| Den stora striden kapitel 8. Från sida 128 | ren sida tillbaka |
(128)Med stort mod försvarade Luther Guds Ord inför världens mäktiga män, trots att han visste att det kunde innebära döden för honom. Vid denna tid såg den tyske kejsaren Karl V ut att bli den självklare härskaren över Europa. Som en följd av riksdagens möte i Worms utbröt ett långt krig i Europa, och Karl V fick se sina planer gå i stöpet. rätt (128)En ny kejsare, Karl V, hade intagit Tysklands tron. Roms sändebud skyndade sig att komma med sina lyckönskningar och att försöka förmå monarken att använda sin makt mot reformationen. Kurfursten av Sachsen, som kejsar Karl i stor utsträckning hade att tacka för sin krona, bad honom däremot om att inte företa sig någonting mot Luther, förrän han hade fått tillfälle att lyssna till honom. På det sättet kom kejsaren i en högst besvärlig situation. Katolikerna nöjde sig inte med något mindre än ett kejserligt påbud som fällde dödsdomen över Luther. Kurfursten hade bestämt sagt att ”varken hans kejserliga majestät eller någon annan hade kunnat motbevisa Luthers skrifter”. Därför bad han om att ”dr Luther skulle förses med lejdbrev så att han kunde framträda inför en domstol som bestod av lärda, fromma och opartiska domare”. (D' Aubigné, band 6, kap 11). rätt (129)Alla partier riktade nu sin uppmärksamhet mot den församling av män från de tyska staterna, som sammanträdde i Worms strax efter det att kejsar Karl hade övertagit riket. Det var viktiga politiska frågor och intressen som skulle behandlas vid denna riksdag, eftersom det var första gången som de tyska furstarna skulle möta sin ungdomlige kejsare i ett rådslag. Från alla håll av landet kom höga representanter för kyrka och stat. Mäktiga adelsmän av hög börd, angelägna om sina nedärvda rättigheter, kyrkofurstar, berusade av medvetenheten om sin överlägsenhet både i rang och makt, eleganta riddare med beväpnat följe, sändebud från främmande och avlägsna länder. Alla samlades de i Worms. Men det som i denna stora församling väckte det djupaste intresset var den sachsiske reformatorns sak. rätt (129)Kejsar Karl hade tidigare bett kurfursten om att ta Luther med sig till riksdagen. Han försäkrades om beskydd och fick löfte om fri diskussion med kompetenta personer om de stridsfrågor som var aktuella. Luther hyste en stark önskan om att få träda fram inför kejsaren. Hans hälsa var vid det här tillfället ganska dålig. Ändå skrev han till kurfursten: ”Kan jag inte komma till Worms frisk och färdig, vill jag bli buren dit, så sjuk som jag är. Om kejsaren kallar mig kan jag inte tvivla på att det är Guds kallelse. Vill de använda våld emot mig, och det är högst sannolikt - för det är inte för att få information som de uppmanar mig att komma - lägger jag saken i Herrens hand. Han som bevarade de tre unga männen i den brinnande ugnen lever och styr ännu. Om han inte vill rädda mig, har mitt liv föga betydelse. Låt oss bara förhindra att evangeliet utsätts för hån från de ogudaktigas sida och låt oss ge vårt blod för det, för att de inte skall få triumfera. Det tillkommer inte mig att avgöra om mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. ... av mig kan Ni vänta vad som helst ... med undantag av flykt eller återkallande. Fly kan jag inte, än mindre återta något.” (D' Aubigné, band 7, kap 1). rätt (129)Då nyheten spreds i Worms att Luther skulle inställa sig inför riksdagen, väckte detta stor uppståndelse. Aleander, den påvlige legaten som hade fått i uppdrag att ta sig an denna sak, blev både skrämd och förbittrad. Han insåg att utgången kunde bli väldigt olycklig för påvekyrkan. Att låta en sak diskuteras efter det att påven redan hade uttalat sin dom,som innebarfördömelse över den, skulle vara ett hån mot påvens myndighet och överhöghet. Han var rädd för att denne vältalige man med sina starka argument skulle kunna få många av furstarna att vända sig mot påvens sak. Därför riktade han de mest energiska protester till kejsaren mot att Luther skulle få komma till Worms. Ungefär vid den här tiden hade en påvlig bulla utsänts, som bannlyste Luther, och detta i samband med legatens protester fick kejsaren att ge efter. Han skrev därför till kurfursten att om Luther inte ville ta tillbaka sinafalska läror måste han bli kvar i Wittenberg. rätt (129)Men denna seger räckte inte för Aleander. Med all den kraft och förslagenhet han kunde åstadkomma arbetade han för att få Luther dömd. Med en ihärdighet som var värdig en bättre sak tvingade han sig på furstarna, prelaterna och andra medlemmar av församlingen, framhöll sina synpunkter och anklagade reformatorn för uppvigling, uppror, ogudaktighet och hädelse. Men den våldsamhet och lidelse som legaten visade, avslöjade alltför tydligt vilken anda han varfylld av. ”Han drevs av hat och hämndlystnad mer än av iver och fromhet” (D' Aubigné, band 7, kap 1)var den allmänna kommentaren. Riksdagens flertal var mer än någonsin tidigare benägna att betrakta Luthers sak med välvilja. rätt (130)Vaksamma ögon följer utvecklingen (130)Med all den kraft som hans lärdom och vältalighet gjorde möjlig försökte Aleander att kullkasta sanningen. Han slungade ut den ena beskyllningen efter den andra mot Luther. Han beskyllde honom för att vara fiende till kyrkan och staten, till både levande och döda, till prästerskapet och det allmänna folket, till kyrkomötena och enskilda kristna. ”I Luthers villfarelse”, sade han, ”finns tillräckligt med motiv för att döma hundra tusen kättare till bålet”. rätt (130)Till slut försökte han att förlöjliga dem som var anhängare av den nya tron. ”Vad är alla dessa lutheraner?” frågade han. ”En flock fräckapedagoger, demoraliserade präster, otyglade munkar, okunniga jurister och urartade adelsmän tillsammans med det allmänna folket som de har vilselett och