Daniels Böner

(46)Då tiden för utgången av de sjuttio årens fångenskap närmade sig, framträdde Jeremias profetior extra tydligt i Daniels sinne. Han insåg, att det nu var dags för Gud att utsätta Sitt folk för ytterligare en prövning; och med fasta, ödmjukhet och bön lade han sig ut för Israel inför himmelens Gud med dessa ord: "’O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet" (Danielsboken 9:4-6). rätt

(46)Daniel basunerar inte ut sin egen trofasthet inför Herren. I stället för att påstå sig vara ren och helig, likställer sig den hedrade profeten ödmjukt med de verkligt syndfulla i Israel. Den klokhet, som Gud hade ingjutit i honom, var lika överlägsen klokheten hos världens stora män, som Solens klara middagsljus strålar mera lysande, än den svagaste stjärna. Betänk ändå bönen från denne man, som var så högt gynnad av Himmelen. Med stor självförkrosselse, med tårar och hjärtenöd bönfaller han intensivt för egen del och för sitt folk. Han blottställer själen inför Gud, bekänner sin egen ovärdighet och vidgår Herrens storhet och majestät. rätt

(47)Iver och Nit
Vilken iver och nit utmärker hans böner! Trons hand sträcks uppåt, för att gripa tag i den Högstes osvikliga löften. Hans själ brottas med pina och ångest. Och så får han beviset för, att han blivit bönhörd. Han inser, att segern är hans. Om vi som ett folk skulle bedja såsom Daniel bad, och brottas såsom han brottades, samtidigt som vi lade oss i gruset inför Gud, skulle vi bli bönhörda i lika hög grad som Daniel. Hör här, hur väl han lägger fram sin sak vid himmelens domstol: rätt

(47) "Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn’" (verserna 18, 19). rätt

(47)Den gudfruktige mannen bönföll om Himmelens välsignelse för sitt folk och för klarare insikt om Guds vilja. Tungt vägde omsorgen om Israel, som strängt taget inte höll Guds lag. Han vidgår, att alla deras olyckor berott på deras överträdelser av den heliga lagen. Han säger: "Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. . . . På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss" (verserna 15, 16). Judarna hade förlorat sin heliga särart som Guds utvalda folk. "Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom" (vers 17). Daniels hjärta brinner av längtan efter Guds ödelagda helgedom. Han vet, att dess återställelse hänger på, om Israel tänker ångra sina överträdelser av Guds lag, samt bli ödmjuka, trofasta och lydaktiga. rätt

(48)Den himmelske Budbäraren
Samtidigt som Daniel formulerar sin bön, kommer ängeln Gabriel i flygande hast från de himmelska salarna, för att säga honom att hans åkallan hörts och besvarats. Denne mäktige ängel har fått i uppdrag, att ge honom insikt och förstånd – att lägga i dagern för honom framtidens händelser. Då Daniel alltså uppriktigt sökte att få veta och förstå sanningen, fick han lov att samtala med Himmelens utsedda sändebud. rätt

(48)Som svar på sin bön, fick Daniel inte bara det ljus och den sanning som han själv och hans folk så väl behövde, utan även en sammanfattning av framtidens stora tilldragelser, ända fram till framträdandet av världens Förlossare. De, som hävdar att de är helgade, men är ovilliga att forska i Skrifterna och att kämpa med Gud i bön för tydligare förståelse av Bibelns sanning, vet inte vad äkta helgelse är. rätt

(49)Daniel talade med Gud. Himmelen öppnades för honom. Men den stora ära, som bevisades honom, berodde på det egna jagets förödmjukelse och allvarligt forskande. Alla, som av hjärtat tror på Guds ord, kommer att hungra och törsta efter insikt om Hans vilja. Gud är sanningens upphov. Han lyser upp förmörkade sinnen och ger människor kraft till att få fatt i och förstå de sanningar, som Han har uppenbarat. rätt

