| Den stora striden kapitel 9. Från sida 150 | ren sida tillbaka |
(150)Den stora reformationens genombrott kom med Luther i Tyskland på 1500-talet. Men inte mindre viktig var reformationen i Schweiz under ledning av Ulrich Zwingli. Han var jämngammal med Luther och var ivrig, ståndaktig och kompromisslös. Därigenom fick han stor framgång i sitt arbete för Gud. rätt (150)I valet av redskap för att reformera kyrkan ser vi samma gudomliga metodik som i valet av dem som skulle grundlägga kyrkan. Den himmelske läraren gick förbi jordens stora män, som var rika, ansedda och vana vid att bli lovordade och ärade som folkets ledare. Dessa var stolta och självgoda och kände sig överlägsna. De kunde inte läras att visa medlidande med sina medmänniskor och bli den ödmjuke nasaréens medarbetare. Jesus kallade olärda fiskare från Galileen. De hade vant sig vid hårt arbete. Till dem sade han: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.” (Matt 4:19). Dessa lärjungar var ödmjuka och läraktiga. Ju mindre de var påverkade av den falska lära som var dominerande på denna tid, dess lättare var det för Kristus att undervisa dem och göra dem beredda för den uppgift som väntade dem. Så var det också på den stora reformationens tid. De ledande reformatorerna var män med anspråkslös bakgrund. Men mer än några andra av sina samtida var de fria från stolthet över sin samhällsklass. De stod inte heller under inflytande av fanatism och prästpolitik. Det är Guds plan att använda sig av enkla redskap för att utföra stora ting. Då blir det inte människor som får äran, utan Gud, han som verkar i dem både vilja och gärning efter sitt välbehag. rätt (151)Några få veckor efter det att Luther hade fötts i en gruvarbetares hydda i Sachsen föddes Ulrich Zwingli i en herdes hydda uppe i Alperna. Zwinglis omgivning under barndomen, och den uppfostran han fick, var av sådant slag att det förberedde honom för hans framtida uppgifter. Omgiven som han var av en storslagen natur fick han tidiga intryck av Guds höghet, makt och majestät. Berättelserna om de hjältegärningar som hade utförts i bergen i hans hemland väckte hänförelse i hans unga sinne. Han lyssnade dagligen till de få berättelserna från Bibeln som hans fromma mormor hade samlat från kyrkans legender och traditioner. Med djupt intresse hörde han om patriarkernas och profeternas stordåd, om herdarna som vaktade sina hjordar på Palestinas sluttningar och om änglarna som talade med dem om barnet i Betlehem och berättelsen om det som hände på Golgata. rätt (151)Liksom Hans Luther gav sin son utbildning ville också Zwinglis far ge sin son utbildning. Pojken sändes tidigt från sin barndoms dal. Hans begåvning utvecklades snabbt. Det dröjde inte länge förrän det blev svårt att finna lärare som kunde undervisa honom. Då han var tretton år reste han till Bern, som på den tiden hade den mest kända skolan i hela Schweiz. Men här utsattes han för en fara som såg ut att sätta stopp för hans löftesrika framtid. Munkarna gjorde sitt bästa för att locka honom in i ett kloster. Dominikanerna och franciskanerna kämpade med varandra för att vinna folkets gunst. Detta försöktede uppnå genom en överdådigutsmyckning av kyrkorna, med hjälp av praktfulla ceremonier, helgonbilder och berömda reliker. rätt (151)Ung, begåvad och vältalig (151)Denne åtlydde faderns uppmaning. Den unge mannen kunde emellertid inte länge nöja sig med att leva i den dal där han hade vuxit upp. Han tog åter itu med sina studier och reste lite senare till Basel. Det var här som Zwingli först hörde evangeliet om Guds fria nåd. Wittembach, en lärare i de antika språken, hade