förfört. Hur högt står inte det katolska partiet över dem i antal, kunnighet och makt! Ett enigt dekret (påbud) från denna församling skulle upplysa deokunniga, varna de oförsiktiga, befästa de vacklande och stärka de svaga.” (D' Aubigné, band 7, kap 3). rätt (130)Med sådana vapen har sanningens försvarare under alla tider blivit angripna. Samma argument används alltjämt mot dem som vågar framhålla Guds ords rena och direkta undervisningi motsats till villfarelser som fått fotfäste. ”Vilka är dessa som förkunnar en ny lära?” säger de som vill ha en populär kristendom. ”De är olärda, fåtaliga och tillhör de lägre klasserna i samhället. Ändå ställer de krav på att ha sanningen och vara Guds utvalda folk. De är okunniga och vilseledda. Hur överlägsen i antal och inflytande är då inte vår kyrka! Hur många stora och lärda män har vi inte ibland oss! Hur mycket större makt har vi inte på vår sida!” Sådana argument är det som har tyngd och inflytande i världen. Men de är lika lite avgörande nu som de var på reformatorns tid. rätt (130)Reformationen slutade inte med Luther såsom många menar. Den skall fortsätta till tidens slut. Luther hade ett stort verk att utföra, att sprida det ljus som Gud lät lysa för honom. Men han fick inte allt det ljus sam världen skulle få. Från den tiden och till nu har det hela tiden kommit nytt ljus över Bibelns undervisning, och nya sanningar har avslöjats. rätt (131)Legatens tal gjorde ett djupt intryck på riksdagen. Ingen Luther fanns närvarande som med Guds klara och överbevisande sanningar kunde bemöta påvekyrkans förkämpar. Inga försök gjordes att försvara reformatorn. Det fanns en allmän benägenhet att inte bara fördöma honom och de läror som han undervisade om, utan också att om möjligt utrota kätteriet. Den romerska kyrkan hade haft sitt allra fördelaktigaste tillfälle att försvara sin sak. Allt vad den kunde säga till sitt eget försvar hade blivit sagt. Men denna skenbara seger var signalen till nederlaget. Från och med nu skulle motsättningarna mellan sanning och villfarelsebli allt tydligare, när de framträddepå slagfältet i öppen strid. Från den dagen skulle den romerska kyrkan inte stå lika säker som den tidigare hade gjort. rätt (131)De flesta medlemmarna av riksdagen skulle inte ha tvekat att överlämna Luther åt Roms hämnd. Det fanns emellertid många som insåg och beklagade det fördärv som härskade inom kyrkan. De önskade få ett slut på de missbruk som det tyska folket led under, på grund av prästerskapets girighet och fördärv. Legaten hade framställt den påvliga regeringen i det gynnsammaste tänkbara ljus. Nu påverkade Herren en medlem av riksdagen att ge en korrekt skildring av de följder det påvliga tyranniet hade haft. Med ädel fasthet stod hertig Georg av Sachsen upp i denna furstliga församling och räknade med fruktansvärd exakthet upp påvemaktens bedrägerier och avskyvärdheter och de katastrofala resultaten av detta. Till slut sade han: rätt (132) ”Dessa är några av de missförhållanden som höjer sitt rop mot Rom. All skamkänsla är försvunnen. Deras enda mål är ... pengar, pengar, pengar, ... så att präster som skulle framhålla sanningen inte uttalar något annat än lögn och inte endast blir tolererade utan också belönade, därför att ju större deras lögner är, desto större deras vinning. Det är från denna orena källa sådant smutsat vatten strömmar ut. Utsvävningar och habegär räcker varandra handen. ... Tyvärr är det de skandaler som prästerskapet orsakar, som störtar så många arma människor i evig fördömelse. En allmän reform måste genomföras.” (D' Aubigné, band 7, kap 4). rätt (132)Ett mer effektivt och kraftfullt fördömande av de påvliga oegentligheterna kunde inte ens ha gjorts av Luther själv. Och medvetandet om att talaren var en bestämd fiende till reformationen gjorde att hans ord fick ännu större inflytande. rätt (132)Om församlingen hade fått sina ögon öppnade, skulle de som var närvarande ha sett Guds änglar som sände ljusstrålar genom villfarelsens mörker och öppnade sinnena att ta emot sanningen. Det var kraften från sanningens och visdomens Gud, som till och med hade kontroll överreformationens motståndare. På det sättet banades väg för det stora verk som snart skulle utföras. Martin Luther var inte närvarande, men rösten av en som var större än Luther hade hörts i denna församling. rätt (133)En kommitté utsågs omedelbart av riksdagen som skulle utarbeta en förteckning över de påvliga pålagor som vilade så tungt på det tyska folket. Denna förteckning, som innehöll 101 punkter, lades fram för kejsaren med uppmaning om att ögonblickligen vidta åtgärder så att detta onda kunde avhjälpas. ”Vilken förlust av kristna själar”, sade motionärerna, ”vilka plundringar, vilken utsugning som följd av de skandaler som kristenhetens andliga huvud har omgett sig med. Det är vår plikt att förhindra vårt folks ruin och vanära. Därför ber vi erödmjukast, men mycket allvarligt om att ge befallning om en allmän reformation och att se till att den genomförs.” (D' Aubigné, band 7, kap 4). rätt (133)Med livet som insats (133)Luthers vänner blev både förskräckta och ängsliga. De kände till fördomarna och fiendskapen mot honom. De fruktade för att inte ens hans lejd skulle komma att bli respekterad. De bad honom därför inträngande om att inte utsätta sitt liv för farorna. Han svarade: ”Papisterna vill inte att jag skall komma till Worms, men de eftertraktar min bannlysning och död. Men det är likgiltigt. Be inte för mig utan för Guds ord. ... Kristus kommer att ge mig sin Ande, så att han kan segra över villfarelsens förkämpar. Jag föraktar dem i mitt liv och jag skall segra över dem i min död. I Worms har de problem med att tvinga mig till att ta tillbaka. Detta skall bli mitt tillbakatagande: Jag sade tidigare att påven var Kristi