| Patriarker och profeter kapitel 18. Från sida 200. Från sida 195 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(200)18. Jakob kämpar med Gud (200)Då han nalkades målet för sin resa, gav tanken på Esau honom många plågsamma farhågor. Efter Jakobs flykt, hade Esau betraktat sig själv som den ende arvingen till faderns bosättningar. Då han finge höra, att Jakob kommit hem, skulle han utan tvivel misstänka, att denne kommit för att göra anspråk på arvet. Esau var nu i stånd till, att tillfoga sin bror stor skada, om han så önskade. Dessutom kunde han bli retad till, att bruka våld mot honom, och det inte bara av hämndbegär, utan för att ostört äga den förmögenhet, som han så länge betraktat som sin egen. rätt (200)Men Herren gav Jakob åter ett tecken på Sin gudomliga omvårdnad. Då han for söderut från Gileads berg, tycktes två skaror av himmelska änglar innesluta honom bakifrån och framifrån, samtidigt som de rörde sig framåt med hans sällskap, som för att beskydda det. Jakob påminde sig den syn han haft vid Betel så lång tid förut, och hans betryckta hjärta blev lättare, då han kom ihåg detta bevis på att de gudomliga sändebuden, som hade ingivit honom hopp och uppmuntran under hans flykt från Kanaan, skulle bli hans beskyddare på återresan. Och han sade: "'Detta är Guds skara', och han kallade platsen Machanajim" – det vill säga "två skaror", eller "två läger". rätt (201)Jakob tyckte likväl, att han måste göra något, för att trygga sin egen säkerhet. Han sände därför budbärare med en försonlig hälsning till sin bror och förklarade för dem, hur de skulle tilltala Esau. Det hade blivit förutsagt, innan de två bröderna föddes, att den äldre skulle tjäna den yngre. För att inte hågkomsten av detta skulle väcka bitterhet, sade Jakob till sina tjänare, att de sändes till "min herre Esau." När de stode inför honom, skulle de hänvisa till sin herre såsom "din tjänare Jakob". För att undanröja fruktan för, att han återvände som en utblottad vandrare, för att göra anspråk på arvedelen, sade Jakob uttryckligen i sitt budskap: "Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor1, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.'" (201)Men tjänarna återvände med underrättelsen, att Esau nalkades med fyra hundra män, och de medförde inget svar på det vänliga budskapet. Det verkade helt säkert, att han kom för att hämnas. Stor bestörtning rådde i lägret. "Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro." Han kunde inte gå tillbaka, och han fruktade för att gå framåt. Hans obeväpnade och värnlösa sällskap var helt och hållet oberett på ett fientligt anfall. Han delade det därför i två läger, så att om det ena bleve angripet, kunde det andra få tillfälle att undkomma. Han sände rikliga skänker av kreatur ur sina stora hjordar till Esau, jämte ett vänligt budskap. Han gjorde allt, som stod i hans förmåga, för att gottgöra orättvisan mot sin bror samt för att avvända den hotande faran, och sedan bad han under förödmjukelse och ånger om gudomligt beskydd: "Herre, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl. Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen." rätt (202)De hade nu kommit till floden Jabbok, och då aftonen nalkades, sände Jakob sin familj över vadstället vid floden, medan han ensam stannade kvar. Han hade beslutat sig för, att tillbringa natten i bön, och han önskade, att vara ensam med Gud. Gud kunde mjuka upp Esaus hjärta, och patriarkens enda hopp stod nu till Honom. rätt (202)Han befann sig i en enslig bergstrakt, ett tillhåll för vilda djur och ett gömställe för rövare och mördare. Ensam och utan skydd, böjde Jakob sig under stort betryck ned mot jorden. Det var midnatt. Alla, som gjorde livet kärt för honom, var blottställda för fara och död. Det bittraste av allt var tanken på, att det var