| Patriarker och profeter kapitel 11. Från sida 122. Från sida 125 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(122)11. Abrahams kallelse (122)Abraham fick ett löfte, som var särskilt dyrbart för folket på den tiden – ett löfte om talrika avkomlingar och om nationell storhet: "Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar." Och härtill lades försäkran, som för trons arvinge var dyrbarare, än alla andra, nämligen att världens Frälsare skulle komma från hans släktlinje: "I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.'" (Svenska Folk-Bibeln 98.) Som det första villkoret för löftets uppfyllelse måste dock hans tro prövas; ett offer fordrades. rätt (123)Gud sände detta bud till Abraham: "'Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig." För att Gud skulle kunna bereda Abraham för hans stora verk, som bevarare av de heliga utsagorna, måste Han skilja honom från hans tidigare livs sällskap. Släktens och vännernas inflytande hade menligt inverkat på den uppfostran, som Herren ämnade ge Sin tjänare. Nu, då Abraham i särskild bemärkelse var förbunden med himmelen, måste han bo ibland främlingar. Hans karaktär måste vara speciell, olik alla andra människors. Han kunde inte ens förklara sitt handlingssätt, så att hans vänner förstod honom. Andliga saker måste andligen bedömas; och hans bevekelsegrunder och handlingar uppfattades inte av hans avgudadyrkande släkt. rätt (123)I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. – Hebréerbrevet 11:8. Abrahams tillitsfulla lydnad är ett av de mest anslående bevis på tro, som finns i hela Bibeln. För honom var tron grunden för det vi hoppas på; . . . visshet om det vi inte kan se. – Vers 1. Litande på det gudomliga löftet – utan att äga den ringaste yttre försäkran om dess uppfyllelse – lämnade han hem och släkt och fosterland samt drog ut. Han visste inte vart, men tänkte gå, varthelst Gud skulle leda honom. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. – Hebréerbrevet 11:9. rätt (123)Det var ingen lätt prövning, som sålunda lades på Abraham, ej heller någon ringa uppoffring, som fordrades av honom. Det var starka band, som förenade honom med hans land, hans släkt och hans hem. Men han tvekade inte, att lyda kallelsen. Han frågade inte angående löftets land, huruvida jorden var fruktbar och klimatet hälsosamt; huruvida landet hade angenäma omgivningar och gav tillfälle till, att samla rikedom. Gud hade talat, och Hans tjänare måste lyda. Den lyckligaste plats på Jorden för honom var den, på vilken Gud önskade, att han skulle vara. rätt (124)Många prövas ännu, liksom Abraham blev prövad. De hör inte Guds röst tala direkt från himmelen; men Han kallar dem genom Sitt Ords lärdomar och Sin försyns händelser. Kanske fordras det av dem, att de överger en karriär, som utlovar förmögenhet och ära, att de lämnar likasinnade och fördelaktiga sällskap samt skiljer sig från sin släkt, för att träda in på det, som tycks vara en stig av självförsakelse, svårighet och uppoffring. Gud har ett verk för dem att utföra; men ett bekvämt liv samt vänners och släktingars inflytande skulle hindra utvecklingen av de karaktärsdrag, som är väsentliga för dess utförande. Han kallar dem bort från mänskligt inflytande och bistånd, och lär dem att känna behovet av Hans hjälp samt att förlita sig endast på Honom, så att Han kan uppenbara Sig för dem. Vem är redo, att på Försynens kallelse överge påtänkta planer samt släkt och vänner? Vem vill åta sig nya plikter och beträda okända fält samt utföra Guds verk med ståndaktigt och villigt hjärta, genom att man för Kristi skull räknar sina förluster som en vinning? Den, som vill göra detta, har Abrahams tro och skall dela med honom "den överväldigande, eviga härlighet", i jämförelse med vilken "våra lidanden i denna tid ingenting betyder". – Andra Korintierbrevet 4:17; Romarbrevet 8:18. rätt (124)Kallelsen från himmelen kom till Abraham för första gången, medan han bodde i "Ur i Kaldeen", och i lydnad för den flyttade han till Harran. Hans fars familj följde med honom dit; ty de förenade sin avgudadyrkan med den sanne Gudens tillbedjan. Abraham stannade kvar där, till dess Tera dog. Men från hans fars grav bad honom den gudomliga rösten att gå vidare. Hans bror Nahor och dennes familj ville inte lämna sitt hem och sina avgudar. Förutom Abrahams hustru Sara valde endast Lot, den en lång tid förut avlidne Harans son, att dela patriarkens pilgrimsliv. Det var likväl ett stort sällskap, som reste från Mesopotamien. Abraham ägde redan stora boskapshjordar, av vilka Österlandets rikedom bestod, och han omgavs av en talrik skara tjänare och biträden. Han lämnade sina fäders land, för att aldrig mer återvända, och han tog med sig allt, som han hade, "all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran." Ibland