hade varit bunden. Folket förlorade dagligen sitt förtroende för den romerska kyrkans vidskepelse. Fördomarnas barriär började falla. Luther prövade varje lärosats och varje påstående med Guds ord. Det var som ett tveeggat svärd som trängde in i folkets sinnen. Överallt vaknade intresset för andligt framåtskridande. Överallt fanns en hunger och törst efter rättfärdighet. Något sådant hade man inte sett under århundraden. Folket som så länge hade varit hänvisade till mänskliga kyrkotraditioner och jordiska medlare mellan sig och Gud, vände sig nu i ånger och tro till den korsfäste Kristus. rätt (118)Detta omfattande intresse ökade de påvliga myndigheternas fruktan. Luther kallades till Rom, anklagad för kätteri, för att försvara sig. Denna kallelse fyllde hans vänner med skräck. De hade fullt klart för sig den fara som hotade honom i denna fördärvade stad. Den var ju redan drucken av martyrernas blod. De inlämnade en protest mot hans resa till Rom. De krävde att han skulle förhöras i Tyskland. rätt (118)En sådan ordning blev också genomförd. Påvens legat fick fullmakt att genomföra undersökningen. I de instruktioner som påven sände till denne ämbetsman konstaterades det, att Luther redan hade förklarats som kättare. Legaten uppmanades därför ”att föra talan mot och fängsla honom utan dröjsmål”. Om han inte ville böja sig, och legaten skulle misslyckas med att fängsla honom, bemyndigades legaten att ”göra honom fredlös överallt i Tyskland, samt att förbanna, fördriva och bannlysa alla som är knutna till honom”. (Samma källa, band 4, kap 2). Vidare instruerade påven sin legat att fullständigt utrota kätteriets pestsmitta, att bannlysa alla som skulle försumma att gripa Luther och överlämna honom till Roms hämnd. rätt (119)Här visar sig påvemaktens sanna anda. Inte ett spår av kristna principer eller ens av vanlig rättvisa finns i hela detta dokument. Luther befann sig på stort avstånd från Rom. Han hade inte fått tillfälle att förklara sig eller försvara sitt ställningstagande. Ändå blev han summariskt förklarad vara kättare innan ännu hans sak hade blivit undersökt. Han blev på samma dag bannlyst, anklagad, dömd och fördömd. Allt detta på befallning av den självutnämnde helige fadern, den enda suveräna, ofelbara auktoriteten i kyrkan och staten. rätt (119)Vid denna tidpunkt, då Luther i så hög grad behövde råd och sympati av en trogen vän, sände Gud i sin försyn Melanchthon till Wittenberg. Han var blygsam och försynt, hade sunt omdöme, omfattande kunskaper och en vinnande vältalighet i förening med en ren och redbar karaktär. Därför vann den unge Melanchthon allmän beundran och aktning. Hans milda sinnelag var lika utpräglat som hans lysande begåvning. Han blev snart en ivrig lärjunge till evangeliet och Luthers mest förtrogne vän och värdefulla stöd. Hans mildhet, försiktighet och noggrannhet blev ett komplement till Luthers mod och energi. Deras samarbete i verksamheten gav reformationen ökad styrka och blev en källa till stor uppmuntran för Luther. rätt (120)En kampens och stridens man (120)Den påvlige legaten blev synnerligen tillfredsställd, då han hörde att Luther hade kommit till Augsburg. Den besvärlige kättaren som tilldrog sig hela världens uppmärksamhet, tycktes nu vara i Roms våld. Legaten föresatte sig att han inte skulle undkomma. Reformatorn hade inte brytt sig om att skaffa sig lejd. Hans vänner rådde honom att inte sammanträffa med legaten utan att vara försedd med lejdbrev. De åtog sig att skaffa honom ett sådant från kejsaren. Legatens avsikt var att om möjligt tvinga Luther att ta tillbaka sina kätterska läror. Om detta inte lät sig göras skulle han föra honom till Rom för att där dela Hus och Hieronymus öde. Genom sina medhjälpare försökte legaten därför förmå Luther att framträda inför honom utan lejd och med tillit till hans nåd. Detta vägrade emellertid reformatorn bestämt att gå med på. Inte förrän han hade fått det dokument som lovade honom kejsarens skydd, skulle han framträda inför den påvlige ambassadören. rätt (120)Av taktiska skäl