| Patriarker och profeter kapitel 15. Från sida 173. Från sida 171 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(173)15. Isaks giftermål (173)I forna tider bestämdes äktenskap i allmänhet av föräldrarna, och detta var bruket bland dem, som tillbad Gud. Ingen behövde gifta sig med den, som han ej kunde älska; men då de unga valde ut sina makar, erhöll de råd och ledning av sina erfarna, gudfruktiga föräldrar. Det ansågs som vanhedrande mot föräldrarna och även som ett brott, att handla annorlunda. rätt (173)Isak, som förlitade sig på sin fars vishet och tillgivenhet, var nöjd med att anförtro saken åt honom, övertygad som han var om, att Gud Själv skulle leda honom i det gjorda valet. Patriarken riktade tanken på sina släktingar i landet Mesopotamien. Fastän dessa ej var helt fria från avgudadyrkan, hade de dock kunskap om den sanne Guden och Hans tillbedjan. Isak skulle inte lämna Kanaan, för att bo hos dem, men det kunde hända, att man bland dem kunde finna en kvinna, som ville lämna sitt hem och förena sig med honom i, att uppehålla den levande Gudens rena dyrkan. Abraham anförtrodde denna viktiga sak till "den äldste bland sina tjänare", en gudfruktig, erfaren man, som ägde god omdömesförmåga samt länge och troget tjänat honom. Han lät sin tjänare avlägga en högtidlig ed inför Herren, att han inte skulle ta en hustru åt Isak av kananéernas döttrar, utan välja en jungfru ur Nahors familj i Mesopotamien. Han bad honom särskilt om, att inte föra Isak dit. Om man inte kunde finna en kvinna, som ville lämna sin släkt, skulle budbäraren vara befriad från sin ed. Patriarken uppmuntrade honom i hans svåra och grannlaga företag med försäkran om, att Gud skulle kröna hans uppdrag med framgång. "Herren, himlens Gud", sade han, "som förde mig bort från mitt hem och mina fäders land . . . han skall sända sin ängel framför dig". rätt (174)Budbäraren begav sig i väg utan dröjsmål. Han tog med sig tio kameler för sina medresenärers bruk och för bröllopsgästerna, som troligen skulle komma att återvända med honom. Han tog även med gåvor åt den tillämnade hustrun och hennes väninnor. Den långa vägen gick förbi Damaskus och vidare till de fruktbara slätterna, som omger Österlandets stora flod. Då budbäraren kom till Harran, "Nachors stad", stannade han utanför muren i närheten av brunnen, varifrån stadens kvinnor hämtade vatten om aftonen. Oroliga tankar fyllde nu hans sinne. Viktiga följder, inte bara för hans herres hus, utan för framtida släkter, skulle komma av det val han gjorde. Hur skulle han klokt kunna välja bland främlingar? Han erinrade sig Abrahams ord om, att Gud skulle sända Sin ängel med honom, samt bad ivrigt om tydlig ledning. Han hade varit van vid, att i sin herres familj ständigt se och visa vänlighet och gästfrihet, och han bad nu om att den jungfru, som Gud hade valt ut, skulle göra sig känd genom en vänlighetsbetygelse. rätt (175)Knappt hade han uttalat sin bön, förrän han fick svar. En av kvinnorna vid brunnen ådrog sig genom sitt artiga uppförande hans uppmärksamhet. Då hon kom från brunnen, gick främlingen mot henne och bad om, att få dricka ur krukan på hennes axel. Hon beviljade vänligt hans anhållan samt erbjöd sig, att även ösa upp vatten åt kamelerna. Denna tjänst brukade till och med furstedöttrar utföra åt sina fäders boskapshjordar. Det åstundade tecknet blev sålunda givet. Jungfrun "var en mycket vacker flicka", och hennes beredvilliga artighet vittnade om ett vänligt hjärta och en verksam, kraftfull natur. Hitintills hade den gudomliga handen varit med honom. Sändebudet visade sin erkänsla för hennes vänlighet, genom att skänka henne dyrbara gåvor, varefter han frågade om hennes härkomst. Då han fick veta, att hon var dotter till Abrahams brorson Betuel, böjde han sig "ner och tillbad Herren." rätt (175)Mannen hade frågat, om han kunde finna härbärge i hennes fars hus. Då han uttryckte sin tacksamhet, yppade han sitt förhållande till Abraham. Flickan återvände hem samt omtalade allt, som hade hänt, och hennes bror Laban skyndade sig genast att föra främlingen, tillika med hans följe, till huset och undfägna dem. rätt (175)Elieser ville inte ta del av måltiden, förrän han hade omtalat sitt ärende, sin bön vid brunnen samt alla därmed förbundna omständigheter. Han