dessa fanns många, som var påverkade av högre bevekelsegrunder än dem, som var förbundna med tjänstgöring och själviska intressen. Under deras uppehåll i Harran hade både Abraham och Sara lärt andra, att dyrka och tjäna den sanne Guden. Dessa förenade sig med patriarkens familj och följde honom till löftets land. "Och de ställde sin färd till Kanaans land, och de kom till Kanaans land." (King James Version) rätt (125)Den plats, där de först stannade en tid, var Sikem. I skuggan av Mores ekar, i den breda, gräsbeväxta dalen med sina olivlundar och framvällande källor, mellan bergen Ebal och Gerisim, slog Abraham upp sitt läger. Det var ett skönt och behagligt land, som patriarken hade kommit till – "ett rikt land med bäckar, källor och vattenådror som springer fram ur berg och dalar – ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung" – Femte Moseboken 8:7-8. Men för Jehovas tillbedjare tycktes en mörk skugga vila över den skogbeväxta kullen och den fruktbara slätten; ty "på den tiden bodde kananeerna i landet." Abraham hade uppnått målet för sina förhoppningar och fann, att det var ett land bebott av en främmande folkstam samt uppfyllt med avguderi. Falska gudars altaren var uppsatta i lundarna, och människor offrades på de närbelägna höjderna. Även om han litade på Guds löfte, kände han dock dystra föraningar, när han slog upp sitt tält. "'Herren uppenbarade sig för Abram och sade: Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.'" Hans tro stärktes genom försäkran om, att Gud var hos honom, och att han inte hade lämnats i de gudlösas våld. "Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom." Då han ännu var en resande, flyttade han snart till en plats nära Betel samt byggde åter ett altare och åkallade Herrens namn. rätt (126)Abraham, "Guds vän", har efterlämnat åt oss ett efterföljansvärt exempel. Hans liv var ett bönens liv. Varhelst han slog upp sitt tält, byggde han ett altare nära invid det samt kallade alla i sitt läger till morgon- och aftonoffret. När han tog bort tältet, lät han altaret bli kvar. Under de påföljande åren fanns personer bland de kringströvande kananéerna, som erhöll undervisning av Abraham; och närhelst en av dessa kom till detta altare, visste han, vem som hade varit där före honom; och sedan han slagit upp sitt tält, reparerade han altaret samt bad till den levande Guden. rätt (126)Abraham fortsatte sin resa söderut, och hans tro blev åter satt på prov. Himlen höll tillbaka sitt regn, bäckarna upphörde att flyta i dalarna, och gräset vissnade bort på slätterna. Boskapshjordarna fann inget bete, och hela lägret hotades av hungersnöd. Betvivlade icke patriarken nu Försynens ledning? Skådade han inte nu med längtan tillbaka till de kaldéiska slätternas överflöd? Alla bevakade noggrant Abraham, för att se, vad han ämnade göra, då den ena svårigheten efter den andra kom över honom. Så länge hans förtröstan på Gud förblev orubblig, kände de, att det fanns hopp. De var förvissade om, att Gud var hans vän, och att Han ännu ledsagade honom. rätt (126)Abraham kunde inte förklara Försynens ledning. Hans förhoppningar hade inte blivit förverkligade; men han höll fast vid löftet: "Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse." (Svenska Folk-Bibeln 98.) Han övervägde under allvarlig bön, hur han skulle kunna bevara sitt folks och sina hjordars liv; men han ville inte låta omständigheterna rubba sin tro på Guds ord. För att undkomma hungersnöden, for han ned till Egypten. Han övergav inte Kanaan, ej heller återvände han i sin stora nöd till Kaldéen, från vilket han kom, och där bröd fanns i överflöd. Nej, han sökte en tillflyktsort så nära löftets land som möjligt, eftersom han snart tänkte återvända till den plats, som Gud hade anvisat honom. rätt (127)Herren hade genom Sin försyn låtit denna prövning komma över Abraham, för att lära honom undergivenhet, tålamod och tro; och hans erfarenhet skulle nedtecknas till fördel för alla, vilka senare skulle komma att utstå lidande. Gud leder Sina barn på en väg, som de inte känner till; men Han varken glömmer eller överger dem, som litar på Honom. Han lät motgångar drabba Job, men Han övergav honom inte. Han tillät, att den älskade Johannes blev landsförvist till den ensliga ön Patmos; men Guds Son uppenbarade Sig för honom där, och scener av den odödliga härligheten blev framställda för hans andliga blick. Gud tillåter, att Hans tjänare utsätts för prövningar, så att de, genom att visa trohet och lydnad, själva kan göras andligen rika, och att deras föredöme kan bli upphov till styrka för andra. "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka." – Jeremia 29:11. Just de prövningar, som svårast anfäktar vår tro och som tycks visa, att Gud har övergett oss, är