genom studiet av grekiska och hebreiska blivit intresserad av Bibeln. Nu trängde gudomliga ljusstrålar in i deras sinnen som han undervisade. Han framhöll att det fanns en sanning som var äldre och av långt större värde än de teorier som tidens lärda och filosofer hävdade, nämligen att Kristi död var syndarens enda räddning. För Zwingli blev dessa ord de första ljusstrålar som föregick gryningen. rätt (152)Zwingli kallades snart bort från Basel för att ta itu med sin livsuppgift. Hans första arbetsfält var ett pastorat uppe i Alperna, inte långt ifrån hans hemort. Då han blivit ordinerad till präst ”ägnade han sig av hela sitt hjärta åt att studera den gudomliga sanningen. Han visste mycket väl”, säger en annan reformator, ”hur mycket den som fått ansvar för Kristi hjord bör känna till”. (Wylie, band 8, kap 5). Ju mer han studerade Bibeln, dess klarare upptäckte han motsättningarna mellan dess sanningar och Roms falska läror. Han böjde sig för Bibeln som Guds ord och som den enda fullkomliga och ofelbara regeln. Han ansåg att Bibeln skulle vara sin egen tolk. Han vågade därför inte försöka förklara Bibeln så att den bekräftade en teori eller en lära som redan hade godkänts. Han betraktade det som sin plikt att framhålla Bibelns direkta och tydliga lära. Han sökte tillägna sig varje hjälpkälla för att få en fullständig och riktig förståelse av dess undervisning. Han bad om den helige Andes hjälp som, förklarade han, skulle uppenbara sanningen för alla som studerade Bibeln med allvar och under bön. rätt (152) ”Bibeln”, sade Zwingli, ”kommer från Gud och inte från människor. Den Gud som ger upplysning kommer att låta dig förstå att dess undervisning kommer från honom. Guds ord ... kan inte slå fel. Det är tydligt. Det förklarar sig självt. Det avslöjar sina hemligheter. Det upplyser sinnet med all frälsning och nåd. Tröstar oss i Gud. Det ödmjukar så att vi glömmer och till och med tappar bort oss själva och omfattar Gud.” Zwingli kände själv till den sanning som ligger i dessa ord. Då han senare talade om sina erfarenheter under denna tid, skrev han: ”Då ... jag började att helt ägna mig åt Bibeln kom filosofin och den skolastiska teologin alltid att väcka motstridande tankar hos mig. Till slut kom jag så långt att jag tänkte: `Du måste lämna allt detta och försöka förstå Guds mening enbart utifrån hans eget enkla ord`. Sedan började jag be Gud om hans ljus. Bibeln började då attbli mycket lättare för mig att förstå.” (Wylie, band 8, kap 6). rätt (152)Den lära som Zwingli förkunnade kom inte från Luther. Det var Kristi lära. ”Om Luther förkunnar Kristus”, sade den schweiziske reformatorn, ”gör han detsamma som jag. Han har fört många fler människor till Kristus än jag har, men det har jag inte någonting emot. Ändå vill jag inte bekänna något annat namn än Kristi namn. Jag är hans soldat och han ensam är min Herre. Jag har aldrig skrivit en enda rad till Luther. Inte heller har han skrivit till mig. Och varför det? Jo, därför att det måste bli klart för alla människor hur samstämmigt Guds Andes vittnesbörd är, eftersom vi inte har haft något samband med varandra. Ändå stämmer allt så väl överens i Jesu Kristi lära.” (D'Aubigné, band 8, kap 9). rätt (152)År 1516 kallades Zwingli att predika i klostret Einsiedeln. Här skulle han bättre lära känna Roms fördärv. Han fick ett inflytande som reformator som kom att sträcka sig långt utanför Alperna i hans hemland. I Einsiedeln fanns det en bild av jungfru Maria som människor menade hade förmåga att utföra underverk. Över porten till klostret läste man denna inskrift: ”Här kan man få fullständig förlåtelse för