hade katolikerna beslutat sig för att försöka vinna Luther genom en skenbar vänlighet. I sina samtal med Luther hade legaten gett sken av att han var väldigt vänligt sinnad. Men han krävde att Luther utan förbehåll skulle böja sig för kyrkans auktoritet och utan vidare foga sig på varje punkt. Han hade emellertid tagit fel i sin bedömning av den mans karaktär, som han hade att göra med. Luther svarade med att uttrycka sin aktning för kyrkan, sin önskan om att hålla sig till sanningen, sin villighet att svara på alla invändningar mot vad han hade lärt och att låta sina läror bli underkastade en dom från de ledande universiteten. Samtidigt protesterade han mot kardinalens tillvägagångssätt, när denne krävde av honom att han skulle ta tillbaka sina läror utan att först ha bevisat att det förelåg någon villfarelse. rätt (120)Legatens dilemma (121) ”När man gör så”, skrev han till en vän, ”vinner den förtryckte två fördelar. För det första kan det som man har skrivit bedömas av andra. För det andra har man större möjlighet att utnyttja en övermodig, pratsjuk despots fruktan, om än inte hans samvete. I annat fall skulle man ha blivit utmanövrerad genom hans myndiga tal.” (Martyn, The Life and Times of Luther, sid 271, 272). rätt (121)Vid nästa sammankomst presenterade Luther en klar, exakt och kraftfull framställning av sina synpunkter, väl underbyggd med många citat ifrån Bibeln. Efter att ha läst sin redogörelse högt, överlämnade han den till kardinalen. Denne kastade den emellertid föraktfullt åt sidan. Han förklarade att den var en massa tomma ord och citat som inte hörde till saken. Luther var nu fullt upptänd. Han bemötte den högmodige prelaten på hans eget område - kyrkans traditioner och läror - och kullkastade fullständigt hans påståenden. rätt (121)Hot om bannlysning (121)Reformatorn drog sig genast tillbaka tillsammans med sina vänner. Han gav emellertid tydligt till känna att man inte kunde vänta sig något återtagande från hans sida. Detta var inte vad kardinalen hade avsett. Han hade smickrat sig med att han med våld skulle kunna skrämma Luther till att underordna sig. När han nu åter stod ensam med sina meningsfränder såg han från den ene till den andre i ren ilska över att hans plan så oväntat hade gått om intet. rätt (121)Luthers bemödanden vid detta tillfälle blev inte utan goda resultat. Den stora församling som hade samlats fick tillfälle att jämföra dessa två män. De kunde själva bilda sig en uppfattning om den anda de visade och om värdet och sanningen i de olika ståndpunkter de intog. Vilka motsatser! Reformatorn, enkel, anspråkslös och fast, framträdde i Guds kraft med sanningen på sin sida. Påvens representant, självbelåten, överlägsen, högmodig och oresonlig, kunde inte komma med ett enda bevis från Bibeln. Ändå ropade han: ”Ta tillbaka. I annat fall kommer du att sändas till Rom för att få ditt straff!” rätt (121)Nattlig flykt (122)Då legaten fick veta att Luther hade flytt blev han överväldigad av förvåning och vrede. Han hade väntat sig stor ära för den fasthet och den klokhet som han hade visat i sitt sätt att handskas med denne som hade stört kyrkans fred. Hans förhoppningar hade gått om intet. Han gav uttryck för sin vrede i ett brev till Fredrik, kurfursten i Sachsen. I det uttalar han en bitter förkastelsedom över Luther och kräver att kurfursten antingen skall sända reformatorn till Rom eller utvisa honom från Sachsen. rätt (122)Till sitt försvar krävde Luther att legaten eller påven skulle visa honomfrån Bibeln att han hade fel. Samtidigt förpliktade han sig högtidligt att ta avstånd ifrån sina läror, om de kunde bevisa att de stod i strid med Guds ord. Han uttryckte sin tacksamhet till Gud för att han ansetts värdig att lida för en så helig sak. rätt (123)Kurfursten hade dittills endast lite kännedom om reformatorns tro. Den uppriktighet, klarhet och kraft som präglade Luthers ord hade emellertid gjort ett djupt intryck på honom. Till dess det blev bevisat att reformatorn var på villovägar, bestämde sig Fredrik för att stå som hans