ställföreträdare. Nu påstår jag att han är vår Herres motståndare och Djävulens apostel.” (D' Aubigné, band 7, kap 6). rätt (133)Luther skulle inte komma att göra sin farliga resa ensam. Förutom den kejserlige budbäraren beslöt tre av hans mest orubbliga vänner att följa honom. Melanchthon var högst angelägen om att få ansluta sig till dem. Han stod Luther väldigt nära. Han längtade efter att få följa honom, om så skulle vara till fängelse eller i döden. Men hans vädjanden avvisades. Om Luther skulle gå undermåste hoppet för reformationen centreras kring hans ungdomlige medarbetare. Då reformatorn tog avsked av Melanchthon sade han: ”Om jag inte återvänder och mina fiender tar mitt liv, fortsätt då att undervisa och stå fast i sanningen. Arbeta i mitt ställe. ... Om du överlever kommer min död att sakna betydelse.” (Samma källa, band 7, kap 7). Studenter och borgare som hade samlats för att bevittna Luthers avresa var djupt rörda. En folkskara vars hjärtan hade berörts av evangeliet bjöd honom farväl under gråt. Så begav sig reformatorn och hans följeslagare ut från Wittenberg. rätt (133)På vägen till Worms kunde de se att onda aningar gjorde människorna betryckta. I några städer visade man dem ingen som helst hedersbevisning. På en plats där de övernattade gav en vänligt sinnad präst uttryck för sin fruktan genom att visa Luther bilden av en italiensk reformator som hade lidit martyrdöden. Nästa dag fick de höra att Luthers skrifter hade blivit bannlysta i Worms. Kejserliga sändebud förkunnade kejsarens dekret och befallde folket att lämna in de förbjudna böckerna till myndigheterna. Budbäraren, som fruktade för Luthers säkerhet vid riksdagen och trodde att denne redan hade börjat ångra sitt beslut, frågade om han alltjämt ville fortsätta. Luther svarade: ”Även om jag blir bannlyst i varje stad kommer jag att fortsätta.” (Samma källa, band 7, kap 7). rätt (134)I Erfurt mottogs Luther med hedersbevisningar. Beundrare omringade honom där han gick längs samma gator, på vilka han ofta hade gått med sin tiggarpåse. Han besökte sin klostercell och tänkte på de själsstrider som hade resulterat i att det ljus som nu lyste över Tyskland, då hade strömmat in i hans själ. Han uppmanades att predika. Detta var förbjudet, men budbäraren tillät det. Munken som en gång hade utfört klostrets enklaste sysslor steg nu upp i predikstolen. rätt (134)Till en väldig åhörarskara talade han över Kristi ord: ”Min frid ger jag er.” ”Filosofer, doktorer och skribenter”, sade han, ”har ansträngt sig för att lära människorna hur de skall vinna evigt liv, men de har inte lyckats. Nu skall jag berätta det för er: ... Gud uppväckte en människa från döden, Herren Jesus Kristus, för att han skulle tillintetgöra döden, utplåna synden och stänga helvetets portar. Detta är frälsningens verk ... Kristus har segrat - detta är det glada budskapet. Och vi blir frälsta genom det han gjort, inte genom våra egna gärningar. ... Vår Herre, Jesus Kristus sade: 'Frid vare med er! Se på mina händer!' Det vill säga: Se, o du människa, jag ensam har tagit bort din synd och återlöst dig. Nu har du frid, säger Herren.” rätt (134)Ivriga folkskaror, varnande röster (134)Folkskaran stod som trollbunden då den lyssnade till honom. Livets bröd bröts för dessa utsvultna människor. Kristus blev upphöjd för dem, som en som stod över påvar, legater, kejsare och kungar. Luther gjorde ingen antydan om sitt eget farliga läge. Han försökte inte göra sig själv till föremål för deras tankar eller sympati. Medan han betraktade Kristus förlorade han sig själv ur sikte. Han dolde sig bakom Återlösaren och framhöll Kristus som syndarens Frälsare. rätt (135)Då nu reformatorn fortsatte på sin resa blev han överallt betraktad med stort intresse. Ivriga folkskaror trängde sig omkring honom. Vänliga röster varnade honom för katolikernas avsikter. ”De kommer att bränna dig”, sade någon, ”och förvandla din kropp till aska, liksom de gjorde med Johan Hus”. Luther svarade: ”Även om de kommer att tända en eld hela vägen från Worms till Wittenberg så att flammorna når ända upp till himlen, kommer jag att gå igenom den i Herrens namn. Jag kommer att gå in i Behemots gap, bryta av hans tänder och bekänna Herren Jesus Kristus.” (D' Aubigné, band 7, kap 7). rätt (135)Nyheten om att han närmade sig Worms väckte stor uppståndelse. Hans vänner var oroliga för hans säkerhet. Hans fiender fruktade för hur det skulle gå med deras sak. Stora ansträngningar gjordes för att avråda honom från att komma in i staden. Från katolsk sida uppmanades han allvarligt om att resa till en vänligt sinnad riddares borg. Därifrån, påstod man, skulle alla svårigheter redas ut i gott samförstånd. Vänner försökte skapa fruktan hos honom genom att skildra de faror som han var utsatt för. Men alla deras försök misslyckades. Luther stod alltjämt oryggligt fast och sade: ”Även om det fanns lika många djävlar i Worms som det finns taksten på husen, kommer jag ändå att dra in dit.” (D' Aubigné band 7, kap 7). rätt (135)Då Luther kom till Worms strömmade stora människoskaror till stadsporten för att bjuda honom välkommen. Så många människor hade inte ens kommit tillsammans för att bjuda kejsaren välkommen. Spänningen var stark. Inne ifrån människoskaran kunde man höra en genomträngande, klagande röst som sjöng en begravningspsalm som varning till Luther om det öde som väntade honom. ”Gud kommer att vara mitt försvar”, sade han, då han steg ut ur vagnen. rätt (136)Katolikerna hade inte trott att Luther verkligen skulle våga visa sig i Worms. Hans ankomst väckte stor skräck bland dem. Kejsaren sammankallade ögonblickligen sina rådgivare för att diskutera vilka metoder de skulle använda sig av. En av biskoparna, en sträng katolik, förklarade: ”Vi har diskuterat denna sak länge nog. Ers kejserliga