Johannes’ Verksamhet

(61)Aposteln Johannes tillbringade sin tidiga tillvaro i umgänge med Galiléens ohyfsade fiskare. Han kom ej i åtnjutande av någon särskild skolgång; men genom att umgås med Kristus, den Store Läraren, skaffade han sig den högsta möjliga utbildning, som dödliga kan motta. Han drank ivrigt ur visdomens källa, och försökte sedan att leda andra till den "källa, som flödar fram och ger evigt liv’" (Johannesevangeliet 4:14). Enkelheten hos hans tal, den upphöjda och storslagna kraften hos de sanningar han yttrade, och den andliga livlighet som utmärkte hans undervisning, öppnade dörrar för honom hos alla klasser. Men inte ens de troende var fullt i stånd till, att förstå de heliga mysterierna hos den gudomliga sanning, som framställdes genom hans uttydningar. Han tycktes ständigt vara fylld av den Helige Ande. Han försökte att leda folkets tankar uppåt, så att de kunde greppa tag om det osynliga. Visdomen, som han talade med, fick hans ord att drypa som av dagg, varvid själen mjukades upp och lades i stoftet. rätt

(61)Efter Kristi himmelsfärd framstår Johannes som en trofast, varm arbetare åt Mästaren. Tillsammans med andra mottog han Andens utgjutelse på Pingstdagen, och med ny iver och kraft fortsatte han att till folket tala livets ord. Han hotades med fängelse och död, men han lät sig inte skrämmas. rätt

(62)Mängder från alla samhällsklasser kommer ut för att lyssna till apostlarnas förkunnelse, och får sina sjukdomar botade genom Jesu namn, detta namn som var så hatat ibland judarna. Prästerna och styresmännen bjuder på frenetiskt motstånd, när de ser de sjuka bli helade och Jesus upphöjd som livets Furste. De fruktar, att snart kommer hela världen att tro på Honom, och sedan anklaga dem för att ha mördat den Mäktige Helbrägdagöraren. Men ju ihärdigare deras ansträngningar för att hejda uppståndelsen, desto flera tror på Honom och vänder sig bort ifrån de skriftlärdes och fariséernas lärosatser. Dessa fylls då av vrede, griper Petrus och Johannes och kastar dem i fängelse. Men på natten öppnar Herrens ängel fängelsets portar, för ut dem och säger: "’Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv’" (Apostlagärningarna 5:20). rätt

(62)Troget och uppriktigt frambar Johannes vittnesbörd för sin Herre vid varje lägligt tillfälle. Han såg, att församlingen levde under en ytterst hotfull tid. Sataniska förvillelser förekom överallt. Människornas sinnen utsattes för otrons försåtligheter och bedrägliga läror. Vissa, som låtsades vara äkta Guds medarbetare, var simpla bedragare. De förnekade Kristus och Hans evangelium samt införde avskyvärda irrläror och levde i överträdelse av Guds lag. rätt

(62)Johannes’ Älsklingsämne
Johannes’ älsklingsämne var Kristi omätbara kärlek. Han trodde på Gud såsom ett barn tror på en vänlig och ömsint far. Han förstod Jesu väsen och verk; och då han såg sina judiska bröder famla sig omkring utan en enda ljusstråle från Rättighetens Sol, som eljest skulle ha lyst upp deras stig, längtade han efter att för dem presentera eller föreställa Kristus, världens Ljus. rätt

(63)Den trogne aposteln insåg, att deras blindhet, deras stolthet, vidskepelse och okunnighet om Skrifterna kring deras själar smidde länkar, som aldrig skulle kunna brytas. Fördomarna och hatet mot Kristus, som de envist uppammade, förde olycka över dem som folk och grusade deras förhoppningar om evigt liv. Men Johannes fortsatte att framställa Kristus för dem som enda väg till frälsning. Beläggen för, att Jesus från Nasaret var Messias, var så entydiga att Johannes tillkännager, att ingen behöver vandra i lögnens mörker, när sådant ljus erbjuds vederbörande. rätt