beskyddare. Som svar på legatens krav skrev han: ”När nu dr Martin har inställt sig hos er i Augsburg bör ni vara tillfreds. Vi hade inte väntat att ni skulle försöka få honom att återkalla något utan att ha bevisat för honom att han farit vilse. Ingen av de lärda männen i vårt furstendöme har underrättat mig om att Martins lära skulle vara ogudlig, antikristlig eller kättersk.” Vidare vägrade kurfursten att sända Luther till Rom eller att utvisa honom ur riket. (D' Aubigné, band 4, kap 10). rätt (123)Kurfursten såg att ett allmänt sammanbrott av moralprinciperna var under utveckling i samhället. Det var nödvändigt med ett stort reformverk. De invecklade och dyrbara institutionerna för att förhindra och bestraffa förbrytelser skulle bli onödiga, om bara människor ville erkänna och lyda Guds krav och låta sig ledas av ett upplyst samvete. Han förstod att Luther i sin verksamhet arbetade i den riktningen. Han gladde sig i hemlighet åt att ett bättre inflytande gjorde sig märkbart inom kyrkan. rätt (123)Han såg också att Luther hade stor framgång som professor vid universitetet. Det var inte mer än ett år sedan reformatorn spikade upp sina teser på dörren till slottskapellet. Redan nu kunde man emellertid märka en markant nedgång i antalet pilgrimer som besökte kyrkan under ”Alla helgons dag”. Den romerska kyrkan hade förlorat både anhängare och gåvor. I deras ställe var det nu en annan klass som kom till Wittenberg. Det var inte pilgrimer som ville tillbe reliker. Det var studenter. De fyllde stadens läroanstalter. Överallt hade Luthers skrifter väckt nytt intresse för Bibeln. Inte bara från alla delar av det tyska riket utan också från andra länder strömmade studerande till universitetet. Unga män som för första gången fick se Wittenberg ”lyfte sina händer upp mot himlen och lovprisadeGud för att han hade låtit sanningens ljus lysa ut från denna stad, liksom under forntiden från Sion, så att det därifrån kunde sprida sig till och med till de avlägsnaste länder”. (D' Aubigné, band 4, kap 10). rätt (123)Luther hade hittills endast delvis tagit avstånd från den romerska kyrkans villfarelser. Men när han jämförde Bibelns ord med de påvliga påbuden och lärorna fylldes han med förundran. ”Jag läser påvens påbud”, skrev han, ”och ... jag vet inte om påven är Antikrist själv eller hans apostel. Så grovt blir Kristus missrepresenterad och korsfäst i dessa påbud.” (D' Aubigné, band 5, kap 1). Luther försvarade emellertid alltjämt den romerska kyrkan och tänkte aldrig på att lämna den. rätt (123)Som en löpeld genom Europa (124)Rom blev mer och mer förbittrat över Luthers angrepp. Några av hans fanatiska motståndare, bland dem till och med doktorer vid katolska universitet, förklarade att den som dödade denne upproriske munk inte begick någon synd. En dag kom en främling, som hade en pistol gömd under kappan, fram till reformatorn och frågade honom varför han gick ensam. ”Jag är i Guds hand”, svarade Luther. ”Han är min styrka och min sköld. Vad kan en människa göra mig?” (Samma källa, band 6, kap 2). Då främlingen hörde dessa ord blev han blek och skyndade sig bort, som om han hade stått framför en ängel från himlen. rätt (124)Rom var fast beslutet att ta Luthers liv. Men Gud var hans beskyddare. Överallt kunde man höra hans lära - ”i hyddor och i kloster, i de adliga borgarna, universiteten och i kungapalatsen”. På alla håll framträdde människor som stödde hans arbete. (D' Aubigné, band 6, kap 2). rätt (124)Det var ungefär vid denna tid som Luther höll på att läsa de verk Hus hade skrivit. Han upptäckte då att den böhmiske reformatorn hade hyllat den stora sanningen, rättfärdiggörelse genom tro, som han själv sökte att försvara och undervisa om. ”Vi har allesammans, både Paulus, augustinus och jag, varit husiter utan att veta det”, skrev Luther. ”Gud kommer i sanning att hemsökavärlden”, sade han vidare, ”eftersom sanningen blev förkunnad för hundra år sedan och bränd”. (Wylie, band 6, kap 1). rätt (124)I en vädjan till kejsaren och den tyska adeln, till förmån för en reformation