majestät bör genast se till att denne man röjs ur vägen. Lät inte Sigismund bränna Johan Hus? Vi är inte förpliktade att varken ge eller att respektera lejd när det gäller en kättare.” ”Nej”, sade kejsaren, ”vi måste hålla vårt löfte”. (D' Aubigné, band 7, kap 8). Man beslöt därför att man skulle höra reformatorn. rätt (136)Hela staden var angelägen om att få se denne märklige man. En mängd besökare fyllde snart hans bostad. Luther var ännu inte helt återställd från sin senaste sjukdom. Han var trött efter resan som hade tagit hela två veckor. Han måste förbereda sig för morgondagens ödesdigra händelser. Han behövde stillhet och vila. Men ivern att få se honom var så stor, att då han hade vilat bara några få timmar, kom adelsmän, riddare, präster och borgare och samlade sig ivrigt omkring honom. Bland dessa fanns många adliga som utan fruktan hade krävt en reform av kejsaren beträffande de kyrkliga missförhållandena och som, för att använda Luthers ord, ”alla hade blivit frigjorda genom min förkunnelse”. (Martyn, s 393). rätt (136)Mot kejsare och påve (137)Nästa dag kallades Luther att inställa sig inför riksdagen. En kejserlig ämbetsman hade utsetts till att följa honom till mötessalen. Det var bara med stora svårigheter som han kom fram till platsen. Alla vägar var fyllda av åskådare som ville se denne munk som hade vågat trotsa påvens auktoritet. rätt (137)Just som han skulle träda fram inför sina domare sade en gammal fältherre, som hade varit hjälte i många fältslag, vänligt till honom: ”Arme munk, arme munk, du går nu in för att våga inta en ädlare ståndpunkt än jag eller någon annan härförare någonsin har gjort i våra blodigaste slag. Men om din sak är rättfärdig och du är övertygad om det, gå då fram i Guds namn och var inte rädd för någon. Gud kommer inte att överge dig.” (D' Aubigné, band 7, kap 8). rätt (137)Så stod då Luther inför riksdagen. Kejsaren satt på tronen omgiven av rikets förnämsta män. Aldrig har någon människa stått inför en mer respektingivande församling än den som Martin Luther nu skulle försvara sin tro inför. ”Bara det att han var närvarande var i sig själv en stor seger över påvemakten. Påven hade bannlyst denne man. Han stod nu inför en tribunal som just genom denna handling hade ställt sig över påven. Påven hade förklarat honom i interdikt och avskurit honom från allt mänskligt umgänge. (Interdikt är kyrkligt straff som innebär förbud mot att delta i gudstjänst). Ändå hade han kallats dit på ett respektfullt sätt och mottagits inför den mest upphöjda rådsförsamling i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad. Nu stod han färdig att tala till tusentals uppmärksamma lyssnare, som hade kommit tillsammans från de avlägsnaste trakter inom kristenheten. En väldig revolution hade igångsatts genom Luthers förmedling. Rom hade redan börjat stiga ned från sin tron. Det var en munks röst som orsakade denna förödmjukelse.” (Samma källa, band 7, kap 8). rätt (137)Inför denna mäktiga och upphöjda församling blev reformatorn, som var av anspråkslös härkomst, förlägen och överväldigad av vördnad. Flera av furstarna som lade märke till hans reaktion gick fram till honom. En av dem viskade: ”Var inte rädd för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen.” Och en annan sade: ”När man drar er inför landshövdingar och kungar för min skull, är det er Faders Ande som skall tala i er.” Så framhölls Kristi ord av världens stormän för att styrka hans tjänare i prövningens stund. rätt (137)Luther fick sin plats alldeles framför kejsarens tron. En djup stillhet föll över den stora församlingen. Så reste sig en kejserlig ämbetsman. Han pekade på en samling av Luthers skrifter och krävde att reformatorn skulle svara på två frågor. Erkände han att han hade skrivit dessa böcker och var det hans avsikt att återkalla de åsikter som han hade framhållit i dem? Då titlarna på böckerna lästes upp, svarade Luther på den första frågan med att erkänna att han hade skrivit böckerna. ”Vad den andra frågan angår”, sade han, ”inser jag att det gäller en sak som angår tron och människors frälsning och Guds ord som är den största och dyrbaraste skatten både i himlen och på jorden. Jag skulle handla oklokt, om jag skulle svara på den utan att överväga den. Jag kunde bekräfta mindre än omständigheterna kräver eller mer än sanningen kräver och på det sättet synda mot Kristi ord. 'Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.' (Matt 10:33). Därför ber jag i all underdånighet ers kejserliga majestät om att låta mig få tid så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” (D' Aubigné, band 7, kap 8). rätt (138)Luther handlade klokt då han kom med denna begäran. Hans tillvägagångssätt överbevisade församlingen om att han inte gjorde något på grund av fanatism eller tillfälliga impulser. Ett sådant sinneslugn och en sådan självbehärskning hade de inte väntat sig av en som hade visat sig vara så djärv och omedgörlig. Detta ökade hans makt och gjorde det möjligt för honom att senare svara försiktigt, bestämt, klokt och värdigt, så att hans motståndare blev överraskade och besvikna och kände sig tillrättavisade för sin arrogans och stolthet. rätt (138)Hotande faror (138) ”O allsmäktige och evige Gud”, bad han, ”hur fruktansvärd är inte denna värld. Se hur den öppnar sin mun för att uppsluka mig, jag som har så lite tillit till dig. ... Om det bara är denna världens kraft som jag måste sätta min tillit till, då är allt slut. ... Min sista stund är inne. Min dom har uttalats. ... O Gud, hjälp du mig mot all världens vishet. Gör detta, ... du den ende, ... för detta är inte mitt verk utan ditt. Jag har ingenting här att göra, ingenting att strida för mot dessa världens stormän. ... Men saken är din ... och det är en rättfärdig och evig sak. O Herre, hjälp