Daniel i Lejongropen

(42)Då Darius intog tronen i Babylon, inledde han genast en omorganisering av myndigheterna. Han "fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket . . . Över dem satte han tre furstar; av dessa var Daniel den högste" (Danielsboken 6:1, 2; vers 2:s avslutning ur KJV). Och "Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket" (vers 3). De hedersutmärkelser, som tilldelades Daniel, uppväckte avundsjuka hos rikets ledande män. Furstarna och satraperna sökte att finna någon orsak till klagomål mot honom. "Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom" (vers 4). rätt

(42)Vilken lärdom detta är för alla kristna! De avundsjukas forskande blickar fästes vid Daniel dag efter dag; deras övervakning skärptes av deras hat; likväl förmådde de icke, att få ett ord eller en handling hos honom att framstå som fel. Och ändå kom han inte med några anspråk på helgelse, utan gjorde det som var oändligt mycket bättre – han levde ett liv kännetecknat av trohet och hängivenhet. rätt

(43)Ju mera felfritt Daniel uppträdde, desto häftigare tilltog fiendernas avsky mot honom. De fylldes av vanvett, eftersom de inte fann något hos hans uppfattning om rätt och fel eller i hans pliktuppfyllelse, som skulle utgöra grund till klagomål mot honom. "Då sade männen: ’Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan"
(vers 5). Tre gånger om dag bad Daniel till himmelens Gud. Endast på denna punkt gick det att anklaga honom. rätt

(43)Så gjorde man upp en plan, för att bringa honom på fall. Fienderna samlades på slottet och bad enträget kungen om, att utfärda ett påbud om att ingen i hela riket skulle få be antingen Gud eller människor, utom kung Darius, om något under trettio dagar, och att brott mot påbudet skulle straffas genom att överträdaren kastades ned i lejongropen. Kungen var omedveten om männens hat mot Daniel, och misstänkte inte att påbudet alls skulle kunna skada honom. Med smicker försökte de att intala monarken, att utfärdandet av ett dylikt påbud skulle utgöra en stor ära för honom. Med ett sataniskt segerleende på läpparna lämnar de kungens kammare, och fröjdar sig över snaran, som de lagt för Guds tjänare. rätt

(43)Ett Exempel på Mod och Trofasthet
Påbudet utfärdas av kungen. Daniel förstår, att hans fiender har för avsikt att slunga honom i fördärvet. Men han ändrar inte kurs i något som helst avseende. Lugnt utför han sina vanliga plikter, och när bönetimmen är inne, går han till sitt rum, och med fönstret öppet mot Jerusalem lyfter han upp sina böner till himmelens Gud. Genom sitt handlande tillkännager han utan fruktan, att ingen jordisk makt har rätt att träda emellan honom och hans Gud och säga åt honom, till vem eller hur han skall be eller inte be. Vilken principfast, ädel person! Han står i dag inför världen som ett hedervärt exempel på kristen djärvhet och trofasthet. Han vänder sig till Gud med hela sitt hjärta, fastän han vet att döden är straffet för hans fromma andaktsövning och hängivenhet. rätt

(44)Hans vedersakare eller motståndare iakttar honom en hel dag. Tre gånger har han dragit sig tillbaka till sitt rum, och tre gånger har hans röst hörts uppsända enträgna vädjanden. Morgonen därpå framförs klagomål till kungen om, att Daniel, en av de judiska fångarna, trotsat hans påbud. Då monarken hörde dessa ord, öppnades genast hans ögon, så att han såg den snara som lagts ut. Han blev allvarligt förnärmad på sig själv, för att han utfärdat ett sådant påbud, och ansträngde sig till solnedgången för att komma på en plan, varigenom Daniel skulle kunna räddas. Men profetens fiender hade förutsett detta, och de inställde sig hos kungen med följande ord: "’Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.’ rätt

(44)Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ’Din Gud, den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!’" (verserna 15, 16). En sten lades över lejongropens öppning, och stenen förseglades med det kungliga inseglet eller sigillet. "Sedan gick kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han kunde inte sova" (vers 18). rätt

(45)"Min Gud har sänt Sin Ängel"
Tidigt nästa morgon hastade monarken till lejongropen och ropade: "’Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?’" (vers 20). ”Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har heller inte förbrutit mig mot dig, o konung.’ rätt

(45)Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud" (verserna 22, 23). På detta sätt räddades Guds tjänare. Och den snara, som hans fiender lagt för hans undergång, visade sig innebära deras eget fall. På kungens befallning kastades de i lejongropen, och slukades omgående av vilddjuren. rätt

nästa kapitel