(63)Beklämd av giftiga Lögnläror
Johannes levde länge nog, för att se Kristi evangelium förkunnas nära och fjärran, och tusentals ivrigt ta emot dess läropunkter. Dock fylldes han av bedrövelse, då han blev varse giftiga falsklärors intåg i församlingen. En del, som tog emot Kristus, gjorde gällande att Hans kärlek fritog dem från lydnaden mot Guds lag. Å andra sidan lärde många ut, att lagens bokstav skulle hållas, liksom alla judiska seder och ceremonier, och att detta var tillräckligt för frälsning, utan hjälp av Kristi blod. De menade, att Kristus var en god man, i likhet med apostlarna, men förnekade Hans gudomlighet. Johannes såg farorna, som församlingen skulle utsättas för, i fall den godtoge dessa uppfattningar, och han bemötte dem snabbt och beslutsamt. Han skrev till en särskilt högt ärad medhjälpare i evangelii verksamhet, en kvinna med gott rykte och omfattande inflytande: rätt

(64) "Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar" (Andra Johannesbrevet 7-11). rätt

(64)Johannes skulle inte komma att bedriva sitt arbete utan att möta stora hinder. Satan låg inte på sofflocket. Han ingav onda människor, att förkorta denne gudsmans produktiva liv, men heliga änglar skyddade honom mot deras angrepp. Johannes måste stå som ett trofast vittne för Kristus. Församlingen behövde, i sin utsatthet, hans vittnesbörd. rätt

(64)Genom falskmålning och lögn hade Satans sändebud sökt att uppegga motstånd mot Johannes och mot Kristi lära. Som följd härav hotades församlingen av splittringar och irrläror. Johannes bemötte dessa felaktigheter, utan att vika sig en tum. Han spärrade vägen för sanningens vedersakare. Han skrev och uppmanade, för att ledarna inom avfallet inte skulle uppmuntras det lilla minsta. I vår tid förekommer det onda saker och ting, som liknar hoten mot den tidiga församlingens välgång, och apostelns undervisning härvidlag bör noga följas. "Ni måste visa kärlek", ljuder ropet från alla håll, i synnerhet från dem som bekänner sig vara helgade. Men kärleken är för ren, för att överskyla en enda icke bekänd synd. Johannes’ undervisning är viktig för dem, som lever under de yttersta, farliga dagarna. Han hade stått Kristus ytterligt nära, han hade lyssnat på Hans undervisning och bevittnat Hans mäktiga mirakler. Han frambar ett övertygande vittnesbörd, vilket gjorde Guds fienders falsarier verkningslösa. rätt

(65)Ingen Undfallenhet gentemot Synden!
Johannes upplevde välsignelsen från sann helgelse. Men märk väl, aposteln påstår sig ej vara syndfri; han strävar efter fulländning, genom att vandra i ljuset från Guds anlete. Han vittnar, att den som säger sig känna Gud, och ändå överträder Hans lag, gör sin bekännelse till en lögn. "Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom" (Första Johannesbrevet 2:4). I innevarande tidsålder, med sin omskrutna fördomsfrihet, skulle de orden brännmärkas som svår inskränkthet. Men aposteln lär, att medan vi skall visa kristen artighet, ankommer det på oss att kalla synden och syndarna vid deras rätt namn – att det stämmer överens med sann kärlek. Samtidigt som vi skall älska själarna, som Kristus dog för, och verka för deras frälsning, får vi aldrig ge efter det minsta för synden. Vi får inte förena oss med de upproriska, och kalla det för kärlek. Gud kräver av Sitt folk i denna period av världshistorien att det, såsom Johannes gjorde på sin tid, utan vacklande skall stå upp för det rätta, i strid med själsfördärvande falsarier. rätt

(66)Ingen Helgelse Lydnad förutan
Jag har träffat många, som påstått sig leva utan synd. Men då de prövats med Guds ord, har dessa personer visat sig öppet överträda Hans heliga lag. De tydligaste bevis för det fjärde budets beständighet och bindande krav har inte kunnat väcka samvetet till liv. De har inte kunnat förneka Guds fordringar, men dristat sig till att skylla ifrån sig sina brott mot vilodagsbudet. De har menat sig vara helgade, och att de tjänat Gud alla dagar i veckan. Många fina människor, har de sagt, höll aldrig Sabbaten. Helgade personer skulle inte fördömas för vilodagsbrott. Gud var för barmhärtig, för att straffa dem för att de inte helighållit den sjunde dagen. De skulle ha räknats som udda av övriga i samhället, i fall de skulle ha iakttagit Sabbaten, och skulle ha förlorat sitt inflytande i världen. Och de hade måst underordna sig den överhet de haft över sig. rätt