inom kristenheten, skrev Luther angående påven: ”Det är avskyvärt att se den man som kallar sig Kristi vikarie, utveckla en prakt som ingen kejsare kan uppvisa maken till. Är detta att efterlikna den fattige Jesus eller den ödmjuke Petrus? Folk säger att han är världens herre. Men Kristus vars ställföreträdare han berömmer sig av att vara sade: `Mitt rike är icke av denna världen`. Kan en vikaries herradöme sträcka sig längre än hans överordnades?” (D' Aubigné, band 6, kap 3). rätt (124)Om universiteten skrev han: ”Jag fruktar att universiteten skall komma att visa sig vara stora portar till helvetet, om de inte arbetar flitigt med att förklara Bibeln och inpränta den i ungdomens sinnen. Jag vill inte råda någon att sända sitt barn till en plats där Bibeln inte sätts i högsätet. Varje institution, där man inte ständigt är sysselsatt med Guds ord, måste bli fördärvad.” (Samma källa, band 6, kap 3). rätt (124)Detta upprop spreds snabbt över hela Tyskland och utövade ett starkt inflytande på folket. Det tilldrog sig hela nationens uppmärksamhet. Stora människoskaror slöt sig till reformtanken. Luthers motståndare drevs av en brinnande önskan om hämnd. De uppmanade påven att vidta avgörande åtgärder mot honom. Det blev bestämt att hans lära ögonblickligen skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare fick en frist på 60 dagar. Om de inte innan denna tid utlöpte återtog sina kätterska läror, skulle de allesammans bannlysas. rätt (124)Detta var en fruktansvärd kristid för reformationen. Under århundraden hade bannstrålarna från Rom väckt skräck hos mäktiga monarker. De hade fyllt mäktiga riken med nöd och olyckor. De som drabbades av dessa bannstrålar blev överallt betraktade med rädsla och avsky. De avskars från all kontakt med andra. De behandlades som fredlösa som man skulle söka upp och utrota. Luther var inte blind för den storm som höll på att bryta lös över honom. Han litade emellertid på att Kristus skulle vara hans stöd och hans sköld. Därför lät han sig inte rubbas. Med en martyrs frimodighet och tro skrev han: ”Jag vet inte vad som nu kommer att hända och inte heller frågar jag mycket efter att få veta det. Låt slaget drabba var det vill. Jag hyser ingen fruktan. Inte så mycket som ett blad faller till jorden utan att vår Fader lägger märke till det. Hur mycket mer kommer han då inte att ha omsorg om oss! Det är en liten sak att dö för Ordet eftersom 'Ordet som blev kött' själv blev dödad. Om vi dör med honom, skall vi leva med honom. Och när vi har gått igenom det som han fick gå igenom för oss, kommer vi att vara där han är och bo hos honom i all evighet.” (D' Aubigné, Londonutgåvan, Walther 1840, band 6, kap 9). rätt (125)Dömd fredlös (125)Ändå blev påbudet från Rom inte utan verkan. Fängelse, tortyr och svärd var de kraftmedel som användes för att framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga darrade inför påvens påbud. En allmänt utbredd sympati fanns för Luther. Ändå var det många som tyckte att livet för dem var så kärt att de inte ville riskera det för reformationens sak. Allt tycktes tyda på att reformatorns verksamhet snart skulle nå sitt slut. rätt (125)Men Luther visade alltjämt inte någon fruktan. Rom hade slungat ut sina förbannelser mot honom. Världen, som bevittnade det, hyste inget tvivel om att han antingen skulle omkomma eller också bli tvungen att ge efter. Men med överväldigande styrka välte han fördömelsedomen tillbaka på den romerska kyrkan själv. Han förkunnade offentligt sitt beslut om att lämna den för alltid. I närvaro av en skara studenter, doktorer och borgare från alla samhällsklasser brände han påvens bulla tillsammans med de kanoniska lagar, påbud och en del skrifter som försvarade påvemakten. ”När mina fiender har bränt mina böcker”, sade han, ”har de enligt det allmänna folkets uppfattning lyckats skada sanningens sak och skadat deras själar. Därför bränner jag i gengäld deras böcker. En allvarlig kamp har just börjat. Hittills har jag bara lekt med påven. Jag började detta verk i Guds namn. Det