mig! Trofaste och oföränderlige Gud, jag sätter inte min tillit till någon människa. ... Allt mänskligt är ovisst. Allt som kommer från människor slår fel. ... Du har utvalt mig till denna uppgift. ... Stå vid min sida för din älskade Sons, Jesu Kristi, skull. Han är mitt försvar, min sköld och min fasta borg.” (D' Aubigné, band 7, kap 8). rätt (138)I sin allvisa försyn hade Gud tillåtit Luther att inse den fara i vilken han svävade, för att han inte skulle lita på sin egen styrka och övermodigt utsätta sig för faror. Ändå var det inte fruktan för personliga lidanden eller rädsla vid tanken på tortyr eller död som tycktes överhängande, som hade överväldigat honom med sin skräck. Han hade kommit in i en kris och han kände sig inte beredd att möta den. Om han visade svaghet, kunde sanningens sak bli lidande. Det var inte för sin egen personliga säkerhet utan för evangeliets seger som han kämpade med Gud. Hans själsångest och kamp var densamma som Jakob genomgick vid den ensliga bäcken. Liksom Jakob vann han seger hos Gud. I sin fullständiga hjälplöshet klamrade han sig i tro fast vid Kristus, den mäktige Befriaren. Han blev stärkt genom förvissningen om att han inte ensam skulle träda fram inför riksdagen. Han fick åter frid i sin själ. Han gladde sig över att han fick möjlighet att upphöja Guds ord inför landets härskare. rätt (139)Förberedelser för sammandrabbningen (139)Då han åter inställde sig inför riksdagen visade hans ansikte inte något spår av fruktan eller förlägenhet. Lugn och full av frid, men ändå med en upphöjd, ädel frimodighet, stod han som Guds vittne bland världens stora. Den kejserlige ämbetsmannen frågade honom om han hade beslutat sig för att återkalla sin lära. Luther kom med sitt svar på ett dämpat och hövligt sätt, utan antydan till häftighet eller fanatism. I sitt uppträdande var han reserverad och respektfull, men han visade en tillitsfullhet och en glädje som förvånade de församlade. rätt (139) ”Allra högste kejsare, höga furstar, nådiga herrar”, sade Luther, ”jag träder fram inför er i dag i överensstämmelse med den befallning som gavs mig i går. Genom Guds barmhärtighet vädjar jag till ers majestät och ers högheter att ni nådigt skall lyssna till mitt försvar för en sak, som enligt min överbevisning är rättfärdig och sann. Skulle jag på grund av bristande kunskap försynda mig mot de regler som gäller hovets seder och bruk ber jag er om förlåtelse, eftersom jag inte har uppfostrats i kungliga palats utan i klostrets avskildhet.” (D' Aubigné, band 7, kap 8). rätt (140)Sedan återgick han till själva frågan. Han sade att inte alla hans skrifter var av samma slag. I några av dem hade han uppehållit sig vid tro och goda gärningar. Även hans fiender förklarade dessa för att vara inte bara oskadliga utan nyttiga. Att återkalla dessa skulle vara att fördöma sanningar som alla trodde på. Nästa klass bestod av skrifter som avslöjade påvemaktens fördärv och maktmissbruk. Att återkalla dessa verk skulle ytterligare stärka Roms tyranni och öppna dörren på vid gavel för mycken och stor ogudaktighet. I den tredje gruppen av sina böcker hade han angripit enskilda människor som hade försvarat den rådande ondskan. Beträffande dessa bekände han öppet att han hade varit mer aggressiv än vad som var passande. Han gjorde inte anspråk på att vara fri från fel. Inte ens dessa böcker kunde han återkalla, eftersom en sådan handling skulle göra sanningens fiender djärvare. De skulle då utnyttja tillfället för att krossa Guds folk med ändå större grymhet. rätt (140) ”Men jag är bara en människa, inte Gud”, sade han vidare, ”och därför vill jag försvara mig såsom Kristus gjorde: `Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det`. ... Vid Guds barmhärtighet besvär jag er, allra högste kejsare och er, höga furstar och alla män av varje rang, att ni bevisar från profeternas och apostlarnas skrifter att jag har farit vilse. Så snart jag blir överbevisad om detta skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste att ta mina böcker och kasta dem i elden. rätt (140)Vad jag nu har sagt hoppas jag tydligt och klart visar att jag omsorgsfullt har övervägt och tänkt igenomden fara jag utsätter mig för. Jag är emellertid långt ifrån förskräckt. Jag gläder mig över att se att evangeliet nu, som i tider som gått, är en orsak till oro och splittring. Detta är Guds ords väsen och dess öde. `Jag har inte kommit med fred utan med svärd`, sade Jesus Kristus. Gud är underbar och fruktansvärd i sitt råd. Ta er därför i akt, så att ni inte, när ni avser att vilja hindra splittring, kommer att förfölja Guds heliga ord och nedkalla över er en fruktansvärd syndaflod av oövervinnliga faror, av katastrofer nu, och evig förtappelse. ... Jag kunde visa många exempel från Guds ord. Jag kunde tala om faraonerna, om de babyloniska och israelitiska kungarna som genom sina gärningar aldrig mer effektivt bidrog till sin undergång än när de genom rådslut, som efter allt att döma var ytterst kloka, sökte stärka sitt eget herradöme. Gud `flyttar berg utan att någon vet det`.” (Samma källa, band 7, kap 8). rätt (141)Luther hade talat på tyska. Nu blev han uppmanad att upprepa samma ord på latin. Trots att han var utmattad av den föregående framställningen, åtlydde han uppmaningen och upprepade sitt föredrag med samma klarhet och kraft som första gången. Det var Guds försyn som ledde i denna sak. Många av furstarna var så förblindade av villfarelse och vidskepelse, att de under den första föreläsningen inte kunde uppfatta kraften och styrkan i Luthers argumentering. Då de hörde föreläsningen denna andra gång, förstod de klart de punkter som framhölls. rätt (141)De som hårdnackat stängde ögonen för ljuset och inte ville låta sig överbevisas av sanningen, blev förvirrade av den kraft som åtföljde