| Patriarker och profeter kapitel 19. Från sida 209. Från sida 204 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(209)19. Återkomsten till Kanaan (209)Jakobs och hans söners uppehåll vid Shekem slutade i strid och blodsutgjutelse. Familjens enda dotter hade blivit bragt till vanära och sorg, två bröder hade gjort sig skyldiga till mord, och en hel stad hade blivit förstörd och dess invånare dödade som vedergällning för en obetänksam ynglings olagliga gärning. Den första orsaken, som ledde till sådana förskräckliga följder, var att Jakobs dotter en dag gick ut, "för att träffa flickorna i trakten" och således vågade sig in i de ogudaktigas sällskap. Den, som söker nöjen ibland dem, vilka inte fruktar Gud, ställer sig på Satans mark och utsätter sig för hans frestelser. rätt (210)Simons och Levis förrädiska grymhet var inte utan orsak; men de begick en förfärlig synd i sin behandling av Shekems invånare. De hade sorgfälligt dolt sina avsikter för Jakob, och underrättelsen om deras hämnd fyllde honom med förfäran. Djupt bedrövad över sina söners bedrägeri och våldsdåd, sade han endast: "'Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet . . . Vi är så få, och går de nu samman och anfaller mig, kommer både jag och min familj att förintas.'" Men den bedrövelse och avsky, som han kände över deras blodiga handling, visas genom de ord, med vilka han nära femtio år senare hänvisade till den, då han låg på sin dödsbädd i Egypten: "Simon och Levi är bröder, deras svärd är våldets verktyg. Jag skyr deras sällskap och vill inte vara i lag med dem. . . . Förbannad deras otyglade vrede, deras skoningslösa raseri." – Första Moseboken 49:5-7. rätt (210)Jakob insåg, att här fanns en orsak till stor förödmjukelse. Grymhet och falskhet hade uppenbarat sig i hans söners karaktär. Främmande gudar fanns i lägret, och även i hans familj hade avguderiet till viss del fått fotfäste. Om Gud skulle behandla dem, som de förtjänade, skulle Han då inte överlämna dem åt de omgivande nationernas hämnd? rätt (210)Medan Jakob sålunda var nedtryckt av bekymmer, bjöd Herren honom att resa söderut mot Betel. Detta namn påminde patriarken inte bara om hans syn, i vilken han såg Guds änglar och erhöll Guds löften om nåd, utan även om det heliga löfte, som han där hade gjort, att Herren skulle vara hans Gud. Han beslöt, att innan han ginge till detta heliga ställe, skulle hans familj befrias från avguderiets besmittelse. Han gav därför denna föreskrift till alla, som var i lägret: "'Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er, rena er och byt kläder. Vi skall dra upp till Betel, och där skall jag bygga ett altare åt den Gud, som hörde min bön när jag var i nöd och som har varit med mig på min färd.'" rätt (211)Under djup sinnesrörelse upprepade Jakob berättelsen om sitt första besök i Betel, när han lämnade sin fars tält som enslig vandrare och flydde för sitt liv, och hur Herren hade visat sig för honom i synen om natten. Då han skildrade Guds underbara handlande mot honom, blev hans eget hjärta uppmjukat, och hans barn kände sig även rörda av ett lugnande inflytande. Han hade brukat det lämpligaste sättet, att bereda dem på att delta i Guds tillbedjan vid ankomsten till Betel. "Då gav de Jakob alla främmande gudar de hade och sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem." rätt (211)Gud lät skräck komma över landets invånare, så att de inte gjorde något försök, att hämnas Shekems blodbad. De resande nådde Betel, utan att bli antastade. Herren uppenbarade Sig här åter för Jakob samt förnyade förbundslöftet till honom. "Och Jakob reste upp ett minnesmärke på det stället, där han hade talat med honom, ett märke av sten." (King James Version.) rätt (211)Vid Betel fick Jakob även sörja över förlusten av en, som länge hade varit en aktad medlem i hans fars familj, nämligen Rebeckas amma Debora, som hade åtföljt sin matmor från Mesopotamien till Kanaans land. Närvaron av denna gamla kvinna