sade vidare: "Säg mig nu om ni vill visa min husbonde godhet och trofasthet. Om inte, säg mig då det, så att jag vet vad jag har att rätta mig efter." De svarade: "'Detta kommer från Herren, vi har ingenting att säga dig. Här är Rebecka. Ta henne med dig, må hon bli hustru åt din husbondes son, så som Herren har sagt." rätt (176)Sedan man hade erhållit familjens samtycke, rådfrågades Rebecka, huruvida hon ville fara så långt bort från sin fars hus, för att äkta Abrahams son. På grund av det, som hade ägt rum, trodde hon, att Gud hade valt henne till hustru åt Isak, och hon sade: "Jag vill fara" (King James Version). rätt (176)Tjänaren, som förutsåg sin herres glädje över det framgångsrika uppdraget, var angelägen om att fara, och på morgonen anträdde de sin hemresa. Abraham bodde vid Beer Sheva, och Isak, som hade varit ute, för att sköta hjordarna i det angränsande landskapet, hade återvänt till sin fars tält, för att avvakta sändebudets återkomst från Harran. "I kvällningen gick han ut på fälten. När han såg sig omkring fick han se kameler närma sig. Och när Rebecka fick se Isak satt hon av och frågade tjänaren: 'Vem är den där mannen som kommer emot oss över fälten?' Tjänaren svarade: 'Det är min husbonde.' Då dolde hon sig i sin slöja. Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor." rätt (176)Abraham hade givit akt på följderna av giftermål mellan gudfruktiga och ogudaktiga, ända från Kains dagar till sin egen tid. Följderna av hans eget giftermål med Hagar samt av Ismaels och Lots äktenskapsförbindelser låg framför honom. Brist på tro å Abrahams och Saras sida hade förorsakat Ismaels födelse, varigenom den rättfärdiga säden blev beblandad med den ogudaktiga. Faderns inflytande över sin son motverkades av moderns avgudadyrkande släkts inflytande och genom Ismaels förbindelse med hedningarna på grund av sitt giftermål. Hagars och Ismaels (av modern utvalda) hustrurs avund omgav hans familj med en mur, som Abraham förgäves sökte att bryta igenom. rätt (176)Abrahams tidiga undervisning hade inte varit utan verkan på Ismael, men hustrurnas inflytande utmynnade i avgudadyrkan i hemmet. Skild från sin far och förbittrad genom strider och oenighet i ett hem, där kärlek till Gud och fruktan för honom saknades, tvangs Ismael att välja det vilda, kringströvande livet som hövding i öknen. Det hade blivit sagt om honom: "han skall slåss mot alla och alla mot honom." – Första Moseboken 16:12. Mot slutet av sitt liv ångrade han sina illgärningar och återvände till sin fars Gud. Dock bestod hans avkomlingars karaktär. Den kraftfulla nation, som härstammade från honom, var ett oroligt, hedniskt folk, som alltid efteråt besvärade och plågade Isaks efterkommande. rätt (177)Lots hustru var en egenkär, religionsföraktande kvinna, som brukade sitt inflytande till att skilja sin make från Abraham. Hade det ej varit för henne, skulle Lot ej ha stannat kvar i Sodom, där han saknade den vise, gudfruktige patriarkens råd. Hans hustrus inflytande och hans omgivning i den ogudaktiga staden skulle ha förlett honom till, att avfalla från Gud, om han inte i sina tidigare år av Abraham troget undervisats. Lots giftermål och hans utväljande av Sodom till hem var de första länkarna i en kedja av händelser, som var fulla av elände för världen under många mansåldrar. rätt (177)En person, som fruktar Gud, kan inte utan fara förbinda sig med en annan, som inte fruktar Honom. "Vandrar två tillsammans utan att de kommit överens om det?" – Amos 3:3 (Svenska Folk-Bibeln 98). Äktenskapets lycka och välgång beror på parternas överensstämmelse; men mellan den troende och den otroende finns en avgjord skillnad i smak, böjelser och ändamål. De tjänar två herrar, mellan vilka ingen enighet kan finnas. Hur rena och rättfärdiga en persons grundsatser än må vara, brukar den ene partens inflytande bidra till, att leda den andre bort från Gud. rätt (177)Den, som ingått äktenskap som oomvänd, är genom sin omvändelse så mycket mer förpliktad, att vara trogen mot sin maka, hur vitt de än må skilja sig från varandra med hänsyn till trosbekännelse. Likväl bör Guds krav sättas över alla jordiska släktskap, även om prövningar och förföljelse skulle bli följden. I förening med en kärleksfull och saktmodig anda, kan