Luthers ord. Då han var färdig, sade riksdagens talesman vredgat: ”Du har inte svarat på den fråga som ställdes till dig. ... Vi kräver av dig att du ger ett klart och bestämt svar. ... Vill du återkalla eller vill du inte?” rätt (141)Reformatorn svarade: ”Eftersom ert allra högsta majestät och ni höga herrar kräver av mig ett klart, enkelt och bestämt svar, vill jag ge ett sådant och det är detta: Jag kan inte låta min tro underkastas varken påven eller något kyrkomöte, eftersom det är uppenbart som dagen att de ofta har tagit fel och sagt emot varandra. Om jag därför inte kan överbevisas av Bibelns uttalanden eller genom de klaraste argument, om jag inte blir överbevisad med hjälp av de skriftställen jag har citerat och om de följaktligen inte binder mitt samvete med Guds ord, såkan och vill jag inte återkalla, eftersom det är farligt för en kristen att tala mot sitt samvete. Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig! Amen!” (Samma källa, band 7, kap 8). rätt (141)Med orygglig beslutsamhet (141)Hela församlingen var en stund mållös av förvåning. Då Luther första gången kom med sitt svar hade han talat med låg röst och hans uppträdande hade varit respektfullt och nästan försagt. Katolikerna tydde detta som ett bevis på att hans mod började svikta. De betraktade hans begäran om uppskov som inledningen till hans återkallelse. Kejsar Karl själv, som halvt hånfullt lade märke till munkens trötta utseende, hans enkla kläder och hans enkla sätt att tala, hade förklarat: ”Denne munk kommer aldrig att göra mig till kättare.” Det mod och den fasthet som han nu visade, liksom kraften och klarheten i hans argument, fyllde alla grupper med förvåning.Full av beundran utbrast kejsaren: ”Denne munk talar ju oförskräckt och med ett oryggligt mod.” Många av de tyska furstarna såg med stolthet och glädje på denne representant för deras nation. rätt (142)Romarkyrkans ivriga anhängare hade lidit nederlag. Deras sak framstod i ett ytterst ofördelaktigt ljus. De försökte hålla sin makt uppe, inte genom att hänvisa till Bibeln utan genom att tillgripa hot, som alltid varit romerska kyrkans osvikliga argument. Riksdagens talesman sade: ”Om du inte återkallar, kommer kejsaren och rikets stater att överväga vilka åtgärder som skall vidtas mot en oförbätterlig kättare.” rätt (142)Luthers vänner som med stor glädje hade hört hans ädla försvar började nu darra. Men doktorn själv sade lugnt: ”Gud är min hjälpare. Jag kan ingenting återkalla.” (Samma källa, band 7, kap 8). rätt (142)Luther uppmanades att dra sig tillbaka från riksdagen medan furstarna rådslog tillsammans. De insåg att de stod inför en stor kris. Luthers bestämda vägran att underordna sig kunde komma att få inflytande på kyrkans historia genom århundraden. Det blev bestämt att man skulle ge honom ytterligare ett tillfälle att återkalla. Ännu en gång fördes han inför riksdagen. Åter fick han frågan om han ville avsäga sig sin lära. ”Jag har inte något annat svar att ge”, sade han, ”än det jag redan har gett”. Varken löften eller hotelser kunde förmå honom att underkasta sig Rom. rätt (142)Fasthet och sinnesnärvaro (143)Kurfursten Fredrik hade med spänning sett fram mot Luthers uppträdande inför riksdagen. Med djupt intresse hade han lyssnat till hans tal. Med glädje och stolthet bevittnade han doktorns mod, fasthet och sinnesnärvaro. Han bestämde sig för att han skulle hjälpa honom ännu mer. Han gjorde en jämförelse mellan parterna i denna strid. Han insåg att påvars, kungars och prelaters vishet hade omintetgjorts av sanningens kraft. Påvemakten hade lidit ett nederlag som man skulle komma att kunna iaktta bland alla nationer och under alla tider. rätt (143)Då legaten såg den effekt som Luthers tal hade haft, fruktade han som aldrig tidigare för den romerska kyrkans existens. Han bestämde sig för att använda varje medel som stod till hans förfogande för att störta reformatorn. Med all den vältalighet och diplomatiska klokhet som han i så framträdande grad var känd för, framhöll han för den ungdomlige kejsaren hur oklokt och farligt det skulle vara att av hänsyn till en obetydlig munk offra den mäktiga romerska kyrkans vänskap och stöd. rätt (143)Förnyade hotelser (143)Två motstridande åsikter gjorde sig nu gällande bland riksdagens medlemmar. Påvens sändebud och representanter krävde på nytt att reformatorns lejd inte skulle respekteras. ”Hans aska”, sade de, ”bör kastas i Rhen såsom man gjorde med Johan Hus' aska för ett århundrade sedan”. (D' Aubigné, band 7, kap 9). Men de tyska furstar, som själva var katoliker och Luthers uttalade fiender, protesterade mot ett sådant offentligt förtroendebrott och hävdade, att det skulle bli en fläck på nationens ära. De hänvisade till de olyckor som hade följt efter Johan Hus' död. De sade att de inte vågade nedkalla en upprepning av dessa fruktansvärda hemsökelseröver Tyskland och över den unge kejsaren. rätt (144)Som svar på detta förkastliga förslag sade kejsar Karl själv: ”Även om tro och ära skulle bli bannlysta från hela jorden, måste det likväl finnas en plats för dem i furstars hjärtan.”