hade för Jakob varit ett kärt band, som förenade honom med hans tidiga liv och i synnerhet med den mor, vilkens kärlek för honom hade varit så stark och öm. Debora begravdes under yttringar av en så stor sorg, att eken, under vilken hennes grav gjordes, blev kallad för "gråteken". Man bör inte förbigå det förhållandet, att åminnelsen av hennes trogna tjänst och av sorgen över denna familjevän har befunnits värdig att bevaras i Guds Ord. rätt (211)Från Betel var det blott två dagsresor till Hebron; men under denna resa drabbades Jakob av en djup sorg genom Rakels död. Han hade tjänat i fjorton år för henne; men hans kärlek till henne hade gjort arbetet lätt. Hur djup och varaktig den kärleken var, visades långt efteråt, då Josef besökte sin far på dennes dödsbädd i Egypten, och den gamle patriarken sade, i det att han kastade en hastig återblick på sitt eget liv: "På vägen genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.'" – Första Moseboken 48:7. Då han blickade över sitt långa och besvärliga livs historia, var förlusten av Rakel hans enda minne av den egna familjen. rätt (212)Före sin död födde Rakel en annan son, som hon i sina sista ögonblick benämnde Ben-Oni, det vill säga "min smärtas son". Men hans far kallade honom för Benjamin, det vill säga "min högra hands son", eller "min styrka". Rakel begrovs där hon dog, och en minnesvård blev upprest på stället som åminnelse av henne för alla kommande tider. rätt (212)På vägen till Efrata befläckades Jakobs familj av ett annat svårt brott, vars följd blev, att hans äldste son Ruben förlorade förstfödslorättens förmåner och värdighet. rätt (212)Jakob kom slutligen till målet för sin resa, "till sin far Isak i Mamre . . . det nuvarande Hebron, där Abraham och Isak hade bott." Här stannade han kvar under de sista åren av sin fars levnad, och den länge frånvarande sonens vänliga tjänster var en stor tröst för den kraftlöse och blinde Isak under denna ensliga tid, då han var berövad sin maka. rätt (213)Jakob och Esau möttes vid sin fars dödsbädd. En gång hade den äldre brodern skådat framåt till denna händelse som ett gynnsamt tillfälle till att hämnas; men hans känslor hade sedan förändrats i grunden. Och Jakob, som var väl tillfreds med förstfödslorättens andliga välsignelser, avträdde till sin äldre bror besittningen av faderns förmögenhet. Detta var det enda arv, som Esau eftersträvade eller satte något värde på. De undvek ej längre varandra på grund av avundsjuka eller hat, likväl bodde de åtskilda, ty Esau flyttade till Seirs bergsbygd. Gud, som rikligen välsignar, hade förlänat eller gett Jakob världslig förmögenhet, förutom det högre goda, som han hade eftersträvat. De två brödernas ägodelar var så stora, "att de inte kunde bo på samma plats; landet där de uppehöll sig räckte inte till för dem, eftersom de hade så många djur." Denna skilsmässa skedde enligt Guds beslut angående Jakob. Bröderna avvek så mycket från varandra beträffande tron, att det var bättre för dem att bo var för sig. rätt (213)Esau och Jakob hade båda undervisats i kunskapen om Gud, och det stod båda fritt att efterleva Hans bud och att erhålla Hans nåd; men båda hade inte valt att göra detta. De två bröderna hade vandrat på olika stigar, och deras vägar skulle fortfarande skilja sig allt mer från varandra. rätt (213)Gud hade inte godtyckligt bestämt, att Esau skulle utestängas från frälsningens välsignelser. Hans nåds gåvor genom Kristus är fria för alla. Det finns ingen annan utkorelse, än den man själv gör. Om vi omkommer, är det för att vi själva väljer förtappelsen. Gud har i Sitt Ord framställt de villkor, enligt vilka varje själ skall utkoras till evigt liv – lydnad för Hans bud genom tro på Kristus. Gud har bestämt en karaktär, som är i harmoni med Hans lag, och var och en, som uppnår Hans fordringars måttstock, skall släppas in i härlighetens rike. Kristus Själv sade: "Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen, skall inte se livet." – Johannesevangeliet 3:36 (Svenska Folk-Bibeln 98). "Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja." – Matteusevangeliet 7:21 (Svenska Folk-Bibeln 98). Och i Uppenbarelsen förklarar Han: "Saliga är de som handlar enligt hans bud. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar." – Uppenbarelseboken 22:14 (King James Version). Detta är den enda utkorelse, som framställs i Guds ord, vad gäller människans slutliga frälsning. rätt (214)Varje själ är utkorad, som vill arbeta med fruktan och bävan på sin egen frälsning. Den är utkorad, som vill ikläda sig vapenrustningen och kämpa trons goda kamp. Den är utkorad, som vill vaka och bedja, som vill rannsaka Skriften och undfly frestelser. Den är utkorad, som har en ståndaktig tro, som vill hörsamma varje ord, vilket utgår ur Guds mun. Återlösningens hjälpmedel är tillgängliga för alla; men återlösningens frukter skall åtnjutas endast av dem, som har uppfyllt villkoren. rätt (214)Esau hade föraktat förbundets välsignelser. Han hade värderat timliga fördelar mer, än andliga, och han hade erhållit det, som han längtat efter. Det var genom sitt eget uppsåtliga val, som han blev skild från Guds folk. Jakob hade valt trons arvedel. Han hade sökt att erhålla den genom list, förräderi och osanning; men Gud hade låtit hans synd utverka sin egen tillrättavisning. Jakob hade likväl inte under all den bittra erfarenhet, som han hade haft under sina senare år, gett upp sin avsikt eller avstått från sitt val. Han hade lärt sig, att han genom att ta sin tillflykt till mänsklig konstfärdighet och list, för att vinna välsignelsen, hade kämpat emot Gud. Från brottningen under natten vid Jabbok hade Jakob kommit fram som en helt annan människa. Självsäkerheten hade blivit tillintetgjord. Den förslagenhet han brukade under de tidigare åren, visade sig ej längre. I stället för list och bedrägeri, kännetecknades hans liv av enkelhet och sanning. Han hade tagit till sig lärdomen, att barnsligt förlita sig på den Allsmäktiges arm, och under prövningar och lidande böjde han sig i undergivenhet för Guds vilja. De lägre karaktärsdragen blev förtärda i masugnen, det äkta guldet blev renat, till dess Abrahams och Isaks tro framstod ofördunklad i Jakob. rätt (214)Jakobs synd och de händelser, till vilka den ledde, kunde ej annat, än utöva ett ont inflytande – ett inflytande, som uppenbarade sina bittra verkningar i hans söners karaktär och liv. Under sönernas uppväxt till vuxna utvecklade de svåra fel. Följderna av månggiftet uppenbarade sig i familjen. Detta förskräckliga onda torkar ut själva källan till kärlek, och dess inflytande försvagar de heligaste band. De många mödrarnas avundsjuka hade förbittrat familjeförhållandet, barnen hade växt upp stridslystna och gensträviga, och faderns liv fördystrades av ängslan och bedrövelse. rätt (215)Det fanns likväl en, som hade en helt annan karaktär, nämligen Rakels äldste son Josef. Dennes ovanliga personliga skönhet tycktes återspegla en inre skönhet i själ och hjärta. På samma gång som ynglingen var ren, verksam och glad, visade han även tecken på sedligt eller moraliskt allvar och ståndaktighet. Han gav akt på sin fars undervisning och älskade att lyda Gud. De egenskaper, vilka sedermera utmärkte honom i Egypten – saktmod, trohet och sannfärdighet – uppenbarade sig redan i hans dagliga liv. Eftersom hans mor var död, blev hans tillgivenhet för fadern starkare, och Jakobs hjärta var fäst vid detta barn, som han fått på sin ålderdom. Han "älskade Josef mer än alla sina andra söner". rätt (215)Men även denna tillgivenhet skulle bli orsak till bekymmer och sorg. Jakob uppenbarade på ett ovist sätt sin förkärlek för Josef, och detta uppväckte hans andra söners avundsjuka. Då Josef såg sina bröders dåliga uppförande, blev han väldigt bekymrad. Han försökte sig på, att varsamt förebrå dem, men det ökade bara deras hat och förbittring. Han stod inte ut med att se, hur de syndade mot Gud. Därför framställde