synd.” (D' Aubigné, band 8, kap 5). Hela året vallfärdade pilgrimer till jungfruns relikskrin. Men på den årliga stora minnesfesten över heligförklarandet av denna bild kom stora människoskaror från alla delar av Schweiz, ja, till och med från Frankrike och Tyskland. Zwingli blev illa berörd då han såg detta. Han grep tillfället att förkunna frihet genom evangeliet för dessa vidskepelsens slavar. rätt (153) ”Tro inte”, sade han, ”att Gud bor i detta tempel framför andra platser i världen. I vilket land ni än bor omger han er och hör er. ... Kan onyttiga gärningar, slitsamma pilgrimsresor, gåvor, bilder och böner som sänds upp till jungfru Maria och helgonen försäkra er om Guds nåd? ... Vilken nytta har ni av de många orden i era böner? Vilken kraft finns det i en munkkappa eller i ett rakat huvud, i en vid prästdräkt eller i en guldbroderad sko? ... Gud ser till hjärtat. Men vårt hjärta är långt ifrån honom.””Kristus”, sade han, ”offrade sig själv på korset en gång för alla. Han är det offer som är tillräckligt i all evighet för synden hos alla dem som tror.” (D'Aubigné, band 8, kap 5). rätt (153)För många lyssnare var dessa lärdomar mindre välkomna. Det var en bitter besvikelse för dem att höra att deras långa och besvärliga resor var meningslösa. De kunde inte förstå att det som erbjöds dem var hel och full förlåtelse för synd genom Kristus. De var nöjda med den gamla vägen till himlen som Rom hade anvisat dem. De drog sig för förvirringen i att söka någonting bättre. Det var lättare att överlämna sin frälsning åt prästerna och påven än att söka efter hjärtats renhet. rätt (153)Besvikelse för några, lättnad och glädje för många (155)Kyrkomyndigheterna var inte blinda för det arbete Zwingli utförde. De underlät emellertid tills vidare att blanda sig i saken. De hoppades alltjämt att vinna honom för sin sak. De ansträngde sig för att övertala honom med smicker. Under tiden vann sanningen fotfäste i människornas sinnen. rätt (155)Zwinglis arbete i Einsiedeln hade förberett honom för ett vidare fält som han snart skulle gå in på. Efter tre år kallades han till tjänst som predikant i domkyrkan i Zürich. Zürich var vid denna tid den främsta staden i det schweiziska statsförbundet. Hans inflytande skulle från denna plats göra sig gällande vitt omkring. De kyrkliga ämbetsmän som hade kallat honom till Zürich ville emellertid förebygga varje ny förändring. De gav honom därför riktlinjer som han måste följa vid utförandet av sina plikter. rätt (155) ”Gör allt som står i din makt”, sade de, ”för att samla in domkapitlets inkomster och utan att förbise det minsta. Du måste förmana de troende från både talarstolen och skriftstolen till att betala alla avgifter och tionden och till att genom sina offergåvor vittna om den kärlek de har till kyrkan. Du måste göra allt för att öka de intäkter vi har från de sjuka, från mässorna och från alla kyrkliga funktioner för övrigt.””När det gäller förvaltningen av sakramenten, predikan och personlig tillsyn av hjorden”, tillfogade hans instruktörer, ”så hör också dessa till prästens plikter. Men till detta kan du anställa en vikarie som utför det i ditt ställe, framförallt när det gäller predikan. Sakramenten bör du bara dela ut till framstående personer, och det bara när du blir kallad till det. Det är förbjudet för dig att göra så utan att ta hänsyn till personen.” (D'Aubigné, band 8, kap 6). rätt (155)Zwingli lyssnade under tystnad till dessa föreskrifter och tackade för den ära de visade honom genom att kalla honom till att vara präst på denna viktiga plats. Därefter förklarade han det arbetssätt som han hade för avsikt