avsedda att dra oss närmare Kristus. Vi kan så lägga alla våra bördor vid Hans fötter samt erfara den frid, som Han kan skänka oss i utbyte. rätt (127)Gud har alltid prövat Sitt folk i lidandets masugn. Det är genom ugnens hetta, som slagget skiljs från det äkta guldet i den kristna karaktären. Jesus iakttar prövningen, Han vet vad som är behövligt, för att luttra den dyrbara metallen, så att den kan återspegla Hans kärleks strålglans. Det är genom svåra prövningar, som Gud uppfostrar Sina barn. Han ser, att några har förmågor, som kan brukas till Hans verks främjande, och Han sätter dessa personer på prov. Genom Sin försyn bringar Han dem i omständigheter, vilka prövar deras karaktär och uppenbarar för dem bristfälligheter och svagheter, som de förut inte känt till. Han ger dem tillfälle, att rätta till dessa fel och att bereda sig för Hans tjänst. Han visar dem deras egen svaghet och lär dem, att förlita sig på Honom; ty Han är deras enda hjälp och skydd. Härigenom uppnår Han Sin avsikt. De uppfostras och tuktas samt görs redo, att uppfylla det stora syfte, för vilket deras förmågor getts dem. Då Gud kallar dem till verksamhet, är de färdiga att gå, och de himmelska änglarna kan förena sig med dem i det verk, som skall utföras på Jorden. rätt (128)Under sin vistelse i Egypten visade Abraham, att han inte var fri från mänsklig svaghet och ofullkomlighet. Genom att dölja, att Sara var hans hustru, visade han misstro mot Guds omsorg. Detta var en brist på den upphöjda tro och det mod, som han så ofta och öppet gav prov på i sitt liv. Sara var "en vacker kvinna", och han befarade, att de mörkhyade egyptierna skulle fatta tycke för henne, samt att de inte skulle tveka att döda hennes make, för att få henne. Han tyckte, att han inte gjorde sig skyldig till osanning, då han föreställde Sara såsom sin syster; ty hon var dotter till hans far, men inte till hans mor. Men döljandet av den verkliga släktskapen mellan dem var ett bedrägeri. Ingen avvikelse från en sträng rättskaffenhet kan vinna Guds bifall. Genom Abrahams brist på tro hamnade Sara i stor fara. Då kungen i Egypten blev underrättad om hennes skönhet, lät han föra henne till sitt palats, ty han ämnade ta henne till sin hustru. Men i sin stora barmhärtighet beskyddade Herren Sara, genom att sända straffdomar över kungahuset. Härigenom fick kungen kännedom om det rätta förhållandet. Förbittrad över det bedrägeri, för vilket han blivit utsatt, tillrättavisade han Abraham samt återgav honom hans hustru, i det att han sade: "'Vad är det du har gjort mot mig? . . . Varför sade du att hon var din syster, så att jag tog mig henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!'" rätt (129)Abraham hade mottagit stora ynnestbevis av kungen, och Farao vill inte ens nu tillåta, att någon skada tillfogades honom eller hans sällskap, utan han befallde, att en skyddsvakt skulle beledsaga dem i säkerhet ur hans rike. Vid den här tiden stiftades det lagar, som förbjöd egyptierna att ha umgänge med utländska fåraherdar. De skulle inte så mycket som äta och dricka med dem. Farao sände Abraham bort på ett vänligt och ädelt sätt. Han bjöd honom att lämna Egypten, eftersom han inte vågade låta honom stanna kvar. Han hade utan att veta det varit nära, att tillfoga honom en svår skada; men Gud hade trätt emellan och hindrat kungen från, att begå en så stor synd. Farao såg, att denne främling ärades av himmelens Gud, och han fruktade att i sitt rike ha en person, som så uppenbarligen stod under den gudomliga nåden. Om Abraham stannade kvar i Egypten, skulle hans tilltagande förmögenhet och ära sannolikt uppväcka egyptiernas avund eller lystnad, och man kunde tillfoga honom någon skada, för vilken kungen skulle hållas ansvarig, och som åter kunde föra straffdomar över det kungliga hushållet. rätt (129)Den åt Farao givna varningen visade sig vara ett skydd för Abraham under hans framtida umgänge med hedniska folkslag; ty saken kunde inte hållas hemlig, och man såg, att den Gud, som Abraham tillbad, skulle beskydda Sin tjänare, och att om någon skada tillfogades honom, skulle den bli straffad. Det är en farlig sak, att förorätta ett av den himmelske Konungens barn. Psalmisten åsyftar denna omständighet i Abrahams liv, då han talar om de utvalda, att Gud "tuktade kungar för deras skull: 'Rör inte mina smorda, skada inte mina profeter!'" – Psaltaren 105:14-15. rätt (129)Det är en intressant likhet mellan Abrahams erfarenhet i Egypten och hans efterkommandes erfarenhet flera hundra år senare. Båda for ned till Egypten till följd av hungersnöd, och båda vistades där. På grund av de straffdomar, som Gud för deras skull pålade egyptierna, greps dessa av fruktan för dem. Och sedan de blivit rika genom hedningarnas gåvor, drog de ut med stora ägodelar. rätt |