han saken inför sin far i hopp om, att hans myndighet skulle förmå dem att bättra sig. rätt (215)Jakob undvek nogsamt, att uppväcka deras vrede genom stränghet eller hårdhet. Han omtalade under djup sinnesrörelse, vilken stor ängslan han hyste för sina barn, och bad dem att visa aktning för hans gråa hår och inte föra vanära över hans namn samt framför allt, att inte vanhedra Gud, genom att ringakta Hans föreskrifter. De unga männen blygdes över, att deras gudlöshet var uppdagad och tycktes vara ångerfulla. Emellertid dolde de endast sina verkliga känslor, som hade blivit än mer hätska på grund av, att deras dåliga uppförande avslöjats. rätt (216)Fadern var oförståndig nog, att skänka Josef en dyrbar rock eller livkjortel lik dem, som framstående personer använde. Detta syntes bröderna vara ett annat bevis för hans partiskhet, och det uppväckte misstanken, att han ämnade gå förbi sina äldre barn, för att tilldela Rakels son förstfödslorätten. Deras hat ökade ytterligare, då ynglingen en dag berättade för dem om en dröm, som han hade haft. "'Vi var ute på åkern", sade han, "och band kärvar, och min kärve reste sig och stod upprätt och era kärvar ställde sig i en ring och bugade sig för min kärve.'" rätt (216)'Skall du bli kung över oss? Skall du härska över oss?', utropade hans bröder i avundsam vrede. rätt (216)Han hade snart en annan dröm av liknande betydelse, som han också omtalade: "solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.'" Denna dröm tolkades lika lätt som den första. Fadern, som var närvarande, sade klandrande: "'Vad är det för en dröm! Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?'" Oaktat den synbara strängheten i Jakobs ord, trodde han likväl, att Herren uppenbarade framtiden för Josef. rätt (216)Då ynglingen stod framför sina bröder, medan hans vackra ansikte upplystes av Inspirationens Ande, kunde de inte hålla tillbaka sin beundran. Men de ville inte överge sina onda vägar, och de hatade den renhet, som förebrådde dem för deras synder. Samma anda, som påverkade Kain, väcktes i deras hjärtan. rätt (216)Bröderna fick flytta från den ena platsen till den andra, för att hitta bete till sina hjordar, och de var ofta borta från hemmet under flera månader. Sedan de just omtalade händelserna ägt rum, färdades de till den plats, som deras far hade köpt vid Shekem. Eftersom en längre tid förflöt, utan att några underrättelser kom från dem, började fadern att frukta för deras säkerhet på grund av deras förra grymhet mot Shekems invånare. Han sände därför dit Josef, för att söka reda på dem och sedan meddela honom, hur det stod till med dem. Hade Jakob varit medveten om sina söners verkliga känslor mot Josef, skulle han inte ha låtit honom gå ensam till dem; men de hade omsorgsfullt dolt dessa för honom. rätt (217)Josef skildes från sin far med glatt hjärta. Varken den gamle mannen eller ynglingen hade en aning om det, som skulle hända, innan de skulle komma att mötas igen. När Josef, efter sin långa och ensliga vandring, anlände till Shekem, kunde han inte finna bröderna och deras hjordar; och då han frågade efter dem, blev han anvisad att gå till Dotan. Han hade redan gått drygt åttio kilometer, och nu återstod ytterligare tjugofyra kilometer. Men han skyndade vidare och glömde sin trötthet vid tanken på, att kunna dämpa sin fars oro och möta bröderna, som han ännu älskade, trots deras ovänlighet. rätt (217)Hans bröder såg honom komma; men ingen tanke på den långa resan han hade gjort, för att träffa dem, på hans trötthet och hunger, på hans behov av deras gästvänlighet och broderliga kärlek förminskade häftigheten hos deras hat. Åsynen av rocken, tecknet på deras fars kärlek, fyllde dem med raseri. "'Titta, där har vi vår drömmare!", ropade de hånfullt. Avundsjuka och hämnd, som de så länge hyst i hemlighet, behärskade dem nu. "Kom så dödar vi honom!", sade de "Vi kastar honom i en brunn och säger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får