hans egen synd, som hade försatt de oskyldiga i denna fara. Med tårar och under starka rop bad han till Gud. Plötsligt fattade en stark hand tag i honom. Han trodde, att en fiende traktade efter hans liv, och han sökte att rycka sig loss från sitt angripares grepp. Båda kämpade i mörkret om herraväldet. Icke ett ord uttalades. Jakob brukade hela sin styrka och gav inte efter för ett enda ögonblick. Medan han sålunda kämpade för sitt liv, trycktes hans själ ned under känslan av hans syndaskuld. Hans synder framstod för honom, för att avstänga honom från Gud. Men i sin stora nöd erinrade han sig Guds löften, och han bad av hela sitt hjärta om Hans förbarmande. Striden fortfor, till dess morgonrodnaden kom. Då lade främlingen sitt finger på Jakobs höft, och han blev ögonblickligen gjord till krympling. Patriarken märkte nu sin motståndares identitet. Han visste, att han hade varit i strid med en himmelsk budbärare, och att detta var orsaken till, att hans nästan övermänskliga ansträngning ej hade skaffat honom seger. Det var Kristus, "förbundets Ängel", som hade uppenbarat Sig för Jakob. Patriarken var nu oförmögen att kämpa, och han led svår smärta; men han ville inte släppa taget. Helt ångerfull och förkrossad, höll han fast vid ängeln. "Han grät och bad om nåd" (Hosea 12:4) samt anhöll om en välsignelse. Han måste ha en förvissning om, att hans synd var förlåten. Den kroppsliga smärtan var inte tillräcklig, för att avleda hans tankar från detta behov. Hans beslut blev starkare, hans tro mer allvarlig och ståndaktig. Ängeln sökte att göra sig lös från honom, och han yttrade: "'Släpp mig', sade mannen, 'dagen gryr!'" Men Jakob svarade: "'Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.'" Hade detta yttrats i skrytsamt, förmätet övermod, skulle Jakob ögonblickligen ha blivit förgjord. Men han ägde övertygelsen hos en själ, som bekänner sin egen ovärdighet och likväl förlitar sig på trofastheten hos den Gud, som håller förbund. rätt (203)Jakob "kämpade med en ängel och segrade" – Hosea 12:4. Genom ödmjukhet, ånger och undergivenhet vann denna syndiga, felande människa seger över himmelens Majestät. Jakob höll i sin svaghet fast vid Guds löften, och den Oändliga Kärlekens hjärta kunde inte avvisa syndarens bön. rätt (203)Den missuppfattning, som hade lett till Jakobs synd, då han fick förstfödslorätten genom bedrägeri, framstod nu tydligt för honom. Han hade inte litat på Guds löften, utan hade sökt att genom sina egna bemödanden åstadkomma det, som Gud skulle ha utfört på den tid och det sätt Han ansåg lämpligt. Som bevis på att han fått förlåtelse, blev hans namn ändrat från ett, som påminde om hans synd, till ett, som erinrade om hans seger. "'Ditt namn", sade ängeln, "skall inte längre vara Jakob [en som tränger undan] utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.'" rätt (203)Jakob hade erhållit den välsignelse, som hans själ hade längtat efter. Hans synd såsom en, vilken hade undanträngt och bedragit, hade blivit förlåten. Den avgörande vändpunkten i hans liv var förbi. Tvivel, villrådighet och ånger hade förbittrat hans tillvaro, men nu var allt förändrat, och ljuv var den frid han erfor av att vara försonad med Gud. Jakob fruktade ej längre för att möta sin bror. Gud, som hade förlåtit hans synd, kunde påverka Esaus hjärta, så att även denne skulle godta hans ödmjukhet och ånger. rätt (203)Under Jakobs brottning med ängeln sändes en annan himmelsk budbärare till Esau. I en dröm såg Esau sin brors tjugoåriga landsflykt från föräldrahemmet. Han såg broderns sorg, då han förstod att modern dött. Han såg honom omgiven av Guds härskaror. Esau berättade om drömmen för sina soldater. Han gav order om, att inte skada Jakob, ty faderns Gud var med honom. rätt (204)De två sällskapen nalkades slutligen varandra: hövdingen från