| Patriarker och profeter kapitel 2. Från sida 35. Från sida 44 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(35)2. Skapelsen (35)Då Jorden kom från sin Skapares händer, var den utomordentligt skön. Dess yta var uppdelad i berg, höjder och slätter, omväxlande med mäktiga floder och vackra sjöar. Dock var höjderna och bergen ej branta och skrovliga, ej heller fulla av förskräckliga avgrunder, som de nu är. De skarpa, ojämna kanterna hos markens klippiga underlag var begravda under den fruktbara matjorden, som överallt frambragte en yppig grönska. Inga avskyvärda träsk eller nakna öknar fanns. Vackra buskar och sköna blommor syntes överallt. Höjderna var prydda med träd, mera majestätiska än några, som nu finns. Luften, ej fördärvad av något giftigt smittämne, var klar och hälsosam. Hela landskapet överträffade i skönhet den prydligt anlagda marken omkring det ståtligaste palats. Änglarna betraktade tavlan med förtjusning och fröjdade sig över Guds underbara verk. rätt (35)Sedan Jorden, med sitt myllrande djur- och växtliv, hade fått sin existens, ställdes människan fram på skådeplatsen. Hon var Skaparens förnämsta verk och den, för vilken denna sköna Jord hade blivit beredd. Hon fick herravälde över allt, som hon kunde skåda, ty "Gud sade: 'Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över. . . jorden." "Gud skapade människan till sin avbild. . . Som man och kvinna skapade han dem." Här är människosläktets upprinnelse tydligt framställd, och den gudomliga berättelsen är så klar, att man inte har någon orsak, att dra felaktiga slutsatser. Gud skapade människan till Sin avbild. Häri ligger ingen hemlighet. Det finns ingen grund för antagandet, att människan gradvis utvecklades från de lägre djur- eller växtformerna. En sådan lära förringar Skaparens stora verk och sänker det till i nivå med människans inskränkta, jordiska begrepp. Människorna är så angelägna om, att utesluta Gud som världsalltets Herre, att de förnedrar människan och orättmätigt undanhåller henne värdigheten hos hennes härkomst. Han, som ordnade stjärnorna i rymden och med stor skicklighet färgade markens blommor; Han, som fyllde himmelen och Jorden med Sin krafts under, underlät inte, då Han skulle fullända Sitt härliga verk och tillsätta en styresman över den sköna Jorden, att skapa ett väsen, vilket var värdigt Honom, som gav det livet. Vårt släktes stamtavla, såsom den är framställd i Bibeln, spårar icke människans ursprung från en linje av djurarter stadda i utveckling, såsom blötdjur och fyrfotadjur, utan från den store Skaparen. Fastän Adam formades av stoft, var han likväl "son av Gud." rätt (35)Han sattes som Guds ställföreträdare över de lägre varelserna. Dessa kunde inte förstå eller erkänna Guds herravälde, men de fick likväl förmåga att älska och tjäna människan. Psalmisten säger: "Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: . . . markens vilda djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som vandrar havets stigar." – Psaltaren 8:7-9. rätt (36)Människan skulle vara Guds avbild både till den yttre likheten och till karaktären. Endast Kristus är Faderns "väsens avbild" (Hebréerbrevet 1:3; Reformations-Bibeln); men människan formades till Guds avbild. Hennes natur överensstämde med Guds vilja, hennes sinne hade förmågan, att fatta det gudomliga, hennes böjelser var rena, hennes begär och lidelser stod under förnuftets ledning. Hon var helig och lycklig av, att utgöra Guds avbild och visade fullkomlig lydnad för Gud. rätt (37)Då människan kom från sin Skapares händer, var hon reslig och med fulländad kroppsbyggnad. Anletet uppvisade hälsans rödblommiga färgton och strålade av livets och glädjens ljus. Adam var betydligt längre, än de, som nu befolkar Jorden. Eva var något kortare, men hennes gestalt var ädel, och full av skönhet. Det syndfria paret bar inga konstgjorda plagg; de var klädda i en dräkt av ljus och härlighet av det slag, som änglarna har. Så länge som de var lydiga mot Gud, omslöts de av denna kappa av ljus. rätt (37)Efter Adams skapelse ställdes varje levande djur fram inför honom, för att han skulle ge det ett namn. Han såg, att varje djur hade fått en medhjälpare, en partner, men "han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp." Och "Gud sade: 'Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp." Människan skapades inte till att vistas i ensamhet, utan hon skulle bli ett sällskapligt väsen. De sköna scenerna och de behagliga