att följa. ”Jesu liv”, sade han, ”har alltför länge varit dolt för folket. Det är min avsikt att predika över hela Matteus evangelium ... och hämta mitt material enbart från Bibelns källor, studera den i hela dess djup, medan jag jämför skriftställe med skriftställe och söker förstå den genom ständig och uppriktig bön. Det är till Guds ära, till hans Sons lovprisning, till människors frälsning och till deras uppbyggelse i den sanna tron som jag vill viga min tjänst.” (D'Aubigné, band 8, kap 6). Fastän några av prästerna var missnöjda med hans avsikter, och ansträngde sig för att övertala honom att överge dem, höll Zwingli fast vid vad han hade sagt. Han förklarade att han inte ville införa några nya metoder utan endast den gamla metod som kyrkan hade använt tidigare, på den tid då den var renare i tron. rätt (155)Intresse hade redan väckts för de sanningar han undervisade om. Människor samlades i stora skaror för att lyssna till hans predikningar. Många som för länge sedan hade upphört med att besöka gudstjänsterna hade blivit hans lyssnare. Han började sin förkunnelse med att öppna Nya testamentet och läsa och förklara berättelsen om Kristi liv, underverk, lära och död. De stora ledande grundsanningarna som han följde här såväl som i Einsiedeln var, att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten och Kristi död det enda fullkomliga offret. ”Jag vill”, sade han, ”leda er till Kristus - till Kristus, frälsningens sanna källa”. (D'Aubigné, band 8, kap 6). Människor från alla samhällsklasser, från statsmän och lärda, till hantverkare och bönder, flockade sig omkring denne predikant. De lyssnade till hans ord med stort intresse. Han framhöll inte bara erbjudandet om fri frälsning. Han tillrättavisade också utan fruktan de synder och det fördärv som existerade vid denna tid. Många lämnade domkyrkan med lovsång till Gud. ”Den mannen”, sade de, ”förkunnar sanningen. Han skall bli vår Mose och leda oss ut ur det egyptiska mörkret”. (Samma källa, band 8, kap 6). rätt (156)Men fastän hans verksamhet till att börja med hälsades med stor hänförelse, fick han ändå senare möta motstånd. Munkarna gjorde sitt bästa för att hindra hans arbete och för att få hans lära bannlyst. Många hånade och förlöjligade honom. Andra grep till hotelser och kränkningar. Men Zwingli bar det hela med tålamod och sade: ”Om vi skall föra de ogudaktiga till Kristus, måste vi lära oss att sluta ögonen för mycket som möter oss på vägen.” (Samma källa, band 8, kap 6). rätt (156)Vid denna tid framträdde ett nytt redskap för att främja reformationen. En man med namnet Lucian sändes till Zürich med några av Luthers skrifter. Det var en vän till den reformerade tron i Basel som sände honom. Denne föreslog att man skulle sälja dessa böcker som ett kraftigt medel för att utbreda ljuset. ”Undersök”, skrev han till Zwingli, ”om denne Lucian har tillräckligt förstånd och begåvning. Om han har det, låt honom gå från plats till plats, från socken till socken, från by till by, ja, från hus till hus över hela Schweiz med Luthers skrifter, framför allt hans utläggning av Herrens bön, skriven för vanliga människor. Ju mer de blir kända, desto fler köpare kommer de att finna.” (D'Aubigné, band 8, kap 6). rätt (156)Så fann ljuset sin väg.Men när Gud går till verket för att bryta sönder okunnighetens och vidskepelsens bojor, arbetar Satan med största kraft för att inhölja människor i mörker och dra åt kedjorna ändå fastare. Då det nu framträdde män i olika länder som förkunnade förlåtelse för synd och rättfärdiggörelse genom Kristi blod, började Rom med ännu större iver att sälja sina varor över