(66)En dam i New Hampshire vittnade vid ett allmänt möte, att Guds nåd härskade i hennes hjärta och att hon helt och hållet var Herrens. Så uttryckte hon sin uppfattning, att detta folk gjorde mycket gott genom att väcka syndare till insikt om den fara de svävade i. Hon sade: "Den vilodag, som detta folk uppmärksammar oss på, är den enda, bibliska vilodagen"; och sedan uttalade hon, att hennes tankar kretsat livligt kring detta ämne. Hon såg stora prövningar framför sig, som hon måste möta som iakttagare av den sjunde dagen. Påföljande dag kom hon till mötet och vittnade på nytt. Hon sade sig ha frågat Herren, om hon måste helighålla Sabbaten, och Han hade sagt till henne att det behövde hon inte göra. Alltså hade hon sinnesfrid på den här punkten. Därpå kom hon med en ytterst rörande uppmaning till alla, att de skulle omfatta Jesu fullkomliga kärlek, som inte fördömde själen. rätt

(67)Den kvinnan ägde inte äkta helgelse. Det var inte Gud, som sade till henne att hon skulle bli helgad, medan hon trotsade ett av Hans entydiga bud. Guds lag är okränkbar, och ingen kan bryta mot den ostraffat. Den, som lovade henne att hon kunde fortsätta att överträda Guds lag och vara syndfri, var härskaren över mörkrets makter – samme person, som genom ormen sade till Eva i Eden: "’Ni skall visst inte dö!" (Första Moseboken 3:4). Eva smickrade sig själv med, att Gud var för snäll för att straffa henne för hennes olydnad mot Hans uttryckliga kommandon. Samma spetsfundighet framhålls av tusentals som ursäkt för deras överträdelse av det fjärde budet. De, som har Kristi sinne, kommer att hålla samtliga Guds bud, oavsett omständigheterna. Himmelens Majestät säger: "jag har hållit min Faders bud" (Johannesevangeliet 15:10). rätt

(67)Adam och Eva dristade sig till, att gå emot Herrens krav, och den fruktansvärda följden av deras synd skulle vara för oss en varning: Följ inte deras exempel i olydnad! Kristus bad för Sina lärjungar med följande ord: "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning" (Johannesevangeliet 17:17). Det förekommer ingen äkta helgelse, utom genom lydnad mot sanningen. De, som älskar Gud av hela hjärtat, kommer att även älska samtliga Hans budord. Ett helgat hjärta står i samklang med stadgarna hos Guds lag; ty de är heliga, rättfärdiga och goda. rätt

(68)Gud har inte förändrats
Guds karaktär har inte förändrats. Han är samme nitälskande Gud i dag, som då Han utgav Sin lag på Sinai och skrev den med Sitt eget finger på stentavlorna. De, som trampar Guds heliga lag i smutsen, kan visst säga: "Jag är helgad"; men att verkligen vara helgad, och att bara påstå sig vara det, är två vitt skilda saker. rätt

(68)Nya Testamentet har inte ändrat på Guds lag. Heligheten hos det fjärde budets vilodag står lika fast förankrad som Jehovas tron. Johannes skriver: "Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen. Och ni vet att han uppenbarades för att ta bort synderna, och synd finns inte i honom. Den som förblir i honom syndar inte. Den som syndar {överträder lagen} har inte sett honom och känner honom inte" (Första Johannesbrevet 3:4-6). Vi är bemyndigade, att betrakta på samma sätt som den älskade lärjungen dem, som påstår sig förbli i Kristus, vara helgade, samtidigt som de lever i överträdelse av Guds lag. Han träffade på samma slags personer, som vi ställs inför. Han sade: "Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig. Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen" (verserna 7, 8). Här talar aposteln klarspråk, vilket han bedömde att ämnet krävde. rätt

(68)Johannes’ epistlar andas en kärlekens anda. Men när han kommer i beröring med den grupp, som bryter mot Guds lag och ändå påstår sig leva utan synd, tvekar han inte att varna dem för deras ohyggliga självbedrägeri. "Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss" (Första Johannesbrevet 1:6-10). rätt

nästa kapitel