sysselsättningarna i Eden skulle inte ha kunnat göra människan fullkomligt lycklig, om hon ej hade haft sällskap. Inte ens samvaron med änglarna kunde ha tillfredsställt hennes längtan efter sympati och umgänge med jämlikar. Det fanns ingen av samma natur, som hon kunde älska, och av vilken hon kunde bli älskad tillbaka. rätt (37)Gud Själv gav Adam en följeslagerska. Han skaffade honom en, "som kunde vara honom till hjälp" – en, som var danad till, att vara hans följeslagerska och som kunde vara ett med honom i kärlek och deltagande. Eva skapades av ett revben, som togs från Adams sida. Det betydde icke, att hon, som hans överhuvud, skulle behärska honom. Ej heller innebar det, att hon skulle behandlas med förakt, som om hon vore honom långt underlägsen. Nej, hon skulle stå vid hans sida som en jämlike, för att älskas och beskyddas av honom. Som en del av mannen, ben av hans ben och kött av hans kött, var hon hans andra jag. Det visade på den innerliga förening och ömma tillgivenhet, som borde förekomma i detta förhållande. "Ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den". – Efésierbrevet 5:29. "Därför skall en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött." (Svenska Folk-Bibeln 98.) rätt (37)Gud sammanvigde det första paret. Upphovsmannen till det äkta ståndet är alltså världens Skapare. "Äktenskapet skall alltid hållas i ära" – Hebréerbrevet 13:4. Det var en av Guds första gåvor till människan, och det är en av de två instiftelser, som Adam efter syndafallet förde med sig från paradiset. Då de gudomliga grundsatserna i detta förhållande erkänns och lyds, är äktenskapet till en välsignelse: det bevarar släktets renhet och sällhet, det uppfyller människans behov av sällskap samt upphöjer hennes fysiska, intellektuella och sedliga natur. rätt (38)Och Herren Gud planterade en trädgård österut i Eden, och satte där människan som han hade format. Allting, som Gud hade gjort, var fullkomligt i skönhet, och man kunde tycka, att ingenting saknades, som kunde bidra till Adams och Evas lycka. Likväl gav Skaparen dem ytterligare ett bevis på Sin kärlek, genom att tillreda en trädgård eller lustgård som deras egentliga hem. I trädgården växte det alla slags träd, varav många dignade av färggrann och läcker frukt. Där fanns sköna vinrankor, som sträckte sig rätt upp, men ändå tjusade ögat med sina former. Grenarna var rikt nedtyngda av lockande frukt i de mest skiftande färgtoner. Adam och Eva fick i uppgift, att dra upp grenarna, så att de skulle forma en lövsal. Lövsalen, med sina levande träd täckta av lövverk och frukt, skulle utgöra deras bostad. Det förekom överflödande mängder av väldoftande blommor i alla de färger. Mitt i trädgården stod livets träd, vars härlighet överträffade de övriga trädens. Dess frukt såg ut som gyllene och silverfärgade äpplen, och kunde förlänga människornas liv i evighet. rätt (38)Skapelsen var nu klar. "Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns." "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott." Eden stod i sin blomstring på Jorden. Adam och Eva hade fritt tillträde till livets träd. Ingen syndabesmittelse eller dödens skugga vanställde den sköna skapelsen. "Morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade" – Job 38:7. rätt (38)Den store Herren Gud hade lagt Jordens grundvalar. Han hade klätt hela Jorden i skönhetens dräkt och fyllt henne med saker, som var nyttiga för människan. Han hade skapat alla underbara ting på marken och i havet. Det stora skapelseverket hade blivit utfört på sex dagar. Och Gud "vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk." Gud kände Sig tillfredsställd med Sina händers verk. Allt var fullkomligt samt värdigt sin gudomlige Upphovsman. Han vilade inte därför, att Han var trött, utan därför att Han var nöjd med Sin vishets och godhets frukter och uppenbarelserna av Sin härlighet. rätt (39)Efter att Gud hade vilat på den sjunde dagen, helgade Han den eller avskilde Han den till vilodag för människan. Hon skulle följa Skaparens föredöme och vila på denna heliga dag, så att hon kunde begrunda Guds stora skapelseverk, då hon beskådade himmelen och Jorden. Samtidigt skulle hennes hjärta fyllas av kärlek till och vördnad för Skaparen, då hon såg bevisen på Hans vishet och godhet. rätt (39)I Eden upprättade Gud ett minnesmärke över Sitt skapelseverk, genom att välsigna den sjunde dagen. Sabbaten överlämnades till Adam, hela människosläktets stamfader och