(D' Aubigné, band 7, kap 9). Luthers bittraste, påvliga fiender uppmanade honom ändå ivrigt att behandla reformatorn såsom Sigismund hade behandlat Hus - överlämna honom i kyrkans våld. Men Karl V, som hade påmints om tillfället då Hus i en offentlig församling hade pekat på sina bojor och påmint kejsaren om hans ord på tro och ära, svarade: ”Jag skulle inte tycka om att behöva rodna så som Sigismund.” (Lenfant, band 1, sid 422). rätt (144)Ändå hade Karl medvetet förkastat de sanningar som presenterats av Luther. ”Jag är fast besluten om att följa mina föregångares exempel”, skrev kejsaren. (D' Aubigné, band 7, kap 9). Han hade bestämt sig för att han inte skulle avvika från tidigare seder, ens för att följa sanningens och rättfärdighetens väg. Han skulle upprätthålla påvemakten med all dess grymhet och fördärv, därför att hans fäder hade gjort så. Så valde han sida och vägrade att ta emot något ljus utöver det som hans fäder hade tagit emot och att utföra någonting som de inte hade utfört. rätt (144)Det finns många i vår tid som på liknande sätt håller fast vid sina fäders seder och traditioner. När Herren sänder dem ytterligare ljus, vägrar de att ta emot det, därför att deras fäder, som inte fick detta ljus, inte hade tagit emot det. Vi är inte i samma läge som våra fäder. Följaktligen har vi heller inte samma plikter och samma ansvar som de hade. Vi vinner inte Guds välbehag genom att låta våra fäders exempel bestämma våra plikter, i stället för att själva granska sanningens ord. Vi har ett större ansvar än våra föregångare. Vi är ansvariga för det ljus som de tog emot, det ljus som överlämnades åt oss som ett arv. Vi är dessutom ansvariga för det större ljus som lyser över oss från Guds ord. rätt (144)Viljelös underkastelse (144)Ryktet om intrigerna mot Luther spred sig vitt omkring och orsakade stor uppståndelse i staden. Reformatorn hade många vänner som kände till Roms förrädiska grymhet när det gällde sådana som vågade avslöja dess fördärv. De fattade beslutet att han inte skulle offras. Flera hundra adelsmän förpliktade sig att beskydda honom. Ganska många betecknade öppet det kejserliga budskapet som ett bevis på en viljelös underkastelse under den härskande romerska makten. På husportarna och på offentliga platser satte man upp plakat som dels fördömde och dels stödde Luther. På ett av dessa plakat stod bara de betecknande orden av Predikaren: ”Ve dig, du land, där kungen är ett barn.” (Pred 10:16). Folkets hänförelse för Luther överallt i Tyskland överbevisade både kejsaren och riksdagen om, att varje orättfärdighet som skulle begås emot honom skulle bli ett hot mot landets fred, ja, till och med mot rikets tron. rätt (145)Fredrik av Sachsen hade visat en utstuderat reserverad hållning. Han dolde omsorgsfullt sina verkliga känslor motreformatorn, samtidigt som han med outtröttlig vaksamhet bevakade varje rörelse såväl från Luthers som från hans motståndares sida. Men det fanns många som inte försökte dölja sin sympati för Luther. Han fick besök av furstar, grevar, baroner och andra framstående personer från både det allmänna folket som från prästerskapet. ”Doktorns lilla rum”, skrev Spalatin, ”kunde inte rymma alla de besökande som kom”. (Martyn, band 1, sid 404). Folket stirrade på honom som om han var mer än en människa. Till och med sådana som inte trodde på hans lära, kunde inte annat än beundra den upphöjda värdighet som kom honom att trotsa döden framför att göra något som stred mot hans samvete. rätt (145)Man gjorde stora ansträngningar för att förmå Luther att gå med på en förlikning med Rom. Adelsmän och furstar framhöll för honom, att om han fortsatte att hävda sin egen mening mot kyrkans och kyrkomötenas, skulle han snart bli utvisad ur riket och stå fullständigt oskyddad. På dessa framställningar svarade Luther: ”Kristi evangelium kan inte förkunnas utan att väcka anstöt. ... Varför skulle då fruktan eller skräck för faror skilja mig från Herren och från det gudomliga ord som endast är sanning? Nej, då vill jag hellre ge min kropp, mitt blod och mitt liv.” (D' Aubigné, band 7, kap 10). rätt (145)Åter uppmanades han till att underkasta sig kejsarens dom. Han skulle då inte frukta för något. ”Jag går av hela mitt hjärta med på”, svarade han, ”att kejsaren och furstarna, ja även den oansenligaste kristne bör undersöka och bedöma mina verk. Den enda förutsättningen skall vara att de gör Guds ord till sitt rättesnöre. En människa har inte någonting annat att göra än att lyda det. Gör inte våld på mitt samvete som är bundet och länkat till Bibeln.” (D' Aubigné, band 7, kap. 10). rätt (145)På en annan framställning svarade han: ”Jag är villig att ge avkall på min lejd. Jag lägger min person och mitt liv i kejsarens hand, men Guds ord aldrig.” (Samma källa, band 7, kap 10). Han förklarade sig villig att rätta sig efter ett beslut som fattades av ett allmänt kyrkomöte. Villkoret var att det skulle krävas av kyrkomötet att det skulle fatta sitt beslut i överensstämmelse med Bibeln. ”I det som angår Guds ord och tron”, tillfogade han, ”är varje kristen för sitt vidkommande lika god domare som påven, även om denne stöds av en miljon kyrkomöten”. (Martyn, band 1, sid 410). Både vänner och fiender blev till slut övertygade om att alla ytterligare försök att åstadkomma en förlikning skulle vara utan effekt. rätt (145)Ingen förlikning möjlig (146)Efter order från kejsaren fick Luther snart befallning om att resa hem. Han visste att denna befallning snart skulle följas av att han bannlystes. Hotande moln hängde över hans väg. Men då han lämnade Worms var hans hjärta fullt av glädje och tacksägelse. ”Djävulen själv”, sade han, ”vaktade påvens borg. Men Kristus har slagit en stor spricka i den. Satan blev tvungen att medge att Herren är mäktigare än han.” (D' Aubigné, band 7, kap 11). rätt (146)För Luther var det alltjämt fråga om att se till att hans fasthet inte skulle uppfattas som upprorsanda. Efter sin avresa skrev han därför till kejsaren. ”Gud som rannsakar hjärtan”, skrev han, ”är mitt vittne på att jag är villig att uppriktigt lyda Ers Majestät i ära eller i vanära, i liv eller i död och utan något annat förbehåll än Guds ord, som människan skall leva efter. I alla angelägenheter här i livet skall min trohet vara orubblig. I detta avseende är vinning eller förlust utan betydelse för frälsningen. Men när eviga intressen står på spel vill inte Gud att människor skall böja sig för människor. En sådan underkastelse i andliga angelägenheter är