hela kristenheten och erbjuda förlåtelse för synd för pengar. rätt (156)Man satte ett bestämt pris på varje synd. Människor fick fritt tillstånd att synda, bara kyrkans kassa fylldes. På det sättet gick de två rörelserna fram. Den ena sidan erbjöd förlåtelse för synd för pengar. Den andra sidan erbjöd förlåtelse för synd genom Kristus. Rom tillät ett fortsatt liv i synd och gjorde det till en inkomstkälla. Reformatorerna fördömde synden och pekade på Kristus som Försonaren och Frälsaren. rätt (156)I Tyskland hade avlatshandeln överlämnats åt dominikanska tiggarmunkar under ledning av den beryktade Tetzel. I Schweiz blev denna trafik överlämnad åt franciskanermunkarna under ledning av en italiensk munk, Samson. Samson hade redan gjort kyrkan stora tjänster. Han hade skaffat kyrkan väldiga penningsummor från Tyskland och Schweiz. Han drog stora människoskaror till sig. Han plundrade de fattiga bönderna och tog ifrån dem deras små förtjänster. Han pressade stora gåvor från de rika. Men inflytandet från reformationen visade sig. Försäljningen av avlatsbrev avtog, även om den inte helt upphörde. Zwingli var alltjämt i Einsiedeln, då Samson, en kort tid efter det att han hade kommit till Schweiz, reste med sina varor till en närliggande stad. Då reformatorn fick höra om hans verksamhet begav han sig strax på väg dit för att motarbeta honom. De träffade inte varandra, men Zwingli avslöjade bedragarens falska löften med så stor framgång att Samson blev tvungen att lämna staden och resa till en annan plats. rätt (157)I Zürich predikade Zwingli ivrigt mot avlatshandlarna. Då Samson närmade sig staden möttes han av en budbärare från kyrkorådet. Denne klargjorde för honom att de väntade att han skulle resa vidare. Han skaffade sig ändå genom list tillträde till staden, men sändes bort utan att ha sålt avlat till en enda människa. En kort tid därefter lämnade han Schweiz. rätt (157)Pesten ger perspektiv (157)Zwingli hade fått en klarare förståelse av evangeliets sanningar. I högre grad än tidigare hade han i sitt liv upplevt dess kraft att förvandla människor. Det han predikade om var människans fall och frälsningsplanen. ”I Adam”, sade han, ”är vi alla döda och nedsjunkna i fördärv och fördömelse”. (Wylie, band 8, kap 9). ”Kristus ... har köpt oss en evig frälsning. ... hans lidande är ... ett evigt offer som aldrig mister sin helande kraft. Detta offer är allt som den gudomliga rättfärdigheten kräver till evig tid av alla som förlitar sig på det med fast och orubblig tro.” Men samtidigt påpekade han klart att människan inte hade fått frihet att fortsätta i synd på grund av Kristi nåd. ”Var helst det finns tro på Gud, där bor Gud själv. Och där Gud är, där finns en iver som driver på och tvingar människan till goda gärningar.” (D'Aubigné, band 8, kap 9). rätt (157)Människor var så intresserade av att få lyssna till Zwinglis predikan att domkyrkan inte kunde rymma de stora människoskaror som kom för att lyssna till honom. Han framhöll sanningen gradvis för sina lyssnare efter hand som de kunde ta emot den. I början var han försiktig med att framhålla sådana saker som kunde skrämma dem och väcka fördomar. Hans första uppgift var att vinna dem för Kristi lära och att göra intryck på dem med hans kärlek och framhålla för dem hans exempel. När de tog emot grundsanningarna i evangeliet, skulle deras vidskepliga idéer och handlingssätt utan tvivel försvinna. rätt (157)Steg för steg gjorde reformationen framsteg i Zürich. Dess fiender blev oroliga. De vaknade upp till aktivt motstånd. För ett år sedan hade munken från Wittenberg sagt nej till påven och kejsaren i Worms. Allt