ställföreträdare. Alla, som skulle komma att bo på Jorden, skulle genom Sabbatens firande tacksamt erkänna, att Gud var deras Skapare och rättmätige Härskare, samt att de var Hans händers verk och stod under Hans myndighet. Denna instiftelse skulle alltså firas som en åminnelse, och den gavs till hela människosläktet. Den var ingen skuggbild av något bättre i framtiden. Sabbaten hade heller inte en begränsad tillämpning för något bestämt folk. rätt (39)Gud såg, att Sabbaten även i paradiset var väsentlig för människan. Det var behövligt, att hon en dag av de sju lämnade sitt arbete och sina sysselsättningar, så att hon mera obehindrat kunde begrunda Guds verk och tänka på Hans makt och godhet. Hon behövde en vilodag, som påminde henne mera direkt om Gud och som uppväckte tacksamhet hos henne. Allt det hon åtnjöt eller ägde, hade hon ju fått av den välgörande Skaparen. rätt (39)Det är Guds avsikt, att Sabbaten skall leda människornas sinnen till, att betrakta Hans skapade verk. Naturen talar till deras förstånd och förklarar, att det finns en levande Gud, Skaparen och högste Styresmannen över alla. "Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom och natt undervisar natt." – Psaltaren 19:2-3. Den skönhet, som visar sig på Jorden, är ett tecken på Guds kärlek. Vi kan skåda den i de eviga höjderna, i de resliga träden, i de öppnande knopparna och i de sköna blommorna. Allt talar till oss om Gud. Sabbaten, som alltid hänvisar till Honom, vilken gjort allt detta, bjuder människorna att öppna naturens stora bok och i den finna spår av Skaparens vishet, makt och kärlek. rätt (40)Trots att våra första föräldrar skapades oskyldiga och heliga, var det dock möjligt för dem att göra orätt. Gud gjorde dem fria i moraliskt avseende samt med förmågan, att uppfatta Hans karaktärs vishet, Hans välgärningar och rättvisan i Hans fordringar. Gud gav dem även full frihet, att visa eller vägra Honom lydnad. De skulle åtnjuta samvaro med Gud och med heliga änglar; men innan de för evigt kunde sättas utom all fara, måste deras trohet prövas. Vid själva början av människans tillvaro vidtogs åtgärder, för att hämma hennes böjelse för att tillfredsställa sig själv. Detta var den olycksbringande lidelse, som förorsakade Satans fall. Kunskapens träd, som stod i närheten av livets träd i mitten av trädgården, var det föremål, genom vilket våra första föräldrars lydnad, tro och kärlek skulle prövas. De tilläts att äta frukten av alla andra träd, men förbjöds vid dödsstraff att äta frukten av detta. De skulle även blottställas för Satans frestelser, och om de uthärdade prövningen, skulle de slutligen försättas i en ställning, där de ej kunde påverkas av hans inflytande, utan njuta en evig nåd från Gud. rätt (40)Gud gav människan en lag som ett oundgängligt villkor för hennes tillvaro. Hon skulle vara det gudomliga styret underdånig, och det förekommer inget styre utan lag. Gud kunde ha skapat människan utan någon förmåga, att överträda Hans lag; Han kunde ha hindrat Adams hand från att röra vid den förbjudna frukten. Men i så fall skulle människan inte ha varit ett fritt, moraliskt väsen, utan bara en maskin. Utan frihet att välja, skulle hennes lydnad inte ha varit frivillig, utan tvungen. Hon hade då ej haft något tillfälle, att utveckla sin karaktär. Ett sådant förfaringssätt skulle ha stridit mot Guds plan i Hans behandling av andra världars invånare. Det skulle ha varit ovärdigt människan som förståndsväsen och skulle även ha givit stöd åt Satans beskyllning, att Guds styre var godtyckligt. rätt (41)Gud skapade människan rättsinnig, och Han begåvade henne med ädla karaktärsdrag utan någon böjelse för det onda. Han skänkte henne utmärkta förståndsgåvor och framställde för henne de kraftigaste bevekelsegrunder eller motiv för trohet mot Honom. En fullkomlig och ständig lydnad var villkoret för hennes eviga lycka. Genom att uppfylla detta villkor, skulle hon ha tillgång till livets träd. rätt (41)Våra första föräldrars hem skulle bli ett mönster för andra hem, som deras barn skulle komma att upprätta, då de gick ut för att ta Jorden i besittning. Detta hem, som Guds egen hand hade förskönat, var inget dyrbart palats. Människorna, i sin stolthet, finner nöje i storartade och dyrbara byggnader samt yvs över sina händers verk; men Gud satte Adam i en trädgård. Denna var hans boning; den blå himlen välvde sig däröver, marken med sina vackra blommor och sin friska gräsmatta var dess golv, och de