detsamma som verklig gudsdyrkan. En sådan bör endast ägnas Skaparen.” (D' Aubigné, band 7, kap 11). rätt (146)På sin resa hem från Worms fick Luther ett mottagande som var än mer smickrande än då han reste till Worms. Kyrkofurstar bjöd den bannlyste munken välkommen. Borgerliga härskare hedrade mannen som kejsaren hade fördömt. Man bad honom inträngande att predika. Trots det kejserliga förbudet steg han åter upp i talarstolen. ”Jag har aldrig lovat mig själv att kedja Guds ord”, sade han, ”inte heller vill jag göra det”. (Martyn, band 1, sid 420). rätt (146)Det dröjde inte länge efter det att han hade lämnat Worms förrän katolikerna fick kejsaren att sända ut ett påbud mot honom. I detta påbud blev Luther fördömd som ”Satan själv i människogestalt och klädd i en munkkappa”. (D' Aubigné, band 7, kap 11). Ordern innebar att man skulle stoppa hans verksamhet så snart hans lejd utgick. Ingen skulle få tillåtelse att hjälpa honom, ge honom mat eller dryck eller stödja honom genom ord eller handling, vare sig det gällde på offentlig plats eller privat område. Människor skulle kunna gripa honom var helst han uppehöll sig och överlämna honom till myndigheterna. De skulle också fängsla hans anhängare och beslagta deras egendom. De skulle bränna hans skrifter. Slutligen skulle alla som vågade trotsa detta dekret drabbas av samma dom som han. rätt (146)Kurfursten av Sachsen och de furstar som hade varit vänligt sinnade mot Luther hade lämnat Worms strax efter det att Luther hade rest och kejsarens påbud fått riksdagens godkännande. Nu gladde sig katolikerna. De betraktade reformationens öde som beseglat. rätt (146)Gud hade sörjt för en utväg för sin tjänare i denna farans stund. Ett uppmärksamt öga hade följt Luthers rörelser. En man med trofast och ädelt hjärta hade bestämt sig för att rädda honom. Det var klart att Rom inte skulle nöja sig med något mindre än hans död. Han kunde inte undgå lejonets gap om han inte fördes till något gömställe. Gud gav Fredrik av Sachsen klokhet att utföra en plan för att skydda reformatorn. Genom trofasta vänners hjälp genomfördes kurfurstens plan. Luther gömdes effektivt för både vänner och fiender. Under sin hemresa blev han gripen, skild från sina följeslagare och snabbt förd genom skogen till Wartburg, en ensamt liggande fästning i bergen. Både gripandet och bortförandet var i så hög grad hemligt att inte ens Fredrik själv visste vart de hade fört honom. Denna hemlighetsfullhet saknade inte avsikt. Så länge kurfursten inte visste något om den plats där Luther uppehöll sig, kunde han inte röja något. Han såg till att han fick veta att reformatorn var i trygghet. Med den upplysningen lät han sig nöja. rätt (148)Gynnsam fångenskap (148)I den vänliga, trygga omgivningen i Wartburg gladde sig Luther en tid över att han var fri från stridens hetta och oro. Men under någon längre tid kunde han inte slå sig till ro i denna stillhet. Han var van vid aktivt arbete och hård kamp. Han kunde inte så lätt vara overksam. I ensamheten tänkte han igenom tillståndet i kyrkan och ropade förtvivlat: ”Ack, finns det ingen i denna världens sista tid som vill stå som en mur för Herren och frälsa Israel!” (D' Aubigné, band 9, kap 2). Så tänkte han på sig själv och fruktade att han skulle bli beskylld för feghet för att han dragit sig undan striden. Han beklagade sin lättja och brist på självtukt. Men samtidigt fick han för varje dag mer uträttat än det tycktes vara möjligt för en människa att utföra. Hans penna var aldrig overksam. Hans fiender däremot smickrade sig med att han hade blivit tystad. De blev därför förvånade och förvirrade då de fick plötsliga bevis för att han alltjämt var aktiv. En samling traktater som skrivits av honom spreds över hela Tyskland. Han utförde också ett betydelsefullt arbete för sina landsmän genom att översätta Nya testamentet till tyska. Från sitt bergiga ”Patmos” fortsatte han nästan ett helt år att förkunna evangeliet och bestraffa samtidens villfarelser och synder. rätt (149)Men orsaken till att Gud hade avlägsnat sin tjänare från ett liv i offentlig verksamhet var inte bara att han ville skydda Luther mot hans fienders vrede. Inte heller var det för att bereda honom stillhet och ro till att utföra dessa viktiga uppdrag. Något ändå större och dyrbarare skulle åstadkommas. På sin stilla, tillbakadragna tillflyktsort i bergen var Luther avskuren från jordiskt stöd och avlägsnad från mänskligt smicker. På det sättet besparades han den stolthet och självtillit som medgång så ofta för med sig. Genom lidande och ödmjukhet skulle han bli beredd att åter gå i trygghet på de svindlande höjder som han så plötsligt hade upphöjts till. rätt (149)När människor gläder sig över den frihet som sanningen ger dem, är de utsatta för risken att upphöja dem som varit Guds redskap att bryta vidskepelsens och villfarelsens bojor. Djävulen söker leda människors tankar och tillgivenhet bort från Gud för att fästa dem vid människor. Han förmår dem att hedra redskapet och att se bort från den gudomliga hand som leder alla försynens handlingar. Allt för ofta händer det att religiösa ledare på det sättet blir berömda och högaktade, så att de glömmer sitt beroende av Gud och förleds till att lita på sig själva. Som följd av detta försöker de behärska sinnen och samveten hos människor som är benägna att vända sig till dem, i stället föratt gå till Guds ord för att finna vägledning. Arbetet för en reform hindras ofta genom att reformens förkämpar besjälas av en sådan anda. Gud ville skydda reformationens sak mot denna fara. Han ville att verket skulle få gudomlig och inte mänsklig prägel. Människorna hade fått sin blick vänd mot Luther som sanningens förkämpe. Han blev avlägsnad för att alla skulle få sin blick vänd mot Honom, som är sanningens eviga källa. rätt |