tydde på ett liknande motstånd mot påvemaktens krav i Zürich. Gång på gång angreps Zwingli. I de påvliga kantonerna blev evangeliets anhängare då och då förda till bålet. Men det var inte nog. Upphovsmannen till kätteriet måste tystas. Biskopen i Konstanz sände därför tre deputerade till rådet i Zürich, där de anklagade Zwingli för att ha förlett folket till att överträda kyrkans lagar. Detta var ett hot mot fred och god ordning i samhället. De påstod att det var fara för uppror om kyrkans myndighet ifrågasattes. Zwingli svarade att han hade förkunnat evangeliet i Zürich i fyra år och att denna stad ”var lugnare och fredligare än någon annan stad i Schweiz”. ”Är inte kristendomen”, sade han, ”det bästa medlet för att bevara det offentliga lugnet och säkerheten”? (Wylie, band 8, kap 11). rätt (158)Sändebuden förmanade rådsherrarna att bli kvar i kyrkan. Utanför den fanns inte någon frälsning, sade de. Zwingli svarade: ”Låt inte denna anklagelse göra er oroliga. Församlingens grund är samma klippa, densamme Kristus som gav Petrus hans namn, därför att han i trohet bekände honom inför människorna. Gud tar emot var och en bland alla folk som av hjärtat tror på Herren Jesus. Det är den församlingen han godkänner. Utanför den blir ingen frälst.” (D'Aubigné, Londonutgåvan, band 8, kap 11). Som resultat av mötet tog ett av biskopens sändebud emot den reformerta läran. rätt (158)Rådet vägrade att vidta några åtgärder mot Zwingli. Rom förberedde sig därför att göra nya angrepp mot honom. Då reformatorn fick höra om de planer hans fiender hade, utbröt han: ”Låt dem bara komma. Jag fruktar dem inte mer än den fasta klippan fruktar vågorna som tornar upp sig vid dess fot.” (Wylie, band 8, kap 11). De ansträngningar prästerskapet gjorde gynnade bara den sak som de försökte omstörta. Sanningen fortsatte endast att breda ut sig. Protestanterna i Tyskland, som på grund av Luthers försvinnande hade blivit modlösa, fick nytt mod när de hörde att evangeliet hade framgång i Schweiz. rätt (158)Enighet och fredlig samlevnad (158)De segrar reformationen vann gjorde att katolikerna ansträngde sig ännu mer för att störta den.Då de såg hur lite de uppnådde genom att motarbeta Luthers verk i Tyskland, beslöt de sig för att använda reformatorns egna vapen mot honom. De ville få igång en diskussion med Zwingli. Eftersom de hade tagit initiativet till detta ville de försäkra sig om segern genom att själva välja både plats för striden och domarna som skulle ha det avgörande ordet. Om de bara fick Zwingli i sin makt skulle de nog sörja för att han inte slapp undan dem. Och när ledaren hade tystats kunde rörelsen snart undertryckas. Men denna plan hemlighöll de omsorgsfullt. rätt (158)Det blev bestämt att diskussionen skulle hållas i Baden. Men Zwingli var inte närvarande. Rådet i Zürich blev betänkligtmed tanke på papisternas avsikter. Varnade av de många bål som hade blivit tända i alla de påvliga kantonerna för sådana som bekänt sig till evangeliet, förbjöd de sin pastor att utsätta sig för denna risk. I Zürich var han villig att möta alla de partianhängare som Rom ville sända, men att resa till Baden, där martyrernas blod nyligen hade blivit utgjutet, skulle vara att gå en säker död till mötes. Oecolampadius och Haller valdes att representera reformatorn, medan den berömde dr Eck, understödd av en skara lärare, doktorer och prelater, blev Roms talesman. rätt (159)Även om Zwingli inte var närvarande vid konferensen kände de församlade ändå inflytandet från honom. Katolikerna hade valt sekreterarna som skulle skriva ned vad som blev sagt och det blev förbjudet för alla andra