denna trohet utöva ett inflytande till att vinna den oomvände. Men kristnas giftermål med ogudaktiga förbjuds i Bibeln. Herrens befallning lyder: "Gå inte i par med de otroende." – Andra Korintierbrevet 6:14, 17-18. rätt (178)Isak ärades högt av Gud, då han gjordes till arvinge av de löften, genom vilka världen skulle bli välsignad. Ändå underkastade han sig vid fyrtio års ålder sin fars vilja, då denne beslöt, att hans erfarne och gudfruktige tjänare skulle välja en hustru åt Isak. Och följden av detta äktenskap, såsom det framställs i Skriften, är en rörande och skön teckning av huslig lycka: "Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor." rätt (178)Vilken skillnad mellan Isaks handlingssätt och det, som vår tids ungdom följer, även ibland kristna bekännare! De unga tycker alltför ofta, att deras kärleksförbindelser är en angelägenhet, som enbart de själva skall bestämma om – en angelägenhet, som varken Gud eller deras föräldrar på något sätt skulle övervaka. Långt innan de har blivit mogna eller giftasvuxna, anser de sig kunna göra sitt eget val utan sina föräldrars bistånd. Efter några år av äktenskapligt liv inser de vanligtvis sitt misstag, men det är då ofta för sent att avvända dess skadliga följder. Ty samma brist på vishet och självbehärskning, som ingav det förhastade valet, tillåts att förvärra det onda, till dess äktenskapet blir ett tryckande ok. Många har sålunda förstört sin sällhet här på Jorden och sitt hopp om det tillkommande livet. rätt (178)Bland alla angelägenheter, vilka noga borde betänkas och angående vilka äldre och mer erfarna personers råd borde sökas, är äktenskapet en av de viktigaste. Vid inget tillfälle är Bibeln mer behövlig som rådgivare, eller behöver man mer söka gudomlig ledning i bön, än innan man tar ett steg, som binder samman personer för hela livet. rätt (178)Föräldrar bör inte förlora ur sikte sitt ansvar för sina barns framtida lycka. Isaks hänsynstagande till sin fars beslut var frukten av den uppfostran, som hade lärt honom att älska att vara lydig. Medan Abraham fordrade, att hans barn skulle visa aktning för föräldrarnas myndighet, bevisade hans dagliga levnad, att denna myndighet inte var ett själviskt eller godtyckligt tvång, utan att den var grundad på kärlek och avsåg barnens välgång och sällhet. rätt (179)Fäder och mödrar bör känna, att de är förpliktade till, att leda sina barn gällande tillgivenhet och ömma känslor, så att de skänks åt sådana personer, som kan bli lämpliga makar. De bör anse det vara en plikt, att genom sin egen undervisning och sitt exempel – med bistånd av Guds nåd – så dana barnens karaktär från deras tidigaste år, att de blir rena och ädla samt lär sig att älska det goda och sanna. Lika personer känner sig dragna till varandra och uppskattar varandra. Låt kärleken till sanning, renhet och godhet tidigt inpräglas i själen, så kommer de unga att söka umgänge med sådana, som äger dessa utmärkande egenskaper. rätt (179)Låt föräldrarna söka, att, i sin egen karaktär och i familjelivet, ge prov på den himmelske Faderns kärlek och välvilja. Låt hemmet uppfyllas av solsken. Detta skall för Era barn bli värt mycket mer, än land eller penningar. Låt kärleken till hemmet bevaras levande i barnens hjärtan, så att de kan skåda tillbaka på sitt barndomshem som en plats, vilken näst himmelen var den fridfullaste och lyckligaste. Alla medlemmar i en familj har inte likadan karaktär, och man får ofta tillfälle att visa tålamod och överseende; men genom kärlek och självbehärskning kan alla bindas samman i den innerligaste vänskap. rätt (179)Den sanna kärleken är en hög och ädel grundsats, till sin beskaffenhet helt och hållet olik den kärlek, som väcks genom en ögonblicklig ingivelse och vilken hastigt dör, då den strängt prövas. Det är genom plikttrohet i sina föräldrars hem, som de unga förbereds på att sköta sina egna hem. Låt dem här utöva självförsakelse samt visa vänlighet, artighet och kristlig sympati. Härigenom kommer kärleken att hållas varm i hjärtat, och den som går ut från ett sådant hem, för att förestå sin egen familj, kommer att veta, hur han kan göra henne lycklig, som han valt till sitt livs ledsagarinna. I stället för att giftermålet blir slutet på kärleken, blir det dess verkliga början. rätt |