man se vad det blir av hans drömmar!'" rätt (217)De skulle ha verkställt sin plan, om inte Ruben hade trätt emellan. Han ryste vid tanken på, att delta i mordet på sin bror och föreslog, att de skulle kasta Josef levande i en brunn och lämna honom där, för att omkomma. Hans hemliga avsikt var nämligen, att rädda honom och återbörda honom till fadern. Sedan han övertalat alla, att samtycka till denna plan, lämnade han sällskapet, eftersom han fruktade, att han inte kunde behärska sina känslor, samt att hans verkliga avsikt skulle bli upptäckt. rätt (218)Josef visade sig för bröderna, utan att misstänka faran, samt glad över, att han slutligen hade funnit dem. I stället för den förväntade hälsningen, möttes han av förbittrade och hämndlystna blickar, som förskräckte honom. De grep honom och drog av honom hans rock. Deras smädelser och hotelser emot honom uppenbarade en mordisk avsikt. De aktade ej på hans böner. Han var helt och hållet i dessa förbittrade mäns våld. De släpade honom obarmhärtigt till en djup brunn. I den kastade de honom ned, och efter att de förvissat sig om, att det ej fanns någon möjlighet för honom att undkomma, lämnade de honom där att förgås av hunger. Själva slog de sig ned, "för att äta." rätt (218)Men några av dem kände sig illa till mods. Deras hämnd gav dem inte den tillfredsställelse, som de hade väntat sig. Snart såg man ett sällskap resande nalkas. Det var en karavan ismaeliter från andra sidan Jordan, som var på väg till Egypten med kryddor och andra handelsvaror. Juda föreslog nu, att de skulle sälja sin bror till dessa hedniska köpmän, i stället för att låta honom dö. Medan de sålunda skulle bli av med honom, skulle de likväl vara oskyldiga till hans död; "det är ju", betonade han, "ändå vår egen bror.'" Alla samtyckte till detta förslag, och de drog Josef hastigt upp ur brunnen. rätt (218)Då han såg köpmännen, framstod genast den fruktansvärda sanningen för honom. Att bli slav var ett öde, som han fruktade mer, än döden. I sin svåra ångest vände han sig till än den ene, än till den andre av sina bröder, men förgäves. Några kände medlidande med honom, men av fruktan för att bli hånade, var de tysta. Alla tyckte, att de nu hade gått för långt, för att kunna dra sig tillbaka. Om Josef skonades, skulle han utan tvivel tala om alltsammans för fadern, som inte skulle se genom fingrarna med deras grymhet mot hans älsklingsson. De förhärdade sina hjärtan mot hans böner och lämnade honom i de hedniska köpmännens händer. Karavanen drog vidare och försvann snart ut sikte. rätt (219)Ruben återvände till brunnen, men Josef fanns inte där. Han rev sönder sina kläder under bestörtning och självförebråelse samt sökte upp sina bröder, i det att han utropade: "'Pojken är borta', ropade han, 'vad skall jag ta mig till?'" Då Ruben erfor Josefs öde och insåg, att det nu vore omöjligt att återföra honom, förmåddes han till, att förena sig med de övriga i försöket, att dölja deras brott. Efter att ha dödat en getabock, doppade de Josefs rock i dess blod samt tog den till sin far. För honom berättade de, att de funnit den på marken, samt att de var rädda för, att den tillhörde deras bror. "Se efter", sade de, "om det är din sons dräkt.'" De hade skådat framåt till denna scen med fruktan; men de var inte beredda på den hjärtskärande ångest och den stora sorg, som de måste bevittna. "'Det är hans!", sade Jakob. "Min son är uppäten av ett vilddjur, Josef är ihjälriven!'" Hans söner och döttrar sökte förgäves, att trösta honom. Han "rev sönder sina kläder, han band säcktyg kring höfterna och sörjde sin son under lång tid." Hans sorg tycktes ej bli lindrad med tiden. "'Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket'", ljöd hans förtvivlade utrop. De unga männen, som var förskräckta över vad de hade gjort, men likväl kände fruktan för sin fars bannor, gömde fortfarande i sina hjärtan kunskapen om sin brottslighet, som även för dem tycktes väldigt stor. rätt |