(49)Sök Visdom från Gud!
Under den nyss beskrivna händelsen, ingöt ängeln Gabriel i Daniel alla de upplysningar, som denne då kunde ta emot. Några år senare önskade dock profeten lära sig mera om de ännu inte fullt uttydda ämnena, och på nytt föresatte han sig att söka ljus och klokskap från Gud. "Jag, Daniel, hade då gått och sörjt i tre veckors tid. Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde inte heller min kropp med olja. . . . När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån" (Danielsboken 10:2-6). rätt

(49)Den här beskrivningen liknar den, som Johannes gav, då Kristus uppenbarades för honom på ön Patmos. Ingen mindre, än Guds Son framträdde inför Daniel. Vår Herre kommer med en annan, himmelsk budbärare, för att förklara för Daniel, vad som skulle ske i den yttersta tiden. rätt

(50)De stora sanningar, som världens Förlossare avslöjat, tillhör dem som letar efter sanningen såsom efter gömda skatter. Daniel var en åldrad man. Hans liv hade utspelat sig ibland glittret och lockelserna vid ett hedniskt hov, hans sinne hade tyngts av ett stort rikes angelägenheter. Ändå struntar han i allt detta, för att allvarligt rannsaka sin själ inför Gud, och för att få veta den Högstes avsikter. Och som svar på hans åkallan, förmedlades ljus avsett för dem, som skulle komma att leva i den yttersta tiden. Hur allvarligt skulle då inte vi söka Gud, så att Han skulle kunna skänka oss insikt i den sanning, som skickats ned till oss från himmelen! rätt

(50) "Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig . . . . försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar" (verserna 7, 8). Alla, som verkligen är helgade, kommer att ha en liknande erfarenhet. Ju tydligare de uppfattar Kristi storhet, härlighet och fullkomlighet, desto tydligare kommer de att bli varse sin egen svaghet och ofullkomlighet. Det kommer icke att falla dem in, att påstå sig ha ett felfritt sinnelag; det, som verkat vara sunt och riktigt hos dem själva, kommer – i motsats till Kristi renhet och härlighet – att enbart verka vara ovärdigt och fördärvat. Det är när människor är skilda från Gud, när deras uppfattning om Kristus är högst bristfällig, som de säger: "Jag är syndfri; jag är helgad." rätt

(51)Sedan framträdde Gabriel för profeten, och så här sade han till honom: "’Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd till dig.’ När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp. Han sade till mig: ’Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull" (verserna 11, 12). rätt

(51)Kunglig Ära för Daniel
Vilken stor ära himmelens Majestät visar Daniel! Han tröstar Sin skälvande tjänare och försäkrar honom om, att hans åkallan blivit hörd i himmelen. Som svar på hans innerliga bön, sändes ängeln Gabriel ut, för att påverka den persiske kungens hjärta. Monarken hade stått emot Guds Andes inflytande under de tre veckor, då Daniel fastade och bad, men himmelens Furste, Ärkeängeln Mikael, skickades dit för att förmå den envise kungen att skrida till verket, för att besvara Daniels bön. rätt

(51) "Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. . . . Han sade: ’Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!’ När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: ’Tala, min herre, för du har styrkt mig’" (verserna 15-19). Så väldig var den gudomliga härlighet, som uppenbarades för Daniel, att han inte orkade med synen. Sedan dolde den himmelske budbäraren sin närvaros härlighet och framträdde för profeten som "som var lik en människoson" (vers 16). Med Sin gudomliga makt styrkte Han denne redbare trons man, så att han skulle kunna höra det budskap Gud skickat till honom. rätt

(52)Daniel var en hängiven tjänare åt den Högste. Hans långa liv var fyllt av ädla handlingar i tjänst för sin Mästare. Hans rena karaktär och orubbliga trofasthet motsvaras bara av hans ödmjukhet till hjärtat och hans syndaånger inför Gud. Vi upprepar: Daniels liv utgör en inspirerad bild på sann helgelse. rätt

nästa kapitel