att göra några anteckningar. Den som överträdde detta förbud skulle straffas med döden. Ändå fick Zwingli varje dag noggranna underrättelser om vad som blev sagt i Baden. En student som var närvarande vid konferensen skrev varje kväll en rapport över de argument som hade framförts den dagen. Två studenter åtog sig att föra dessa avskrifter tillsammans med dagliga brev från Oecolampadius till Zwingli i Zürich. Reformatorn svarade och gav dem råd och förslag. Han skrev sina brev om natten och studenterna vände tillbaka med dem på morgonen. För att undgå uppmärksamhet från vaktposterna vid stadsporten bar dessa sändebud korgar med höns på huvudena och fick därför lov att passera obehindrat. rätt (159)På detta sätt utkämpade Zwingli kampen mot sina listiga motståndare. Mykonius sade att Zwingli ”uträttade mer genom sitt tänkande, sina sömnlösa nätter och de råd han sände till Baden, än han kunde ha gjort om han personligen hade uppträtt bland sina motståndare”. (D' Aubigné, band 11, kap 13). rätt (160)Katolikerna, som kände sig säkra på segern, hade kommit till Baden i dyrbara dräkter som glittrade av dyrbara ädelstenar. De levde i lyx. Borden var dukade med de kostbaraste rätter och det finaste vin. Bördan av deras andliga ansvar lättades upp av förlustelser och utsvävningar. Reformatorernas uppträdande stod i stark motsats till detta. De betraktades av folket som inte mycket bättre än en flock tiggare. De satt inte länge till bords med sina enkla måltider. Oecolampadius husvärd, som lade märke till honom, fann att han ständigt var fördjupad i läsning eller i bön och undrade mycket över detta. Han sade att kättaren i varje fall ”var väldigt from”. rätt (160)Vid konferensen ”steg dr Eck övermodigt upp i talarstolen, som var praktfullt smyckad för tillfället, medan Oecolampadius i sin enkla dräkt fick sin plats anvisad på en enkel trästol framför sina motståndare”. (D'Aubigné, band 11, kap 13). Ecks kraftiga stämma och självtillit förnekade sig aldrig. Hopp om guld och rykte stimulerade honom. Han skulle nämligen som trons försvarare få ett stort honorar. När han saknade bättre argument tog han till förolämpningar, ja, till och med förbannelser. rätt (160)Oecolampadius var anspråkslös och utan självtillit och hade helst dragit sig ur striden. Men han tog ändå upp kampen med det allvarliga och modiga förbehållet: ”Jag erkänner inget annat rättesnöre än Guds ord.” (Samma källa, band 11, kap 13). Fastän han var ödmjuk och hövlig visade han sig vara både skicklig och orädd. Medan katolikerna som vanligt höll fast vid kyrkans auktoritet och sedvänjor, höll reformatorn sig troget till Bibeln. ”Seder och bruk uppskattas inte alls i Schweiz”, sade han, ”såvida de inte stämmer överens med grundlagen. Och sanningen är att Bibeln är vår grundlag i trosangelägenheter”. (Samma källa, band 11, kap 13). rätt (161)Skillnaden mellan de två talarna påverkade dem som var närvarande. Reformatorns lugna, klara argumentering och hans ödmjuka och respektfyllda framställning gjorde intryck på många som förargade sig över Ecks skrytsamma och högröstade påståenden. rätt (161)Diskussionen varade i arton dagar. Då den var slut påstod katolikerna med stor självtillit att de hade segrat. Nästan alla deputerade ställde sig på Roms sida. Domarna förklarade att reformatorernahade förlorat och att de, såväl som Zwingli, deras ledare, skulle utstötas ur kyrkan. Men resultatet av mötet visade vem som hade avgått med segern. Den protestantiska rörelsen fick en kraftig stöt framåt, och det dröjde inte länge förrän de betydelsefulla städerna Bern och Basel avgjorde sig för reformationen. rätt |