lövrika grenarna på de sköna träden var dess tak. Dess väggar var beklädda med de härligaste smycken – den store Konstnärens arbete. Det heliga parets omgivningar framställde en lärdom för alla tider: att man inte finner den rätta sällheten eller lyckan, genom att tillfredsställa stoltheten och begäret efter vällevnad, utan i umgänge med Gud genom Hans skapade verk. Om människorna ville fästa mindre avseende vid det konstlade och i stället utvecklade en större naturlighet, skulle de mycket bättre uppfylla Guds ändamål med deras skapande. Stolthet och äregirighet blir aldrig tillfredsställda; men de som är verkligt visa, skall finna ett verkligt och upphöjande behag i de njutningsmedel, som Gud har ställt till allas förfogande. rätt (41)Våra första föräldrar fick i uppdrag, att sköta lustgården i Eden. De "skulle bruka och vårda den." Deras sysselsättning var inte tröttande, utan behaglig och stärkande. Gud förordnade, att arbetet skulle vara en välsignelse för människan, att det skulle uppta hennes tankar, stärka hennes kropp och utveckla hennes sinnesförmögenheter. Andlig och kroppslig verksamhet var en av de behagligaste njutningar, som utmärkte Adams heliga tillvaro. Och då han på grund av sin olydnad blev utdriven från sitt sköna hem och måste arbeta i den hårda jorden, för att skaffa sitt dagliga uppehälle, blev just detta arbete – fastän det påtagligt skiljde sig från hans behagliga sysselsättning i Eden – ett skydd mot frestelser och ett upphov till lycka. Även om arbetet åtföljs av trötthet och möda, är det en stor villfarelse, att betrakta det som en förbannelse. De rika ser ofta ned med förakt på arbetarklassen; men ett sådant förfaringssätt strider helt och hållet mot Guds ändamål med människans skapelse. Vad är även de rikaste personers bosättningar i jämförelse med det arv, som gavs till den ädle Adam? Men Adam skulle likväl icke vara sysslolös. Vår allvise Skapare, som förstår, vad som är bäst för människans lycka, gav Adam hans arbete. Endast arbetande män och kvinnor känner livets rätta glädje. Änglarna är flitiga arbetare; de är Guds sändebud till människorna. Skaparen har icke berett något rum för lättjans stillastående vatten. rätt (42)Adam och hans följeslagerska skulle härska över Jorden, så länge de förbleve trogna mot Gud. De erhöll oinskränkt makt över alla levande djur. Lejonet och lammet lekte fredligt omkring dem, eller låg bredvid varandra vid deras fötter. De lyckliga fåglarna flög omkring dem utan fruktan; och då de sände upp sina glada sånger till Skaparens lov, stämde Adam och Eva in med dem i tacksägelse till Fadern och Sonen. rätt (42)Det heliga paret var inte bara barn, som stod under Guds faderliga omvårdnad, utan även lärjungar eller elever, som tog emot undervisning från den allvise Skaparen. De besöktes av änglar och tilläts att samtala med Gud, utan att någon fördunklande slöja skymde Hans ansikte. De var fulla av livskraft, som de erhöll från livets träd, och deras förståndsförmögenheter var ej särskilt underlägsna änglarnas. Den synliga världens förunderliga ting – "den allvetandes underbara verk" (Job 37:16) – var för dem en outtömlig källa till undervisning och glädje. Naturens lagar och verkningar, som under sex tusen år varit föremål för människornas forskningar, uppenbarades för dem av alltings oändlige Skapare och Uppehållare. De undersökte blad, blomma och träd samt inhämtade från dem deras livs hemligheter. Adam kände varje levande varelse, från den starke leviatan, som rör sig i vattnet, till den obetydliga insekten, som fladdrar i solljuset. Han hade givit var och en deras namn, och han var förtrogen med allas natur och vanor. Guds härlighet i himmelen, de otaliga himlakropparna i sina regelbundna kretslopp, molnens jämvikt, ljusets och ljudets, dagens och nattens hemligheter, allt låg öppet för våra första föräldrars betraktande. På varje löv i skogen eller sten på bergen, på varje lysande stjärna, på Jorden, i luften och på himlen stod Guds namn skrivet. Skapelsens ordning och harmoni talade till dem om oändlig vishet och makt. De upptäckte alltid något tilldragande föremål, som förökade deras kärlek och framkallade nya uttryck av tacksamhet. rätt (43)Så länge de lydde den gudomliga lagen, skulle deras förmåga att veta, njuta och älska ständigt tillta. De skulle fortlöpande förvärva nya skatter av kunskap, upptäcka flera orsaker till sällhet samt få klarare begrepp om Guds omätliga och outtömliga kärlek. rätt |