öknen tågade fram med sina stridsmän, och Jakob kom med sina hustrur och barn, ledsagade av herdar och tjänstekvinnor, samt med en lång rad boskapshjordar. Stödd på sin stav, gick patriarken fram, för att möta soldatskaran. Han var blek och rörelsehindrad efter den nyligen utkämpade striden, och han gick långsamt och med svårighet, haltande för varje steg. Hans ansikte lyste dock av glädje och frid. rätt (204)Vid åsynen av krymplingen skyndade Esau "emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät." Även Esaus hårda soldater kände sig rörda, då de betraktade scenen. De kunde inte förklara den förändring, som hade inträffat hos deras anförare, trots att han berättat om sin dröm. Fastän de iakttog patriarkens svaghet, insåg de inte att den hade blivit hans styrka. rätt (204)Under sin ångestfulla natt vid Jabbok, då snar undergång tycktes vänta honom, hade Jakob lärt sig inse, hur fåfäng människans hjälp är, hur osäker all förtröstan på mänsklig makt är. Han insåg, att hans enda hjälp måste komma från Gud, mot vilken han hade syndat så svårt. Hjälplös och ovärdig, vädjade han till Guds löfte om nåd till ångerfulla syndare. Detta löfte var hans försäkran om, att Gud skulle förlåta och ta emot honom. Himmelen och Jorden kunde snarare förgås, än det ordet förfelas. Det var detta, som höll honom uppe under den förskräckliga striden. rätt (205)Jakobs erfarenhet under den ångestfulla natten, då han brottades med ängeln, föreställer de prövningar, som Guds folk måste gå igenom strax före Kristi andra ankomst. Profeten Jeremia, som i en helig syn skådade ned mot denna tid, sade: "Vi hör ångestskrin, rop i hjälplös skräck. . . . Varför har alla ansikten skiftat färg och blivit dödsbleka? Oerhörd är den dagen, ingen annan lik. Det blir en nödens tid för Jakob, men han skall bli räddad." – Jeremia 30:5-7. rätt (205)När Kristus har avslutat Sitt verk som medlare för människan, skall denna tid av nöd börja. Då skall varje persons sak ha blivit avgjord, och inget försonande blod för rening från synden skall mer finnas. När Jesus lämnar Sin ställning som människans medlare inför Gud, kommer detta allvarliga tillkännagivande att uttalas: "Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.'" – Uppenbarelseboken 22:11 (Svenska Folk-Bibeln 98). Guds Ande, som har hållit det onda tillbaka, tas då från Jorden. Liksom Jakob hotades med döden av sin förbittrade bror, skall Guds folk hotas av de ogudaktiga, som söker att förgöra det. Och liksom patriarken kämpade hela natten om räddning ur Esaus händer, skall de rättfärdiga ropa till Gud om befrielse från fienderna, som omger dem. rätt (205)Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och påstod, att han hade rätt att döda honom på grund av hans synd. Han hade förmått Esau till, att tåga emot honom; och under den natt patriarken uthärdade sin långa tvekamp, sökte han att påtvinga honom en känsla av hans skuld, för att göra honom modfälld och för att skilja honom från Gud. När Jakob i sin nöd fattade tag i Ängeln och framställde sin bön under tårar, påminde den himmelske Budbäraren honom om hans synd och sökte att undkomma honom, i avsikt att därmed pröva hans tro. Men Jakob lät sig inte visas bort. Han hade lärt sig att inse, att Gud är barmhärtig, och han förlitade sig helt och hållet på Hans nåd. Han hänvisade till sin ånger över synden och bönföll om befrielse. Då Jakob granskade sin levnad, var han nära att misströsta; men han höll fast vid Ängeln och fortsatte att bedja med allvarliga ångestfulla rop, till dess han vann seger. rätt (206)Guds folk kommer att gå igenom en liknande erfarenhet i sin sista strid med de onda makterna. Gud skall pröva Sina barns tro, deras ihärdighet, deras förtröstan på Hans makt att befria dem. Satan skall söka att förskräcka dem med tanken, att deras