kommer att bli avslutat utan mig och i hans kraft.” (D' Aubigné, band 6, kap 10). rätt (126)När hans fiender hånade honom för att hans sak enligt deras uppfattning stod på svag grund, svarade Luther: ”Vem vet om inte Gud har utvalt mig och kallat mig och om de inte borde frukta för, att de genom att förakta mig, föraktar Gud själv? Mose var ensam vid uttåget från Egypten. Elia stod ensam under Ahabs regering. Jesaja var ensam i Jerusalem. Hesekiel var ensam i Babylon. ... Som profet valde Gud aldrig varken överstepräster eller någon annan stor personlighet. I allmänhet valde han oansenliga och obetydliga människor, en gång till och med herden Amos. Under alla tider har de heliga fått tillrättavisa kungar, furstar, präster och visa män och det med fara för sitt eget liv. ... Jag säger inte att jag är en profet, men jag säger att de borde frukta, just därför att jag står ensam, medan de är många. Jag är överbevisad om att Guds ord står på min sida och att det inte står på deras.” (D' Aubigné, band 6, kap 10). rätt (126)Ändå var det inte utan hård strid med sig själv som Luther beslöt sig för en slutgiltig brytning med kyrkan. Det var ungefär vid den här tiden som han skrev: ”För var dag som går inser jag mer och mer hur svårt det är att lägga bort den respekt man fostrats till i barndomen. Och vilken plåga har det inte vållat mig, fastän jag ändå hade Bibeln på min sida då jag inför mig själv sökte försvara, att jag skulle våga uppträda ensam mot påven och utpeka honom som Antikrist. Hur har jag inte våndats i mitt sinne? Hur många gånger har jag inte med bitterhet ställt mig själv inför den fråga, som så ofta framställts av papisterna: 'Är du den ende som är klok? Kan alla andra ha fel? Hur kommer det att gå om det, när allt kommer till allt, skulle visa sig att det är du själv som är på villospår? Om du då drar många med dig i din villfarelse - vem kommer då att bli evigt fördömd?' Så kämpade jag med mig själv och med Satan till dess att Kristus genom sitt eget ofelbara ord befäste mitt hjärta mot dessa tvivel.” (Martyn, sid 372, 373). rätt (127)Konfrontation ofrånkomlig (127)När Gud sänder någon för att förkunna sanningar som särskilt avser deras egen tid, möter de alltid motstånd. Det fanns en särskild sanning som gällde Luthers tid, en sanning som vid den tiden hade särskild betydelse. Det finns också en sanning som har särskild betydelse för församlingen idag. Han som gör allting efter sin viljas råd, har funnit det lämpligt att placera människor i olika förhållanden och ge dem uppgifter, som är speciella för den tid i vilken de lever och de förhållanden som omger dem. Om de förstod att uppskatta det ljus som kom till dem, skulle nya områden av sanningen öppnas för deras blickar. Men sanningen är inte mer uppskattad av flertalet människor idag än den uppskattades av de papister som kämpade mot Luther. Samma benägenhet att följa mänskliga teorier och traditioner i stället för Guds ord råder nu som under tider som gått. De som förkunnar sanningen för vår tid får inte vänta sig ett bättre mottagande än det som tidigare reformatorer fick. Den stora striden mellan sanning och villfarelse, mellan Kristus och Satan, kommer att öka i styrka till dess att denna världens historia når sin avslutning. rätt (127)Jesus sade till sina lärjungar: ”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt :`tjänaren är inte förmer än sin Herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord.`” (Joh 15:19, 20). Å andra sidan sade vår Herre också klart: ”Ve er, när alla människor talar väl om eder! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.” (Luk 6:26). Världens anda överensstämmer lika lite med Kristi anda idag som under tidigare skeden. De som förkunnar Guds ord i dess renhet kommer inte att möta mer välvilja nu än på den tiden. Motståndet mot sanningen kan framträda i andra former. Fiendskapen kan vara mindre uppenbar, därför att den är mer förslagen. Men samma motsatsförhållande existerar alltjämt och det kommer att göra sig gällande intill tidens slut. rätt |