sak är hopplös, att deras synder är alltför stora, för att kunna förlåtas. Deras brister skall tydligt framstå för dem, och då de granskar sin förflutna levnad, kommer deras hopp att försvagas. Men när de erinrar sig Guds stora barmhärtighet och sin egen uppriktiga ånger, skall de åberopa de löften, som genom Kristus getts till värnlösa, ångerfulla syndare. Deras tro skall inte tryta, därför att deras böner ej genast blir besvarade. De skall fatta tag i Guds kraft, liksom Jakob fattade tag i Ängeln, och deras själars språk skall bli: "'Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.'" rätt (206)Hade inte Jakob förut ångrat sin synd, som han begick, då han genom bedrägeri skaffade sig förstfödslorätten, skulle Gud inte ha hört hans bön och nådigt bevarat hans liv. Likadant blir det under nödens tid. Om synder, som ej blivit bekända, då skulle framstå för Guds barn, medan de plågas av fruktan och ängslan, skulle dessa överväldiga dem. Förtvivlan skulle omintetgöra deras tro, och de skulle ej med tillit kunna anropa Gud om befrielse. Men medan de har en stark förnimmelse av sin ovärdighet, skall de ej ha några dolda missgärningar att uppenbara. Deras synder har blivit utplånade genom Kristi försonande blod, och de kan inte mer komma ihåg dem. rätt (206)Satan förmår många att tro, att Gud skall ha överseende med deras otrohet i livets obetydligare angelägenheter. Men Herren visar i Sitt bemötande av Jakob, att Han inte på något sätt kan bifalla eller fördra det onda. Alla, som söker att ursäkta eller dölja sina synder och låter dem stå kvar i himmelens böcker – ej bekända och ej förlåtna – skall bli övervunna av Satan. Ju högre deras bekännelse är, och ju mer ärofull den ställning de innehar, dess svårare är deras handlingssätt i Guds åsyn och dess säkrare skall den store motståndarens seger bli. rätt (207)Jakobs historia är likväl en garanti för, att Gud inte tänker förskjuta dem, som har blivit förledda till att synda, men sedan återvänt till Honom med sann ånger. Genom undergivenhet och tillitsfull tro vann Jakob, vad han ej kunnat vinna genom att strida i sin egen kraft. Gud lärde sålunda Sin tjänare, att endast den gudomliga makten och nåden kunde ge honom den välsignelse han bad om. På samma sätt skall det bli för dem, som lever i de yttersta dagarna. Då faror omger dem och förtvivlan angriper själen, måste de helt och hållet förlita sig på den verkställda försoningen. Vi kan inte göra något av oss själva. I all vår hjälplösa ovärdighet måste vi förtrösta på den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster. Ingen, som gör detta, skall någonsin förgås. Den långa, mörka förteckningen över våra förseelser ligger framför den Oändliges ögon. Den är fullständig. Ingen av våra förbrytelser är glömd. Men Han, som uppmärksammade Sin tjänares rop i forna tider, skall höra trons bön och förlåta oss våra överträdelser. Han har lovat det, och Han skall hålla Sitt ord. rätt (207)Jakob fick överhanden, eftersom han var ståndaktig och beslutsam. Hans erfarenhet är ett bevis på verkan av enträgen bön. Nu måste vi inhämta denna lärdom om segrande bön och osviklig tro. De största segrarna för Kristi församling eller för enskilda kristna är inte de, som vinns genom personlig begåvning eller uppfostran, genom förmögenhet eller människors favörer. Det är de segrar, som vinns i bönekammaren inför Gud, då en allvarlig, kämpande tro fattar tag i kraftens mäktiga arm. rätt (207)De, som är ovilliga att överge alla sina synder och att allvarligt eftersträva Guds välsignelse, skall inte få den. Men alla, som vill fatta tag i Guds löften, såsom Jakob gjorde, samt vara lika allvarliga och ståndaktiga, som han var, skall segra, såsom han segrade. "Skall då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt." – Lukasevangeliet 18:7-8. rätt |